När livet vänder: Annahita

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Hon har överlevt så mycket, Annahita. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

I kväll är det party i Den Eviga Ungdomens Stad. Jag hade inte tänkt titta på TV alls, men Fästmön undrade om vi inte skulle se När livet vänder i alla fall. Så hur det nu var slogs TV:n på och vi lyssnade på Annahitas berättelse. En berättelse om så många umbäranden att hälften hade räckt för att slå en människa till marken så hårt att hon aldrig mer reste sig.

Annahitas liv har inte varit kärlekslöst. Kärleken till den första mannen lyser fortfarande ur hennes ögon när hon berättar om den. Men så gick han bort genom en olycka när sonen var 20 dagar gammal. Som ung änka i Iran blev Annahita då åter omyndig. Familjen utsåg en ny man åt henne.

Så småningom blev familjen tvungen att fly. Då hade Annahita ett nytt litet barn, en nyfödd dotter, med sig i en väska. Sonen tvingades hon lämna kvar hos morföräldrarna, för hon fick bara ta sitt yngsta barn med sig.

Redan här tycker jag att det räcker med lidanden i en enda människas liv. Men det gör det inte. De blir fler och fler och fler. När Anja Kontors vid ett tillfälle under kvällens program undrar hur Annahita kunde överleva, svarar Annahita:

Det var… kraften. Kraften!

Den kraft, som genomsyrade Annahita och som fick henne att lämna sin dåvarande tro och viga sitt liv åt Jesus Kristus och kristendomen. Idag är den före detta muslimen, den misshandlade kvinnan, hon, som lämnade sitt barn och som begravde sitt andra barn levande, präst i svenska kyrkan.

Det här var nog det starkaste programmet hittills i serien När livet vänder. Jag hade nästan inga ord för att teckna ner här vad jag upplevt i afton en halvtimme mellan klockan 20 och 20.30. Annahitas barn kan verkligen vara stolta över sin mamma!

Missade du programmet om Annahita? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rörgast

Ett inlägg om en bok.

 

Rörgast är den sista delen i Theorins Ölandsserie.

Det är med stor sorg jag noterar att Rörgast är den fjärde och avslutande delen i Johan Theorins böcker om Öland och gamle Gerlof. För samtliga böcker har varit fyllda av spänning av den lite spöklika sorten. Detta var också den sista julklappsboken från 2013 i min att-läsa-hög. Tack, mamma!

Som vanligt är den gamle skepparen Gerlof huvudperson. Den pigge 85-åringen har denna sommar skaffat sig hörapparat. En natt väcks Gerlof av att nån bultar på dörren till hans bod. Utanför står en vettskrämd pojke som svamlar om ett skepp med döda sjömän.

En hemvändare har anlänt. Och syftet med hans besök är hämnd, ingen tvekan. Strax inser Gerlof vem hemvändaren är. Han minns en begravning för många år sen och hur det knackade inifrån kistan…

Johan Theorins böcker brukar varva realistisk spänning med det spöklika, oförklarliga. Denna gång är det spöklika nertonat rejält, förutom knackningarna i kistan. Det är lite synd, för just detta inslag gav böckerna det där lilla extra. Jag lärde mig emellertid att ett rör är en ett gravröse och en rörgast följaktligen ett gravspöke…

Nu är emellertid detta inte nån dålig bok. Men flera berättelser, några om ofattbara lidanden, varvas och det blir ibland lite rörigt och lite… långt. Toffelomdömet blir inte det högsta, men ändå högt.

Livet är kort.

Read Full Post »