Sjuk får en inte vara…

Ett matt, men ändå hoppfullt inlägg.

---

 

Det blev lite varmare under pläden.

Trött och frusen sammanfattar mitt tillstånd igår kväll. Jag fick ta med mig pläden in till sovrummet och la den över duntäcket för att inte frysa. Läste en kort stund och kollade Springfloden med ett öga innan jag somnade som en sten, med avbrott för samtal nummer tre från mamma, gällandes…

Har du ringt mig? Det är nån som har ringt mig på mobilen.

Det är inte lätt att hantera tekniska prylar när en är gammal. Dessutom är det jag och Fästmön som har köpt mobilen till mamma för att hon ska kunna både nå ut och nås.

Nä se sjuk får en inte vara när en är arbetssökande. I alla fall inte på vardagar. Så jag passade ju på att vara sjuk i helgen. Jag har fortfarande lite svagt ont, men inte så att jag behöver medicinera. Ganska matt och medtagen känner jag mig också. Det beror med all säkerhet på att jag inte har fått i mig nån fast föda sen i lördags kväll. Ja undantaget cornflakes och Annas äpplemos, om dessa kan räknas som fast föda.

Svart kaffe kan jag dricka idag, tack och lov! Det är nämligen ett måste när en söker jobb.

I morse vaknade jag med huvudvärken from hell (den avlöste alltså gallstensanfallet from hell). Men efter svart kaffe och en Ipren var jag redo att söka jobb. Tre tjänster sökte jag samt uppdaterade CV och personligt brev på både svenska och engelska, referenslistan och LinkedIn-profilen på förmiddagen. Vid lunchtid tog jag bilen för att rekognosera inför övningen i morgon eftermiddag. Kollade så att jag hittar dit, hur lång tid det tar att åka, parkeringsmöjligheter etc. Allt gick bra.

På hemvägen ringde mobilen, så jag svarade, frågade den som ringde om h*n kunde hålla sig kvar och svängde snabbt in på Tokerians parkering. Det var ett företag som undrade om jag var intresserad av ett kort uppdrag på deltid. Dessvärre fick jag tacka nej, eftersom deltid och a-kassans sätt att räkna inte stämmer överens. Men det är ett företag där jag så sent som i förra veckan sökte en annan tjänst som är på heltid och fast. Dessutom har jag blivit intervjuad där så sent som i oktober, så det känns som om jag ligger bra till. Jag tackade för påringningen och erbjudandet och sa att jag hoppar på vad som helst som passar min profil – bara det är heltid. Min uppriktighet uppskattas, det vet jag. Eftersom jag ändå stod på Tokerianparkeringen hoppade jag in och utförde ett par ärenden efter samtalet innan jag åkte hem.

Blommor och stjärnor var en del av dagens ärende.

Dagen har än så länge varit lite blandad. Efter jobbsökeriaktiviteterna på förmiddagen hade jag kontakt med en släkting som förlorade sin mamma i fredags. Även för mig och min egen mamma är det en stor förlust! Jag funderar på om det är möjligt för mig att åka ner till begravningen.

Min påminnelselapp om att ta med lunch till jobbet får sitta uppe ett tag till på ytterdörrens insida.

Från mitt numera före detta jobb hörde fem personer av sig under förmiddagen! Å, så det värmer ett fruset Toffelhjärta! Jag saknar dem så, mina kära arbetskamrater. Men jag försöker att inte se bakåt för mycket utan framåt. (Med det menar jag inte att jag inte ska träffa flera av dem igen, för det ska jag – utanför jobbet!) Det bevisar påminnelselappen om lunch som sitter på insidan av min ytterdörr. Lunch och middag, ja mat överhuvudtaget, finns emellertid just nu inte i min sinnevärld. Jag är glad och tacksam att jag kan dricka kaffe och att jag har fått i mig fil och flingor och äpplemos. En får ta små steg på väg mot tillfrisknandet. Att det sen borras i huset (det sker visst varje dag sen flera veckor tillbaka) och att vaktis utanför blåser skräp med en maskin som låter nästan lika illa är smällar som en arbetslös konvalescent får ta.

 

Tack till familjen och vänner som bryr sig om!!! Även om vi idag alltid sägs vara tillgängliga är alla uppenbarligen inte det. I nöden prövas vännerna. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nöjd blir en visst aldrig… :-(

Ett surkärringinlägg.

---

 

Nä, BLÄ är inte nåt godkänt ord i Wordfeud svenska strict (ja, det stavas på engelska) spelplan och borde inte vara det i mitt liv heller.

Så sant som det är sagt i rubriken: nöjd blir en visst aldrig. Bland annat tänker jag då på den förlorade sovmorgonen igår. Jag vaknade före sju och det var totalt omöjligt att somna om. Och så tänker jag på idag när jag vaknade och klockan var närmare tio… Tog visst igen sovmorgonen med besked! Dessutom värker hela kroppen utom vänster ben, fot, halsen, näsan och stjärten. Att släpa med fyra matkassar och minst lika många kassar med julklappar ger träningsvärk och muskelsträckningar. Dessutom har hälsporren i höger fot vaknat till liv och benet värker från knäet upp till höften. Så fint då – NOT! Samtidigt är allting relativt och jag tänker på vännen som halkade och nu ligger med omlindat ben och vilar det så mycket hon bara kan i helgen – för att hon ska kunna jobba. Då tänker jag att jag nog kan stå ut med värken, att magen visserligen är besvärlig men inte såsom den kan vara och dessutom är jag inte förkyld – ta i trä…

Men det är många saker jag inte är nöjd med. Julklappsinköpen igår var väl OK, men det är onekligen… luckor. Inte bra! Jag vet inte vad jag ska handla och jag vet inte när. Nästa helg är vikt för julstädning och julpyntning och helgen därpå kommer ju mamma med riksfärdtjänst.

Efter en shoppingresa som gårdagens hade jag bestämt mig för att slå på stort och laga mat. Jag brukar laga mat en eller två gånger i veckan. Det får räcka. Jag avskyr verkligen matlagning. En kycklingfilé skulle stekas, potatisklyftor med inslag av pommes värmas i ugn och ärtor kokas. <== Ja titta! Grönsaker till maten!  Till detta korkade jag upp en flaska vin och så tog jag fram goda ostar och fikonmarmelad, en ostbricka lagom för en person att ha till senare. HA! Kycklingfilén kändes inte OK och potatisportionen var för stor, så hälften av maten åkte i sophinken. Tyvärr. Jag brukar aldrig slänga mat, men det här var oätligt. Sås (köpt färdig) och ärtor var det enda som slank ner utan att jag mådde illa. Vidare hade köpt lite lösgodis. Det var inte gott, det heller. I vart fall inte igår. Men kanske i kväll? Den lilla ostbrickan för en får bli söndagsmiddag, för nåt nytt försök vid spisen orkar jag inte med idag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte ens vinet kunde jag trösta mig med, för det visade sig vara ett spanskt, billigt vin och jag köper bara italienska viner. Jag måste ha fått en total blackout när jag inhandlade detta! Vinet var pepprigt, tunt och utan kvardröjande eftersmak. Det enda som hände var att jag blev lite varm. Det var ju bra i sig, för här i hemmet är det kyligt. Elementen är iskalla och rumstemperaturen varierar mellan 18 och 19 grader. Igår satt en lapp på porten att BRF-styrelsen letar efter läckande element och kunde vi kolla. Jag kollade, mina var torra, men kalla. Tänkte nästan messa ordföranden om det att här minsann finns vatten i radiatorerna men ingen värme. Fast jag orkar inte bråka igen. Jag blev påmind om just bråk igår när jag observerade ett och annat pucko som skulle handla på samma ställe som jag. Men… jag är glad och tacksam för att jag har tak över huvudet – ett tag till vet jag att jag kan ha det, i alla fall.

Söndagen den andra advent är lika grå, regnig och blåsig som gårdagen. Inte ens vädret är bra… Jag har rivit ur sängen och tvättar nu lakan och ska bädda rent innan det blir frukost, om jag nu får ner nåt. Därefter slänger jag in mig i duschen. Jag hade tänkt skrota omkring här hemma idag och greja med diverse, men jag måste ut en tur på seneftermiddagen. Bilen måste tankas och Fästmön behövde hjälp med att få hem kattsand. Förhoppningsvis får jag en puss eller två och det ser jag fram emot, i alla fall.

Mamma fick ett samtal igår och ska få ett även idag. Det blir lite längre samtal på helgerna och kortare i veckorna och jag vet att hon sitter mycket ensam. Det gladde mig i alla fall att hon har tagit kontakt med en gammal väninna som nyligen blivit änka och som bor i samma område. Förhoppningsvis kan de två träffas då och då, kanske fika och eventuellt promenera om det är väder för det. Själv träffade jag också en kompis igår och fick lite irriterande nyheter. Jag träffade också en kollega som skulle inhandla nåt drickbart till en fest h*n skulle till på kvällen. Hoppas han inte valde Campos de Luz, bara…

Jag läste nåt kapitel i min bok på gång i sängen innan jag rusade upp med mitt dåliga samvete. Tänk att ”alla” tycks skriva om tofflor… Ulrika Kärnborg är inget undantag, alltså… Hon skriver dessutom om tofflor i kombo med svällande bakdel… Vad menas???

”[…] Eller är det tofflor? […]”

 
Ha en fin andra advent! Jag hoppas att den inte är lika sur som jag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frustration och reparation

Ett gnissligt inlägg.

---

 

Mitt hus måste ses om. (Istapparna på bilden är dock från 2010, tror jag.)

Den här måndagen stavas frustration. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag känner mig väldigt… oarbetad efter arbetsdagen. Det går att spekulera i orsakerna och det gör jag för mig själv, inte här på bloggen. Glad och tacksam är jag emellertid för fina kollegor. Förändringar är bra. Samtidigt blir det lätt så att vissa saker hänger i luften under pågående förändring. Jag kan bara hoppas att slutresultatet blir bra för mina kollegor som jag upplever som aningen luttrade och frustrerade, men väldigt kompetenta. För egen del ser jag om mitt hus på flera sätt. Jag letar, söker och utnyttjar kontakter på olika plan.

Jag ser om min bil också. I morse sjöng Clark Kent* så vidrigt i falsett att jag bara kände att det var nog. Jag ringde bilverkstan och bokade tid för dels det där rostskyddsarbetet som behöver göras, dels för byte av fläktrem. Slutnotan lär hamna på cirka 1 600 kronor. Överkomligt, men svidigt. Bäst av allt är att jag kan åka dit på torsdag i nästa vecka klockan sju och vänta medan de opererar Clark**. På så vis slipper jag be chefen om ledigt IGEN och dessutom slipper jag jobba över, också det IGEN.

Det har regnat hela dan och om jag hade fått välja idag skulle jag nog ha stannat i sängen med min bok på gång. Jag tänker nog ägna den en stund i kväll i alla fall. Men först blir det strykbrädan där jag ångar av mig lite frustration, helt enkelt.

Hur har DU haft det idag – frustrerat eller flyt? Har du reparerat nåt eller vad har du haft för dig? Skriv några rader i en kommentar och berätta. Men gör det nu, för nu är det bara ju procents utrymme kvar här!

93 procents utrymme är använt. Alltså finns det bara sju procent kvar.

*Clark Kent = min lille bilman
**operera Clark = lagar min bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag knappar in

Knappt ett inlägg.

---

 

Orkar jag sy in denna retsamma smiley i skinnjackan, tro?

Vilken dag! Här sitter jag hemma vid datorn efter arbetsdagens slut och är så trött att det bara snurrar i skallen. Det är väl hjärncellen som far runt, överstimulerad till max. Huvudet värker och nacken är trött. Men det är en skön trötthet och jag njuter av att kunna säga att jag har kämpat hårt idag, jag har klivit över en tröskel, besegrat mitt motstånd och… jaa, varit utvecklingsbar. Frågan är om krafterna räcker till för att sy i en knapp i min skinnjacka, en knapp jag hittade på hallgolvet häromdan och som behövs för att kunna sätta pälskragen på plats när det är dags… Det är tveksamt. Jag tycker att knappen ser ut som en retsam smiley/emoji.

Söder om helvetet i sängen i morse.

Min kropp är fortfarande inställd på sommartid. I morse vaknade jag en timme innan jag skulle. Men i stället för att klaga över det tog jag tillfället i akt och ägnade mig åt min bok på gång. Det är faktiskt en bok jag fick till födelsedagen, för över ett halvår sen. Nu äntligen läser jag deckaren jag fick av vännen FEM! Det blev kanske trekvarts läsning i sängen och det kändes nästan som helg.

När jag så äntligen klev upp för att göra mig redo för arbetet fick jag njuta en stund av fullmånen mellan husen. Det har varit oerhört vackra kvällar och morgnar de senaste dagarna och fullmånen har lyst så gott som varje kväll, tycker jag. Den här gången har jag inte påverkats så mycket, utan jag har sovit bra. Jag är kvällstrött och kryper ganska tidigt i säng om kvällarna. Ofta läser jag en stund, tills ögonlocken blir för tunga. På morgnarna vaknar jag tidigt och det beror säkert på att jag har gått och lagt mig tidigt och liksom sovit färdigt. Jag känner mig väldigt utvilad varje morgon och sover gott om nätterna. Det är jag så glad och tacksam över!

Månen i morse.

 

Kollegans tålamod var lika ändlöst som den här källarkorridoren…

Min bästaste kollega har lagt ner så mycket tid på mig idag att konsultarvodet borde höjas flera snäpp. Precis allt som kan har krånglat och som grädde på moset hängde sig datorn. Ja, som du förstår hade jag inte sparat nånting… Men tack vare min tålmodiga och envisa kollega – jag själv bara gnällde – kunde jag äntligen komma igång och jobba med min första formgivning av en trycksak sen typ 1999. Ärligt talat var lusten låg, men nu efter arbetsdagen kan jag konstatera att jag tyckte att det var ganska roligt, trots allt strul.

Innan jag får herrbesök (med mormor) i kväll ska jag äta en macka och försöka orka med att sy i den där knappen innan jag tappar den. Men jag vet knappt om jag orkar det… Jag är glad att jag har knappat in det jag har gjort hittills idag och att jag har knappat in på arbetsbördan. Lite, i alla fall, betoning på lite.

Vad har DU haft för dig idag??? Skriv en rad i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Råddande korkad, men nöjd med sänkt framtidsribba

Ett inlägg med viss självinsikt.

---

 

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har ont i huvet

Ett rätt gnälligt inlägg.

---

 

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte sex år till

Ett sorgset inlägg.

---

 

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Toffeltur i aprilsol

Ett inlägg om bästefåtöljer och ett inlägg som andas frisk luft men inte särskilt mycket skryt.

---

 

Idag är onda vänsterfoten bättre. Det tackar jag för. Fast onda hälsporren på högerfoten är sämre. Ryggen är som den är, det vill säga mittemellan. Jag är glad och tacksam för att jag för cirka åtta år sen använde mina hårt ihoptjänade och sparade tusenlappar till att köpa bästefåtöljen, en så kallad reclinerfåtölj, på IKEA. Notera, jag fick inte fåtöljen, jag som är så bortskämd (!), jag sparade ihop till den av mina lönepengar. Det tog några år och det var dyrt – fåtöljen kostade 6 000 kronor då. Men mina onda fötter, ben och rygg tackar mig för inköpet! Det gjorde även min nyopererade kropp 2012 när jag sov i fåtöljen mången natt eftersom den gav bästa kroppsläget för minst smärta. Idag skäms jag inte för bästefåtöljen, men du ska veta att jag till och med rådfrågade min mamma huruvida jag skulle unna mig inköpet, då för åtta år sen…

Med andra ord är bästefåtöljen ett av mina bästa köp till hemmet. Nu sitter jag i bästefåtöljen mest om kvällarna för att se på TV eller läsa – eller när jag har ont. Jag sover i den då och då när jag har väldigt ont. Idag har jag inte väldigt ont. Dessutom lyste aprilsolen så lockande mitt på dan – och avslöjade alla ränder på mina nyputsade fönster. Eftersom jag hade glömt att inhandla en och annan hygienartikel samt lite annat igår på Tokerian tog jag Vägen Genom Skogen dit.

Skogen, det är Lerdammsparken här i New Village. Och tyvärr är den parken fortfarande en sorglig historia. En gång i tiden fanns här näckrosor i dammen, ett spännande fågelliv och levande träd. Nu börjar träden se allt mer döda ut. I dammen såg jag inte ett spår av nån näckros. Den enda fågel jag observerade var en ensam andhane som simmade maniskt fram och tillbaka.

I skogspartiet åt andra hållet, närmare Tokerian, hade nån försökt anlägga en bäck. Där fanns inte mycket till vatten… Här är träden om möjligt ännu mera döda. Men om jag ska säga nåt positivt upptäckte jag här New Villages egen vikingagravhög! Och en husse med en söt hund.

På Tokerian köpte jag bland annat bröd till min älskling, som kommer hit på fredag, kycklingfärs på extrapris och ett kilo kräftor (billiga) som ska ätas på min födelsedag eller där omkring. Idag kom jag ihåg att visa upp rabattkupongen!

I kväll sitter jag i bästfåtöljen och lyxar och känner mig faktiskt lite bortskämd eftersom jag läser om andras fina och antika hem. Sen ser jag på När livet vänder klockan 20 i SvT 2, förstås, och kommer ner på jorden. Missa inte programmet! I kväll handlar det om kvinnomisshandel.

 

Här är några bilder från dagens Toffeltur i aprilsolen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Administration… eller byråkrati, om du så vill

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.

---

 

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varmt och mysigt

Ett inlägg om värme, väder och krångel. Och lite mys!

---

 

Blixtar kan vara farliga…

Det är en underbar värme just nu! Den är i alla fall underbar för mig som kan dra omkring hemma i shorts och linne utan att må dåligt av hettan och luftfuktigheten. Jag tillbringar mycket av min tid på ballen*, även om jag fick flytta inomhus en stund igår under åskovädret. Då passade jag på att stryka, vilket ju var bra. Inget oväder som inte har nåt gott med sig! Fast åskan ställde förstås till det på andra håll. Nu är det tågstopp – igen! Denna gång står Upptåget stilla mellan Uppsala och Sala på grund av ett blixtnedslag – i Mora. Ja, inte för att jag fattar hur det hänger ihop, men så är det. Tänk att det alltid ska krångla med tågen, bara, nu för tiden!

Nåt annat som bara ”krånglar” är sjukvården. Enligt SvT:s webbplats är Uppsalas sjukvård näst sämst i landet, visar en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL har tittat på medicinsk kvalitet, tillgänglighet och patienternas erfarenheter. Tyvärr var artikeln lite svår att förstå eftersom SvT:s skribent Hampus Rundberg uppenbarligen har svårt att skilja på ”de” och ”dem”. Våra svenska proffsskribenter med högskoleutbildning är inte precis några stjärnor på svensk grammatik… Eller vad sägs om detta, minst sagt pinsamma exempel ur webbartikeln:

[…] Vad vill du säga till dem som bor i Uppsala och blir oroliga när dem ser att Uppsala ligger näst längst ner på listan?

– Dem behöver absolut inte vara oroliga när det gäller den medicinska kvalitén däremot har jag förståelse för dem som tycker att dem behöver vänta för länge på vård och därför arbetar vi mycket med köer och väntetider, säger Erik Weiman (M), landstingsråd i Uppsala.​ […]

Detta är nästan värt löneavdrag… Eller kanske en grundkurs i svensk grammatik..?

Jag är glad och tacksam att jag inte är sjuk i Sverige 2014. Mina erfarenheter från 2012, när jag blev av med ett antal klumpedunser (=tumörer) har bleknat en del. Mest tänker jag på de positiva effekterna och att jag faktiskt lever och mår rätt bra idag. Men jag tror aldrig att jag har känt mig så utlämnad som de dagar jag tillbringade på sjukhus. Eftersom vårdtiderna ska kortas till minsta möjliga, blev jag den första dan matad med så mycket information kring min operation, min rehabilitering, min sjukhusvistelse etc att jag frampå eftermiddagen inte kunde ta in mer. Bara en sån sak… Det finns mer att berätta, men jag föredrar att fokusera på det som är positivt i stället.

Balkongmys.

Livet är en gåva – även om det kan kännas övermäktigt tufft ibland. Många dagar har jag bankat nävarna i väggen och undrat:

Varför just jag? Varför ska just jag drabbas av detta helvete?

Ja, varför just jag och inte nån annan? Det finns naturligtvis inga svar, men nån måste ju drabbas. Jag tror att min Gud tittar på mig och tänker:

Hon har redan drabbats av en del, hon får lite mer att kämpa med, för än är hon långt ifrån nån perfekt människa!

Men det finns stunder när jag bara har det gott, mitt i mitt privata helvete. Igår kväll, till exempel, satt jag och myste med mina lyktor, en spännande deckare och en burk dansk peppar. Då var livet varmt och mysigt, bara – även om jag förstås saknade Fästmön. Men det kommer små glimtar från hennes semestertripp via Instagram, så jag ser att hon också har det mysigt.

Dagen idag började mulet, men precis som igår har den nu övergått i sol. Jag tror att en ny, het dag väntar. Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri och uppdatering av uppgifter i en kandidatbank hos ett konsultföretag. Vidare har jag svarat på några mejl och nu ska jag kolla om det har hänt nåt i världen. Framåt dan ska jag försöka masa mig ut för att handla, om inte annat. I kväll ser jag säsongens tredje avsnitt av Morden i Midsomer. Det är mysigt på riktigt!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »