Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘trappor’

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.


 

Det som inte dödar oss

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

Uppdrag granskning loggaEn kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Sölve & Co

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket finns såväl glädje som sorg och ett stort mått stress.


 

Det blev en riktigt skön och slapp kväll igår. Maten lagade sig själv, nästan – räkor med tillbehör. Det var bara att koka ägg, skiva desamma samt en avocado och sen ställa fram detta och det övriga. Vi åt ganska sent och i alla fall jag var rejält hungrig. Det var länge sen frukost och eftermiddagskakan. I kylen låg sen länge ett italienskt billigt chardonnayvin som passade alldeles utmärkt till räkorna! Och som alltid när vi har ätit räkor är uppdelningen den att jag går ut med skalen till soprummet och Fästmön diskar.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter maten hängde vi med på
prinsbröllopets middag via Sveriges Television. Vi lyssnade på talen, vi kollade vad de åt, blomsterarrangemang, kläder, kyssarna, bröllopstårtan, brudvalsen… Det kändes nästan lite som om vi var med och delade parets glädje.

rosa gerbera

En tröstebukett med gerbera som jag fick en gång.

Men mitt i glädjen fanns också sorgen för så många den här dan. Under kvällen kom ett tredje dödsbud på två dar, detta tredje om att Magnus Härenstam gått bort. Nu har han joinat Brasse och Eva en trappa upp och jag misstänker starkt att inte en dag blir tråkig där. Här nere på jorden fattas han emellertid, liksom ett par andra människor som har ryckts bort från sina nära och kära nyligen och alldeles för tidigt. Jag önskar jag kunde trösta, men döden är så oåterkallelig och inget jag säger eller gör gör nån skillnad. Smärtan finns där i alla fall och de döda förblir döda. Det har gett mig mycket att tänka på och fundera över och delvis förändrade perspektiv på vissa saker.

Selfie 13 juni 2015

Blandade känslor i mig.

Det var med blandade känslor jag gick till sängs i natt, även om jag flamsande försökte mig på en vals med Anna innan läggdags. Det är bara att konstatera att vi inte kan dansa tillsammans, trots att vals är bland de enklaste danserna.

På morgonsidan hade jag en fruktansvärd mardröm. Jag har fortfarande hjärtklappning och tryck över bröstet, för jag blev otroligt uppstressad. I drömmen hade jag varit i en affär och storhandlat. Jag hade min bil i ett parkeringshus. Av nån anledning glömde jag ställa in mina matkassar och en bokkasse i bilen – innan jag gick (!) därifrån. När jag kom på detta rusade jag tillbaka till parkeringhuset. Då var inte bara mina kassar borta utan även min älskade Clark Kent*! Jag sprang upp och ner i trapporna i parkeringshuset, men ingenstans fanns varken bilen eller mina saker. Det sista jag gjorde var att åka en rulltrappa inne i affären. När jag stod på toppen av rulltrappan lyckades jag tappa min plånbok också. Jag SPRANG (tro mig, jag springer ALDRIG i verkligheten!) nerför trappan. Som tur var hittade jag min plånbok bland grönsakerna. Där hittade jag också en bok från min borttappade bokkasse. Den boken var allt som var kvar…

Kanske min dröm var bilden av det som blir kvar efter mig: en bok? Jag tolkade drömmen lite på det viset. Därför fotade jag ett par av mina att läsa-högar bara för att visa att det inte är dags för avfärd än. Jag ska bara läsa de här böckerna – och några till – först…

Två att läsahögar

Två av mina att läsa-högar. Det finns fler…


*Clark Kent = min bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tu-kvinna-hand-inlägg.


 

En man som heter OveGårdagen började som en helt vanlig tisdag, det vill säga inte nån favoritdag för min del. Men just som jag var ute en tur för att handla mat fick jag ett sms som gladde mig mycket. I slutet av förra året gav jag bort en bok i present till en kär gammal vän. Nu hade hon börjat läsa den – och både grät och skrattade under läsningen. DET är en riktigt bra bok, eller hur?! Vilken bok det handlar om? En man som heter Ove.

Jag hade flera ärenden inne i stan igår. Tog därför bussen in. Det gick bra, inte många passagerare ombord och bara en person som envisades med att skrika i sin mobiltelefon. H*n fick tre samtal under den tio minuter långa resan. Jag fick inget.

Mitt första ärende var att få håret trimmat. (Selfie kommer i lösenskyddat inlägg under eftermiddagen – jag är för ful för att visas upp offentligt.) M fick också glo lite i min rygga och hittade en bok som passade. Resten lämnade jag in hos Myrorna på Kungsängsgatan. Men däremellan stämde jag träff med Fästmön. Det gick inte så bra att ses utanför Åhléns, för Åhléns är sig inte likt numera. Vi möttes därför i en busskur på Stora torget. En kopp kaffe behövde arbeterskan (<== Anna) och jag (<== bokbäraren), så vi skuttade uppför trapporna till min vän greken på Kafferummet Storken. Där noterade jag till min förtjusning (?) att vi satt i likadana stolar som jag har en av, fast i annan färg, hemma!

Anna och jag behövde ha en stund utanför hemmet med bara oss själva. Och inte ens på Myrorna träffade vi nån vi kände. Vi såg bara ett och annat hiskeligt troll. Detta ville Myrorna ha 35 kronor för. Det fick stå kvar.

Troll 35 kr Myrorna

Det hiskeliga trollet för 35 kronor fick stå kvar på Myrorna.

 

Night work 20 kr Myrorna

Fynd!!!

Trots att jag har köpstopp på böcker kunde jag inte stå emot frestelsen. Men alltså, jag gjorde ett riktigt fynd och hittade Laurie R Kings bok Night work för bara 20 kronor. Jämför det med Bokus som vill ha 87 spänn för boken! Då gjorde jag ett fynd, ingen tvekan. Sen tror jag att det blir kanon att läsa en skönlitterär bok på engelska igen, det var ett tag sen.

På väg mot ett ärende som Anna hade stannade vi till på Cervera. Märkligt nog mötte vi en av före detta kollegorna som jag spände ögonen i i lördags utanför affären. Igår fnös jag bara, knyckte på nacken och svepte in i affären. Till skillnad från vissa andra vet jag när jag inte är önskvärd. Men självklart gjorde det ont inuti. Självklart! Tur att jag fick annat att tänka på inne i affären. Jisses, vem betalar till exempel 1 500 spänn för en stekpanna? Eller ens 169 spänn för en minimal Hello Kitty-dito? Falska kakor, häftiga prylar med ögonfransar och att orange rules såg vi också. Det förbättrade min attityd något.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna utförde ett ärende och även hon gjorde ett riktigt fynd. Jag är glad för hennes skull, för det var ett välbehövligt inköp som hon får berätta om själv om hon vill. Även jag skulle behöva fynda inom samma område, för jag hasar fram som en trashank numera. Men det skiter jag i – det var länge sen jag trodde att livet var en bal på slottet.

Under Annas andra ärende träffade jag en gammal flamsmaja från förr i tiden. Det är synd att vi har tappat kontakten, tycker jag numera. Ibland, i alla fall. Men var sak – och person! – har väl sin tid.

Vi gick till Soul Food där jag dränkte mina sorger i en öl och åt ett gudomligt gott och välgrillat kycklingspett. Sen pratade vi lite heart to heart om då och nu, om drömmar, förhoppningar och om annat som har gått i kras. Då är det gott att känna att kärleken inte går sönder utan står pall och finns kvar – trots att många har gjort sitt bästa för att sabba. Avundsjuka, kanske?

Heart

Heart to heart…


När vi kom ut hade solen gått ner. 
Marshimlen var full av små moln och gatlyktorna lyste. Bussen körde inte förbi oss vid hållplatsen utan vi åkte med till en författargata och fick sen en skön lite promenad hem. Kvällen avslutades med Veckans brott, läsning och selfieflams där vi inte behövde göra så mycket för att se ut som jag vet inte vad. Dessa bilder är dock strikt konfidentiella, så du får se på gårdagskvällens himmel i stället.

Marshimmel och gatlykta

Marshimmel och gatlykta.


Och du… Glöm inte bort att det är När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT 2!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ord.


 

motorola_microtac

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Vintersolståndet och saker jag måste göra idag.


Idag insåg jag till min fasa
att det är årets kortaste dag, vintersolståndet. Och det märks!  Jag hade ju sparat dammsugningen till idag för jag vill utföra den i dagsljus. HA! Vilket dagsljus? Här är mörkt som i graven, nästan, och jag måste tända lampor om jag ska se nåt. Solen står som lägst idag, enligt Wikipedia. Här syns inte tillstymmelse till sol…

Vintersolståndet

Vintersolståndet i siffror och bild från Wikipedia.


Himlen är en ton ljusare
än den brukar vara de morgnar jag ger mig av för att jobba. Morgnarna när alarmet går på klockan 6.15 – och jag, allt som oftast, har vaknat två timmar tidigare. Legat och vridit och vänt på mig i sängen, slumrat till lagom när alarmet går. Jag tänkte på det här med tiden nu i veckan. Jag kliver upp, tar medicin, sätter på kaffe och går in i badrummet. Klockan 6.38 är jag ren och klädd. Bäddar först, häller upp fil och müsli i en skål, kaffe i min senapsmugg och sätter mig vid datorn. Senast 7.15 måste jag borsta tänderna och sen dra. Jag brukar vara framme på jobbet prick klockan åtta. Det är något ljusare när jag lämnar New Village än när jag kommer hem på kvällen, men man kan sammanfatta både morgon och kväll som mörka.

Månen en oktobernatt 2013

Mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem.


Igår kväll
tvingade jag mig att vara uppe längre. Filmen jag såg slutade strax före midnatt. Jag kanske släckte nån gång runt kvart i ett. Hade jag lagt mig tidigare hade jag vaknat tidigare. Och nu måste kroppen ställa om, för se min mamma, som kommer hit nån gång i eftermiddag, är ingen morgonmänniska. Jag får till exempel aldrig ringa henne före klockan 13… Det säger en del… Själv gillar jag att gå upp tidigt, med påföljd att jag är kvällstrött. Särskilt när jag jobbar. Men sänggång en vardagskväll för min del blir väl nånstans mellan 22 och 23.

Mamma blir hämtad klockan 10.10 av taxin idag. Det är en person till som ska åka med i bilen, från en annan ort. (Det känns bra att det är en passagerare till i bilen, för i påskas var en av chaufförerna väldigt otrevlig mot mamma. Hon kände det som om han var ute efter hennes pengar… Mycket obehagligt, för det är troligen sant! Mamma är inte snurrig i huvudet på det viset.) De ska samåka uppåt. Det vanliga är att vägen går över Stockholm och att den andra resenären ska av där nånstans. Det borde ge mig tid att bädda, dammsuga, duscha, äta frukost och förbereda eftermiddagsfika med hembakat äh, jag bara skojar när det gäller det sista. Här är det köpebröd som gäller!

Jag är nu inne på min andra senapsmugg kaffe. Senapen är förstås för länge sen slut, men muggarna är förbaskat goda att dricka kaffe ur. När kaffet är slut ska mina morgonsysslor börja. Det vore himla bra om jag hann att införskaffa en gran idag också, men troligen får jag vänta tills mamma har anlänt. Hon har ju ingen nyckel hit och jag måste hjälpa henne uppför trapporna med alla grejor etc. En del chaufförer är väldigt hjälpsamma, andra är det inte.

Kaffet börjar ta slut och tiden rinner iväg. Hur ska jag hinna? Tja, jag hinner ju bättre om jag inte sitter här och ordbajsar, eller hur? Vad har du för dig idag? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej nån träningsmänniska blir jag aldrig! Jag avskyr sport, idrott, motion i alla dess former och det står jag för. I min ungdom hade jag några år när jag höll på att bli duktig i bordtennis. Lite senare i livet var det badminton. Men det är väldigt, väldigt länge sen. Jag är inte intresserad, jag vill inte, helt enkelt. Hur andra gör är upp till dem.

Det enda jag ägnar mig åt är att promenera. Det gillar jag! Då kan man nämligen göra annat samtidigt, till exempel tänka eller prata om man har sällskap. Då känns det varken som sport eller motion. Efter min operation i december tappade jag tio kilo. Min onda häl fick vila, eftersom jag inte orkade gå några längre sträckor under några veckor. Nu mår jag bra efter operationen och även hälen känns något, om inte helt, bra. Så… mitt bidrag till den interna rörelsen (= mitt motionerande) har nu faktiskt blivit ett, inte noll som tidigare: jag använder trapporna på jobbet. Därför avskyr jag tisdagar numera, för då jobbar jag på femte våningen. Det blir fyra gånger i trapporna – två uppför och två nerför (ja, jag inte bara kommer och går till min arbetsplats, jag brukar lämna den för lunch en stund mitt på dan också. Detta medför att jag flåsar som en jävla blåsbälg då och då. Folk som ser mig tror att jag antingen håller på att dö (vilket det ibland känns som) eller är fruktansvärt upphetsad (det är jag aldrig på jobbet mer än på tekniken).

blåsbälg
Flåsar som en sån här.


Den här arbetsdagen har snart gått.
Idag lär jag också jobba över, för jag ska vara med på ett möte klockan 16. (Jag slutar egentligen klockan 16.) Men det blir några bra timmar på plus som jag tänkte använda endera dan, troligen nån dag när vi jobbar del av dag, en dag för röd dag.

Förmiddagen omfattade två inplanerade möten och ett oförhappandes. Arbetet med forskningssidorna här går sakta men säkert framåt, vilket gläder mig. Jag är ju den som går med piskan utan morot (morötter är ju bara snigga att se på och äckliga att äta), men jag har också skapat en jädra massa sidor och gjort en liten mall, allt för att underlätta.

Eftermiddagen innebär också en liten kort-kurs i webbverktyget innan jag slinker in på mötet klockan 16. Hoppas att mötet inte drar ut alltför lång tiden, jag behöver verkligen handla idag efter jobbet. Och lämna in Lottot. Vem vet, det kanske är en miljonär som sitter och skriver detta nu, för jag har inte kollat lördagens dragning…

För övrigt har jag noterat att det på går en ganska osmaklig gubbslemdiskussion/-konflikt. Vän Av Ordning vill nu bara påtala för alla inblandade att jag jobbar på en arbetsplats där man faktiskt forskar kring gubbslem. Gubbslem har ingenting med gubbar att göra utan det är en alg. Och är det nån som ska känna sig förolämpad torde det vara algerna.

gubbslem
Gubbslem.


Så å gubbslemmets vägnar
vädjar jag:

Kiss (nåja…) and make up!

Eller i vart fall

Missbruka inte gubbslemmets namn!

Därmed inte sagt att jag har valt sida. Det kan jag inte för jag hörde inte debatten, nåddes bara av delar av den via Twitter.


Livet är kort.

Read Full Post »

Min förmiddag slutade med ett rejält motionspass. Meh, tro nu inte att jag kutade tvärs över gatan till Friskis & Svettis träningsföretaget eller ens att det var frivilligt! Nej, en Toffla springer ju som bekant aldrig, utan hasar bara. Skämt åsido, jag sprang FAKTISKT runt i huset och affischerade överallt där jag kunde – jag blev åthutad vid ett tillfälle, till och med!

Plastfickorna på glasdörrarna får endast användas för evenemang som ligger nära i tiden!

sa en dam och tittade lika ampert på mig som Storasyster kan göra.

Vilken tur då att det här går av stapeln nästa vecka!

svarade jag och log mitt allra blidaste leende.

Jag skenade upp och ner i trapporna och det var inte så skönt för hälen där hälsporren är särskilt trilsk idag (kylan?). Men jag gjorde det ändå så gärna eftersom det är ett evenemang som jag tror lockar besökare. Ett angeläget evenemang, vill säga.

Sen var det skönt att få bänka sig framför datorn, sätta på sig lurarna och delta i ytterligare ett #ssmw-webinar om sociala medier och affärsnytta, c/o Bengt Littorin. Dagens webinar handlade om bilder och hur företag kan använda sig av tjänster som Instagram. De två föreläsarna representerade en klädkedja och ett hotell. Delvis använder de sig av Instagram och bilder på liknande sätt. Hotellet har en enda fotograf som tar alla bilder till webbplatsen, men när det gäller Instagram varierar fotograferna. Tanken är att bilderna ska locka, men också vara ganska enkla. Det blir de när man lite småfyndigt fotar verkligheten, menade Daniel Wångsten på Hotel Tylösand. På klädfirman fotar de olika butikerna till Instagram, men max två bilder per dag får de lägga ut.

Toffelfot och kollegas fot

Här har jag fotat Toffelfoten storlek 42 (till vänster) och en kollegas fot storlek 36 (?). Bilden tillför inte det här inlägget nånting mer än att vara lite lustig, knappast småfyndig, men ge dig en paus i läsningen,


Men vad ger bilder för vinster och förtjänster?
Går det att mäta till exempel hur många gäster som bokar hotellvistelse eller köper vintagekläder bara för att de har sett en Instagrambild? Njae, viss statistik går ju att ta fram över hur ofta bilderna är tittade på etc. Och det går ju att se hur många likes och delningar som görs. Men det handlar förstås mest om att skapa goodwill. Och att involvera kunderna, menade Ulrika Enström från Beyond Retro. Ett av misstagen många företag sen gör är att inte kommunicera med kunderna genom att strunta i att besvara kommentarer etc på Instagram.

Lite knepigt är ju detta med bilder överhuvudtaget. Det lånas friskt över nätet, trots att det är fotografen som äger rätten till sina bilder och ingen annan (om det inte är avtalat annat, vill säga). Men om nån fotar till exempel ett plagg och taggar Beyond Retro känns det som att röra sig lite i ett gränsland. För självklart vill affärskedjan visa upp den taggade bilden (förutsatt att den är positiv, förstås). Fotografen har troligen inte nåt emot det eftersom h*n har taggat affären. Mer oroande, tycker jag, är att Instagram faktiskt har rätt att använda bilder som är upplagda där, till exempel i reklamsyfte, utan att fråga först. I och med att fotograferna har skapat ett Instagramkonto har var och en också godkänt detta. Frågan är hur det känns ifall ens bild används i marknadsföringen av en vara eller tjänst som man som fotograf inte gillar…

Jag tror emellertid att det är massor av människor som, utan att fråga mig, har lånat bilder jag har tagit från min blogg. Lägger man ut dem på nätet får man liksom vara beredd på det. Men det finns också personer som har kontaktat mig och bett att få/köpa högupplösta kopior för att illustrera texter i tidningar och böcker. Generellt sett brukar jag inte ta betalt för bilder, men jag vill gärna att jag nämns som fotograf.

Webinarerna tar upp intressanta ämnen och det är alltid spännande människor som föreläser! Nästa webinar ges den 19 mars:

19 mars appell: I samtal med medborgarna

Ett mer fokuserat Appell där vi med ett antal kortpresentationer undersöker på vilket sätt myndigheter använder sociala medier för att förbättra samtalet med medborgarna.

Deltagare: Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Värmland, Skatteverket m.fl.

Håll utkik på Twitter efter hashtaggen #ssmw


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »