Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nicka igenkännande’

Ett rätt typiskt måndagsinlägg.


 

Anna i nya brillorna

Min lilla glasögonorm ska iväg och jobba mitt på dan, men i kväll kommer hon hem igen.

Den gångna helgen passerade alldeles för snabbt. Det blev mycket socialiserande med familj och släkt. Det vi hade tänkt göra för oss blev inte av. Nu hade vi inga stora planer, men ytterligare en dag med helg hade varit praktiskt. Fästmön ska iväg och jobba idag igen. Hon börjar mitt på dan och slutar i kväll.

Min dag har jag inlett med sedvanlig administration. Och så sökte jag det där drömjobbet (ett av några stycken…) som jag såg i förra veckan. Formuleringarna har legat och rullat i skallen under helgen. Nu är de satta på pränt och digitalt översända. Men som vanligt gäller att hålla förhoppningar och förväntningar på rätt nivå. Jag brukar få sällskap med ett par hundra andra när det gäller den här typen av tjänster. Proppat med intresserade, alltså. Det är inte lika proppat med drömjobb, dessvärre…

Ytlig propp på ringfingrets knoge

Den ytliga proppen som jag såg igår kväll på vänster ringfingers knoge är redan på väg att lösas upp.

Jag är för övrigt proppad på annat sätt. Igår vid läggdags upptäckte jag en ytlig propp igen, denna gång i vänster ringfinger. I morse, när jag skulle fota den, var den redan på väg att lösas upp så mycket att den nästan inte syns. Den känns inte så mycket heller. Egentligen är det vetskapen att den dök upp som är läskigast.

Min dag och min vecka… Det finns inte så mycket skrivet i kalendern, men eftersom Anna jobbar rätt långa dagar till och med torsdag ska jag försöka ta ansvaret för matlagningen. Det är inget jag gör för att jag tycker det är roligt, utan för att vi behöver äta mat båda två. Igår gjorde Anna broccoligratäng och den var mycket smaskig. Hon får med sig resterna i en matlåda idag. Vad jag ska äta blir en senare fråga. I morgon blir det i vart fall korv i nån form för oss båda. Annas korv innehåller gris, min kyckling. Själva tillagningen är inte bestämd än, men möjligen blir det nån form av Korv Stroganoff – i två pannor, dårå.

När jag inte funderar över mat och dess tillagning idag ska jag försöka läsa ut min bok på gång. Det är en ganska spretig bok, men bitvis är den mycket underhållande. Det främsta skälet till det är den underbara självinsikt författaren har, en självinsikt som hon driver med och skriver om så målande att man ser vissa scener framför sig – och skrattar högt. Och mellan dessa scener är det både seriöst och konstaterande och jag nickar igenkännande.

I kväll går andra delen av Jordskott. Den ska jag se. Sen ska jag bestämma mig om jag ska se resterande åtta delar. Det får nämligen inte bli alltför absurt – såna program klarar jag inte av. Och med tanke på Jordskotts likhet med Twin Peaks, så…

Vad har DU för dig idag och i veckan??? Är det nåt kul, jobbigt, svårt, tråkigt som händer??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett längtande inlägg.


 

Solen genom träden

Våren slog ut idag.

Idag slog våren ut. Solen är varm, blommor och träd blommar – och människor är allergi-snuviga och ögon-kliiga. Jag hade en lunchdejt med en bokman, en person inom företaget där jobbar, en person jag aldrig tidigare mött i verkliga livet. Ibland behöver man mötas just där, i verkligheten, alltså.

Jag såg framför mig en timme med prat om sociala medier, webb och sånt som hör jobbet till. Men kanske mest böcker. Märkligt nog rörde vårt samtal över den asiatiska maten inte alls litteratur, mer än i förbigående (”jag jobbar på bibliotek”, ”idag är det bokbytardagen” etc). Det första Bokmannen fick göra, för övrigt, var att hjälpa mig loss från bänken där jag fastnat med min nyckelkedja/hundhalsband från Pride 2002…

Det är så häftigt att fortfarande, vid 52 års ålder, ha förmånen att träffa fascinerande människor. Jag njuter av dessa möten så otroligt mycket! De ger mig sån stark input och kraft att orka gå vidare. För som vanligt kan jag inte låta bli att fråga om deras liv. Och de berättar!

Ringbärare

En väldigt ny vigselring.

Bokmannen berättade utan omsvep om sin sjukdom. Men det var när pratade om sin E som han lyste upp. Alltså hela Bokmannen lyste, jag ljuger inte! Med E har två bonusbarn kommit. Jag nickade igenkännande så långt. Sen fick jag veta att E befinner sig i en världsdel i andra änden av vår glob – i väntan på uppe-hållstillstånd. Att föreställa sig hur det är att inte få träffa den man är ganska nygift med går liksom inte. Bokmannen längtar. Hans E längtar. Och barnen, som har fått en pappa.

I Sverige mal byråkratins kvarnar långsamt som alltid. Under tiden får Bokmannen inte träffa sin E. E får inte komma till Sverige och han kan inte åka till E:s land. De ringer ett begränsat antal timmar till varandra varje månad.

Jag fick se en bild på E. Så vacker i sin gröna klänning. Jag kan förstå Bokmannens längtan.

Vi ska träffas flera gånger. Ännu är mitt uppdrag här inte slutfört. Och nästa gång traskar jag först uppför backen, sen nerför och så tittar jag in på stadens bibliotek. Där sitter en Bokman med de plirigaste ögon jag nånsin har sett och längtar efter sin E.

Vill du veta mer om Bokmannen? Läs hans yrkesblogg! Eller hans filosoferande blogg!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om varför man väljer en viss sittplats.


Sittplatser kan vara diskutabla grejor.
Känsliga saker, till och med! På min förra arbetsplats hörde jag en historia om en person som medvetet snodde en plats i fikarummet som en annan person jämt satt på. Det slutade med att personen, vars plats blev ”stulen”, satte sig så nära ”plats-tjuven” som möjligt. Så där lite… för nära, du vet…

En fin stol

En fin stol hos mamma.


Läste i morse
hos Aftonbladet – tro det eller ej! – en ganska rolig artikel om det här med hur vi sätter oss på veckomötena på jobbet. Du kanske är ledig i helgen och helst vill glömma jobbet. Det skiter jag, som saknar jobbet, i.

Under läsningen nickade jag igenkännande. Valet av sittplats har delvis med att göra hur het eller kall du är, men mycket att göra med dina ambitioner.

Chefens sittplats är vanligen en kortända av bordet. Det signalerar ordförandeskap och därmed auktoritet. Dessutom ger det en bra överblick över bordet och de som sitter där. Så om du också sätter dig på en kortända kan chefen bli störd – din placering signalerar att du har eller borde ha stort inflytande… Och det är, som bekant, inte så populärt hos alla chefer… En chef som sätter sig på en långsida, däremot, signalerar öppenhet och mottaglighet, främjar kreativiteten hos medarbetarna och visar att chefen är trygg i sin roll.

Utsikt från mötesrum

Här kan man ha möte. Men vilken plats skulle man välja här?


En vanlig mötesdeltagare
sätter sig bredvid nån h*n känner. Men om man sätter sig bredvid chefen gör man det i chefens ”radarskugga”. Samtidigt innebär det att man vill vara nära makten och står på tur att få makten.

Man sätter sig mittemot den man vill ha koll på. Eller den man vill smajla för. Och vill man vara aktiv under mötet sätter man sig förstås så att man syns av chefen – samtidigt som man kan läsa av chefens reaktioner.

Är man förändringsbenägen byter man plats från möte till möte. En intressant grej att testa – för den som nu har ett jobb som innebär regelbundna möten…


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.


Uppdatering:
Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.


Redan när jag öppnade kuvertpåsen
den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är nu framsida
Livet är verkligen nu.


Boken består av nio kapitel
som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är fantastiskt! Det finns så många dåliga skribenter här och var, men när det är sommar och nyhetstorka inser till och med vissa tidningar att man kan släppa fram goda skribenter. Lokalblaskan är en av dem.

I morse läste jag en alldeles lysande insändare, signerad Rikard Ekholm. Varför anställer inte lokalblaskan honom??? Rikard Ekholm är nämligen inte bara filosofie doktor i estetik, han är frilansande journalist också. Och skriver bra och engagerande.

Ämnet för Rikard Ekholms insändare är a-kassan som han anser sviker just frilansare. Ju mer jag läser, desto mer nickar jag. Igenkännande. Och detta trots att jag inte var frilansare samtidigt som jag uppbar a-kassa. Men jag fick ju betalt för ungefär sex blogginlägg om året. Detta var jag naturligtvis ärlig om till a-kassan – vilket enbart gav mig problem i form av mängder av blanketter och intyg som skulle fyllas i flera gånger om året. Varför då? Jag angav ju på kassakortet om jag hade jobbat en timma eller varit helt arbetslös en dag. Detta för sex blogginlägg på ett år. Sex. De månader jag hade råkat skriva ett blogginlägg mot betalning fick jag också som straff betala full a-kasseavgift om 119 kronor. De månader jag inte skrev blogginlägg mot betalning ansågs jag arbetslös och behövde BARA betala 108 kronor. Snacka om att ge med ena handen och ta med den andra!

Eftersom jag skrev på uppdrag och inte hade F-skattebevis hade jag nog tur och slapp troligen Rikard Ekholms problem. Rikard Ekholms a-kassa, Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA, ville nämligen inte veta av honom. Orsak: han frilansar som kritiker och journalist. Men hade han inte frilansat hade han fått arbetslösersättning. Nu fick han avslag – för att han jobbade lite grann. Nej, det är ju allmänt känt att jobba lite grann inte gillas av a-kassorna även om man är ärlig med det. Är man arbetslös så är man. Då ska man, enligt a-kassorna, inte jobba. Man kan inte ens tänka sig att få avdrag från a-kassan för de timmar eller dagar man jobbar. Nej. Man ska sitta hemma och vara arbetslös – annars får man inte ens spänn. Idiotregler!

Men… och lyssna nu på inkonsekvensen i kråksången: Om Rikard Ekholm i stället hade undervisat på universitetet efter avslutad doktorandutbildning hade a-kassan gett honom ersättning. Det är för att han frilansar som han inte får en krona – man kan ju inte total kontroll på en frilansare. Så här skriver Rikard Ekholm bland annat:

[…] Den frilansande journalisten passar inte in i a-kassans förutbestämda mall där utfört arbete ska redovisas. Trots att detta är ett vanligt och vill jag påstå viktigt yrke i dagens Sverige. A-kassans mall för avklarat arbete kräver att den frilansande journalisten redovisar antalet arbetade timmar. Samt – och detta är avgörande – arbetsgivaren måste kunna verifiera att timantalet är korrekt. Tråkigt då att den frilansande journalistiska verksamheten inte ser sådan ut. […]

Grejen med att frilansa är ju att man utför ett beställt arbete var som helst utan att nån arbetsgivare ser en. Och då kan ju inte arbetsgivare verifiera att en frilansare har arbetat ett visst antal timmar. Rickard Ekholm skriver:

[…] Så länge jag inte kan övervakas spelar det ingen roll att jag kan redovisa exakt vilka jobb jag gör: publikationsdatum, teckenlängd och arvode. Det är nämligen arbetsgivaren a-kassan litar på – denna anses trovärdigt kunna redovisa att jag suttit si och så länge och arbetat med en text, om jag gör det på plats, på redaktionen. A-kassan förstår alltså inte ens var den frilansande journalisten utför sitt jobb – på annan plats, inte på redaktionen. […] 

En frilansare jobbar uppenbarligen inte som a-kassan tycker att man ska jobba. Rickard Ekholm igen:

[…] A-kassans regler är med andra ord inte anpassade för hur arbetsmarknaden i Sverige i dag faktiskt fungerar. Den frilansande journalisten kommer överens med tidningen om att göra ett visst jobb för en viss summa. Timmar redovisas inte, de är ointressanta för redaktionen, och journalisten gör sitt jobb så snabbt som möjligt för att kunna ta nya jobb. […]

Rikard Ekholm fick alltså helt avslag på ersättning från a-kassan. Är det konstigt att folk inte vill vara med i nån a-kassa när dess regler är så här oflexibla och gammalmodiga??? Och när Rikard Ekholm bad handläggaren, som undertecknat brevet med nej-beslutet till ersättning, om råd vad han skulle göra för att få ersättning, svarade denne:

Du kan få a-kassa om du kan visa för oss att du slutar skriva.

Maj gadd!!! Det är ungefär lika dumt som min handläggare på Arbetsförmedlingen sa:

Nej på Arbetsförmedlingen förmedlar vi inga jobb.

Men Rikard Ekholm avslutar med en riktig tiopoängare:

[…] Det står klart att det fria ordet begränsas effektivt av de regler som styr arbetslöshetsersättningen.

Är det verkligen så??? Läs hela Rikard Ekholms insändare! Och anställ honom helst så han slipper a-kassan.

Read Full Post »

Jag sitter på jobbet och läser dagstidningar på nätet. Ja, för f*n, jag har lunch! Äter ostmacka och dricker cappuccino. Och skrattar högt i min ensamhet så den som går förbi glasväggen undrar nog om jag har blivit galen på riktigt.

Varför jag skrattar? Ja inte är det åt några komiska herrar i par som jag råkar se på webben utan en helt lysande artikel i Dagens Nyheter om myter kring managementknep. Varför är det så roligt nu då? Jo, för uppenbarligen är det ingen hejd på dåliga knep, varav många dessutom är från stenåldern.* TAR MIG FÖR PANNAN!* En del chefer gapar om att vi medarbetare måste utveckla oss, men man kan ju verkligen undra hur det är med vissa chefer.

Här nämns knep som 

  • Utse månadens medarbetare [kommunistfasoner!]
  • Sandwichmetoden, det vill säga, ge beröm först, sen kritik och så avsluta med mer beröm [nickar igenkännande]
  • Bjuda på tårta [en av mina före detta chefer hade detta som universalknep, alltså h*n använde tårta mot/för allt!]

med flera. Men det som är bra med artikeln är inte bara att man får skratta utan att man också får förslag på knep som kanske funkar bättre… Här kan du läsa artikeln!

Read Full Post »