Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tumörer’

Ett inlägg om värme, väder och krångel. Och lite mys!


 

blixt

Blixtar kan vara farliga…

Det är en underbar värme just nu! Den är i alla fall underbar för mig som kan dra omkring hemma i shorts och linne utan att må dåligt av hettan och luftfuktigheten. Jag tillbringar mycket av min tid på ballen*, även om jag fick flytta inomhus en stund igår under åskovädret. Då passade jag på att stryka, vilket ju var bra. Inget oväder som inte har nåt gott med sig! Fast åskan ställde förstås till det på andra håll. Nu är det tågstopp – igen! Denna gång står Upptåget stilla mellan Uppsala och Sala på grund av ett blixtnedslag – i Mora. Ja, inte för att jag fattar hur det hänger ihop, men så är det. Tänk att det alltid ska krångla med tågen, bara, nu för tiden!

Nåt annat som bara ”krånglar” är sjukvården. Enligt SvT:s webbplats är Uppsalas sjukvård näst sämst i landet, visar en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL har tittat på medicinsk kvalitet, tillgänglighet och patienternas erfarenheter. Tyvärr var artikeln lite svår att förstå eftersom SvT:s skribent Hampus Rundberg uppenbarligen har svårt att skilja på ”de” och ”dem”. Våra svenska proffsskribenter med högskoleutbildning är inte precis några stjärnor på svensk grammatik… Eller vad sägs om detta, minst sagt pinsamma exempel ur webbartikeln:

[…] Vad vill du säga till dem som bor i Uppsala och blir oroliga när dem ser att Uppsala ligger näst längst ner på listan?

– Dem behöver absolut inte vara oroliga när det gäller den medicinska kvalitén däremot har jag förståelse för dem som tycker att dem behöver vänta för länge på vård och därför arbetar vi mycket med köer och väntetider, säger Erik Weiman (M), landstingsråd i Uppsala.​ […]

Detta är nästan värt löneavdrag… Eller kanske en grundkurs i svensk grammatik..?

Jag är glad och tacksam att jag inte är sjuk i Sverige 2014. Mina erfarenheter från 2012, när jag blev av med ett antal klumpedunser (=tumörer) har bleknat en del. Mest tänker jag på de positiva effekterna och att jag faktiskt lever och mår rätt bra idag. Men jag tror aldrig att jag har känt mig så utlämnad som de dagar jag tillbringade på sjukhus. Eftersom vårdtiderna ska kortas till minsta möjliga, blev jag den första dan matad med så mycket information kring min operation, min rehabilitering, min sjukhusvistelse etc att jag frampå eftermiddagen inte kunde ta in mer. Bara en sån sak… Det finns mer att berätta, men jag föredrar att fokusera på det som är positivt i stället.

Lykta bok godis på balkongbordet

Balkongmys.

Livet är en gåva – även om det kan kännas övermäktigt tufft ibland. Många dagar har jag bankat nävarna i väggen och undrat:

Varför just jag? Varför ska just jag drabbas av detta helvete?

Ja, varför just jag och inte nån annan? Det finns naturligtvis inga svar, men nån måste ju drabbas. Jag tror att min Gud tittar på mig och tänker:

Hon har redan drabbats av en del, hon får lite mer att kämpa med, för än är hon långt ifrån nån perfekt människa!

Men det finns stunder när jag bara har det gott, mitt i mitt privata helvete. Igår kväll, till exempel, satt jag och myste med mina lyktor, en spännande deckare och en burk dansk peppar. Då var livet varmt och mysigt, bara – även om jag förstås saknade Fästmön. Men det kommer små glimtar från hennes semestertripp via Instagram, så jag ser att hon också har det mysigt.

Dagen idag började mulet, men precis som igår har den nu övergått i sol. Jag tror att en ny, het dag väntar. Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri och uppdatering av uppgifter i en kandidatbank hos ett konsultföretag. Vidare har jag svarat på några mejl och nu ska jag kolla om det har hänt nåt i världen. Framåt dan ska jag försöka masa mig ut för att handla, om inte annat. I kväll ser jag säsongens tredje avsnitt av Morden i Midsomer. Det är mysigt på riktigt!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny vecka.


Måndag och en ny vecka
ligger framför såväl mig som dig. För min del känns den lite spännande – och DET beror inte bara på att det är Halloween på torsdag. I morgon, tisdag, bär det av för en intervju i härliga Gamla Stan. Jag hoppas att vindarna blåser mig åt rätt håll! Naturligtvis tar jag tåget – jag vill INTE köra bil i Stockholm. Dessvärre läser jag ju så gott som varje dag om tåg som står stilla av olika anledningar. Man undrar när pendeln ska funka som den ska… Det kanske inte alltid räcker med tillskott i form av pengar. Det kanske behövs… andra tillskott – och framför allt, förändringar..?

Som vanligt när jag ska på intervju är jag halvt hysterisk för att jag inte har nåt att sätta på mig – tycker jag. Det har jag naturligtvis. Men det gäller att hitta nåt i garderoben som både är snyggt och propert och dessutom nånting jag känner mig bekväm i. Allt som oftast känner jag mig lite som det här äpplet – på mitt bananfat: jag passar inte in, jag är fel.

Äpple på bananfatet

Jag känner mig som ett äpple på ett bananfat. (Och ja, silverfatet behöver putsas!)


Dagen jag har vaknat till
är mörk och dyster. Det blåser, inte orkan, men ganska rejält. Igår kväll började det regna. Det smattrade hårt mot fönstren och ena stupröret på baksidan skallrade mot väggen av vattenmassorna inuti. Tro nu inte att jag försöker slippa undan min promenad idag – det gör jag inte! Idag ska jag ut och marschera, baske mig! Jag känner av ryggen och det är ett tecken på att jag har suttit stilla för mycket.

När vi ändå är inne på krämpor har jag haft känning i halsen i flera dar samt en annan åkomma, som kan ha att göra med tumörerna som opererades bort i december förra året. Halsen gör jag inget åt, den andra åkomman försöker jag behandla med förnuftet. Fast frågan är om det räcker. Jag kanske måste kontakta husläkaren för att lämna lite prover och kanske få en antibiotikakur. Det senare är inget som min mage estimerar, kan jag meddela, så det är ett av skälen till att jag avvaktar. Sen kostar ju läkarbesök och mediciner en hel del också… Samtidigt, på onsdag har jag tid för klippning. Ska jag välja bort det och välja doktor och tabletter i stället? Det tål att tänkas på. Eftersom jag har ytterligare en intervju nästa vecka behöver jag se hyfsad ut i håret. Inte som Solkungen… Håret växer som ogräs – och det tror jag beror på att tumörerna är borta. Dessa djävlar slukade antagligen det mesta av de bra sakerna i mitt blod.

Tofflan o Solkungen

Tofflan och Solkungen har samma ”frisyr”!


Fästmön
är ledig tre dar
den här veckan och Prinskorven är ledig hela veckan – det är ju höstlov här. Men i morgon får jag låna med mig Elias mamma till Stockholm. Efter intervjun ska vi ta en lunch och sen gå och titta lite i affärer. Det senare är gratis.

På tal om att titta läste jag i Svenska Dagbladet om förskolelärare som larmar om att barnen blir deprimerade för att föräldrarna bara fipplar med sina mobiler. Vi brukar nästan skratta åt ett par föräldrar som vi ser ute med sina barn. Föräldrarna bryr sig inte ett dugg om ungarna utan håller på med mobilerna hela tiden. Det ser faktiskt ganska knäppt ut. Extra knäppt känns det för att just dessa föräldrar har jobbat eller jobbar själva i förskolan. Jag tycker visst att man kan ha mobilen med sig när man är ute och leker med sitt barn, men det är barnet som ska vara i fokus, inte mobilen.

Nu ska jag rota runt efter frukost innan jag fortsätter med mina morgonbestyr. Tre spännande jobb är sökta och det är jag nöjd med. Under dan ska jag göra lite mer research inför morgondagens intervju.

Gör DU några efterforskningar för nånting just nu? Jag bara undrar – jag är ju nyfiken, som du vet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som lika gärna skulle kunna ha haft rubriken Ett Fettos Bekännelser. 


Ja. Jag är tjock.
Nej, inte tjock. Fet! Jag har lagt på mig som tusan, typ 30 kilo sen jag slutade röka för nio år och sex dar sen. Efter operationen i december förra året, när jag blev av med ett gäng (en trio?) tumörer, tappade jag tio kilo. Dessa har jag ätit upp. Med råge…

Jag gillar att vara hemma och sitta vid datorn eller soffpotäta i min älsklingsfåtölj. Gärna med nåt tilltugg. Det ger ett visst… resultat som gör att jag kan benämnas… omfångsrik.

baken

Fästmön fotade min bak en gång vid en julgransplundring för några år sen. Redan här borde jag ha påbörjat en diet – kolla in magen som hänger över byxlinningen!


Idag behövde vi handla lite
till kvällens middag och morgondagens frukost. Och jag behövde gå och lämna lite papper till en brevlåda. Vi tog oss helt enkelt ut på en promenad som blev något längre än Den Långa Vägen till Tokerian. Och till Arge Kaj. Där såg jag en skitsnygg orange jacka som jag kan gå och drömma om. En sån jacka finns nämligen inte i flodhäststorlek.

Orange jacka

Orange jacka som jag kan gå och drömma om.


Det som möjligen
skulle kunna gå att kombinera med min kropp är denna:

Ögonmask med djurögon

Ögonmask med djurögon kanske funkar för flodhästar?


Jag trodde – TRODDE! –
att jag skulle komma i en tjockis-svart tischa och lät den följa med hem. Om jag tar på mig den ser det inte klokt ut. Magen är större än en flodhästs. Så tischan går till Den Smala Särbon alternativt hamnar i skåpet ifall att… Ja, ifall att jag går ner i vikt. (Troligt, Tjabo!..)

Tjockissvart t-shirt

Tjockis-svart t-shirt som inte var tillräckligt stor för Tjockis-Tofflan.


Nej, i stället för att försöka
klämma mig i för små storlekar får jag i fortsättningen nöja mig med att titta på SAKER hos Kaj. Att gå ner i vikt med bättre kost och motion är inget alternativ, alltså. Nej, jag får skratta (hur många kalorier förlorar man på ett asgarv?) åt att Kaj sålde kuddar med norska flaggan på – till extrapris!!! Det fanns liksom kuddar med andra länders flaggor på också, men bara den norska hade en röd lapp.

Norsk kudde

Norsk kudde med röd lapp (extrapris).


I kväll blir vi hemma.
Anna har åter erbjudit sig att laga middag – lasagne med kycklingfärs (hon sjunger just nu i köket, nåt jag bara skulle göra om jag vore full). Hon vill väl vara på den säkra sidan och kunna äta sig mätt idag. I morgon och ytterligare två dar framåt ska hon ju jobba.

Chipsen, M&M-karamellerna och en påse bilar som jag köpte igår är slut. Vilken tur att det var extrapris på prästostbågar på Tokerian idag! (Jag har börjat ljuga så förskräckligt…) Så jag får väl hålla tillgodo med nåt från det här fatet. Stackare jag…

Fruktfat

Ett fruktfat laddat med nyinköpta bananer och svenska, väldoftande äpplen.


Nåja, nu hittade jag
en starköl i kylen och så har jag öppnat en flaska Copertino (2005). Anna gör lasagne för fyra pers. Och ja. Det existerar verkligen en påse prästostbågar i skåpet, tillsammans med den gigantiska Tobleronen jag köpte häromdan… Perfekt för en fredagskväll hemma!..

 

Livet är kort. Jag förkortar mitt med varje fel grej jag äter och dricker. Jag vet.

Read Full Post »

Ett inlägg om den lilla människans utsatthet, om bullar och om brännare.


Du ska veta att jag verkligen, verkligen
försöker hålla humöret uppe. Jag gör saker som är bra och vettiga för mig, men jag gör framför allt det jag måste och bör göra: söka jobb. Mitt mål är att söka minst tre jobb om dan, samtidigt ska det vara jobb som jag verkligen är intresserad av. Jag vill inte slösa nån bort varken min egen eller nån annans tid. Igår sökte jag därför tre spännande jobb, alla i Stockholm, idag tre lika spännande jobb i Uppsala. Fick ett urtrevligt mejlsvar, personligt ställt till mig (inget jävla autosvar) från ett företag i Stockholm, där kontaktpersonen är på semester, men uppenbarligen ändå läser både mejl och kollar in min profil på LinkedIn. Där har vissa företag och myndigheter ett och annat att lära…

Städningen tog min förmiddag. Därefter blev det ett besök på Tokerian för att inhandla förnödenheter. Hur det var med skåpen? Tja… så här såg det ut den 28 juli:

Trasiga skåp

Trasiga skåp på Tokerian. Bilden är tagen den 28 juli.


Och så här såg det ut idag:

Trasiga skåp 6 augusti

Lika trasiga skåp idag den 6 augusti.


Det här blir garanterat
en spännande fortsättning, att se vad som händer, menar jag. Om det överhuvudtaget händer nåt. To be continued…

Jag slog en signal till mamma, för jag kände att hon nog var ganska ensam. Efter det messade jag Fästmön och erbjöd hämtning och hemskjutsning – allt för att få en puss. (Hann knappt få en…)

Sen ringde a-kassan…

För tredje gången var det en trevlig person i andra änden. Jag pratade ju med a-kassan ett antal gånger förra svängen jag var arbetssökande och tro mig: de flesta var så jäkla otrevliga. Som medlem känner man sig ganska liten och utsatt när man ringer…

Tjejen som ringde idag tackade för min ansökan och mina papper. MEN… hon hade inte fått nån signal från Arbetsförnedringen att jag var inskriven där! TACK SÅ JÄVLA MYCKET, ARBETSFÖRNEDRINGEN! Ytterligare dar åt skogen, utan ersättning. Ytterligare längre väntan på pengar, förutom de karensdagar som a-kassan har. Dessutom behövde jag komplettera med ett intyg om utbetalad ersättning från Försäkringskassan. Jag hade ju lite tumörer som opererades bort i vintras, remember? Enligt a-kassetjejen kunde jag ringa både AF kundtjänst och FK kundtjänst och be att de registrerade mig respektive skickade det intyg som erfordras. (Man får inte ha svårt med språket, har jag lärt mig.)

Jag ringde AF kundtjänst, som jag också har goda erfarenheter av. Min plats i telefonkön var… 111… Nåja, efter en kvart kom jag fram, framförde mitt ärende och fick hjälp. Tjejen som svarade där sa att de normalt inte gör såna anmälningar till a-kassan, men när hon gick in och läste såg hon ju att jag hade varit på Arbetsförnedringen den 1 augusti (min första arbetslösa dag). Dessutom stod det att Arbetsförnedringen hade meddelat min a-kassa. Det hade man INTE gjort! Så nu gjorde hon på AF kundtjänst det. Får vi hoppas!!!!

Klockan tickade på och jag skulle hämta Anna klockan 16. Men jag behövde ringa FK kundtjänst också och de stänger klockan 16. En halvtimme kvar… Nästa telefonkö. Jag blev nummer 77. Ytterligare en kvarts väntan. BÅDA mina öron kokade efteråt. Men även på FK kundtjänst fick jag hjälp och intyget bör vara hos mig om två dar. Sen ska jag skicka det vidare till a-kassan. Ytterligare fördröjning! Det hade ju varit bra om det stod nånting om att man måste skicka in intyg även från Försäkringskassan om man har varit sjukskriven en längre tid… Jag blev sjukskriven fyra veckor och trots att jag långt ifrån hade återhämtat mig började jag jobba heltid direkt. (Så otroligt duktigt! Nej, men jag ville jobba och jag behövde få en lön.)

TRO NU INTE ATT JAG TYCKER SYND OM MIG SJÄLV, FÖR DET GÖR JAG INTE, ÄR BÄST ATT SKRIVA HÄR!!!

Men det som gjorde mig riktigt förbannad är att Arbetsförnedringens miss att inte lyckas skicka in en bekräftelse till min a-kassa att jag hade varit där och skrivit in mig! Jag blir fullkomligt rasande, till och med! Det förutsätts att vi som söker hjälp via olika myndigheter, till exempel arbetssökande eller sjuka, enbart är ute efter att luras och sno åt oss pengar. HA! Om en sån som jag ens skulle försöka lura till mig en hundring lovar jag dig att det skulle bli påkommet och jag skulle få straff! Men när myndigheterna gör fel, vad händer då? INTE ETT JÄVLA SKIT!

(Dessutom tvingades jag, medan jag häckade i de två telefonköerna, lyssna till en viss unges skitsnack om en annan unge som sagda unge brukar leka med. Skulle ungen inte ha gjort, jag överväger starkt att rapportera till den omtalades mamma som är en vän till mig! Dumma, mobbiga unge!)

Tre minuter i fyra stod jag utanför Annas jobb. Prick klockan 16 kom hon ut. Vi åkte i sporrsträck (kan man göra det i en bil?) till ICA Solen. Där tittade vi på bullar, en aktivitet som är mycket lugnande för uppretade Toffelnerver. Men vi tittade bara och köpte inga.

Kanelbullar

Att titta på kanelbullar inverkar lugnande på uppretade Tofflor.


Däremot hittade jag kalkonbrännare
som jag inhandlade två paket av. Cayenne och chipotle, riktig dynamit, alltså! Dessa ska vi klämma nån kväll nästa vecka när Anna är här.

Kalkonbrännare cayenne o chipotle

Riktig dynamit köpte jag!


Till middag i kväll blir det också korv,
men kokt sådan. Jag tänkte tvinga i mig de två kvarvarande wienerkorvarna i paketet jag åt ur häromdan. De var inte goda, men nu har jag inte råd att vara knusslig. Sen floppar jag i fåtöljen med min bok på gång och försöker hålla mig vaken till klockan 22.50 när nionde delen av Bates Motel går på SvT 1.

Vad ska du göra i kväll??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du har lust. Annars låter du bli.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan ber om hjälp.


Det har blivit några utflykter i verkligheten
den senaste veckan. Jag har träffat flera spännande människor. Ett par av dem har berättat en eller flera av sina historier för mig. Det finns ytterligare en färgstark person vars liv och leverne är på väg att nedtecknas.

vässa pennan
Tofflans penna är vässad och redo.


Men det finns förstås massor
av människor där ute – och minst lika många historier. För alla bär vi ju på minst en historia, ett livsöde, nånting som har präglat oss djupt. Glatt eller sorgligt, häftigt eller fruktansvärt urjävligt.

Det är här jag vädjar till dig. Har du nån historia som du vill berätta för mig och som jag får skriva ner? Jag menar då sådana som ovan, som har haft stor betydelse för dig i ditt liv.

Släng iväg ett mejl till mig – e-post-adressen hittar du i högerspalten under bilden på mig – om du har tankar och funderingar och framför allt, en vilja att bjussa på din historia. Du kan till och med få vara anonym i texten.

För att sparka igång dina tankar lite följer här nedan en lista över några av mina historier som faktiskt inte är berättade än. Inte helt och fullt. Bara så att du kanske blir inspirerad och får en idé… (Alla ”rubrikerna” nedan är händelser som har inträffat i mitt liv, men historier som ännu inte har blivit berättade. Inte för så många, i alla fall…)

  • Rymde med mjölkmannen
  • Vilse i skogarna där ilsket lodjur siktats
  • Övertygad om att hon skulle dö, men tumörerna var godartade
  • Räddade hennes jobb. Tacken: ett hugg i ryggen
  • Mejl innehöll hänvisning till porrsajt
  • Romanen avslöjar allt – och alla
  • 45-åring blev bonusmamma till fyra


Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällarna är ljusa så länge nu. Det är en fördel med sommartid, den enda, tror jag. Jag gick lite tidigare från jobbet igår kväll, för jag tänkte att mamma kanske var både hungrig och uttråkad. Hon hade tänkt gå ut på en promenad, sa hon när jag kom hem, men det är ju inte så roligt när man går ensam. Precis som jag känner. Det mesta är tråkigt när man är ensam.

lönnlöv
Ensam är tråkigt.


Jag brukar inte ha problem med ensamheten
när den är självvald. Men det är när den inte är det som det kan vara riktigt jobbigt. Det är därför jag bävar inför dagar som kommer. Samtidigt, har jag överlevt det som hände för över fyra år sen samt lite (!..) tumörer ska jag väl klara det värsta av scenarier. Och vi är inte där än. Det återstår en liten frist.

I morgon förmiddag åker mamma hem.

Hem till ensamheten

säger hon då och då. Och jag får så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte kan/orkar/är frisk nog att köra ner 2 x 30 mil för att hälsa på. Det gör mig ledsen. Inte vill jag att mamma ska känna sig ensam! Samtidigt är hon som jag – vi uppskattar ensamheten rätt mycket när vi själva har valt den. Det är lite svårt att förklara för omgivningen ibland, men jag tror att mamma och jag är lika i det fallet.

Det blev hämtmat från Mac Jack igår kväll. Mamma tog grillad med mos, jag chicky (höll på att skriva Chucky… bevare oss väl!) bits och strips. Fick ganska snart ont i magen. Rejält. Men det gick över, som tur var. Tog en välbehövlig dusch efteråt för att spola av mig grilloset och åkte sen för att skjutsa hem Fästmön från jobbet till Himlen. Det var liksom en vecka sen vi sågs och jag hade rejäl abstinens efter pussar och prat. Hemma igen satt mor och jag och pratade en stund och sen var det läggdags igen. Kvällarna är liksom inte bara ljusare utan också kortare…

Ingen lifterska i bilen idag, så jag kom ihåg att ta min Pongo-scarf runt halsen. Det var tre minusgrader i morse, så det är skönt att ha nåt så inte halsen blir bar på promenaderna mellan hemmet och garaget och parkeringen och jobbet.

På förmiddagen gör vi ett nytt försök med avstämning av mitt Husbygge, webbplatsen jag har byggt på uppdrag av intendenturen här och Lille M. Om nu Lille M är frisk. Och jag lovar att lägga ut en länk till webbplatsen här när den känns så färdig som jag kan göra den – för du är väl skitintresserad, förstår jag? Jag är i vart fall mycket stolt över bygget och att jag åstadkom så mycket på så kort tid. Det blir ett alldeles utmärkt arbetsprov att ha med mig inför framtida äventyr.

April är solig just nu, men jag har ännu inga planer på däckbyte. Jag kör ju dubbfritt, så det är ingen ko på isen. Hur kör du??? Du kanske cyklar??? Eller går, helst??? Skriv en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »