Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘grubblerier’

Ett sorgset inlägg.


 

Löv med droppar på asfalten

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Blött löv med droppar på marken

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

Ros med ljuspunkt

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var skittufft idag. Skittufft att få två nej, efter varandra. Mejlen hade dundrat in i inboxen med några minuters mellanrum. Jag blev bara totalt sänkt. Fattar inte hur många tårar jag kan producera…


Hur många såna här kan jag producera, egentligen?

                                                                                                                                                   Fästmön ringdepå sen eftermiddagen och gav mig några ord till tröst. Hon är bara bäst! Hon som har det så himla tufft själv med jobbiga besked. Och så ska hon fixa hem och fyra ungar alldeles själv nu i några dar när jag är här hemma och fixar mitt… Vi skulle behöva nånting att se fram emot, en resa eller nåt. Men det är bara att glömma. Det finns inte tid och framför allt inte pengar till sånt. Jag försökar spara lite nu de dar jag är hemma. Då går det inte så mycket bensin och mat, tja, det får bli rester i frysen eller pasta i skåpet. Jag har rätt mycket pasta, jag…

Lite senare framåt kvällningen ringde mamma. Jag hade verkligen ingen lust att lyssna på hennes shoppinghistoria, men hon lät så glad och jag ville verkligen inte sänka henne också. Och jag blev faktiskt lite glad också för att hon var glad. Hon hade fått komma hemifrån med fru Blå för att göra några ärenden och då hade de båda passat på att gå i några affärer också och åka en tur i bilen. Jag blev verkligen glad inuti mitt hjärta för mammas skull och jag bet ihop, bet som F*N för att inte gråta. Och jag klarade det! Jag bara nämnde helt kort om de två negativa beskeden, men jag grät inte.

Tårarna kommer nu i stället. Jag har precis pratat med Anna igen och det är skit att vi ska vara på var sitt håll nu. Men i morgon har jag ytterligare några saker att ordna med och på onsdag blir det familjeangelägenhet av det sorgliga slaget. Jag bävar lite, för jag påminns, men det är nåt jag måste göra. Och lite trevligt ska det bli att träffas.

Kvällen tillbringade jag mest i min fåtölj med min bok. Slökollade lite på CSI New York, men hade svårt att koncentrera mig. Innan dess såg jag en bit av dokusåpan Familjen Annorlunda och hade sms-kontakt med vännen Nillan samtidigt kring barn och dialekter och annat väsentligt.

Nu blir det tandborstning och sen grubblerier i bädden. Tror inte det blir mycket sömn i natt, men det gör ju inte nåt, jag ska ju inte upp i morgon bitti och gå iväg till nåt jobb, precis…

Read Full Post »

Dagen började med ett upphetsat telefonsamtal som behandlade ärendet i mitt låsta inlägg under detta. Det glädjer mig oerhört, men tyvärr, tyvärr ger det mig inget jobb.

Jag har inte sovit så bra i natt för tankarna har snurrat kring den som gjorde mig så illa. Jag vet egentligen inte om jag känner glädje – känslorna håller på att lägga sig nu. Det jag känner är emellertid att framfarten stoppas förhoppningsvis så att inte fler än jag drabbas. Men mitt öde är som det är.

Fick ett mejlsvar av tristaste sorten från Uppsala kommun i morse. Jag vet inte hur många jobb jag har sökt där. Inte en enda gång har jag blivit inbjuden till intervju. Vad är det som är fel på mina ansökningar? Eller är det så att de har bestämt sig för att anställa nån som har 24 års erfarenhet från yrket (jag har ju bara 23) och som är högst 35 år (jag är 48)? Jag bara undrar. Vid några tillfällen har jag ringt och frågat efter skälen och fått det aningen fladdriga svaret

du har inte den rätta profilen…

(Då ska de veta att jag baske mig har jobbat med ALLT som ingår i en informatörs arbetsuppgifer. Jag tror inte att det finns nåt jag inte har gjort.)

Så min dag kunde ha startat bättre, men å andra sidan… En dag som börjar svart och i grubblerier borde sluta ljusare. Eller..?

Read Full Post »