Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tona ned’

Ett inlägg i vilket Tofflan drar paralleller mellan litteraturen och livet.


Nu läser jag den allra sista
av mina födelsedagsböcker. Det är boken Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón. Givaren är vännen FEM. Jag är alldeles i början, har läst typ 60nånting av de närmare 600 sidorna.

Idag läste jag nånting som gjorde att jag måste pausa i min läsning. Pausa därför att jag drar paralleller till verkliga händelser. Här nedan följer några citat ur boken. Kanske känner du också igen ett och annat, på ett ungefär..?

[…] – God kväll, don Basilio. Vad är det som har hänt? Varför har alla gått?
Don Basilio satte sig vid skrivbordet mitt emot och såg på mig med sorg i blicken.
– Redaktionen ska äta julbord på Set Portes, nästan viskade han. Jag antar att ingen har sagt något till er.
Jag skakade på huvudet och drog lätt på munnen som om det inte spelade någon roll.
– Och ni själv, ska inte ni äta julbord? frågade jag.
– Jag har ingen lust, svarade don Basilio.
Vi såg på varandra under tystnad.
– Om jag bjuder då? frågade jag. Vi skulle kunna gå till Can Solé? Bara ni och jag, för att fira framgången med Mysterier i Barcelona.
Don Basilio log och nickade sakta.
– Martín, jag vet inte hur jag ska säga det här.
– Säga vad då?
Don Basilio harklade sig.
– Jag kommer inte att kunna publicera fler berättelser i serien. 
Jag såg oförstående på honom. Don Basilio undvek att möta min blick.
– Vill ni att jag ska skriva något annat? Något som går mer i Galdós stil?
– Martín, ni vet hur folk är. Det har kommit klagomål. Jag har försökt tona ner saken, men tidningens verkställande direktör orkar inte stå emot trycket, han tycker inte om konflikter.
– Jag förstår inte, don Basilio.
– Martín, han ville att jag skulle framföra det här till er.
Till sist såg han på mig och ryckte på axlarna.
– Så jag är alltså avskedad, mumlade jag.
Don Basilio nickade.
Jag kände hur ögonen fylldes med tårar.
– Just nu tycker ni att det känns som världens undergång, men jag kan försäkra er att i grund och botten är det här det bästa som kunnat hända. Ni hör inte hemma här, ni är värd något bättre.
– Och var hör jag hemma då?
– Jag är ledsen, Martín. Jag är verkligen ledsen.
Don Basilio lade medkännande sin hand på min axel.
– God jul, Martin. […]

Du kan inte ana hur många ord i citatet som kändes igen! Några omskrivningar och det skulle vara en helt annan persons historia, en livs levande persons, inte en fiktiv. En person som ska telefonintervjuas för ett jobb klockan 9.30 i morgon förmiddag.


Livet är kort. Mattan kan ryckas bort när som helst för vem som helst. Tro inte att lag och rätt skyddar.

Read Full Post »

Död, mystik och sorg. Det står svart för enligt Dagens Nyheters Sofia Edgren. Själv tycker jag att svart är tryggt och bra och diskret – när man är fet som jag är. Då kan man liksom dölja sig i det mörka och man drar inte uppmärksamheten till sig.

En gång skojade Fästmön med mig och frågade om jag skulle på begravning. Det var strax innan avfärd till hennes yngsta dotters födelsedagsfirande…


Jag är rätt svart.

                                                                                                                                                              Jaa, sån är jag. Svart. Det är en färg som passar mig, för den passar nästan jämt. Jag vägrar göra som hon, den där tjocka blommänniskan jag en gång kände som klädde sig i de mest färggranna skapelser, gärna med makalösa mönster också. Om jag hade ett sånt arsle som hon skulle jag aldrig ha… etc etc. Men smaken är som baken! Vissa människor är bara färgrika och passar i färger, medan andra är som jag, trista, svårmodiga och svarta. Jag säger inte att jag är rätt och du är fel, jag menar att var och en avgör vad de själva gillar – även den som är smaklös när det gäller kläder och färger…

Sofia Edgren skriver i sin DN-artikel att svart är paradoxens färg:

[…] Färgen som saknar frånvaro av andra färger är lika laddad med symbolik som den är tvetydig: representanten för döden, ondskan och tomrummet står samtidigt för elegans, formalitet och stilfullhet. […]

Precis. Läs de tre sista orden, de sammanfattar alltså min klädstil. Ehum… nåja…

Att svart är dubbeltydig visar dessa fakta:

[…] Eftersom svart knappt reflekterar något ljus har färgen en förmåga att sluka allt i sin omgivning. Men samtidigt som den är dominerande och tar stor plats kan den också fungera nedtonande […]

På ett psykologiskt plan anses svart ha en dämpande och kontrollerande effekt. Det är en distanserande färg som inte bjussar på sig själv. Kyrkan, bödlar och begravningar har svart som sin färg. Svart förknippas med död, medan dess motsats vit och ljus förknippas med liv.

Svart var länge en färg som förknippades med fattigdom, sorg, anonymitet. Men sen blev svart mode – i såväl kläder som intredning! Svart stod för det sofistikerade, det intellektuella, till skillnad från det fåfänga…


Mina regnbågssockar är rätt fåfänga, men jag gillar också att vara lättsinnig ibland. Jag fick dem av snälla Monica den Norska.

                                                                                                                                                                Tur att jag inte är på Nobelfest i kväll. Där skulle jag nog inte anses diskret, för där är det färgchock som gäller, enligt Pravda. Och Pravda betyder ju, som bekant, Sanningen…

Read Full Post »