Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sverige 2014’

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.


 

Barnhand håller vuxenhandTiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Händer ovanpå varandraJa, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnisslande inlägg.


 

Glasdörr

Alla dörrar gnisslar inte just nu, men många.

Just nu är det… lite gnissligt. Det är inte främst nåt som gäller mig själv. Jag lunkar på, vet vad som gäller i framtiden. Och det bävar jag för och är orolig över, visst, men… Min situation behöver ändras annars går jag under. Och, som sagt, den ska förändras snart, även om det i sig blir tufft. Nu gäller det andra.

Jag försöker lyssna, stötta och peppa. Ge råd eftersom såna efterfrågas. Åt ett annat håll stöter vi pannorna vänskapligt mot varandra och förenas i att stöna över hur oförskämda folk kan vara mot andra. Jag kan förstå om jag hade blivit kritiserad för att jag är på ett visst sätt – det blir jag väldigt ofta. Men idag var det nån annan som drabbades. Ibland är nog människor inte medvetna om det de säger/skriver. Och som utomstående kan jag bli besviken på att oförskämdheten kommer från just det hållet, jag hade högre tankar…

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är ganska många dörrar och annat som gnisslar just nu. Dörrar, som inte bara jag utan även andra måste ta sig igenom. Frågan är hur man står ut om man måste stanna kvar innanför dörrarna. Jag släpps i alla fall fri snart. Jag slipper undan. Det gör inte alla. Och i brist på bättre sysselsättning (!) ska jag skriva bok då. Och panta burkar. Och försöka sälja lite prylar så att jag kan betala min månadsavgift och kunna bo och sova nånstans. För jag är realist: jag vill inget hellre än att jobba – jag ÄLSKAR att jobba – men jag kommer aldrig mer att känna trygghet när det gäller jobb. Däremot ska jag göra mitt yttersta för att överleva. Sverige, 2014.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »