Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fatta beslut’

Ett inlägg med viss självinsikt.


 

Definition på korkad

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Hs hand

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

  1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
  2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäril

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.


 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Turkoschock

Vilken turkoschock!


Anna har haft sin äldsta dotter hos sig
i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Väskor

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jagdet jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ytterligare lite lättat inlägg.


 

Smörgås med brunost

Min belöning – en macka med brunost och gurka.

Min måndag inleddes med att söka tre riktigt intressanta jobb. Därefter tog jag tag i ett halvår av mitt liv. Jag skrev och skrev och skrev. Strax efter klockan tolv tog jag frukostrast. Min belöning när jag hade kommit halvvägs i dagens mål blev ett par rostade mackor med brunost och gurka.

Det är ganska tuffa mål jag sätter upp för mig själv. Det är ytterst sällan jag inte klarar av dem. Det blir en utmaning att utmana sig själv – när ingen annan gör det.

 

 

Plan på himlen

Jag varken flyger eller svävar fram, men blir lättad.

Jag fortsatte att skriva efter min lilla rast. Och en kvart före tre blev jag klar med kapitel sexton. Sex månader av mitt liv som präglades av oro och vånda – och framför allt av besked som inte kom förrän riktigt i slutet. Jag går tillbaka i mina minnen och minns hur tuff förra våren var på flera sätt. Inte nog med att jag väntade på besked, jag var hårt ansatt i mitt privatliv. Det senare har jag varken pratat eller skrivit så mycket om tidigare. Jag ville tona ner saker och ting. Men jag blev faktiskt hotad. Inte bara en gång utan flera.

Men som vanligt hände det bra saker under det där halvåret. Bland annat fattade jag beslutet att skriva den här boken… Jag tror att det är ett bra beslut..?

Nu är det dags för mig att hoppa in i duschen och spola av mig dagens jobbiga minnen och ord. Så där så att jag känner mig lättad igen. Jag lär knappast flyga eller sväva fram, men jag känner mig alltid så lättad när jag har skrivit… Och så ska jag ju hämta Fästmön från jobbet!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan ger sig ut på en tripp i omvärlden, genom cyberspace, förstås.


Måndag och arbetsvecka för somliga,
semestervecka för några, en ny jobbsökarvecka för ytterligare ett gäng och så vidare. Själv fick jag äran att ge en nyutnämnd professor en grattiskram på förmiddagen. Det är SK väl unt med den utnämningen, h*n arbetar så hårt! Men nu en tripp i omvärlden, det kan ju ha hänt nåt även utanför huset där jag jobbar!

AnnaSoderbackLULNy direktör för Kultur i länet. En del organisationer älskar direktörer. Men den här direktörsposten har alltid varit lite som en katt bland hermelinerna. Därför gläds jag med Anna Söderbäck, ny direktör för Kultur i länet!

Uppland firade vilda blomornas dag. Igår firades De vilda blommornas dag i Uppland för tionde året i rad. I Uppsala firades det med vandring genom Hågadalen. Själv firade jag ju, som bekant, med att plantera örter.

klubba och lagbokOklart juridiskt läge efter beslutet. Vad händer nu med anledning av att en direktör blivit felaktigt sparkad? När domen vinner laga kraft, som det heter, står organisationen plötsligt med två högsta hönor. Vid nästa styrelsesammanträde kan man fatta beslut om entledigande, men inte förr. Och om ingen mer än jag har fattat det, kan den felaktigt sparkade dirren nu begära skadestånd. Med en månadslön på 100 000+ kronor kan man ju räkna ut att det inte blir några småsummor det handlar om. Var det detta de socialdemokratiska skattebetalarna ville, de som var så arga på alliansen för detta?

Cykelambulans – ett nytt sätt att rädda liv. Man kan ju undra om sjukvården i Linköping är ute och cyklar. Jag vet svaret: det är den! I helgen som var testades cykelambulanser för första gången på stan. Ambulanscyklarna är utrustade med en ambulanssjuksköterska eller en ambulanssjukvårdare. Dessa har i sin tur var sin ryggsäck med hjärtstartare, syrgas och akutläkemedel. Cykelambulans är ett test som ska utvärderas innan man eventuellt slutar avtal om att köpa tjänsten.

GuldpengarKärlek till pengar gör människor korrupta. En ny amerikansk studie visar att blotta tanken på pengar gör att människor kan bete sig både korrupt och oärligt. I studien ingick cirka 300 studenter som forskarna utmanat genom att locka med pengar. Studenterna utsattes för olika scenarier där det begicks oetiska handlingar. En del av studenterna fick sen erbjudande om att delta och agera oetiskt mot betalning. Nästa fråga som ska undersökas är hur affärsbeslut ska kunna tas utan att pengar påverkar förfarandet på ett negativt sätt.

5 Ett sandankareChansen att överleva cancer ökar i Sverige. Ungefär 55 000 svenskar drabbas varje år av cancer. Av dessa är det cirka 11 000 män och 10 000 kvinnor som dör. Men resten överlever faktiskt! Och överlevnaden ökar stadigt, eftersom det kommer nya mediciner och nya behandlingsformer. Det finns över 200 sjukdomar som klassas som cancer. Vanligaste cancerformerna hos män är prostata-, hud- och tjocktarmscancer, hos kvinnor bröst-, hud- och tjocktarm. Mellan fem och tio procent anses vara ärftlig och 15 procent har koppling till rökning. Bara så du vet. Det finns hopp! (Och den som röker borde sluta om den inte vill drabbas av cancer i lungor, matstrupe eller urinvägar. Jag har ingen lust att finansiera din vård med mina skattepengar.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blir allt mer glest bland folket på jobbet. Idag kommer visserligen nån tillbaka efter en kortare semester, men jag tror de flesta semestrar från och med idag. En vecka till ska jag hålla ut och det ska nog gå. Men jag kände att jag blev lite trött när jag möttes av två mejl i morse som hade ganska… ska vi säga syrliga undertoner. Jag försöker göra mitt uppdrag och mitt uppdrag är inte att ifrågasätta, bara utföra. Det gäller att göra det med ett leende. Fem dar till fixar jag, sen tar jag fyra veckors välbehövlig semester. Tillbaka i mitten av augusti igen tar jag nog syrliga mejl med en klackspark och hänvisar till ansvariga.

Gräset växer högt, men folkmassorna här inne glesnar…


Igår kväll tog vi det lugnt.
Kolla lite på TV. Den isländska Häxans tid är riktigt bra, men jag skrattade för mig själv när jag försökte få fason på håret i morse och tänkte:

Hårur hängir i ansikthur.

Just trams-isländska påminner om en sedan länge svunnen tid, på en viss folkhögskola med nordiska förtecken

Ytterligare en påminnelse om det förflutna fick jag idag när jag ser att det är Särkas födelsedag. Tänk att jag minns sånt! En annan sak jag minns är att jag för fem år sen fick tillfälle att be om förlåtelse för att jag fattade ett beslut ensam, ett beslut som borde ha varit gemensamt. Men jag var ett barn, om än ett klokt barn, och beslutet var rätt. Att ändå få be om ursäkt och få höra honom säga att det var preskriberat och förlåtet för länge sen var så underbart skönt! Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack och Förlåt är två underskattade ord!

Idag blir det lite webberier såväl internt som externt. Förbereda lite smått inför semestern och slutföra sånt som har lösa trådar.

I kväll kanske vi gör en utflykt till en affär på landet, Fästmön och jag och nån mer i familjen. Det beror lite på om det funkar med tider och så. Annars åker vi hem och tar det lugnt. Det här fuktiga vädret gör att man inte kan göra annat! Ett fint regn mötte oss i morse, men det gör ingen nytta. Och gårdagens åska kom helt av sig efter bara en enda fånig knall.

Read Full Post »

Förmiddagen idag är över. Eftermiddagen likaså. Jag har nyss kommit hem från en ny, händelsrik och stimulerande dag. Tänk egentligen hur lyckligt lottad jag är! Egentligen. (Fast lite lön vore ju bra också, men för övrigt…) Jag får göra roliga saker om vardagarna, jag lär mig nytt och jag fräschar upp gamla kunskaper. Dessutom träffar jag trevliga människor och får interagera med dem i en intellektuell miljö, i vackra omgivningar…


Det här fina huset ser jag varje vardag. Fast inte i sepia, dårå…

                                                                                                                                                            Jag har funderat på det här med ansvar. Dels hur mycket ansvar jag hade och tog och borde ha haft i mitt förra arbetsliv, dels det jag har idag: i princip inget. Jag utför det jag blir anvisad att göra, jag tror att jag lyckats ganska bra, jag har klarat av mina uppgifter hittills. Men jag bär inte ansvaret! Det som vilade så tungt på mina axlar. Samtidigt som det för stunden är lite skönt är det också lite jobbigt. Jag är van att ta ansvar, van att fatta beslut, van att agera efter eget huvud. Nu är det inte min roll. Jag skulle kunna neka till att utföra uppgifter, jag skulle kunna lämna ifrån mig hafsverk eller undermåliga produkter – men jag gör det inte. Nånstans finns min ansvarskänsla kvar, ändå…

Nu skulle det här inlägget inte alls handla om ansvar utan om min dag. Och kanske framför allt intervjun i förmiddags. Vi var över 80 stycken som hade sökt tjänsten. Jag vet inte hur många som har blivit telefonintervjuade, men fem var vi som blev kallade till en personlig intervju. En av de fem var jag. Och kommer jag bara så här långt är det en stor fjäder i hatten ändå och en rejäl knuff uppåt för mitt ego! Efter intervjuerna går två eller tre vidare och får göra några arbetsprover. Besked om detta utlovades redan till nästa vecka. Hur det kändes? Bra. Jobbet i sig låter spännande och variationsrikt. Det innebär en del kvälls- och helgjobb, men jag utgår från att man kompenseras för detta. Det kan också bli en del resor i regionen, vilket inte gör mig nåt eftersom jag älskar att köra bil. Intervjun då? Jag tycker att jag babblade lite för mycket. Men jag hade inte några större svårigheter att svara på frågorna som ställdes. Och jag blev intervjuad av två trevliga kvinnor, något äldre än jag själv. Chefen verkar vara av strukturerad och ansvarskännande sort, den andra medarbetaren var väldigt trevlig och lätt att prata med. Glada miner, varm atmosfär på jobbet, sammanfattningsvis. Så nu är det bara att vänta och se vilket besked jag får. To be contiued…


Tofflan tänker…

                                                                                                                                                               För att coola ner mig lite när jag kom hem har jag gått med dammvippan. Fick samtidigt möjlighet att fundera över dagen och alla intryck. Jag åkte förstås till ”jobbet” efter intervjun. Passerade mitt hem för att justera en krånglande lins och för att gå på toa. Träffade Tants son och språkade lite med honom. Jag har ju sett att de håller på och rensar och det är så att Tant har fått en lägenhet på ett boende och hemmet här ska säljas. Det känns lite ledsamt, men jag bad T (sonen) att framföra en varm hälsning och massor av Toffel-kramar!

Min söta älskling hade otur och blev ifrånåkt av den buss hon hade tänkt ta till jobbet, men jag hoppas att hon kom fram i tid. I kväll klockan 21 blir hon i alla fall hämtad av mig och Clark Kent* för hemfärd till New Village. Där väntar goda ostar, kex och ett glas vin om så önskas, alternativt Pringles extraheta chips och öl. Vi får sovmorgon i morgon för Anna börjar inte förrän klockan tolv. Sen jobbar hon tyvärr ända till 21 hela helgen och det är trist.

Nu är gårdagens tvätt lagd i strykhög och lakanen vikta. Jag överväger att vara Duktig Husmor och ta ett varv med snabeldraken** också, så slipper jag det i helgen. I helgen blir det för min del annars inpackning av balle*** och ett möte på söndag som jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig för ett par månader sen… Du ser, även en Toffla kan förändra sig och utvecklas… 😉

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min bäste bil-man
**snabeldraken = dammsugaren
***inpackning av balle = balkongmöblerna ska täckas över med presenning och balkongmattan ska rullas ihop och ställas undan

Read Full Post »