Toffeltur i aprilsol

Ett inlägg om bästefåtöljer och ett inlägg som andas frisk luft men inte särskilt mycket skryt.

---

 

Idag är onda vänsterfoten bättre. Det tackar jag för. Fast onda hälsporren på högerfoten är sämre. Ryggen är som den är, det vill säga mittemellan. Jag är glad och tacksam för att jag för cirka åtta år sen använde mina hårt ihoptjänade och sparade tusenlappar till att köpa bästefåtöljen, en så kallad reclinerfåtölj, på IKEA. Notera, jag fick inte fåtöljen, jag som är så bortskämd (!), jag sparade ihop till den av mina lönepengar. Det tog några år och det var dyrt – fåtöljen kostade 6 000 kronor då. Men mina onda fötter, ben och rygg tackar mig för inköpet! Det gjorde även min nyopererade kropp 2012 när jag sov i fåtöljen mången natt eftersom den gav bästa kroppsläget för minst smärta. Idag skäms jag inte för bästefåtöljen, men du ska veta att jag till och med rådfrågade min mamma huruvida jag skulle unna mig inköpet, då för åtta år sen…

Med andra ord är bästefåtöljen ett av mina bästa köp till hemmet. Nu sitter jag i bästefåtöljen mest om kvällarna för att se på TV eller läsa – eller när jag har ont. Jag sover i den då och då när jag har väldigt ont. Idag har jag inte väldigt ont. Dessutom lyste aprilsolen så lockande mitt på dan – och avslöjade alla ränder på mina nyputsade fönster. Eftersom jag hade glömt att inhandla en och annan hygienartikel samt lite annat igår på Tokerian tog jag Vägen Genom Skogen dit.

Skogen, det är Lerdammsparken här i New Village. Och tyvärr är den parken fortfarande en sorglig historia. En gång i tiden fanns här näckrosor i dammen, ett spännande fågelliv och levande träd. Nu börjar träden se allt mer döda ut. I dammen såg jag inte ett spår av nån näckros. Den enda fågel jag observerade var en ensam andhane som simmade maniskt fram och tillbaka.

I skogspartiet åt andra hållet, närmare Tokerian, hade nån försökt anlägga en bäck. Där fanns inte mycket till vatten… Här är träden om möjligt ännu mera döda. Men om jag ska säga nåt positivt upptäckte jag här New Villages egen vikingagravhög! Och en husse med en söt hund.

På Tokerian köpte jag bland annat bröd till min älskling, som kommer hit på fredag, kycklingfärs på extrapris och ett kilo kräftor (billiga) som ska ätas på min födelsedag eller där omkring. Idag kom jag ihåg att visa upp rabattkupongen!

I kväll sitter jag i bästfåtöljen och lyxar och känner mig faktiskt lite bortskämd eftersom jag läser om andras fina och antika hem. Sen ser jag på När livet vänder klockan 20 i SvT 2, förstås, och kommer ner på jorden. Missa inte programmet! I kväll handlar det om kvinnomisshandel.

 

Här är några bilder från dagens Toffeltur i aprilsolen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Yngre och… lite äldre…

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.

Häromdan hamnade jag i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Mina svindyra, men nästan båglösa.

Min mycket yngre kollega har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.

Idag tycker jag att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite tråkigt är det allt…

Lite tråkigt är det allt att mest ligga här och inget orka. Lite ledsamt också. Man bara liksom ligger och ligger. Och det spelar ingen roll att man har roliga strumpor på sig, man grinar lite ibland ändå.

Jaha, hur många hundhuvuden finns det på strumpan? Hur många ränder är det i tapeten?

                                                                                                                                                              Fast sen blev jag lite glad när jag insåg att jag ju faktiskt INTE ÄR ensam!

Jag har ju sällskap av The Twoeyed Snake! 😛

                                                                                                                                                              Och efter att jag hade gråtit en skvätt till i telefonluren messade Anna, när vi hade lagt på, att hon kanske tittar över en stund i morgon om hon kan! 😆

Read Full Post »