Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blängsylta’

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.


 

Kväll på S:t Olofsgatan

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

män med benen isär

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.


En fin kväll avslutade en fin födelsedag.
Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev en liten tur ut till Förorten idag! Eller rättare sagt, jag längtade så efter Fästmön att jag hämtade henne från jobbet när hon slutat klockan 13. Om jag inte fick varken julaftonspuss eller juldagspuss, så ville jag ha annandagsAnnapuss! Och det fick jag! Vi stannade till vid ICA Heidan och handlade lite förnödenheter – Anna köpte mat och jag köpte var sitt pecanwienerbröd till mammas och mitt eftermiddagskaffe.

Ute i Himlen var det tämligen tyst och lugnt, bara en unge som hade käkat blängsylta siktades, men aktarej så jag blängde tillbaka och räckte ut tungan!!! Han blev säkert traumatiserad för livet.

Hemma i New Village blev det sen fika och vi testade också ett par chokladbitar av allt det vi hade fått – från när och fjärran. Etta hittills ligger chokladen från Annas mamma och L, en ask Merci!


Merci för denna!

 

Jag passade också på att slå en signal till Mercigivarna, för Annas mamma är verkligen den snällaste och mest omtänksamma ”svärmor” jag har haft!

När jag ändå var igång mejlade jag mammakusinen B söder om söder också och vänliga Roger och Maggie i Chard som sänt oss rättvisemärkt choklad.

Mamma ser på nån form av sport på TV, medan jag datoriserar. Jag tänkte nog slänga mig och läsa en stund nu, för middag blir det inte förrän klockan 18 – och då lovar jag att det är sista vändan julmat som åker fram!!!

För egen del tänker jag se sista avsnittet av Anno 1790 klockan 21. Sen följer förstås en recension senare i kväll/natt – om mobila bredbandet från Tre vill samarbeta…

Read Full Post »

Dagens mest pirriga är nu avklarat: att tillaga gris till barnen. Uj… Svettigt var det, äcklad var jag och ett tag var jag inne på att trycka upp tamponger i näsborrarna, men jag ville inte vara alltför pinsam. För egen del serverade jag mig Kalle Kon*. Det var betydligt enklare. Den såg normal ut där den låg i lilla pannan. Grisen såg först grå ut, sen svart… Hmmm… Men vissa grisar är kanske tvåfärgade???


Se där! En glad och tvåfärgad gris, funnen här.

                                                                                                                                                       Hur som helst, barnen åt och slukade allt utom två skivor som jag gömde i en matlåda till Fästmön tillsammans med potatisgratäng. Tänkte nämligen svänga förbi med den lådan samt en med Kalle Kon och dito gratäng i också under morgondagen. Man vill ju inte att ens kära ska svälta ihjäl.

Diskmaskinen – halleluja vilket  underverk! – sköter det mesta av smutsdisken. Själv har jag tagit en kvällspromme till soprummet efter att fått låna nyckelbrickan dit. Noterade två fönster med adventsljusstakar i samt att det förekommer alle-fyller-fest** även i Himlen. Det såg så trevligt ut att jag inte tänkte mig för utan hejade när jag passerade. Ingen hejade tillbaka, så grannar är väl som grannar är mest – påverkade av blängsylta och alkohol. Hur som helst, nu har jag min nya strategi klar: jag ska bli en hälsande. Alltid retar det nån som kanske inte har nåt annat än en gammal Toffla att reta sig på i sitt liv.


En hälsande Toffla retar alltid nån – som inte har nåt annat att reta sig på än… en gammal Toffla… 

                                                                                                                                                           Elias och jag sitter vid var sin dator och nu ska vi slöglo på nåt trist TV-program. Det är verkligen INGET av intresse att glo på en lördagskväll! Lite, lite chips fanns det kvar och dessa fick barnen dela på, alla fick var sin kexchoklad också. 7Up:en har jag reserverat till mig själv! För lite synd om mig är det allt. Jag sitter och har ont i ett ben och undrar om det inte är en tromboflebit på gång igen, denna gång i vaden. Salvan ligger hemma. Blir jag galen, eller?!

                                                                                                                                                 *Kalle Kon = kalkon                                                                                  
**alle-fyller-fest = födelsedagsfest på altanen för en utvald skara som för tillfället är inne. Du vet, idag röd, i morgon död stämmer in lite här och var.

Read Full Post »

Humor är ett av mina överlevnadsverktyg. Men jag vet inte om jag överskred en viss politikers gräns för det roliga i morse. Fast det tror jag inte, jag är fullkomligt övertygad om att han har humor. Först fick jag ett sms från honom där han beklagade att han inte hört av sig förrän nu, men att han alltid – jag behöver inte fråga varje gång – ställer upp som referent. Jag svarade och tackade givetvis, men passade samtidigt på att uppmana honom att trycka på rätt knapp i riksdagen idag klockan 16. Jag fick aldrig nåt svar, men jag gjorde en sån här smiley 😉

Harkel, ja, jag är väl inte den smidigaste ibland. Man ska ju hålla sig väl med sina referenter, inte skämta om deras förtroendeuppdrag och riksdagsledamöters (dock inte min referents!) tillkortakommanden generellt sett…

Det blev en tur till Tokerian. Jag tänkte att jag kanske behövde skratta lite. Men det var bara dumt tänkt! Där var det inte roligt alls. Här är en rapport:

  • Efter tio meter blev jag galen på gympadojorna, som var med mig på premiärtur för säsongen idag. Den ena glappade och den andra klämde. Hur kan det komma sig? Har min ena fot växt och den andra krympt under vintern eller?
  • Inne på Tokerian fanns det inga plastpåsar vid grindarna – som vanligt. Däremot vimlade det av en massa människor som bar affärens kläder och som flamsande packade upp varor. Jag blev irriterad.
  • Vidare hade man lyft fram ett kaffe som billigt, men jag hittade ett som var fyra (4) kronor billigare halvkilot. HA!
  • Vid glassen noterade jag en tant som hasade omkring och pratade alldeles för högt. I sin mobil. Varför får folk megafoner när de pratar i sina mobiler? Jag vill inte höra vad de pratar om.


Jag vill inte höra vad folk pratar i sina mobiler om.                                       

  • Tandborsthuvudena till min tandborste fanns bara i trepack och var svinigt dyra – 155 pix. Men det var bara att svälja förtreten och scanna in skiten borsthuvudena.
  • Vid den så kallade bemannde scannerkassan var den som vanligt inte just bemannad. Falsk marknadsföring på skyltarna, hörrni!  Jag fick stå och svettas – i fem minuter minst!
  • Eftersom tandborsthuvudena hade ruinerat mig gick jag till uttagsautomaten när jag äntligen hade fått betala. Men det var nåt fel på den så jag fick inte ut en spänn! (Vem har för övrigt nånsin fått ut just en spänn ur en uttagsautomat?..)
  • Utanför entrén närmade sig  mig ett suspekt objekt med svår acne och frågade om jag skull vägen in till stan. Jag hade lust att fräsa nåt i stil med

Vadårå? Tror du att jag har lust att promenera med dig eller?

men svarade

Nej.

  • Det enda roliga under hela turen var en unge som hade käkat så mycket blängsylta att hon måtte ha blivit baktung så hon ramlade på sin feta bak i en snöhög när hon backandes GLODDE på mig (ser jag ut som en apa eller vad?). Dessutom hade ungen en ful mössa och ett tant-namn. Hennes pappa försökte förgäves få med henne att leka, men hon tyckte minsann att det var roligare att ligga i en snöhög och glo på Tofflan.

GAH! Nu ska jag läsa en saga om en liten kattunge, eller nåt, så att jag blir snäll och glad igen, för det här var inte roligt.

Som vanligt är personer och annat FÖRVRIDNA/ET från verkligheten och ser i själva verket helt annorlunda ut.

Read Full Post »

När man går bort på visit ska man ha nånting med sig. Men jag är en slarvig och ouppfostrad typ så jag hade bara mig själv med mig när plingade på hos Monica. Och när jag dessutom hade så mycket med mig när jag gick därifrån borde jag skämmas alldeles förskräckligt. Skam är nu inte den känslan jag bär på efter besöket utan en darrig lättnad – och en portion trötthet. Och mest av allt: en glädje.

Att komma hem till Monica och hennes K i deras vackra hem var bara det en upplevelse i sig. K målar nämligen de mest fantastiska och färgstarka tavlor. Och deras gemensamma hem speglar verkligen de tu: K ÄR en otroligt färgstark person, medan Monica är den lugna, betraktande, eftertänksamma. (Nu var ju inte K hemma och jag kan inte påstå att jag känner paret så väl att jag djupare kan analysera vars och ens egenskaper. Vi har träffats några gånger i samband med fest och glam, hittills.)

När K hade vernissage på söder i Stockholm i början av 2000-talet inhandlade jag emellertid en otroligt vacker tavla som sedan dess hänger i mitt kök. Både färg och budskapet om kommunikation i tavlan tilltalar mig oerhört mycket fortfarande! Se själv:


En tavla om kommunikation! I tavlan döljer sig texten: ”Jag vill nå dig.”

                                                                                                                                                  Emellertid var det Monica jag skulle träffa för att få låna lite förströelse – i form av ett pussel om 1 500 bitar. Både jag och Fästmön känner att vi behöver göra nånting annat än sitta vid våra datorer om kvällarna, nånting vi kan göra tillsammans. Pussel är bra. STORA pussel är JÄTTEBRA. Men frågan är om vi inte har tagit oss vatten över våra huvuden nu… Det är väldigt många små bitar, 1 500… Väldigt många små bitar, är det…

Jag blev bjuden på kaffe och härliga kakor och ett samtal som jag inte alls tänker berätta här alltför detaljerat om. Men det handlade bland annat om att blogga, kärlek, skilsmässor, barn, vänskap, gamla oförrätter och livet i allmänhet.

Och jag kunde inte motstå att svara

Ja tack!

när Monica undrade om hon skulle titta lite bland mina stjärnor och planeter. (Ja alltså, hon ställde inte frågan just så, utan mer seriöst.) Eftersom jag visste tid och plats för min födelse och kände mig mottaglig för att testa nåt för mig nytt fick hon titta efter. För det är bland annat sånt Monica gör när hon inte dricker champagne eller bakar kakor: hon ställer personliga horoskop.

Det som sen sades tänker jag inte heller berätta detaljerat om, men jag kan säga att det gav mig vissa förklaringar och ett stort mått lättnad. Jag fick bekräftat att jag har gått igenom kanske det som uppfattas som Den Stora Livskrisen, men att jag nu är på väg ut ur den svåra perioden. En period där jag bland annat har ägnat mig åt att skala bort företeelser och personer. Nu är det dags att släppa det gamla och gå vidare. Verkligen!

Att säga att jag var omtumlad när jag lämnade Monica är en underdrift. Jag var lättad, men trött – på ett behagligt sätt. Det var ett par timmar som jag verkligen fick med mig nånting i från – en stor behållning av att prata med denna eftertänksamma person, en bekräftelse på att jag har varit med om nånting svårt men att vägen går framåt – och så ett gigantiskt pussel till låns samt en påse hembakade jordnötskakor. Det du! Det är nog inte alla som får nånting med sig när man går FRÅN en visit, eller?


En eftertänksam Monica som verkligen gav mig massor idag!!! TACK!

                                                                                                                                                              Tyvärr kunde jag inte rusa hem och samla alla intryck och börja pussla och knapra på kakor direkt. Jag var tvungen att stanna till vid Tokerian och inhandla lite förnödenheter såsom smör, fil, grönsaker, glödlampor, lite salva och en TV-tidning, bland annat. Där blev jag uttittad av en kille som måtte ha käkat blängsylta i minst ett halvår och en tjej som höll på att vrida nacken av sig (de var inte ens i sällskap med varandra), så jag började undra om jag hade clownnäsa eller om jag hade kissat på mig eller nåt annat tok (jag hade ingetdera). Sen kom jag ju på att jag flanerade runt med en varuvagn på Tokerian…

Hemma igen har jag lagt kartongen på matsalsbordet, som nu har blivit pussel- och kakbord. En stund vid datorn har det blivit och strax en stund vid dagens post innan jag drar mig inåt vardagsrummet. För nu är jag sugen på kakor att börja pussla! Kan inte vänta tills Anna kommer hem i kväll!.. (Hon får nog vara glad om det finns en kaka kvar…)


Kakor och pussel var något av det jag fick med mig från dagens visit.

Read Full Post »

Kära nån då, vart tog den här dan vägen? Tycker att jag har farit som ett så kallad skottspole – nån som vet vad det är??? – mellan Nyby och Himlen. Efter att presentinköp och skrivstund blev det som återfärd till Himlen för frakt av gosse till kalas samt söndagsmiddag. Gossen var nervös inför kalaset – som ju var ett tjejkalas.

Det liksom pirrar i magen!

sa han och for omkring och utstötte märkliga ljud.

Allt medan Fästmön försökte fixa några korvar till den pirrande lilla magen innan tårta, godis och kanske glass skulle ner i den…

Vi var tidiga till kalaset, för vi är väl inte riktigt att räkna som fint folk även om Elias verkar poppis bland tjejerna! Bara tre killar, varav han var en av dem, var bjudna på detta tjejkalas. Kalaset skulle hållas i en lokal under en kyrka i Förorten. För att hitta ingången till själva festlokalen (kan man säga så när det gäller en kyrka?) fick man gå runt, runt och man fick forcera grindar som var både stängda och låsta. Vi kom fram i tid!

Hemma i Himlen hade Anna påbörjat söndagsmiddagen, som blev en sorts Hänt i Veckan. Men det var alldeles förträffligt gott!

En kvart i 18 var det så dags att packa in oss och tjejerna i bilen och åka och hämta kalaskillen. Nästa stopp var hos pappa i Morgonen. Och vad händer då? Vi inser att vi har glömt en salva. Tillbaka till Himlen igen och Anna, nu kallsvettig, skenar in och hämtar kletet. Därpå avfärd igen till en ONÄMNBAR AFFÄR i Förorten där jag ALDRIG mer handlar efter deras snorkiga bemötande gentemot mig och Frida. Men Anna behövde handla och eftersom detta var enda öppna affären i byn så blev det så. Under tiden for jag och avlämnade salvan. Slutligen hämtade jag Anna IGEN och så blev det färd till Himlen. Anna blir hemma nu och kryar på sig i några dar. Själv styrde jag kosan mot Tokerian…

Jaa, för att återknyta till inledningsorden, kära nån då! På Tokerian var det helgalningar ute och skenade i kväll, så här kommer en rapport:

  • en ung kille hade käkat blängsylta och glodde som f*n på mig. En tant. Varför då då?
  • en liten unge ville köpa Kalles randiga kaviar, men pappa sa ”Usch!” och ”Fy!” och ”Nej det är ost i den där!”, medan jag mimade: ”Den är SKITGOD!
  • bakom mejeriprodukterna hade personalen uppenbarligen hårdrocksfest för mjölkpaketen hoppade i sina hyllor. Rödmjölken var slut, men det var liksom omöjligt att påkalla hjälp från personal (tänkte att de kanske hade en kossa där bakom…) efter de inte hörde nåt annat än sin musik.
  • bröna var hårda och såg inte så inbjudande ut, men eftersom min brödburk var tom fick det bli en Balder. Och då menar jag inte Balders balle, snusker!
  • Vintervit-kartongerna lyste hotfullt halvtomma, så jag ryckte åt mig två chokladkakor. En kvinna vet aldrig när hon kan tänkas hamna i nöd!!
  • vid utgången noterade jag en tjej med keps vars brätte var så ENORMT att jag gissade att den något äldre kvinnan i hennes sällskap var ledsagare. Tjejen såg ju f*n ingenting!

Sen fattades det väl bara att jag skulle möta nåt gammalt ex-pex-kex vid parkeringen, men som tur var lyste h*n med sin frånvaro och jag kunde pusta ut när jag kommit innanför dörrarna här hemma och låsa med dubbla lås.

Jag är trött nu, men jag ska vattna krukväxter och gå en surfrunda för att kolla vad ni andra har haft för er idag. Sen blir det kollaps i fåtöljen med dagens lokalblaska, som jag ännu inte hunnit läsa, och så en bok.

GÄSP!..

Read Full Post »