Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blekna’

Ett inlägg om mål och att vara utvecklingsbar – och att inte vara det senare…


 

Kardemummablomma

Troll gillar att gömma sig i buskarna. Själv föredrar jag buskarna. Busken på bilden är min kardemummablomma på jobbet, köpt för ett presentkort från Elliot.

Tänk att jag inte kan sluta skriva här nån gång! Det ska jag, var så säker, men utrymmet är inte slut än. Och vad ska då vissa trollpackor göra som i dagsläget kommer på oönskade besök flera gånger om dan? Deras liv lär bli tomt. Mitt liv… går vidare, för jag är utvecklingsbar. Men än så länge fortsätter det som tidigare. Jag skriver och jag har i alla fall en trogen läsare som höjer min besöksstatistik (det gäller att tänka positivt).

Vid nyår avger många löften. Det gör inte jag. Jag sätter upp mål för det kommande året. Vilka mina mål är för 2016 vill jag inte gå in på alltför detaljerat här – se stycket ovan! Ett mål som är ganska oskyldigt att nämna i alla fall är att jag ska bredda min läsning och läsa fler böcker som inte är deckare. Förra året försökte jag införa

varannan icke-deckare

men det sket sig ganska snart – jag köpte ju nästan bara deckare. I år ska jag skärpa mig. En god början är två av julklappsböckerna. Vännen Inger skickade mig Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin och vännen Jerry gav mig Eva Wiklunds Hon som ser. Vidare hittade jag en intressant lista hos Johanna. En del av böckerna som hon klassade som de bästa romanerna hon läste förra året har jag läst, men jag hittade ett och annat intressant tips också. (Jag måste erkänna att jag glodde en hel del på hennes lista över de bästa deckarna hon läste förra året också… Till min förvåning hittade jag ett par för mig okända författare där.)

Julklappsböcker

Den sista från höger och den tredje bakåt räknat från höger blir bra starter på mitt mål att bredda min läsning. Tack, givare!


Under ett par veckors tid
har jag varit ganska sänkt, trots att jag inte haft nåt galet att peka på i tillvaron. Men idag på förmiddagen kom jag på orsakerna. Det är tyvärr

minnen

som jag inte kan radera. Däremot bleknar de för varje år och jag känner mig stärkt av att jag hanterade smärtan så bra som jag har gjort och att jag kan få ro i att veta vad det handlar om. Därför blir ett annat av mina mål för det nya året att stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv. Det är först när jag liksom har klarat av mig själv som jag kan vara av värde för andra.

Promenadväg

Ibland måste jag stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv.


När jag scrollar upp och läser
vad jag har skrivit ser jag en del kloka och sansade ord. Annars började den här 2016 års första dag i raseri (ja, jag bultade i elementet och skrek ”IDIOTER” till sist. Det hjälpte dock inte, jag fick bara ont i handen och blev hes.). För en kan verkligen undra vad jag har för grannar som sätter igång att spika klockan 9.40 en nyårsdag. Det spikades av och till i tio minuter. Jag har svårt att tänka mig att detta var nåt akut och inte kunde väntas med ett par timmar. Puckon! (Nu tycks de i stället ägna sig åt att möblera om, tvätta och gräla. Att en ska behöva höra allt…)

Nu är jag rejält kaffesugen och ska veckla ut mina onda ben ur sängen och ta mig ut i köket. Det blir åter en lugn – och pratsam… – dag med mamma i NewVillage. Men vad händer hos DIG??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Syltburk

Kanske fastnar mina fingrar i en syltburk ute i köket???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som inte är så mycket.


 

Vatten himmel och sol

En bleknad dag.

I morse var det sol, men nu har dan bleknat. Inte mig emot. Jag gillar inte den stekheta solen. Samtidigt var det lite typat igår att det började regna just som vi slagit oss ner utomhus för att inta glass och kaffe. Idag tänker jag inte slå mig ner utomhus. På agendan står att hasa över till Tokerian och handla. Det ska jag väl klara av oavsett väder. Men det är svårt, det här med mat. De senaste dagarna, förutom i lördags, har jag hittat rester i kyl och frys. Idag har jag inte hittat nåt mer än 800 gram kycklingfärs i frysen. Det är ju inte precis nåt jag tar fram och lagar till när jag är ensam. Tokerian har slutat med sin salladsbar, annars hade det varit ett lagom slött alternativ till idag. För att köpa ingredienser och blanda till en sallad själv är ju lite jobbigt (<== jag hånar mig själv).

Det är tisdag idag och det är ju, som bekant, inte min favoritdag. Jag har två dar framför mig med ingenting och i skrivande stund känns det lite jobbigt, minst sagt. Jag är ledsen och jag tycker inte om att vara ledsen. Människor omkring mig lyckas förändra sina liv, på små eller större sätt. Här händer ingenting mer än att jag försöker hitta energikarameller. Tyvärr ger dessa mig inte nån betald sysselsättning. Mina teoretiska väggar är fulla av rivmärken efter min klättring. Jag vill, jag försöker, men ingenting händer.

Huset och gården är märkligt tysta idag. Kanske sover sommarlovs- och semestermänniskorna ännu. Själv vaknade jag halv sju efter cirka sex timmars sömn. Jag grät tills jag somnade. Det blir så vissa nätter när verkligheten och min egen intighet blir alltför påtaglig. Det är så många år nu som jag har tvingats vara stark. Om jag bara såg en ände, om jag bara såg ett ljus skulle det vara lättare att hantera det så kallade livet.

Nästa vecka är det Pride i Stockholm. För en gångs skull har jag biljett, men jag ska inte åka dit av olika skäl. Möjligen till paraden på lördagen. Fast hur kul är det att delta i avslutningen av en fest man inte har varit med på? Nä, det får nog vara som det känns idag. Jag kanske har tur och kan följa kvällsfesterna via nån kvällsblaskas TV-sändningar. Det gjorde jag ett år när jag inte kunde åka till torsdagens schlagerfest. Med en öl vid datorn blir det nästan som att vara där och samtidigt slippa det jobbiga, det som känns för mycket för tillfället.

Jag undrar hur länge jag orkar roa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om värme, väder och krångel. Och lite mys!


 

blixt

Blixtar kan vara farliga…

Det är en underbar värme just nu! Den är i alla fall underbar för mig som kan dra omkring hemma i shorts och linne utan att må dåligt av hettan och luftfuktigheten. Jag tillbringar mycket av min tid på ballen*, även om jag fick flytta inomhus en stund igår under åskovädret. Då passade jag på att stryka, vilket ju var bra. Inget oväder som inte har nåt gott med sig! Fast åskan ställde förstås till det på andra håll. Nu är det tågstopp – igen! Denna gång står Upptåget stilla mellan Uppsala och Sala på grund av ett blixtnedslag – i Mora. Ja, inte för att jag fattar hur det hänger ihop, men så är det. Tänk att det alltid ska krångla med tågen, bara, nu för tiden!

Nåt annat som bara ”krånglar” är sjukvården. Enligt SvT:s webbplats är Uppsalas sjukvård näst sämst i landet, visar en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL har tittat på medicinsk kvalitet, tillgänglighet och patienternas erfarenheter. Tyvärr var artikeln lite svår att förstå eftersom SvT:s skribent Hampus Rundberg uppenbarligen har svårt att skilja på ”de” och ”dem”. Våra svenska proffsskribenter med högskoleutbildning är inte precis några stjärnor på svensk grammatik… Eller vad sägs om detta, minst sagt pinsamma exempel ur webbartikeln:

[…] Vad vill du säga till dem som bor i Uppsala och blir oroliga när dem ser att Uppsala ligger näst längst ner på listan?

– Dem behöver absolut inte vara oroliga när det gäller den medicinska kvalitén däremot har jag förståelse för dem som tycker att dem behöver vänta för länge på vård och därför arbetar vi mycket med köer och väntetider, säger Erik Weiman (M), landstingsråd i Uppsala.​ […]

Detta är nästan värt löneavdrag… Eller kanske en grundkurs i svensk grammatik..?

Jag är glad och tacksam att jag inte är sjuk i Sverige 2014. Mina erfarenheter från 2012, när jag blev av med ett antal klumpedunser (=tumörer) har bleknat en del. Mest tänker jag på de positiva effekterna och att jag faktiskt lever och mår rätt bra idag. Men jag tror aldrig att jag har känt mig så utlämnad som de dagar jag tillbringade på sjukhus. Eftersom vårdtiderna ska kortas till minsta möjliga, blev jag den första dan matad med så mycket information kring min operation, min rehabilitering, min sjukhusvistelse etc att jag frampå eftermiddagen inte kunde ta in mer. Bara en sån sak… Det finns mer att berätta, men jag föredrar att fokusera på det som är positivt i stället.

Lykta bok godis på balkongbordet

Balkongmys.

Livet är en gåva – även om det kan kännas övermäktigt tufft ibland. Många dagar har jag bankat nävarna i väggen och undrat:

Varför just jag? Varför ska just jag drabbas av detta helvete?

Ja, varför just jag och inte nån annan? Det finns naturligtvis inga svar, men nån måste ju drabbas. Jag tror att min Gud tittar på mig och tänker:

Hon har redan drabbats av en del, hon får lite mer att kämpa med, för än är hon långt ifrån nån perfekt människa!

Men det finns stunder när jag bara har det gott, mitt i mitt privata helvete. Igår kväll, till exempel, satt jag och myste med mina lyktor, en spännande deckare och en burk dansk peppar. Då var livet varmt och mysigt, bara – även om jag förstås saknade Fästmön. Men det kommer små glimtar från hennes semestertripp via Instagram, så jag ser att hon också har det mysigt.

Dagen idag började mulet, men precis som igår har den nu övergått i sol. Jag tror att en ny, het dag väntar. Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri och uppdatering av uppgifter i en kandidatbank hos ett konsultföretag. Vidare har jag svarat på några mejl och nu ska jag kolla om det har hänt nåt i världen. Framåt dan ska jag försöka masa mig ut för att handla, om inte annat. I kväll ser jag säsongens tredje avsnitt av Morden i Midsomer. Det är mysigt på riktigt!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag. Slutet på veckan. Tänk, mina dagar bara flyger fram! Och för inte så länge sen, mindre än ett år sen, faktiskt, gick de så långsamt. Jag trodde dagarna var oändliga. Det fanns så mycket tid. Tid till vad? Tid till att grubbla och må dåligt och känna sig allt mer värdelös för var dag som gick. Tid att sjunka ner i djupa svarta hål. Joru, Fästmön har fått kämpa hårt för att hålla mig över ytan.

Över ytan…


Jag glömmer inte.
Jag glömmer aldrig. Den här tiden bär jag med mig för alltid. Men jag har också lärt mig under livsresans gång – nu talar Den Visa, snart halvsekelgamla! – att minnen och sår bleknar. Både fina minnen och minnen man nästan skulle göra vad som helst för att radera. Tyvärr har jag också lärt mig att misstro människor. Med mitt förnuft vet jag att alla inte vill mig ont. Men jag kan aldrig lita på nån till 100 procent igen. Inte efter Odjurets svek. Inte efter den dan dimman framför mina ögon lyftes och jag mötte Odjurets kalla blick. Odjuret, som går där ute och lever ett gott och fritt liv.

Det liv jag har idag är ett annat liv än jag hade då. Det är på många sätt ett bättre liv, på några sätt ett sämre liv. Erfarenheterna av Sveket är dyrköpta och har satt djupa spår. Men jag är också starkare, jag har kämpat mig hit! Och även om jag inte har nått mina främsta mål än idag, känner jag att jag är på god väg.

Inte bara veckan utan arbetsveckan drar mot sitt slut. Jag har en intervju idag och några inbokade i veckan. Morgondagen har jag reserverat för att finslipa min kommunikationsplan. Vidare bygger jag sidor på vårt intranät. Jag klantade till det riktigt igår, men lyckades lösa det hela och nu flyter det på. Omvärldsbevakningen, emellertid, verkar inte alls flyta på och jag vet inte hur vi ska lösa det när tekniken inte… vill.

I eftermiddag ska jag på ett seminarium om destinationsmarknadsföring. Jag behöver lite input, känner jag. Funderar på att ta en macka på stan till lunch. Ensam. Jag behöver tänka lite. Och svära över lingonen som trillade in i morse för andra gången den här månaden. When will it ever end..?

Read Full Post »

I eftermiddag hade vi möte på jobbet och i samband med det skulle vi också göra ett studiebesök. Spännande nog hamnade vi på nåt som lyder under förkortningen KTC – KlinisktTräningsCentrum, tror jag det står för. Här får studenter träna på att sy sår, ta venprover – och tvätta händerna, bland annat.

Vår guide var veterinären Marja som talade mycket entusiastiskt om verksamheten hon varit med och byggt upp från projektstadium till det centrum det är nu. Hon visade oss en massa spännande träningsmaterial, som studenterna använder innan de tränar på levande djur…


Hästen Kentucky var imponerande…

                                                                                                                                                             På centrumet fanns mest smådjur att träna på. Den här hunden fick diagnosen 

hård i magen

av S. Inte riktigt rätt diagnos, men…


Utslagen vovve med diagnosen ”hård i magen”.

                                                                                                                                                                En annan hund på centrumet verkade liiite piggare.


”Kolla min rosa tunga!” tycks hunden säga.

                                                                                                                                                              Vi fick bland annat titta på exempel på träningsfilmer. Några av dem finns till och med att se på YouTube! Och så Marjas instrument-spel där studenterna kan lära sig namnen på de olika instrumenten samt vad de används för. Den allra största tången här, till exempel, används till att kastrera hästar…


Sorry, horsey, you’ve had your fun…

                                                                                                                                                                  Den som ville fick också testa att tvätta händerna – och kolla om de blivit riktigt sterila. Det blev inte M:s händer…


De ljusa partierna på händerna och fingrarna är inte rena. M var inte så duktig, alltså, på att tvätta sig!..

                                                                                                                                                             En del av oss gillar blod och sprutor, medan andra bleknar och kan segna ner vid blotta åsynen. Dock inte J som satte nålen i ett djur av okänd art.


J stack nålen i ett djur av okänd art.

                                                                                                                                                        Slutligen tackade vi för oss och traskade iväg för att ha sammanträde. Gladast att vi gick var denna labbråtta. (Inget labb utan en riktig labbråtta, eller hur?!)


Labbråttan var gladast när vi gick!

Read Full Post »