Ett inlägg om en bok.
Nummer två i julklappshögen är nu läst! Alltså, jag bara älskar mina julklappsböcker. Liza Marklunds Järnblod har stått på införskaffningslistan länge. Lustigt nog köpte Fästmön den till mig i julklapp – och jag köpte den till henne i julklapp. Två dars intensiv läsning så snart tillfälle gavs. Nyss slog jag ihop pärmarna. Tack, Anna!
Som vanligt är det flera berättelser i en och samma bok. Men en av de centrala är att Annika Bengtzons syster Birgitta tycks vara spårlöst försvunnen. Motvilligt först börjar Annika leta efter henne. Samtidigt händer det saker på hennes jobb, Kvällspressen. Och så pågår en rättegång om ett mord på en uteliggare. Vidare är Annika Bengtzons liv både helt och trasigt och hon har börjat i terapi.
Jag är medveten om att många har åsikter om författaren och hennes böcker. Det har jag också. Detta är inget höglitterärt verk, men det är en riktigt spännande bladvändare. Det är mycket tydligt att Liza Marklund inte är särskilt förtjust i sociala medier. Vidare funderar jag över de fiktiva personernas eventuella förebilder i verkligheten. Men det som drar ner totalomdömet är alla de berättelser som pågår samtidigt i boken. Det blir helt enkelt väldigt spretigt och jag känner att läsaren lämnas med en och annan lös tråd. Trådar, som vi inte får ihopknutna eftersom detta var den sista boken om Annika Bengtzon.
Toffelomdömet blir högt. Jag har slukat den här boken.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 