Kärlek störst av allt, smärtsammast

Ett inlägg om en bok.

---

 

En bok som länge stod på min inköpslista men som jag förlorat hoppet om att finna och tagit bort var Åsa Jinders Kärlek störst av allt, smärtsammast. Därför blev jag så glad, så glad när jag hittade den på Alfa i Stockholm för några veckor sen, den där lördagen Fästmön och jag träffade FEM och Soffan. 80 kronor gav jag för boken.

Bokens huvudperson är Rebecka. Rebecka, vars mamma lämnade henne som barn och pappan för att i stället ta livet av sig. Rebecka har nu skilt sig från Gabriel, köpt en lägenhet med takfönster i badrummet på Östermalm och ska fira jul ensam, utan sonen Andro. Det är inte det lättaste när ångesten knackar på. Samtidigt knackar emellertid vännerna på, en efter en. Både de som har det svårt själva och de som bara bryr sig.

Det här är en sorglig bok, den gör ont. En skilsmässobok kallar författaren själv den. Ångesten skildras så starkt och påtagligt att den träffar läsaren som örfilar. Slutet känns emellertid lite… ihoprafsat.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Festivalkval med Jesus eller Familjen..?

Ett festligt inlägg.

---

 

Ärligt talat skämtar jag lite när jag skriver ”kval” i rubriken. För mig är det nämligen inget som helst val-kval mellan Livets ords Europakonferens och Stockholm Pride, två festivaler som pågår den här veckan. Livets ords festival hette tidigare Jesusfestival. Det låter lite roligare och poppigare än Europakonferens, men inte för nåt smör i Småland skulle jag gå dit. För mig är Livets ord nämligen fortfarande en sekt. Sen får andra, som kanske till exempel Kristdemokraternas partiledare, ha andra åsikter. Ebba Busch Thor har ju gått hela grundskolan hos Livets ord, så jag gissar att hon tycker annorlunda än jag.

Nä, när Tofflan väljer festival blir det den med Familjen, det vill säga Pride. Idag öppnar Pride House i Kulturhuset i Stockholm. Konst, musik, debatt, film, samtal, teater, workshoppar och lycka utlovas liksom både nya, okända namn och gamla elefanter. Här kan du kolla hela programmet för Pride House!

Själv införskaffade jag för en gångs skull Pridebiljett i vintras (det vill säga Fästmön fixade biljetter!) till samma pris som ett dagpass på antingen torsdag, fredag eller lördag kostar nu. Men av olika skäl som jag inte tänker redovisa här blir det inget besök för min del förrän tidigast på lördag när jag hoppas kunna delta i paraden. För paraden har jag bara missat två gånger – 2006, när min pappa just hade gått bort och 2010, när jag hade en tromboflebit i mitt vänsterben (jag var åskådare det året). Som förra året startar paraden tyvärr vid Mariatorget, där vem som helst kan få panikångest i människomassorna. Färdvägen går sen via Söder och Gamla stan in till City och vidare till Östermalm där målet är Pride Park på Östermalms IP.

Även om inte jag kan delta så mycket i årets Pride är det självklart den festival jag väljer. (Därmed inte sagt att jag har valt bort Jesus i mitt liv – that’s for me to know and for you to find out!) Invigningstalar gör hiphopartisten Timbuktu av nån anledning. Inte för att jag har nåt emot honom, men jag kan tänka mig flera andra artister med större Prideanknytning.

Jag hoppas att du som ska vara med på hela eller större delar av Stockholm Pride 2015 får kanonfina dagar!

Happy Pride!

 

PS Den som är hemma i kväll och har tillgång till TV har möjlighet att se SvT2:s regnbågstema. I kväll visas den isländska dokumentären A boy like her klockan 20 – 21. Filmen handlar om Hrafnhildur som efter 25 år berättade för sin familj och sina vänner att hon inte var en man utan en kvinna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På resande fot

Ett resande inlägg.

---

 

På resande fot…

Ja jag har varit på resande fot. Det är därför jag inte har bloggat. Jag ser ju att både troll och vänner oroligt/nyfiket besöker min blogg, men jag skrev att du skulle slippa mig resten av dan igår efter det enda inlägget – och det gjorde du! Jag försöker att hålla det jag lovar, även om jag inte alltid klarar att infria DET löftet (att hålla vad jag lovar, alltså).

Hur som helst, resan gick bra på ett fullsmockat morgontåg. Vankade runt på Östermalm i Stockholm i ösregn och det är inte så mycket mer att säga om det. Jag värmde mig med en surdegsbulle och nybryggt kaffe innan jag skred till verket, det vill säga jag skred inte till nåt ställverk eller patentverk eller ens en verkstad eller huvudvärk utan till ett medieföretag.

Under kaffekvarten smyglyssnade jag intresserat till en mormor med liten dotterdotter som fikade vid bordet bredvid. Mormor använde inte nåt bebisspråk. I stället anade jag en svag accent av östgötska. Den lilla flickan, glasögonprydd, satt med dinglande ben och åt sin bulle utan att slafsa och spilla. Det var en sån connection mellan de två att jag kände mig extra ensam. Och tänkte på min egen mormor, som gick bort alldeles för tidigt. Men jag mindes också att mormor och jag brukade gå på konditori då och då. En del saker förändras uppenbarligen inte – och när det gäller somt är det inte så dumt.

Men det var alltså efter kaffekvarten jag skred till verket uppför en backe. Vad som hände där tänker jag inte skriva så mycket mer om, för…

it’s for me to know and for you to find out.

Ett och annat ytterligare ord släpps i ett lösenskyddat inlägg senare. Jag kan emellertid avslöja att Arne Anka var med mig på toa.

Mitt presskort och min bok behövdes båda två igår.

Tunnelbanebiljetten krånglade när jag skulle hemåt igen. Hade det inte ösregnat skulle jag självklart promenerat och gjort som alla andra som är i Stockholm just nu: fotat körsbärsträden i Kungsan. Men det regnade fortfarande och jag ville komma hem. Den nitiska spärrvakten tog god tid på sig att ringa efter hjälp. Kön bakom mig växte. För en enda hållplats resa. Till sist tror jag att vakten insåg hur befängt det var och släppte igenom mig. Och min biljett var naturligtvis helt OK, jag är inte en sån som förfalskar saker!!!

På tåget blev jag smått illamående, men jag kom långt i min bok på gång trots åksjukan. Den är riktigt spännande och jag kan inte förstå att jag har fått för mig att nån av författarnas andra böcker var dålig. Inte heller hittar jag nåt jag har skrivit om nån annan av deras böcker. Kanske har jag drömt?

Bussresan hem gjorde mig inte mindre illamående, så jag slängde om kläder och tog mig ett par mackor. Tänkte att det kanske var lunch som fattades. Nja, det hjälpte inte mycket. Jag hann i all fall att hämta Fästmön när hon slutat jobba. Vi for till Morgonen och sen till Himlen där vi fikade och jag åt en banan. Sen slängde vi sopor och for in till Tokerian för att köpa middag. Träffade Trevlige F bland alla trötta fredagsshoppare. Hemma i New Village damp vi sen ner på våra rumpor och blev sittande – först i köket, sen i soffa respektive bästefåtölj. Lite läsning och The Team på TV fick avsluta fredagskvällen. Mina ögonlock var tunga som bly, tankarna snurrade emellertid efter dagens intryck och nånting har börjat gro inuti.

Här är några bilder från min gårdag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag är det strålande väder i Uppsala! Himlen är blå och bara några få lätta moln finns att skåda. Aprilsolen har hittat hit igen och vi ska åka på en loppistur för att titta på grejor, inte köpa nåt.

Men vad ska DU göra idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Som vanligt svarar jag på alla publicerade kommentarer!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Forskning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Administration… eller byråkrati, om du så vill

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.

---

 

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förundran

Ett positivt inlägg.

---

 

Det har varit en bra dag idag, även om timmarna har sniglat sig fram. Nån besiktningsman har ännu inte synts till. Jag väntar med spänning, han har två dar på sig.

Förundrad blev jag av ett fint mejl från min handläggare på Arbetsförmedlingen, Alexandra Norlén. Jag skrev ju ett blogginlägg igår efter vårt telefonsamtal. Innan vi avslutade samtalet berättade jag att jag tänkte skriva om att hon hade ringt, men jag lovade också att mejla över länken till inlägget till henne. Man måste kunna stå för sina åsikter, men man måste också kunna vara ödmjuk, inse att man har agerat fel och säga förlåt. Och om man får återkoppling som den jag fick via e-post känns det… förundransvärt!

En av dagens våfflor, serverad med hjortronsylt och grädde, förstås.

Det började dra sig mot middagstid och jag hade dukat fram för våffelgräddning idag. Ekströms stod för smeten. Det var tredje – och dyraste sorten! – jag provade. Helt OK, men Eldorados mix, som är betydligt billigare, är inte sämre. Den köper jag nog i fortsättning eftersom det skiljer några spänn i pris.

Men… vänta nu… innan jag hann få järnet varmt och smida ringde mobilen. Jag fann mig plötsligt svara på frågor om mina yrkesmässiga kompetenser och erfarenheter. Mitt i alltihop ringde förstås mamma på den andra telefonen, jag bad om ursäkt och svarade hastigt och bad att få ringa upp. Mamma kan bli rätt… avig då, men det hade jag inte tid att tänka på i stunden. Telefon-intervjun ledde till att vi bokade in en träff för en personlig intervju. Så på måndag ska jag ta en tur till Kungliga Hufvudstaden och Östermalm, minsann, och prata om ett uppdrag som kanske, kanske kan bli mitt.

Sen ringde jag tillbaka till mamma. Och lyssnade och lyssnade och lyssnade – med ett halvt öra. För jag väntade på en bekräftelse på måndagsintervjun och naturligtvis dök datorn. Jag höll andan och startade om och allt funkade igen. Därpå rafsade jag rätt på originalhandlingar av intyg, betyg, anställningsbevis etc. Tur att jag har ordning i mina pärmar! Men när jag satte mig till bords var jag så förundrad över alltihop att jag inte tänkte på hur våfflorna och hjortronsylten och grädden smakade ijenklien…

Jag har också pratat med Fästmön, som på sitt håll har en del att tänka på vad gäller jobbet och en pågående upphandling där. Det är en märklig värld vi lever i och ingen och ingenting är säker(t), känns det som. Det jag menar är inte att Anna riskerar att hamna i min sits, men att saker och ting kan förändras från en dag till en annan – på gott och ont. Förändringar behöver inte vara av ondo, de kan faktiskt innebära… förundran.

I kväll lugnar jag ner mig med lite blodig TV, How to get away with murder på Kanal 5 klockan 21.55. Det är andra delen i kväll av denna… märkliga nya serie…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Palme

Att Olof Palme var en stor liten man begrep jag för ett tag sen när jag plöjde Henrik Berggrens biografi över honom. För när Olof Palme hade sin storhetstid i Sverige var jag fortfarande rätt mycket ett barn. Det var därför med stor nyfikenhet jag bänkade mig idag på förmiddagen för att se första delen av dokumentärfilmen om Olof Palme, en film av Kristina Lindström och Maud Nycander. (Vad jag förstår är TV-versionen inte bara tredelad, den innehåller mer än filmen.)

Olof Palme. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I den här första delen får vi kort se glimtar från Olof Palmes barndom och studietid i USA. Han kommer liksom av en händelse in i politiken när Tage Erlander anställer honom. Och många frågar sig om denne Palme, uppvuxen i högreståndsfamilj på Östermalm, verkligen är socialdemokrat. Vi tittare får se bilder och filmer från såväl yrkesliv som familjeliv. Dessa är blandade med kommentarer från vänner, kollegor, fru Lisbet och sönerna.

Nej, min tid som socialdemokrat var kort. Icke desto mindre är jag fascinerad av Olof Palme och jag slås över hans lysande intellekt, bland flera förmågor.

Jag tycker att den här filmen är ett mästerverk, med dess blandning av historia och nutid. Del ett får högsta betyg!

Livet är kort. Olof Palmes liv blev alltför kort.

Read Full Post »

Ångrarna

Tänk om du var i 60-årsåldern och ångrade din könsbytesoperation. För Mikael och Orlando är detta verklighet. De genomgick könsbyten till kvinnor, men har ångrat detta. SvT2 visade i kväll dokumentären Ångrarna.

Könsbytet blev deras livs misstag.

                                                                                                                                                            I det här programmet möts Mikael och Orlando för första gången. De är båda i 60-årsåldern och har genomgått könsbyten till kvinnor. Men de har också insett att det inte blev så lyckat som de hade hoppats och att könsbytet blev deras livs misstag.

De två männen möts i en studio under tre dagar. De är två helt skilda personligheter. Det enda de delar är insikten om att könsbytet var fel. Mikael är sjukpensionär. Han lever ensam i en förort till Stockholm. Mikael gjorde sitt byte som 50-åring i mitten av 1990-talet.  Han är heterosexuell och har aldrig lyckats hitta någon kvinna som vill ha honom. Mikael trodde att han genom könsbytet kunde fylla saknaden efter en kvinna genom att bli en själv.

Orlando är en före detta prostituerad man. Han är utåtriktad och bor i lägenhet på Östermalm. Han opererade om sig redan 1967 och var därmed en av Sveriges första könsbytare. Orlando är bög. Han bytte kön för att han trodde att det skulle vara lättare att leva som kvinna.

Medan Mikael vill vara, som han säger

konventionell

ser Orlando sig mera som varken eller. Ett tredje kön. Orlando, som vill vara man igen och klär sig i en röd kostym… Ändå är det Orlando som har varit gift – med en man.

Och kanske är det som Orlando säger avslutningsvis:

Det kanske är vi, som är de annorlunda, som egentligen är de rätta!

Filmen har visats på filmfestivaler i världen under året. Den är nominerad till Prix Europa, Europas största tv-pris. Ångrarna fick ett hedersomnämnande i dokumentärfilmsklassen vid Nordisk Panorama 2010.

Missade du filmen? Den går i repris. Och den finns på SvT Play.

Read Full Post »