Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kapitel’

Ett väderligt inlägg.


 

Det här med väder tycks vara nånting som är av högsta intresse för den äldre generationen. En sån som jag kollar möjligen appen i mobilen innan jag går ut. Eller nån av mina digitala termometrar. Att titta ut genom fönstret kräver dock minst energi av allt och igår insåg jag att det är en synnerligen underskattad aktivitet… Väder är nämligen rätt kul att betrakta!

Lördagen den 9 april var ett skolexempel på aprilväder! Jag hasade över till Tokerian mellan skurar och kapitel – ja, jag hade ju en riktig läslördag! Men jag hade också en telefonilördag. Efter två maratonsamtal kokade mina öron och jag mäktade inte med ett tredje. Därför föreslog jag per sms att jag och före detta kollegan strålar samman idag – om aprilvädret nu tillåter det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Måne

Månen var fantastisk och halv igår. Hade jag ägt en kamera kunde jag ha tagit en bra bild.

Jorå, igår lagade jag mat för första gången på… tja, det är väl över en vecka. Sist jag åt ett lagat mål mat var förra lördagen och då var det Fästmön som stod vid spisen, inte jag. Men det är synd att säga att jag överansträngde mig – jag lät ugnen laga till Stinas kyckling. Sen åt jag enbart kycklingen, inget ris, ingen potatis, ingen sås, inga grönsaker till. Bara ett glas rött. Efter halva glaset kände jag av magen lite grann, så resten av innehållet i glaset sippade jag långsamt på under kvällen. Det var gott, det gick bra och magen protesterade inte mer. Jag kunde fortsätta läsa utan smärta och tillbringade aftonens senare del i bästefåtöljen med en bok i knäet och en fantastisk halvmåne utanför.

 

Bok kaffe fot

Söndagslyx.

Vid halv åtta-tiden i morse vaknade till en kylig morgon. Himlen är blå och solen skiner – än så länge. Vi får se om den fortfarande är det när jag träffar min f d kollega… Min söndagsmorgon inleddes i alla fall denna gång inte med grymma magsmärtor utan med kaffe och nästa Elizabeth George-bok på sängen.

 

Men nu måste jag smida medan järnet är varmt, det vill säga aprilvädret soligt. In i duschen för att hinna träffa före detta kollegan medan solen är framme!

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Som omEn dag i början av juni fyndade jag böcker på second hand-ställen lite här och var i Uppsala. En av böckerna som fick följa med hem från Erikshjälpen var Ulrika Kärnborgs roman Som om. Jag betalade 15 spänn för en pocketutgåva och det är väl inget att gnälla om. Eller?

I bokens centrum står universitetsläraren Johan, en tunnhårig, medelålders man med fru och barn. Han undervisar i film. Icke helt oväntat drabbas han av nån sorts förälskelse i en av sina studenter, Nadine. Boken handlar också om Nadines förhållande till kurskompisen Amanda samt hennes kompis Peter… och… Ja jisses… en hel del om droger och alkohol också.

Jag förstår inte den här boken. Det är lika bra jag erkänner. Jag tycker att den är rörig, att dess HBTQ-teman är underliga, den är destruktiv och jag förstår inte poängen med den. Det är inget fel på författarens sätt att skriva – mer än att jag retar mig på att kapitelrubrikerna samtidigt är början på första meningen i respektive kapitel. Jag tycker att det är irriterande och fult. Därmed inte sagt att det är fel, det handlar om tycke och smak. Och jag tycker inte om den här boken totalt sett.

Toffelomdömet blir det lägsta.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Deckarnas svenska landskapEn bok om deckarförfattare och hur dessa använder landskap och natur i sina böcker… När boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland kom ut förra året hamnade den högt på min önskelista. Jag läser mycket deckare och fascineras av pusslandet och bevissamlandet fram till upplösningen i dessa böcker. Men också av skildringarna av det som är både mitt i handlingen och runt omkring, som karaktärer och miljöer. Kerstin Bergman har varit redaktör för boken och har tillsammans med ett antal skribenter – litteraturvetare och journalister – fått ihop ett kapitel om varje landskap. Tack vare ett förmånligt namnsdagserbjudande (!) från CDon kunde jag köpa den här boken i början av månaden!

Att det mördas otroligt många människor litterärt sett på Gotland kände jag till sen tidigare. Men det mördas även ganska bra fiktivt i resten av Sverige också. I den här boken presenteras olika författare som representant för var sitt landskap och hur de har använt landskapet i sina böcker. Samtliga texter är välskrivna, om än tämligen torra! Tänk, den här boken hade kunnat göras hur spännande som helst! Ett större antal bilder som komplement hade till exempel på ett enkelt sätt förstärkt texterna och lyft fram dem. Nu blir det understundom rätt… trist och tråkigt.

Samtidigt får jag en del aha-upplevelser och naturligtvis många lästips. Det slår mig också hur många författare som har lämnat sina hembygder – men återvänt till dem i sina böcker! Alla var ju inte som Maria Lang som var sitt Nora/Skoga trogen genom hela livet tack vare dubbel bosättning under de yrkesverksamma åren i Stockholm! Kapitlet om henne läste jag för övrigt först. Full av intryck från trippen till Nora blev jag ganska besviken. Kanske mest för att kapitelförfattaren refererar till en mordvandring hon gjorde där för tre år sen. Det känns som lite gammal skåpmat. När det gäller Maria Lang finns det ju massor att ösa ur och systersonen Ove Hoffner, som 70+ i ålder ju fortfarande leder mordvandringarna, är naturligtvis en av de främsta källorna.

I övrigt gillar jag formen på boken, som är inbunden i danskt band med flikar på omslagets pärmar. Pappret är behagligt lätt gultonat, vilket mina ögon uppskattar.

Trots min något kritiska hållning ovan ger jag ändå den här boken högt betyg. Den håller vad rubriken lovar. Men den kunde ha gjort så mycket mer!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Almedalen har fallitOm ett par veckor inleds den årliga Almedalsveckan på Gotland. Lagom i tid för den veckan hittade en nyutkommen och synnerligen aktuell (på flera sätt…) thriller ner i min postbox. Jag har just läst ut Erik Lewins bok Almedalen har fallit och jag måste säga att den har fått mig att drömma mardrömmar. Tack Bokförlaget NoNa för recensionsexemplaret!

Scenen är alltså Almedalen, full av politiker, näringslivsrespresentanter, journalister… Rekordsnabbt tar sig en grupp specialdrillade terrorister in och på mindre en timme är Visby deras. Bland gisslan finns Sveriges statsminister. Polis och militär försöker samarbeta, med varierande resultat. Det är nämligen inte så lätt, eftersom ingen vet vem man kan lita på. Under tiden fortsätter terroristerna sina planer.

Vi läsare får följa med nästan ända från början, när terrorister från olika länder rekryteras och tränas. Deras ledare är en kallblodig man som för det här uppdraget heter mr Svensson. Kallblodig är för övrigt ett passande epitet på romanen. Om jag inte visste att det är fiktion, skulle jag tro att det var verklighet. Boken är inte bara välskriven, nämligen. Den är också skriven av en person med lång erfarenhet av underrättelse- och säkerhetsarbete, såväl i Sverige som utomlands. Med denna bakgrund kan historien inte bli annat än trovärdig.

Ja, det är, som sagt, snart dags för Almedalsveckan. Jag kan bara innerligt hoppas att inga terrorister planerar att inta Visby på riktigt. Ringmuren är, i detta sammanhang, både ett skydd och en förbannelse, kan man säga. Personligen är jag glad att jag varken ska jobba som polis eller med säkerhet på plats under veckan. För det Erik Lewin beskriver i sin bok skulle mycket väl kunna inträffa. Lilla Sverige har små möjligheter att klara upp scenariot. För att citera boken:

[…] Almedalsveckan var vidrig ur ett professionellt perspektiv. Det var nästan omöjligt att skydda sina objekt i denna röra av människor. […]

Att boken är välskriven har jag redan nämnt. Dessutom är kapitlen av varierande längd. När det händer många saker blir kapitlen kortare, handlingen snabbare och boken en riktig bladvändare.

Ska jag ha nån kritisk synpunkt är det en liten detalj jag tycker är felaktig. Det handlar om nåt så… ”lustigt” som ett engelskt ord för ”kåt”. På sidan 214 används ordet ”horny” och på sidan 217 sägs det om den som uttalade ordet att han är britt. ”Horny” är inte brittisk engelska utan amerikansk. På brittisk engelska heter det ”randy”…

Toffelomdömet totalt blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Pojken i resväskanNär jag bestämde mig för att köpa Pojken i resväskan, Lene Kaaberbøls och Agnete Friis gemensamma debutbok, trodde jag att jag stod med en thriller i handen hos Myrorna i Boländerna. En deckare eller tja… en polisroman. Den här boken är så mycket mer. Den visar sidor av samhället som vi gärna blundar för. Jag kunde inte läsa mer ett par kapitel åt gången för att den berörde mig så. I kväll läste jag ut boken.

Det är sjuksköterskan Nina som hittar pojken i resväskan. Nina, som jobbar med flyktingar och som ser så mycket elände, ställer upp för gamla kompisen Karin när hon ber Nina hämta en väska i ett skåp centralen i Köpenhamn. Väskan är tung. När Nina öppnar den hittar hon en pojke. Och han lever! Hon bestämmer sig för att ta reda på vem pojken är och varifrån han kommer. Men när hon kommer fram till sommarstugan där Karin är… Det visar sig bli en livsfarlig jakt på sanningen.

Det här är en riktigt otäck historia där pengar och girighet förstås i grunden är orsaken till människors lidande. Men att ta en treåring från hans mamma för att sälja honom till ett annat land… Det är vidrigt, trots att det inte handlar om pedofili.

Toffelomdömet blir tveklöst det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Universums planGoda vänner delar goda upplevelser. Jag fick dela en av Jerrys upplevelser genom att läsa Lena Ranehags bok Universums plan, som jag fick på snabblån. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle hinna lämna tillbaka boken läst före slutet på nästa vecka, men faktum är att jag läste ut den i kväll.

Jag måste emellertid redan från början göra klart att jag läste den här boken med ett visst mått av skepsis. Det är svårt för mig att köpa vissa saker rakt av, för min inställning är att allting har en logisk förklaring och inte nån… andlig. Men… jag kan se och jag kände under läsningen att boken kan ge människor viss coachning.

Vissa kapitel läste jag med stor behållning och önskade att boken var min så jag kunde göra mina egna markeringar. Men jag är inte bokens ägare och jag är inte den första som läser den. Framför allt tar jag till mig texterna om en egen handlingsplan liksom det som handlar om livsenergi och hur vi kan blockera den energin genom våra tankar och känslor. Däremot känns inte de parallella dimensionerna som nåt jag kan acceptera – jag tycker inte att dåtid, nutid och framtid ligger parallellt med varandra.

Vidare är jag inte överförtjust i de många återgivanden av ”nöjda kunders” brev. Det känns som sätt att försöka övertala läsaren att det här är sant och att författaren/mediet har vissa förmågor. Men jag tycker om många av de övningar som beskrivs och kan tänka mig flera stunders god meditation.

Jag trodde att den här boken skulle var tung att läsa och ta lång tid att plöja. I själva verket läste jag den på ett par timmar. Det som är bra i den tar jag till mig, det jag inte kan… acceptera slår jag ifrån mig – precis som jag gör med allt jag läser.

En sån här bok är svår att betygsätta, men jag sätter ändå ett högt omdöme för den flummar aldrig ut.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skrivande inlägg.


 

Ösregn

Det vräker ner.

Det har nog regnat hela natten. I morse var det uppehåll en stund, men nu vräker det ner igen. Jag hade svårt att sova och klev upp före klockan sex, före Fästmön, till och med. Parkerade mig vid skrivbordet och började genomläsningen av de sex sista kapitlen. Eftersom jag redan var uppe skjutsade jag Anna till jobbet. Hemma igen fortsatte jag min genomläsning. Jag har nu redigerat fyra av de sex sista kapitlen och skrivit ut. Två kvar.

Bredbandet har krånglat och igår lyckades jag i alla fall få iväg ett a-kassekort för två veckor till a-kassan. Men jag sökte inga jobb. Det har jag emellertid gjort idag också. Tre stycken hittills och ytterligare två ska jag försöka hinna med under dagen. Nåt telefonsamtal som utlovats till igår har fortfarande inte kommit. Jag gissar att det blev ett nej.

Bläckpatron

Bläckpatroner är dyra…

Pauser behöver jag bli bättre på att ta. Och så måste jag äta emellan. Jag tror att gårdagens illamående orsakades av brist på föda, helt enkelt. Det är inte alls så att jag håller på att fakta av, men jag glömmer bort att äta när jag skriver intensivt. Det är ju så roligt! Det enda som är mindre roligt är att skrivaren slukar toner. Toner är dyrt! Men inkClub är billigare än andra nätbutiker och levererar snabbt! Jag gjorde en beställning i söndags på svart toner – igår, måndag, kom den i min postbox.

Nu ska jag trycka i linserna i ögonen och sen se om det finns nåt ätbart innan jag fortsätter med skrivandet. En tur till Tokerian ska det bli också, för filen börjar ta slut. Middag har jag tänkt ut redan till kvällen – det blir stekt kycklingkorv i tunna skivar och snabbmakaroner. Anna får så fin mat här i New Village-köket…

Jag blir glad när du lämnar en hälsning i en kommentar! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvaron, bara sådär, liksom.


 

datumflicka

Dagarna tar slut…

Inte ett enda vettigt jobb att söka har jag hittat idag på morgonen. Och tro mig, jag har dammsugit – här och var och till och med fyra dagar bakåt i tiden. I vart fall har jag fyllt i ett a-kassekort för två veckor – min bankdosa har ju nya batterier nu, så det gick på tredje försöket att e-legitimera mig. I slutet på oktober verkar det som om jag får en full ersättning från a-kassan, det vill säga hela 9 900 kronor efter skatt. Jag borde ringa Bliwa om inkomstförsäkringen för att kolla hur många dagar jag har kvar där. Men jag vågar inte. Jag orkar inte få höra att dagarna är slut.

Det sitter en lapp på anslagstavlan ovanför datorskärmen om att jag ska ringa och boka bilservice och hjulbyte också. Jag hoppas vid Gud att jag inte behöver köpa nya vinterdäck också! Det går inte. Det finns det inte pengar till. Då får bilen stå över vintern och jag kommer knappt att kunna ta mig nånstans. Idag ska jag i alla fall åka buss. Ensam. Fästmön slutar tidigt och vi ska stråla samman på höstmarknaden innan jag går och får håret trimmat. Jag har 100 kronor kvar på reskassan på busskortet.

Under den gångna helgen åt vi gott, men väldigt kladdigt inser jag, när jag tittar på en del bilder. Är det nån som kan gissa vad den här bilden föreställer, till exempel?

Kladdigt!

Kladdigt!

Pulled turkey potatisklyftor och såser

Pulled Turkey med hårda potatisklyftor och tre såser.

Igår fixade jag Pulled Turkey. Även den måltiden blev lite kladdig, eftersom jag serverade två såser till, en sweet chipotle från Erik och en hot béarnaise från Lohmanders. Själv klickade jag också på Barbecue sauce från Heinz på potatisklyftorna. Kalkonen blev bra, tyckte jag, men klyftorna kändes inte riktigt färdiga. Anna åt ändå, hon vågade väl inte klaga på kockan..!

Till middagen drog jag upp ett av vinskåpets finaste viner, tror jag. Jaa, jag var så uppskärrad efter mamma-äventyret att jag behövde lugna mig. Men det blev bara var sitt glas av den svindyra Amaronen. Man ska inte överdriva! Nu har vi fint vin kvar som räcker till ytterligare en måltid. Kanske inte till dagens, emellertid. Jag funderar nämligen på korv och makaroner. Och även om det blir italienskt på tallrikarna är inte italienskt Amarone i glasen det lämpligaste att servera till. Det blir vatten respektive mjölk.

Ca Montini Amarone

Den som spar hon har kvar – av Ca Montini Amarone.

Igår kväll och idag har jag ägnat mig åt en del manusredigering. Det går sakta men säkert framåt. Jag har som mål att hinna med ytterligare tre kapitel idag. Alldeles strax ska jag ta itu med en höst som innehöll både stark glädje och dito sorg. Tänk, det är tre år sen – och ändå känns det så… nära.

Jag blir glad för ett och annat HEJ i en kommentar! Du vet väl förresten vem som införde det ordet i Sverige? Om inte, läs detta!

 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tänkande inlägg.


 

Grått löv med droppe

Det finns fortfarande tårar trots att det är över.

Även den här helgen har jag fått nåt att fundera över. Jag vet inte hur det kommer sig, men så snart jag gör nåt annat än sitter i mitt hem ringer min mobil eller telefon. Det skedde två gånger igår. Sista gången körde jag bil på slingrande vägar genom ett vägarbete, så jag ville inte prata. Jag får ett nytt samtal på måndag. Till dess kan jag läsa på lite. Och fundera.

Det är lite för mycket på gång just nu, känns det som. Vissa saker vill jag gärna slutföra. Som redigeringen av mina ord. Delmålet var fem kapitel igår, jag hann två. Till viss del berodde det på omfånget, men till största delen var det så otroligt smärtsamt att gå igenom. Igen! Jag har ju nyss satt orden på pränt, känns det som. Jag borde vara smått… immun… Men inte. Tårarna finns där trots att det är över. Det gör fortfarande fruktansvärt ont.

Citronklyftor

Middagstillbehör.

Det blev, fantasifullt nog, sedvanlig fredagsmiddag i New Village-köket igår. Jag hade tänkt överraska och göra kyckling i lergryta med sallad, men det funkade inte med tider, hämtningar och lämningar. En kyckling i lergryta ska stå i ugnen en timme per kilo och när man inte vet exakt vilken tid man kan äta blir det knepigt. Men den som spar hon har!

Till nästa helg blir det emellertid inte kyckling i lergryta, för då kommer äldsta bonusdottern hem på besök och jag gissar att hennes mamma/min Fästmö vill åka hem och hänga med henne då de timmar hon (Anna) inte jobbar. För naturligtvis jobbar Anna nästa helg. Och nån gång under den helgen eller kanske måndagen därefter ska vi fira yngsta bonusdottern som fyller 20.

Räkor

Middagen.

Efter middagen gjorde vi nåt som i alla fall jag inte har gjort på många, många år: vi glodde på Idol. Detta broilerprogram i landet Lagom där det plötsligt är tillåtet för tre personer att vara hur elaka som helst. Och de som står framför dem leker divor och ikoner. Vissa av dem är inte ens torra bakom öronen. Men se! Igår… Jag såg och jag hörde en tjej göra en underbar version om min gamla favoritlåt Purple rain. Fantastisk röst och utstrålning! Den här tjejen önskar jag en bättre framtid än att segrande ur programmet (det brukar ju inte gå så bra för vinnarna…) – jag önskar att hon får möjlighet att göra sång och musik till sitt yrke. Och så får hon gärna tipsa Laleh om hur man inte förstör en bra låt.

I eftermiddag ska vi ut och vandra bland gamla döa författare och kändisar på Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Det börjar klockan 14, samling vid Gamla kapellet och kostar 50 pix. Häng på om du inte har nåt för dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »