Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘reparation’

Ett högst varierande inlägg.


 

Blå disktrasa

Att köra bil just nu är som att omkring i en sunkig disktrasa. Detta blåa exemplar, upphittat på jobbet idag, får illustrera min känsla.

Tänk att det snart är Lucia! På söndag, när det samtidigt är den tredje advent, är det Lucia-dagen. En kan inte påstå att det känns så särskilt vintrigt och juligt. Nån snö har vi knappt haft här och de senaste dagarna bara regnar det. Det känns som att åka omkring i en sunkig disktrasa när jag sätter mig i bilen och kör. I kväll tog jag för övrigt vägen över stan för att kasta av NK* i farten. NK är duktig och cyklar varje dag, men idag var hojen på reparation. Själv är jag lat och kör bil. Att åka buss undviker jag, som bekant, så mycket jag bara kan och nån fungerande cykel har jag inte. Däremot har jag försökt hitta folk att samåka med. Det är svårt. Människor vill helst slippa passa andras tider – och ibland går det ju inte.

Jag är nöjd med dagens arbetsinsatser för jag har både textredigerat och lay outat. Lay out-programmet strulade (nej, inte jag!), så jag gjorde som jag brukar hävda att jag ska säga när jag får rycka in i Helpdesk: en omstart. Efter det funkade det plötsligt att stava av ord… Lite översättningar av webbtexter hann jag också med under tiden jag väntade på att få nytt att sätta tänderna i. Jag fick dessutom en stund över till att gå igenom mina mappar och kunde då konstatera att det faktiskt finns saker som snart blir helt färdiga.

Lattjolajbanlåda

Jag har en lattjo-lajban-låda på jobbet. Har du???

På tal om webb läste jag i Journalisten igår att myndigheter och statliga bolag är rätt dåliga på att ha sociala-medier-policy… polycies… polycier… riktlinjer. Men en del av dem som faktiskt existerar är till och med vilseledande och flera innehåller sånt som kan uppfattas som att arbetsgivaren begränsar anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt fackförbundet ST:s jurist Veera Littmarck. Det är ST:s tidning Publikt som har gjort undersökningarna, Journalisten bara rapporterar om dem. Om myndigheten där jag arbetar har nån policy för sociala medier vet jag inte. Det kanske är

farligt

för mig om jag lägger ut en bild jag tog idag på min lattjo-lajban-låda. Men det är faktiskt inte alla förunnat att ha en sån låda och jag vill gärna visa upp min.

Trots att vi inte ser att det är jul omkring oss sker juliga saker. Idag kom en kollega ut med en djup tallrik full med godis, nåt som ju är typiskt juligt. Min karaktär är svag, men min ekonomi likaså. En gång kostade mig en Rollokola en halv förmögenhet i form av en dyr tandläkarräkning. I landet där jag bor anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför tog jag ingen kola idag utan enbart en (1) Geisha (mjuk chokladkaramell) och en (1) Marianne (sugkaramell). Nästa gång jag passerade tallriken var den tom.

Godis

En Rollokola som syns mitt i bilden gav mig en dyr tandläkarräkning en gång. I Sverige anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför väljer jag mjuka karameller eller såna som det går att suga på.


I kväll blir det inget godis
utan sedvanliga rostade mackor till middag. Men först en varm dusch för här i lägenheten är det kallt som 17… grader, ungefär. Jag och ansvarig för värmen i bostadsrättsföreningen har olika uppfattning om min inomhustemperatur, men varmt är det INTE. Och jag vet bäst för jag bor här i kylan. Igår tog jag en tur i bilen för att värma mig före läggdags. Då passade jag på att träffa Fästmön också och prata klappar och pussas.

Har DU fått nåt godis, några klappar eller några pussar??? Och har DU nån lattjo-lajban-låda??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag tvagar mig eller äter!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnissligt inlägg.


 

Istappar

Mitt hus måste ses om. (Istapparna på bilden är dock från 2010, tror jag.)

Den här måndagen stavas frustration. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag känner mig väldigt… oarbetad efter arbetsdagen. Det går att spekulera i orsakerna och det gör jag för mig själv, inte här på bloggen. Glad och tacksam är jag emellertid för fina kollegor. Förändringar är bra. Samtidigt blir det lätt så att vissa saker hänger i luften under pågående förändring. Jag kan bara hoppas att slutresultatet blir bra för mina kollegor som jag upplever som aningen luttrade och frustrerade, men väldigt kompetenta. För egen del ser jag om mitt hus på flera sätt. Jag letar, söker och utnyttjar kontakter på olika plan.

Jag ser om min bil också. I morse sjöng Clark Kent* så vidrigt i falsett att jag bara kände att det var nog. Jag ringde bilverkstan och bokade tid för dels det där rostskyddsarbetet som behöver göras, dels för byte av fläktrem. Slutnotan lär hamna på cirka 1 600 kronor. Överkomligt, men svidigt. Bäst av allt är att jag kan åka dit på torsdag i nästa vecka klockan sju och vänta medan de opererar Clark**. På så vis slipper jag be chefen om ledigt IGEN och dessutom slipper jag jobba över, också det IGEN.

Det har regnat hela dan och om jag hade fått välja idag skulle jag nog ha stannat i sängen med min bok på gång. Jag tänker nog ägna den en stund i kväll i alla fall. Men först blir det strykbrädan där jag ångar av mig lite frustration, helt enkelt.

Hur har DU haft det idag – frustrerat eller flyt? Har du reparerat nåt eller vad har du haft för dig? Skriv några rader i en kommentar och berätta. Men gör det nu, för nu är det bara ju procents utrymme kvar här!

93 procents utrymme använt

93 procents utrymme är använt. Alltså finns det bara sju procent kvar.


*Clark Kent = min lille bilman

**operera Clark = lagar min bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.


 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

Clark Kent

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…


Jag älskar min bil,
men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

fågelbajs

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.


Men du ska inte tro
att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om de Tofflianska topparna och dalarna de senaste dagarna.


Redan torsdag
och min favoritdag. Nu snackar vi rejäl nerförsbacke till helgen! Men först en redovisning av den Tofflianska veckans toppar (hjärta) och dalar (smärta). Det är inte svårare än så här:

Hjärta 


Smärta


Livet är kort.

Read Full Post »

Njae, nu är jag väl där och förvanskar verkligheten med mina putslustiga rubriker igen. Inte har Tofflan gone sporty, inte, trots att hon blev fotbollsflata i lördags! Oroa dig inte, trots att den här bilden talar ett annat språk (men den är gammal, bilden! Tofflan är evigt ung):


Inte många rätt på den t-shirten…

                                                                                                                                                               Saken var den att vi plockade upp Lullan Gardenia i stan tillsammans med två skärmar. I utbyte skulle vi ha Fästmöns cykel med oss tillbaka. Ja utbyte och utbyte, det handlar om att vi försökte göra två flugor på smällen, så att säga. Lämna nåt, hämta nåt. Spara på bensin, liksom. Sagda cykel har två hela däck, men bara ett sitter på. Den andra har både Anna och Lasse (mormors/Annas mammas man) förgäves försökt montera på cykeln efter reparation, men inte lyckats.

Jag har en liten bil. Jag fällde alla säten som gick och med gemensamma krafter knölade vi in Annas cykel – och kunde till och med stänga bagageluckan. Det var praktiskt eftersom det började regna. Det som var mindre praktiskt var att diverse oljiga delar föll av så våra fyra händer var mer svarta än vita – och smetiga… Svarta och smetiga blev för övrigt diverse kollin som förvaras i bagageutrymmet såsom ett paraply, en ICA-väska och två sittunderlag. Men vem vill inte ha våtsvarta fingrar, feta matvaror och en svart bak? Tänk så sånt kan liva upp tillvaron!


En svart bak kan liva upp tillvaron.

                                                                                                                                                                Nåt som definitivt livade upp tillvaron var anblicken av Anna, som liksom fick klämma sig in och ner i framsätet, sitta på snedden och upptryckt mot vindrutan. Hon såg baske mig inte klok ut. Men det funkade! Allting går ju – utom tennsoldater och små barn, som ett visst pucko från ett annat liv brukade säga. Vi var mest glada att vi bara hade en cykel med oss i bagaget…


Tänk om vi hade försökt klämma in alla dessa… Detta häftiga konstverk finns att beskåda i Metropolen Byhålan, neråt Vätterpromenaden i Stadsparkens ena hörn.

                                                                                                                                                                 Som plåster på vår förstörda manikyr köpte jag pizza till middag. Vår nya, sportiga liv börjar… sen. Inte än. Men… rätt snart…

Read Full Post »