Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘levande’

Ett inlägg om en bok.


 

Dödligt dubbelspelÄntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg.


 

Twitter

Häromdan läste jag Mårten Schultz krönika om Herreyfallet. Fallet i sig handlar om Richard Herreys mål mot kulturjournalisten Martin Aagård på Aftonbladet. Herrey blev kallad rasist av Aagård på Twitter. Då stämde han såväl journalist som kvällsblaska. Jag har inte alls noterat tweeten, men är intresserad av förtalsfrågan och sociala medier.

Mårten Schultz sätter i sin krönika fingret på flera intressanta aspekter i det hela. En är till exempel ansvarsfrågan när det gäller tweets av journalister. Han skriver:

[…] För det fall en journalists utpekande av någon som rasist på sociala medier utgör förtal – vem svarar då? Det är klart att det inte faller inom, i detta fall, Aftonbladets utgivares ansvar. Vanligtvis kan journalister på tidningar och i andra medier vara säkra på att de är trygga från ansvarsutkrävande från personer som varit föremål för deras behandling genom ett särskilt grundlagsskydd.
Men detta gäller (ofta) inte när journalister skriver på Twitter eller andra sociala medier. I dessa situationer kan arbetstagaren själv, journalisten vara exponerad för ansvarsrisker. […]

Ansvarsfrågan blev inte alls klarlagd under rättegången, menar Mårten Schultz. Tingsrätten ansåg inte heller att Richard Herrey hade blivit utsatt för förtal.

Vad är då förtal och vad är inte förtal? Mårten Schultz ger exempel:

[…] Det är förtal att peka ut någon som brottslig eller klandervärd. Men det är inte förtal med utpekanden som utgör, som det brukar sägas, rena värdeomdömen. Det är förtal att kalla någon för barnmisshandlare, terrorist eller tjuv. (Sådana omdömen kan dock vara försvarliga och därmed tillåtna trots att de i teknisk mening är förtalande.) Det är däremot inte förtal att säga att någon är ful, vidrig eller äcklig.
Förtalande omdömen är med andra ord omdömen som kan vara sanna eller falska. […]

klubba och lagbokMårten Schultz tolkar att det kan vara förtal i vissa fall när det gäller rasiststämpeln, anser tingsrätten. Att säga att nån är rasist är inte ett värdeomdöme liknande ”du är äcklig”. Men i Herreyfallet ansåg tingsrätten att Aagårds tweets inte var förtal. Mårten Schultz skriver:

[…] Aagård skrev nämligen inte bara att Herrey var rasist. Han skrev närmare bestämt ”din gamle rasist” […]

Och det är det där lilla tillägget som rätten anser gör så att mottagaren förstår att det inte är ett sakpåstående utan ett värdeomdöme.

megafon

Kommunikation är svårt.

Kommunikation är svårt. Ibland tycker vi alla att vi är jättetydliga med vad vi menar och ändå missuppfattas vi. Jag tycker att det är märkligt att tingsrätten kan påstå att mottagaren förstår vilken typ av påstående tweeten är. Richard Herrey har sin uppfattning om tweetens betydelse. Om övriga som har läst tweeten förstår den eller inte, tolkar den rätt eller fel, vet ju inte tingsrätten. Richard Herrey menar att tweeten har haft stor påverkan på hans varumärke. Förutom att betala rättegångskostnaderna på 100 000 kronor funderar Richard Herrey på om han ska gå vidare och överklaga. Han kanske inte kan det av ekonomiska skäl. Skadade varumärken kan ju, som bekant, påverka ekonomin.

Jag undrar hur det är med fula människor* (värdeomdöme; icke namngivna) som skriver i sociala medier att vissa människor (namngivna inklusive foto på personen) har alkoholproblem och är psykiskt sjuka… Är de att anse som förtalare eller är sjukdomar, tillskrivna personer (oavsett om det är sant eller falskt) att se som värdeomdömen?

Lyckotroll Återbruket

Troll kan, precis som människor, vara både söta och harmlösa, men också fula och elaka. Här några sötingar. I verkligheten finns ju inga levande troll.


*fula människor = i mina ögon blir elaka människor fula

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andra advent.


 

Citrus

Citrus på bordet fast hon inte får.

Om det är nåt en skulle kunna tro att det är brist på i mitt liv så är det stakar. Men faktum är att jag har sett så många såna ”live” idag att det räcker och blir över. Eller nej. Den typen av stakar som jag har sett är visserligen av det levande slaget och såna en tänder på, men de har samtliga haft ljus. Andra advent har jag firat ganska storslaget med såväl stakar som lussekatter. Sötaste lussekatten var nog den här intill.

Men först var jag lite huslig här hemma. Tvättade, bäddade rent, hade syjunta stoppade en och annan strumpa och sökte ett jobb. Innan jag åkte och hämtade Fästmön ringde jag mamma. Framåt eftermiddagen fick regnet en ny skjuts och det fullkomligt vräkte ner ett tag. Anna och jag åkte och handlade och på väg ut till Förorten var det som om himlen öppnade sig. I stället för att köra 70 fick jag hålla 40 fram till bensinmacken.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Äldste bonussonen var snäll nog
och kom och mötte oss vid parkeringen i Himlen samt bar vår medförda last. Anna hade nämligen handlat ett och annat till Luddskallarna* och sånt är tungt. Jag lider fortfarande av påssjukan från igår – mina axlar är riktigt onda. Knävärken vill inte heller ge med sig, irriterande nog. Anna fick inte äta utan tvingades koka kaffe till mig. Till kaffet hade vi pepparkakor och lussekatter, de senare även av det levande slaget. Och trots att katterna fick mat – av Mommisen** – hade vi fullt sjå att freda oss från deras nyfikna och söta nosar. Inte kan de vara stilla heller så en kan ta bra bilder på dem…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hemma i New Village var det mörkt. 
Det blev till att tända… en stake, förstås. Denna gång blev det hästastaken från vännen M i vardagsrummet. I skenet från dess två ljus intog jag min middag – de goda ostarna och fikonmarmeladen som jag inte åt igår samt ett glas rött. Ibland är livet bara så… gött…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Luddskallarna = katterna Mini, Lucifer och Citrus
**Mommisen = Tofflan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett minnesvärt inlägg.


 

Femina från månaden och året jag föddes. Gåva från en av butiksägarna.

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Den gav 60 spänns vinst!

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Tomater.

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Jag läser Agatha Christie just nu tack vare vännen Agneta. Ett par av de allra tidigaste deckarna i författarens långa bibliografi har jag nyligen plöjt. Nu är jag inne på en 1940-talsdeckare, Skospännet.

Igår fick jag skratta åt kommissarie Japp, vars irritation man mer än anar av nedanstående citat:

[…] Antingen är hon död eller levande […]

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en novell.


 

Professor Frans StenbergNä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.

Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.

Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.

Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.

Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.

Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som

[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]

Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lyckliggörande inlägg.


 

Skrattande tjej

Bli lyckligare!

Det verkar som om många påverkas negativt av höstmörkret. Själv tycker jag att dagarna är soliga och ljusa – och framför allt färggranna. Men det är kallt. Och kyla gillar jag inte.

Idag läste jag i DN om hur man via sju sätt och en app kan bli lyckligare i höstmörkret. En lyckoforskare (!) vid Umeå universitet menar att det enklaste sättet att bli lycklig är fysisk träning. Det vete tusan om jag tror på! Träning… då kan man ju råka ut för idrottsskador… Men ljus och frisk luft, däremot, det är gratis för den som kan och har möjlighet att ta sig på dagtid. Detta vet jag av egen erfarenhet, trots att jag inte är lyckoforskare.

Enligt artikeln definieras lyckoforskning så här:

[…] Lyckoforskning har blivit ett begrepp inom psykologin på senare år och den har visat att lycka är något vi alla kan uppnå, oavsett miljö eller genetik. Vetenskapen konstaterar att människor som är lyckliga lever längre och har ett friskare liv. […]

Men kan man träna upp lycka verkligen? Vissa människor är ju faktiskt stabilare än andra. De som är mer neurotiska har lättare att tänka negativt, enligt lyckoforskaren Filip Fors. Vi svenskar är ett gnällande folk. Trots det ligger vi på åttonde plats på lyckoligan i världen, enligt Filip Fors. Ett sätt att träna bort gnället är att skriva tacksamhetsdagbok, menar han. Då fokuserar man på det positiva. Annat som är viktigt är att sätta upp mål och, inte helt oväntat, att skratta. (Får jag doktorshatt och -ring nu?)

  • Nu till tipsen! Här är sju tips som enligt artikeln ökar ditt välbefinnande – mina kommentarer i direkt anslutning:
  1. Ändra attityd – lev längre. Bli optimist, helt enkelt!
  2. Härma optimisterna. Om du inte kan bli optimist, härma dem!
  3. Arbeta mindre. Eh… ja. Personligen skulle jag bli lyckligare om jag fick arbeta.
  4. Fokusera på upplevelser, inte på saker. Känn dig mer levande, liksom!
  5. Bygg upp ditt sociala nätverk. Jorå, men om man ingår i väldigt få sociala sammanhang kan det vara riktigt svårt.
  6. Arbeta ideellt. Det gör jag och det skänker mig viss tillfredsställelse. Men det betalar inga räkningar.
  7. Skratta mera. Absolut viktigt och rätt tips! Humor är förlösande!
  • Och så en app:

Feelyapp finns för både iPhone och Android, än så länge bara som testversion. Filip Fors är en av upphovsmännen bakom den. Via appen gör du olika lyckoövningar och så kan du följa din väg till ett lyckligare liv. Läs mer här!

  • Slutligen Toffeltipset:

Har du koll på grannarna i väst? Gör Norgequizet genom att klicka här! Jag hade sköj* en liten stund och fick hela åtta rätt av tio!

Norsk kudde

Norskt kan vara sköj – till och med på extrapris!

*sköj är östgötska och betyder skoj(igt)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »