Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sophink’

Ett inlägg om viktiga och vettiga saker – och lite annat.


 

Tussilago

Tio små solar i en vas på mitt köksbord.

Uttrycket fylleritid i rubriken är inte kopplat till alkohol. Nej, det är den tiden på ett dygn som en behöver fylla i för att hålla sig över ytan. Periodvis har jag varit en mästare på fylla tiden, men sen slapp jag göra det i över i ett halvår. Nu är det dags igen och jag kan bara konstatera att jag har legat av mig. Va 17 gör en till exempel en vardag dagtid när ”alla andra” jobbar? Och då menar jag vettiga saker.

Igår när alla tvingande saker var gjorda, sånt som hade med myndigheter och jobbsökeri att göra, plockade jag tussilago. Det är än så länge det enda vårtecken jag har sett – förutom mina skitiga fönster. Nu står tio små solar i en liten vas på mitt köksbord som en påminnelse om att jag ska ta en nypa frisk luft varje dag. (Självklart ska jag putsa de skitiga fönstren nån dag också. Det är en vettig sysselsättning. Men vädret är ännu lite för instabilt.)

Helt klart tänker jag inte sitta vid datorn så mycket som jag har gjort tidigare. Jo, jag måste ju sitta där när jag söker jobb vilket i sig tar mycket tid. Men sen… Jag kan säkert glädja nån genom att berätta att bloggutrymmet har tagit slut med ytterligare en procent. Nu har jag tre procent kvar att blogga för. Tidigare hade jag både en och två planer för mitt bloggande. För tillfället har jag skrinlagt dem.

97 procents utrymme på bloggen är använt

Nu är 97 procent använt av det totala utrymme jag har på bloggen.


Att läsa och skriva 
är viktiga saker för mig – och vettiga. Men sen påskhelgen har jag haft problem med mitt ena öga. Jag har knappt kunnat ha kontaktlinser mina sista tre arbetsdagar. Linserna har åkt ur så snart jag har kommit hem. Igår blev det därför en linsfri dag. I stället gick jag omkring med mina gamla glasögon, i en dimmig och rätt behaglig värld. Snacka om ett bra verktyg för att fly verkligheten! Fast jag både vill och behöver läsa olika saker. Jag är rädd att ögat är överansträngt, att det är nåt vajsing med nån hinna i det. Idag ska jag ut och köra bil och då måste jag ha kontaktlinser. Vi får se hur det går. Jag lyckades för övrigt deklarera igår, trots att det var små bokstäver och att brillorna jag använde är både gamla och skitiga. Men jag hade ju inte så stor inkomst förra året så deklarationen var lätt och snabbt avklarad. Skönt att ha det gjort och skönt att veta att att det kommer pengar tillbaka.

Deklaration

Deklarerat och klart!

 

Tussilago kaffe och bok

Skönlitteratur till eftermiddagskaffet en vanlig vardag.

När halva fredagen hade gått började jag klättra på väggarna rejält. Då hade jag, förutom de tvingande sysslorna kring jobbsökeriet, även kört och hängt två maskiner tvätt, bäddat rent, handlat, deklarerat, varit ute, plockat tussilago, duschat, torrmoppat mina golv och ätit en skål med fil, flingor och en banan som jag tog med mig hem från jobbet på torsdagen. Framåt eftermiddagen gav jag mig tillåtelse att läsa skönlitteratur. I stället för att fika med mina arbetskamrater drack jag egenperkolerat kaffe i sällskap med Leffe och mina nyplockade tussilago. Ja, jag kände mig rätt ensam. Ensamheten är helt OK – när den är självvald. Är den påtvingad är den ett helvete.

Kaffe och boken En hemlig plats

Lördagsmorgon med kaffe och läsning i sängen.

Boken var emellertid bra och ett gott sällskap, så jag läste ut den framåt kvällen och plockade fram en ny bok att läsa. Tana French är för övrigt en helt ny författarbekantskap för mig. Jag vann boken i en utlottning hos Johanna i februari och det passar utmärkt att inleda bokmånaden april (brittiska författare) med den. Visserligen är författaren född i USA, men hon bor på Irland och handlingen i boken utspelar sig på Den Gröna Ön. Johanna gav boken högsta betyg, vilket bådar gott – vi har ofta väldigt lika åsikter om böcker. I morse läste jag ungefär de 100 första sidorna av 567.

På fredagskvällen åt jag middag, det vill säga ost, kex och vin (allt rester från påsken), vid vardagsrumsbordet. TV:n stod på, men jag kan inte påstå att det var nåt jag glodde intensivt och intresserat på. Behövde bara höra mänskliga röster. Jag hade knappt hört nån sån sen torsdagskvällen (undantaget kassören på Tokerian igår) när lilla mamma ringde och var orolig för mig. (Hon levererade för övrigt nyheter som inte gjorde mig gladare, men det var ändå saker jag ville veta.)

Innan jag satte mig till bords ställde jag emellertid till lite oreda – vad gör en inte för att få saker att göra..? Jag lyckades välta ut en blomkruka i vardagsrumsfönstret. Blomman, som var ett barnbarn till Farmors Nässla (inte min farmor utan en onämnbar persons), slängde jag i sophinken. Jorden drog jag upp i dammsugaren. Sen hällde jag ner mig i bästefåtöljen, åt mina gamla ostar, skålade för mig själv och glodde på en energisk mäklare som försökte kränga på ett ungt par ett kapell nära Wales till bostad.

Detta bildspel kräver JavaScript.


I skrivande stund är lördagen halvt gången. 
Jag tidsinställer som vanligt inlägget, för i helgen ska jag umgås med familjen – eller de delar av den som finns nära. Nåt promenadväder är det dessvärre inte idag, så vi får ta bilen till eftermiddagsfikat som vi har bjudit in oss på. Jag behöver träffa människor.


Och har DU orkat läsa så här långt då orkar DU säkert lämna en liten kommentar också och berätta vad DU har för DIG i helgen. Skyll nu inte på att det är krångligt att kommentera från mobilen. Sätt DIG vid datorn och kommentera i stället eller se det som ett hinder för DIG själv att ta DIG över och försök via mobilen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om fotbeklädnader och julprylar.


 

De senaste dagarna har jag insett att det faktiskt fanns saker jag kunde ha önskat mig i julklapp av tomten. Igår, när det var så skitkallt, hade det inte varit fel med en pyjamas. Vid läggdags jublade jag emellertid när jag kom ihåg att jag faktiskt äger ett par duntofflor. Jajamens! De åkte på. Och av under natten, förstås, men värmde Toffelfötterna till dessas ägare somnade.

Duntofflor

Jubel! Jag hittade mina duntofflor igår!


Tidigare på kvällen
hade jag också konstaterat att ytterligare ett par strumpor skulle gå i sophinken. Jag tyckte att det drog lite kallt om hälen…

Trasig strumpa

Det drog kallt om hälen…


I morse var det nytt jubel i Toffelhemmet!
Jag hittade mina stjärnbeströdda stödstrumpor. De är sköna för mina onda ben och samtidigt varma eftersom de går upp till knäna. Skitfula, ja, men ingen tittar under mina jeans.

Stödstrumpor

Stjärnbeströdda stödstrumpor – skönt för onda och kalla ben.


Pyjamas och strumpor
kunde jag alltså ha önskat mig, med andra ord. Och hängslen. Jag kan nämligen inte ha bälte, för spännet sitter precis där mitt operationsärr går och det är mycket oskönt.

Men nu är julen slut och det är ett år till nästa, ungefär. Mina planer för kvällen är att avjula mitt hem – åtminstone på de sista julprydnaderna, juldukarna och julgardinen. Det är ju så vintrigt nu att det känns trist att ta ner stjärnor och stakar. De får vara framme ytterligare några dar. Ljusslingan på ballen* får sitt uppe tills kvällarna ljusnar.

Sen ska det tvättas. Strykhögen börjar växa till sig igen, men jag tänkte göra ett ryck medan tvättmaskinen jobbar. Då återstår inte så många måsten i helgen mer än att tvätta ytterligare en eller två maskiner. Ett tag var jag inne på att åka och köpa vin i kväll, men det kan jag spara till i morgon – och samtidigt forsla ut sopberget som har bildats här.

Så varför sitter jag vid datorn i stället för att köra igång med att balansera ner gardinstången i vardagsrummet? Ju tidigare jag blir färdig desto snabbare kan jag slå mig ner och läsa de sista sidorna i Gården

Vad händer hos DIG i helgen??? Och har du avjulat än??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för även om jag balanserar med stänger, tvättar, stryker etc passerar jag datorn då och och då.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett matt inlägg.


 

Utslagna tulpaner

Jag blev lika utslagen av gårdagens TV som mina tulpaner var. De senare har sen dess hamnat i sophinken.

Igår kväll blev jag alldeles matt när jag såg och hörde Lennart berätta om hur hans liv vände efter styckmordet på hans son. Jag fick svårt att andas vissa stunder under den halvtimme programmet pågick. Det här är riktigt bra TV, där intervjuaren (Anja Kontor ==^) syns men leder den intervjuade vidare och låter den tala. Det är den som har varit med om händelsen som får det stora utrymmet, inte journalisten.

Dessvärre tror jag att gårdagens program – här kan du se När livet vänder: Lennart på SvT Play (du kan se alla program i serien 30 dagar efter säsongens slut) – krockade med ett väldigt intressant Uppdrag granskning. Det senare handlade, vad jag förstår, bland annat om psykiatrin som under många år har stängt vårdplatser. Reportaget kallades Mellan stolarna och tog upp rätt hemska saker som hänt sen Psykiatrireformen 1995. Här kan du se Mellan stolarna på SvT Play (ligger kvar cirka en månad från idag). Jag själv har svårt att se programmet, för jag är allergisk mot allt som har med Janne Josefsson att göra. Nu var det inte han som gjorde reportaget, men ändå. Han är involverad i Uppdrag granskning och är den sortens journalist som jag har mycket, mycket svårt för. Så är det bara.

Åter vaknade jag till en solig dag. Jag hade tänkt ta en aning sovmorgon, men mobilen är precis omöjlig med sitt bzzande på morgnarna! (Ja, jag måste ha den påslagen av olika skäl, men naturligtvis har jag den på ljudlöst) Fötterna gör bara lite ont idag efter den rätt långa promenaden igår, ryggen tiger still. Det är skönt, då har jag inga större åkommor att beklaga mig över.

Efter lunch väntar jag ett viktigt samtal som jag hoppas ska klargöra ett och annat. (Du som har tillgång till mitt lösenord kan läsa mer i inlägget På lätt svenska.) Jag är emellertid inte säker på att saker och ting känns tydligare efter samtalet, men det är vad jag hoppas och samtidigt trots allt förväntar mig. Dessvärre kan man aldrig vara säker när det gäller det aktuella ämnet och de inblandade människorna. (Luttrad? Jag?)

Belöningen blir en tripp ut i verkligheten för att träffa vännen E. Ja, det har gått ett år IGEN sen vi sågs, men jag tog mig i kragen och hörde av mig. Idag blir det en fika och en pratstund och efter det måste jag handla lite. I morgon kommer Fästmön och då är det bra om det finns nåt ätbart hemma. Återstår bara att höra från vännen FEM, som skulle ringa nån kväll för två veckor sen men som blev sjuk och ämlig. Vi planerar en sammanstrålning av flerdygnskaraktär, men behöver bara bestämma datum.

Armband med fiskar från Myrorna

En fiskare är jag just nu. Armbandet, däremot, kommer från Myrorna i Boländerna där det hänger kvar om ingen har köpt det sen jag såg det.

På olika sätt kan man säga att jag är en fiskare just nu, utan att gå in närmare på vad jag menar med det.

It’s for me to know and for you to find out

alltså. Jag fattar att intresset för mitt liv och leverne är enormt stort (<== ironi!), men det är fortfarande väldigt störande att inte kunna skriva fritt. Det ska förhoppningsvis bli bättre. De som gör fel ska inte komma undan konsekvenser den här gången.

Torsdag är det idag och nerförsbacke till helgen för den som har jobb. Jag ska fortsätta min dag med att kolla om UppsalaTidningen har kommit. Dagens avrundning blir naturligtvis Antikrundan i kväll. Den missar jag inte!

Vad händer i DINA krokar idag dårå? Skriv gärna en rad och berätta om du nu orkat läsa ända hit!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tomt inlägg.


 

Vilken dag det har varit! Jag har haft en bra dag, vädret och allt annat elände till trots. Morgonen ägnade jag åt att treva i mörker – här var svart som natta ju. Lite varmare har det blivit och det tackar vi för.

Mitt på dan skenade jag över till Tokerian och mötte upp A. Vi handlade lite diverse och A skulle hämta ut ett paket med en sophink! En kanske mindre rolig historia i sig, men den är inte min att berätta.

Sen fikade vi hemma hos mig i flera timmar. Lyckades få till drickbart kaffe till de tre wienerbröden. Ja, du läste rätt: tre. Jag är en svag natur och faller för

köp tre, betala för två

Bullpapper och smulor

Allt som återstår är tomma bullpapper och smulor.

En gång i tiden jobbade vi ihop, A och jag. Det är vi två som tillsammans med dåvarande chefen är de enda som fortfarande lever i den ursprungliga arbetsgruppen. Vi pratade lite om det idag och det var jag som tog upp det. Rökningen tog en av våra före detta kollegor så sent som förra året. Det är såna saker som gör att jag önskar att alla bara ville sluta röka.

Men vi pratade förstås också om glädjeämnen, som barnbarn och skånska och roliga människor. Ändå dröjde jag mig kvar i det sorgliga. Jag bär sorgen och skulden inom mig och det är tung last. Då är det gott att vara omgiven av fina vänner och kärlek, såna som vill mig väl.

I kväll blir det kycklingburgare om jag klarar av att hantera stekpannan. Men jag är fortfarande full i magen av fikat. Och allt som återstår är tomma papper och några smulor.

Kvällens höjdpunkt är förstås Downton Abbey klockan 21.30. Sen återstår bara natten… Den som lever i morgon har fått tillbaka en timme av sitt liv. Glöm inte att flytta tillbaka visarna!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett turistigt och vänligt inlägg.


 

Det är alltför sällan man är turist i sin egen stad. Därför blev det extra roligt när tillfälle gavs under lördagen då vi och Uppsala gästades av herr och fru Hatt. Eller Ulf och Tatiana, dårå. Tyvärr visade sig Uppsala inte från sin bästa sida vädermässigt. Vi drabbades av ett par monsunregn som sinkade vår framfart. (Paraplyer är för mesar, remember?) Fast jag tycker nog att Gustavianum borde ha liiite längre öppet än till klockan 16 – det är ju trots allt fortfarande många turister här… Vi kom bara in till entrén där det ända jag hann göra var att ta en selfie… Väktarna ville INTE posera med mig.

Vi mötte ”Hattarna” vid tåget – och innan dess mötte vi två lokala bekanta, B och C! Det blev lite bonus! Första stoppet blev Kafferummet Storken där en stadig lunch intogs. Det vill säga Fästmön och jag delade på en macka, dissade grisskivan på den och jag kompletterade kostcirkeln med en morotskaka. Med grädde. Extra roligt var det förstås att min vän Greken, ägaren själv, var på plats så att vi fick byta några ord om vad som hänt sen sist.

Så småningom upphörde regnet och vi tog oss i sakta mak upp till Uppsala Domkyrka. På vägen fotade vi en hel del. Jag insåg att jag har mött min överman när det gäller att fota – i Ulf. Han tog mer än dubbelt så många bilder som jag! Vi tittade också in i ett par små affärer på vägen upp till Dômen. Ursprungligen hade vi tänkt börja med Gustavianum, men vi kom dit en kvart före stängningsdags och då var det liksom ingen idé – där finns ju massor att se.

Men även i Domkyrkan finns det massor att se. Det var en hel del nytt även för mig sen jag var där sist. Fast roligast av allt var nog att få besöka Skattkammaren, för det hade ingen av oss gjort tidigare! Tyvärr var min ficklampa och ljuset där uppe alltför dåliga för att min iPhones kamera skulle kunna ta några bra bilder. Du får helt enkelt gå dit och titta själv! Det kostar 40 kronor och är en upplevelse som handlar om textilier och smycken, framför allt.

Efter det spännande sakrala besöket blev vi lite mer profana. Tanken var att vi skulle ta oss ner till Linnéträdgården via Jernbron. Och det gjorde vi. Men även där var det stängt – utom under träden. Det var tur för oss, för himlen öppnade sig åter igen och vi stod tryckta mot en trädstam, under en kraftig trädkrona, en god stund.

Till sist började regnet avta och vi sprang under ballarna* bort till Costas. Han fick den äran att tillreda vår middag åt oss. Det var ett toppenval av oss. God mat, bra priser och roligt med ett vin från norra Grekland, Costas (?) hemtrakter. Dit går vi igen!

Vid Centralen blev avskedet hastigt, men jag tror att vi alla fyra kom hem som vi skulle. Och kanske är det inte bara jag som har lite ont i fötterna idag..? Enda smolket i min bägare var parfymflaskorna som står kvar hemma i badrummet och som skulle ha överräckts till fru Hatt. Minnet är gott men kort.

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*ballarna = balkongerna

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett något svettigt inlägg.


 

Talgoxe

Nu hjälps både pappa och mamma Talgoxe åt att fixa käk till sina skrikande ungar, men på bilden är det bara pappa T som syns. Tänk att barn alltid är så utsvultna. 

Varmt är det, ifall nån har missat det. Det gör att mitt liv blir ännu mer spännande än fru Deskmeduls, hon som kom ut och BLÄNGDE på sin granne nyss för att han körde en kort stund med en trimmer på sin uteplats vanligt, eftersom jag inte orkar göra så mycket. Det mest upphetsande just nu är att se mor och far Talgoxe flyga in och ut i boet bakom ett glasspapper (!) i väggen på min balle*.  Jag sökte lite info igår på webben och kom fram till att de behöver vatten. Ställde därför fram en blå glassbytta med vatten, hunden Elvis före detta vattenskål när han var på besök. Paret Talgoxe är väldigt skyggt, men de brukar vänja sig efter ett tag att jag och Fästmön sitter där.

Saker på diskbänken i hon

Jag rev ner det mesta som stod på diskbänken, somligt hamnade i hon – till exempel tvål-kon.

Medan Anna bäddade försökte jag också göra lite nytta. Knöt ihop två två soppåsar och skulle torka av den ena sophinkens lock med lite Mr Muscle. Plötsligt rev jag ner det mesta som stod på den delen av diskbänken. Somligt hamnade i hon, till exempel tvål-kon och potatisborsten. Nej, det här ser ut att bli en riktigt spännande dag, jag som ska STÄDA och allt. Undras vad som kan inträffa då…

Vidare har jag jagat insekter.  En fet svart humla surrade omkring i gästrumsfönstret och hittade inte ut trots att det står på glänt. Jag skrek och flaxade med armarna, Anna kom med goda råd om glas och papper, men hjälpte inte till ett dugg. Till sist gick jag ut i köket, tog Annas vattenglas (moahahahahaaaaa……..), en tidning och lyckades fånga Den Svarte inuti glaset. Fick sen ut Monstret tack och lov.

Därefter satte jag mig en liten stund vid datorn för att knacka ner dessa rader. Då hörde jag även i arbetsrummet ett irriterande surr. Det var en fet geting och såna är jag livrädd för. Skrek i falsett den här gången och hoppade upp från skrivbordsstolen med flaxande armar. Anna tittade på och skrattade. Den här gången visade jag ingen pardon gentemot Anna Odjuret. Efter några tafatta försök att mota ut det genom det öppna slog jag helt enkelt ihjäl det. Med TV-tidningen.

Nu har jag haft alldeles för mycket spänning i mitt liv, så jag ska sätta mig på ballen en stund och läsa tillsammans med Anna innan det är dags att skjutsa henne till Äldreboendet. Ja, hon bor ju inte där, utan jobbar. Och medan hon jobbar ska jag städa. Jajamens! Jag ser för mig hur dammsugaren börjar brinna och vitrinskåpet med alla glasen vippar… Mitt liv är ju så fantastiskt spännande…


*min balle = min balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.


 

Kväll på S:t Olofsgatan

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

män med benen isär

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.


En fin kväll avslutade en fin födelsedag.
Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »