Varmt och mysigt

Ett inlägg om värme, väder och krångel. Och lite mys!

---

 

Blixtar kan vara farliga…

Det är en underbar värme just nu! Den är i alla fall underbar för mig som kan dra omkring hemma i shorts och linne utan att må dåligt av hettan och luftfuktigheten. Jag tillbringar mycket av min tid på ballen*, även om jag fick flytta inomhus en stund igår under åskovädret. Då passade jag på att stryka, vilket ju var bra. Inget oväder som inte har nåt gott med sig! Fast åskan ställde förstås till det på andra håll. Nu är det tågstopp – igen! Denna gång står Upptåget stilla mellan Uppsala och Sala på grund av ett blixtnedslag – i Mora. Ja, inte för att jag fattar hur det hänger ihop, men så är det. Tänk att det alltid ska krångla med tågen, bara, nu för tiden!

Nåt annat som bara ”krånglar” är sjukvården. Enligt SvT:s webbplats är Uppsalas sjukvård näst sämst i landet, visar en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL har tittat på medicinsk kvalitet, tillgänglighet och patienternas erfarenheter. Tyvärr var artikeln lite svår att förstå eftersom SvT:s skribent Hampus Rundberg uppenbarligen har svårt att skilja på ”de” och ”dem”. Våra svenska proffsskribenter med högskoleutbildning är inte precis några stjärnor på svensk grammatik… Eller vad sägs om detta, minst sagt pinsamma exempel ur webbartikeln:

[…] Vad vill du säga till dem som bor i Uppsala och blir oroliga när dem ser att Uppsala ligger näst längst ner på listan?

– Dem behöver absolut inte vara oroliga när det gäller den medicinska kvalitén däremot har jag förståelse för dem som tycker att dem behöver vänta för länge på vård och därför arbetar vi mycket med köer och väntetider, säger Erik Weiman (M), landstingsråd i Uppsala.​ […]

Detta är nästan värt löneavdrag… Eller kanske en grundkurs i svensk grammatik..?

Jag är glad och tacksam att jag inte är sjuk i Sverige 2014. Mina erfarenheter från 2012, när jag blev av med ett antal klumpedunser (=tumörer) har bleknat en del. Mest tänker jag på de positiva effekterna och att jag faktiskt lever och mår rätt bra idag. Men jag tror aldrig att jag har känt mig så utlämnad som de dagar jag tillbringade på sjukhus. Eftersom vårdtiderna ska kortas till minsta möjliga, blev jag den första dan matad med så mycket information kring min operation, min rehabilitering, min sjukhusvistelse etc att jag frampå eftermiddagen inte kunde ta in mer. Bara en sån sak… Det finns mer att berätta, men jag föredrar att fokusera på det som är positivt i stället.

Balkongmys.

Livet är en gåva – även om det kan kännas övermäktigt tufft ibland. Många dagar har jag bankat nävarna i väggen och undrat:

Varför just jag? Varför ska just jag drabbas av detta helvete?

Ja, varför just jag och inte nån annan? Det finns naturligtvis inga svar, men nån måste ju drabbas. Jag tror att min Gud tittar på mig och tänker:

Hon har redan drabbats av en del, hon får lite mer att kämpa med, för än är hon långt ifrån nån perfekt människa!

Men det finns stunder när jag bara har det gott, mitt i mitt privata helvete. Igår kväll, till exempel, satt jag och myste med mina lyktor, en spännande deckare och en burk dansk peppar. Då var livet varmt och mysigt, bara – även om jag förstås saknade Fästmön. Men det kommer små glimtar från hennes semestertripp via Instagram, så jag ser att hon också har det mysigt.

Dagen idag började mulet, men precis som igår har den nu övergått i sol. Jag tror att en ny, het dag väntar. Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri och uppdatering av uppgifter i en kandidatbank hos ett konsultföretag. Vidare har jag svarat på några mejl och nu ska jag kolla om det har hänt nåt i världen. Framåt dan ska jag försöka masa mig ut för att handla, om inte annat. I kväll ser jag säsongens tredje avsnitt av Morden i Midsomer. Det är mysigt på riktigt!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Eva

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.

Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyttigt

Ett rätt nyttigt inlägg.

 

Min nya plats vid köksbordet.

Idag på förmiddagen trodde jag att jag skulle bli invalid. Lam för alltid. Det gjorde så ont i ryggen att jag bara kunde stå vid diskbänken, med händerna krampaktigt på själva bänken för att förhindra att jag rasade ner på golvet. Jag blev rädd. Det gjorde skitont. Men, som sagt, rädslan var det värsta.

Nu är det betydligt bättre. Jag har knaprat värktablett, jag har smörjt in ryggen med gel, tagit en varm dusch och gjort mina övningar flera gånger – varav en på golvet. Jag har rört mig i lägenheten, dragandes dammsugaren. Jag har till och med klarat av att hänga tvätt och att gå till soprummet med tre lätta soppåsar. Jag har kunnat sitta vid datorn och inte bara skrivit skit utan faktiskt ett kapitel på Boken.

Dessutom har jag fixat några födelsedagspresenter. Jag har socialiserat med människor i sociala medier. Jag har kollat mitt skattebesked. Nyss har jag ätit mat.

Men det är nyttigt att ha ryggskott ibland. Nyttigt därför att det påminner mig om att jag ska uppskatta det faktum att jag vanligtvis är ganska frisk. Att ha ryggskott är fruktansvärt irriterande och gör väldigt ont. Men man dör inte. Man kan bara inte gå eller röra sig som vanligt. Tappar man nåt på golvet kan man glömma att försöka plocka upp det – man kan inte böja sig ner. När man sitter på toa har man svårt att göra ifrån sig, därför att musklerna inte fungerar som de ska. Vid matbordet sätter jag lätt i halsen på grund av mitt bråck, men idag höll jag på att kvävas eftersom jag inte kunde hosta ordentligt och få upp det jag satte i halsen. Jag har inte kunnat gå och handla, för jag klarar inte av att bära nåt av det jag behöver få hem. Jag har varit ensam på eftermiddagen och det i sig kan vara ganska skräckinjagande när man är sjuk – av olika skäl. Mig tvingade det till lite mer aktivitet i sociala medier.

Av just den här dagen har jag lärt mig att jag ska vara glad att jag inte har såna här dagar vanligtvis. Jag har vanligtvis inte ont eller svårt att röra mig och det mesta som man behöver göra i ett hem klarar jag av utan hjälp. Jag kan gå på toa själv och klarar att duscha. Jag är inte utlämnad till andra. Visserligen har jag fått byta plats vid matbordet, för att sitta i kökssoffan funkar inte. Men snart, så. Jag blir nämligen frisk. Det blir inte alla som är sjuka.

Livet är kort. Jag är lyckligt lottad i livet.

Read Full Post »

Ta i trä och lite annat

Ett inlägg där Tofflan tar i trä samt, filosoferar över födelsedagar samt låter orden flöda, kort och gott.

Fy te rackarns så trött jag är idag! (Ja, jag vet att du har hört det förut från mig.) Men ta i trä – infektionen jag trodde var på väg att segla in har nu… seglat ut. Det enda som återstår är muskelvärken i rygg, armar, axlar och nacke och en förskräcklig trötthet. Troligen är alla dessa krämpor symtom på att jag behöver få klarhet om min framtid – och även vara ledig ett tag och hämta krafter…

Jag har vaknat till en strålande vacker dag. Det var 21 grader varmt strax efter klockan sex. Sitter vid Storebror och skriver detta, allt medan han laddar ner uppdateringar. Vi får hoppas att han klarar en omstart – han brukar göra det. Ibland behöver jag ju tömma arbetsminnet och sånt. Att stänga av helt vågar jag inte, men att starta om har hittills gått bra. Ta i trä, som sagt…

Den startade om, tack och lov…

Motivationen på arbetet är väldigt låg, ska jag erkänna. Det känns som om jag går omkring i nån sorts limbo, utlämnad till folks goda vilja att lämna besked och erbjudanden – när de har lust. För var dag som går tänker och känner jag hur väl jag skulle behöva vara ledig. Eller åtminstone få kunna slappna av ett tag. I förrgår var jag DUM nog att säga till mamma att jag kanske tar ledigt veckan före hennes födelsedag och åker ner till henne. Jag blir så desperat av hennes tjatande och ältande att jag till slut lovar vad som helst bara för att hon ska sluta. Nu vet jag ju inte hur det går att köra bil med min onda fot, men den tycks mamma ha glömt bort.

Däremot stannar jag inte TVÅ veckor om jag åker till mamma utan EN – och jag sa att vi får fira hennes födelsedag i förväg. Jag måste få vila lite hemma också. Det är alltid så mycket som ska fixas hos mamma och jag gör det så gärna, men… Just nu är jag dödstrött. Och tänker lite på att det aldrig har varit så viktigt med min födelsedag. Då borde det väl gå att flytta firandet av mammas några dar? Sist hon började tala om födelsedagar frågade jag henne om hon visste hur många födelsedagar jag hade suttit ensam här i Uppsala utan att en käft dykt upp. Hur många födelsedagar jag har suttit med en tårta, som ingen har kommit och ätit av. Jag har bott i Uppsala i över 30 år. Ja, över 30 år. Mamma och pappa har varit här två gånger när jag har fyllt år – 1992 när jag fyllde 30 och 2002 när jag fyllde 40. Många gånger har jag varit avundsjuk på kompisar som har haft släkt och föräldrar på födelsedagar och låtit oss vänner komma en annan dag, bara för att familjen är viktigast. Nu har jag emellertid uppnått den åldern när jag är så nöjd bara min Fästmö är hos mig. Och trots att jag fyllde ojämnt i år blev jag så firad av henne. Det känns som om alla de där gamla födelsedagarna tas igen, på nåt sätt. Anna är bäst!

I förrgår, när jag mådde som sämst, hörde Peter på Uppsalanyheter.se av sig och undrade försiktigt om jag kunde tänka mig att göra ett jobb på torsdag kväll. Tyvärr fick han ett nej, jag kände det som om jag var på väg rakt in i väggen i just den stunden. Så klart jag får dåligt samvete, men Peter vet att jag inte kan/orkar göra så mycket så länge jag jobbar heltid. Han är verkligen mån om en, för igår både mejlade och ringde han. Och utöver det får jag alltid återkoppling på det jag har skrivit! Tänk om alla chefer var en Peter… Då skulle världen se väldigt bra ut. Peter föregår nämligen med synnerligen gott exempel – inte bara som chef utan också det faktum att han jobbar mest av oss alla.

En nyponros till Peter! 

Igår kväll bestod middagen av två rostade mackor vid 22-tiden. Men jag hade ju moffat jordgubbstårta tidigare med familjen. Kan säga att jag mådde lite smått illa… Gjorde mig redo för bädden och tittade på Bates Motel på sovrums-TV:n. Kunde precis hålla mig vaken. När programmet var slut, var även jag det. Somnade som en sten klockan 23.25 alltså. I kväll ska jag se andra delen av Ice cream girls, men den börjar redan klockan 21 och då ska jag väl kunna titta i vardagsrummet..? Tredje och sista delen går på torsdag kväll.

Fast först ska jag jobba lite. Det är som vanligt en del webberier på gång. Efter lunch ska jag gå på en disputation. Det är en av doktoranderna som jag tycker är synnerligen duktig som ska disputera och det vill jag inte missa! Jag går i alla fall och lyssnar en stund. Jobbet står ju kvar och blir gjort när jag gör det, först…

Jobbet står kvar.

I kväll efter jobbet behöver jag stanna vid Systemet och fylla på ölförrådet. Det går lite mer av den drycken när det är varmt, har jag insett. På torsdag kväll behöver jag städa, eventuellt sparar jag dammsugningen till fredagskvällen. Då kommer äntligen Anna till mig, men först ska hon jobba till klockan 20. Därefter börjar hon sin fyra veckor långa semester… Inte ett dugg avundsjuk är jag. Nehej, inte alls… (MASSOR!)

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

”Döden tänkte jag mig så…”

Idag på väg till lunchen kom jag plötsligt att tänka på döden. Du vet det där som vi garanterat vet att vi alla ska konfronteras med, drabbas av. Inte bara genom nära och kära här intill eller katastrofer tusentals mil härifrån. Vi ska också möta döden själva. Ibland tänker jag på döden, som sagt, och en stund idag var ett sånt

ibland.

Citatet i rubriken är från en dikt av Bo Setterlind. Han liknar döden vid en gammal odalman, en bonde, och sig själv, människan, som en liten hare. Den lilla haren lyfts upp i bondens korg där den somnar. Det är en väldigt vacker bild av döden, tycker jag.

Jag är inte så naiv att jag tror att döden alltid är så vacker och försiktig. Döden kan vara ganska grym och ful och drabba oss när vi minst anar. Den kan ta ifrån oss vår älskade och vi har ingen möjlighet att ta honom eller henne tillbaka.

Jag har inte tid att dö just nu!

tänker jag stundom. Men jag kan ju inget göra om den skulle komma. Eller värst av allt, om jag skulle drabbas av sjukdom eller olycka som gjorde mig till en grönsak eller som gav mig plågor under lång tid. För när jag tänker så känner jag att jag vill dö snabbt! Jag vill inte ha ont och jag vill inte bli utlämnad till andras omsorg för att jag inte kan klara mig själv.

Skönheten i en blomma, en symbol för livet.

Jag älskar vackra blommor! Jag älskar att se skönheten i naturen runt omkring. Livet. Men jag kan inte fånga bilderna såsom jag vill. Varken mitt kameraöga eller mitt blåa öga kan återskapa bilderna från livet. Idag är jag glad att jag valde livet alla de gånger jag stod på en tröskel och funderade hur jag skulle göra, vilket steg jag skulle ta.

Men jag vet. En dag kommer döden och hur tänker jag mig den? Min önskan är att den kommer mitt i ett skratt. Mitt när jag njuter av livet vill jag att döden kommer och släcker min låga. Fort ska det gå! Och smärtfritt. Jag skrattar, kanske går omkring och… POFF! – så blir det svart och ridå.

Hur tänker DU dig döden???

Read Full Post »

Några ord om… omtanke

Promenaden Tokerian tur och retur var ungefär vad jag klarade av innan jag kollapsade ovanpå bädden. Vilken tur att jag strax fick sällskap av en synnerligen god vän – per telefon, dårå. (Vad trodde du??? Fästmön jobbar faktiskt och jag är monogam!)

Sen var jag redo för matlagning. Dagen till ära, med stor omtanke om mig själv, hade jag valt en fryst pizza. Från Dr Oetker. Vegetarisk. Jättegod! Tog den vanliga, inte den stenugnsbakade som visserligen är större men också dyrare. Kompletterade pizzan enligt bilden nedan med ketchup, sweet chili sås och Bluffen. (Bokmärket är fortfarane signerat Milo Lilja och en julklapp från Anna, men tyvärr har jag tappat den lilla lappen med mitt namn på.) Tänkte att en doktor kan ju aldrig vara fel när man är så sjuk, så sjuk som jag är! 😳 *rodnar av feber*

Pizza från den käre doktorn, mjölk och Bluffen utgjorde dagens middag.

                                                                                                                                                             Och nu några fler ord om omtanke. Det är ju ett populärt ämne att blogga om. Jag har själv skrivit om det ett antal gånger och varit tydlig med vad jag anser vara omtanke. Jag har skrivit att omtanke till exempel kan vara en kram. Det kan räcka så!

Min blogg är mitt virtuella vardagsrum, kan man säga. Här är lite stökigt ibland, välorganiserat och städat vid andra tillfällen. Hade det varit mitt verkliga vardagsrum, emellertid, gissar jag att ingen av mina gäster hade kommit på tanken att fälla synpunkter på det. Synpunkter på hur jag har det i mitt rum. Men i cyberspace är det annorlunda. Där tar man sig friheter. Bara det att den så kallade omtanken inte blir nån omtanke ibland utan bara skriverier på näsan.

Som vardagsrummets ägare känner jag mig trampad på tårna, klappad på huvudet, betraktad som lite dum och inte så lite negativ… Jag har inte bara bloggat, jag har talat om detta också åtskilliga gånger. Ibland är det som att man inte vill lyssna på värdinnan. Man vill bara lyssna till sin egen röst. Då slår värdinnan bakut och protesterar. Uppfattar man det som att man trillar i ett betonggolv kanske man borde granska sig själv lite utifrån och in. Man blir lite… för mycket. Och övriga gäster i mitt vardagsrum blir oroliga. Här blir inte trivsamt. För övrigt har jag parkett i mitt vardagsrum. Det står jag för!

Det händer att jag efterfrågar tankar och idéer om hur jag kan möblera och inreda mitt virtuella vardagsrum – och mitt verkliga liv. Jag gör det inte ofta, för se det var länge sen jag var en liten flicka, jag är faktiskt tant nu. Men jag gör det ibland. Jag är inte fullkomlig. Då tar jag ödmjukt och tacksamt emot.

Ingen kan leva eller förstå en annan människas liv till hundra procent. Ingen har heller alla fakta. Det kanske är så att alla fakta inte lämpar sig att lyftas fram eftersom personer i närområdet kan känna sig utlämnade. I min värld är det omtanke att inte lämna ut. Att visa hänsyn och respekt.

Jag har två regler vad gäller umgänget i mitt virtuella vardagsrum: Jag svarar på allt tilltal, men jag publicerar inte allt tilltal. Tilltal som är kränkande mot andra eller en grupp av människor är exempel på sånt jag inte publicerar. Till exempel

Du fröken Fräken är så jävla inskränkt och mossig.

eller

Såna där bögare och flätor tycker jag ska bosätta sig i Narrland. Där är det i alla fall ingen annan som vill bo.

Däremot har jag börjat publicera tilltal som är kränkande mot mig. Jag ska inte skonas. Om mina… mindre välkomna gäster ser hur hedersgäster uppför sig kanske de lär sig ett och annat. Och kanske mina hedersgäster ser en del av skälen till att jag tycks knuffa omkull dem på det hårda golvet ibland. I själva verket försvarar jag min rätt att vara mitt virtuella vardagsrums enväldiga värdinna. Jag visar omtanke. Omtanke om mig själv.

Read Full Post »

Arbetsmarknadsministern efterlyser ökad kontroll av arbetsgivare

Som jag nämnt åtskilliga gånger är detta ingen politisk blogg och jag tänker inte ta ställning för eller emot, MEN… Arbetsmarknadsministern Hillevi Engström, (M), tar i en debattartikel upp en viktig och angelägen fråga: oseriösa arbetsgivare – och bristande kontroll från Arbetsförmedlingen.

Hillevi Engström anser att Arbetsförmedlingen måste öka kontrollen av de arbetsgivare som ger långtidsarbetslösa sysselsättning. Dessa arbetsgivare får nämligen ersättning för sina insatser. Eftersom Arbetsförmedlingen enligt egen utsago från en av deras handläggare inte förmedlar jobb, tycker jag att det vore en alldeles utmärkt arbetsuppgift för Arbetsförmedlingen. För ursäkta mig, vad sysslar man med annars??? Att skriva intetsägande handlingsplaner kan väl inte fylla upp handläggarnas arbetsdagar?

Hillevi Engström tar upp ytterligare aspekter som jag anser är viktiga:

[…] Priset för utanförskap får aldrig underskattas. Ett förlorat jobb kan leda till förlorat självförtroende, social isolering, depressioner och ångest. Genom initiativ för aktivitet, som ökar deltagande på arbetsmarknaden, går detta att förebygga och vägen tillbaka till arbete kan bli kortare. […]

Jag kan bara skriva under på detta! För varje sekund som passerar sjunker självförtroendet, den sociala isoleringen ökar i samma takt, depression och ångest blir biverkningar av ett tomt arbetsliv.

Nu finns det ett antal insatser som görs, men inte ens efter två års jobbsökande vill man här i stan skaka fram ett praktikjobb till Petite Moi, trots att jag har efterfrågat sånt. För även arbetslivserfarenhet blir ju gammal och behöver uppdateras och förnyas!

För övrigt skulle jag också önska att Arbetsförmedlingen la ner lite kontrollarbete på de arbetsgivare som annonserar i Platsbanken. Flera av dem kan klassas som oseriösa, många har till och med hamnat på olika ”svarta listor” och några har flera anmälningar på sig. Som arbetssökande känner man sig totalt utlämnad. Man vill så gärna tro på kvalitet och framför allt seriositet bland Platsbankens annonserande arbetsgivare. SÄRSKILT vill man ju som arbetssökande TRO att en myndighet inte tillåter jobbannonser från oseriösa och kanske i vissa fall kriminellt belastade arbetsgivare. Men det gör man alltså.

Desutom är jag inte intresserad av ersättningar och bidrag, det är ett jobb jag vill ha. Till dess får jag TYVÄRR försöka leva med känslan av att vara utlämnad åt en Arbetsförmedling som jag inte förstår vilken funktion den har OCH leva på försäkringar och a-kassa, det senare enbart är totalt omöjligt att leva på (om man inte bosätter sig på en parkbänk eller en koja i skogen, dårå).

Slutligen, finns det nåt parti, nåt block, som är intresserat av att komma med förslag på vettiga insatser för att minska långtidsarbetslösas lidanden???? Om inte nån tar ansvar, nämligen, lär arbetslöshetstalen sjunka drastiskt på grund av ökat antal självmord. Och då kan ju vårt fina land verkligen slå sig för bröstet (jag är MYCKET ironisk).

Read Full Post »