TACKsamhet och firande!

Ett firande och tacksamt inlägg.

---

 

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har varit en sån omtumlande dag, denna min femtiofjärde födelsedag. Tänk, jag är 54 år idag…

 

Det har varit sju rätt svåra år, de senaste. Men alla år har inte varit genomsvåra, där har funnits många ljuspunkter och glädjeämnen. Genom denna blandning vill jag tro att jag har lärt mig uppskatta de glada och fina tillfällena desto mer.

 

 

 

Och nu kommer mitt Oscarstal… Ta-daaaaaaa!

Idag vill jag tacka alla som på olika sätt har grattat mig på min födelsedag.

Jag vill också tacka Fästmön för att du har stått ut med mig genom de sju svåra åren. Du är mitt livs stora kärlek. Nu kan även jag se framåt med glädje, spänning och förväntan.

Jag vill tacka min lilla mamma, som aldrig tappade hoppet och tron på sin dotter.

Jag vill tacka resten av min familj, med bonusbarn, Bonus-Jerry och Annas snälla mamma med flera för att jag får vara en del av er gemenskap.

Jag vill tacka de få, men goda vänner som inte har vikit från min sida de svåra åren till trots. Vänner som Lena, Agneta, FEM. Ni som alltid har funnits där, inte bara de ljusa dagarna.

Jag vill tacka fyra chefer – Kerstin, Åse, Solveig och Maria – för alla erfarenheter ni har varit med och gett mig och för alla fina ord.

Tack också för alla fina presenter och förlåt, Anna, för att jag tvingade upp dig före klockan sju i morse för att jag ville ha paket.

 

Men… jag tror inte att jag är oförskämd mot någon om jag säger att den finaste presenten kom idag på eftermiddagen. Då ringde Malin som blir min nya chef nån gång i maj månad (om nu ingen överklagar beslutet).

Nu ska jag dricka champagne. Den flaskan har legat på kylning i många år. Jag tror alldeles säkert att den blir startskottet på ett fantastiskt femtiofjärde år för mig.

KÄRLEK!!!

 

Du får inte smaka min champagne, men var så god att ta en titt på några glimtar från min dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommar i P1: Syster Karin

Ett inlägg om ett radioprogram.

---

 

Igår när vi bilade hem var det ju långresa. Och tänk att vi tajmade resan så att vi kunde lyssna till gårdagens sommarpratare P1! Ja, vi hörde i alla fall nästan hela programmet med syster Karin från Alsike kloster.

Syster Karin sommarpratade för oss på hemresan igår. (Fotot är lånat från SR:s webbplats. Fotograf: Mattias Ahlm)

Det blev ett annorlunda sommarprogram för Fästmön och mig. Vi pratar inte alltför ofta om frågor kring tro eller flyktingar, men jag tror (!) att syster Karins sommarpratande gav oss en del tankar. Bland annat berättade syster Karin om att människor med olika sorters religioner finns på klostret, för här är dörren öppen för dem som behöver en fristad. Det låter onekligen som en mycket spännande plats, men också som en plats för återhämtning och själavård.

Vidare fick vi veta hur syster Karin hamnade i kloster, även det en intressant ”resa”. Vi fick glimtar från ett vanligt ungdomsliv med tågluffning och billigt rödvin till ett liv där tron fick allt större plats efter mötet med såväl syster Marianne som Jesus. Det har inte alltid varit lätt att leva som nunna – varken för syster Karin själv eller för hennes familj. Men trots att många ser det som att hon valt bort barn kan hon ju faktiskt ärligt säga att det knappast finns nån som har så många barn som hon själv…

Jag tyckte att det var ett intressant och tankeväckande sommarprogram med syster Karin, som endast är tre år äldre än jag själv (kanske närheten i ålder påverkade mig också).

Här kan du lyssna på syster Karin när hon sommarpratar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min sanning: Eva Dahlgren

Ett inlägg om en TV-intervju.

---

 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket. Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fejkade resa på Fejan

Ett icke fejkat inlägg.

---

 

Idag läste jag i Dagens Nyheter om holländska studenten Zilla van den Born. Zilla van den Born har fått stor uppmärksamhet för att hon har fejkat en drömresa. Men inte nog med det: hon la ut fejkade bilder från resan på Fejan.

Under fem veckor låtsades Zilla van den Born vara i Asien. Det hela var en del av ett arbete i skolan. Det mest uppseendeväckande var kanske dock att hon lyckades lura ”alla” – till och med sina föräldrar. För att förstärka bilderna skickade hon hem souvenirer. Det egna sovrummet pimpades till ett asiatiskt hotellrum så att hon kunde skypa med mamma och pappa. Den ende som visste om det hela var hennes sambo, för annars hade nog projektet varit omöjligt att genomföra rent praktiskt.

En hel del människor blev förstås rätt förbannade när bluffen upptäcktes. Men sen gick kanske en och annan talgdank upp. För syftet med Zilla van den Borns fejkresa var egentligen lite ädelt: hon ville lyfta fram det faktum att det är så lätt att manipulera bilder som sen visas upp i sociala eller andra medier. Hon säger bland annat:

[…] Alla vet att foton på modeller är bearbetade i Photoshop men vi glömmer ofta att även vi som privatpersoner manipulerar verkligheten i våra liv. Det gör vi mestadels i sociala medier, bland annat genom att filtrera vad vi väljer att visa och genom att lägga på filter i Instagram som gör bilderna vackrare […]

Detta är förstås svårt att låta bli att hålla med om. Jag själv bearbetar alltid mina bilder i Photoshop om jag ska använda bilderna på bloggen. Oftast handlar det om att jag beskär mina bilder. Ibland försöker jag förbättra kvaliteten genom att justera färger och kontraster, till exempel om en bild är väldigt mörk.

Min rosa tunga, naturligtvis en beskuren bild. Men färgen på tungan är INTE pålagd i efterhand i Photoshop.

Nu är det emellertid inte bara bilder man kan fejka i sociala medier. Jag tycker att väldigt många verkar lyfta fram sina fina och perfekta liv, ofta med gott stöd, förstås, av bilder från resor och andra upplevelser. För min egen del erkänner jag att jag nog berättar lite för mycket om mitt imperfekta liv. Jag ger för många och för nära glimtar från mitt privatliv. Fast detta är ju en personlig blogg, så… Samtidigt vill jag starkt poängtera att jag naturligtvis inte skriver och berättar om allt. Långt därifrån! Det blir ju ett urval, ett urval som jag själv gör. Och det i sig ger ju dig som läser bara en del av sanningen. Eller… en del av min sanning…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varmt och mysigt

Ett inlägg om värme, väder och krångel. Och lite mys!

---

 

Blixtar kan vara farliga…

Det är en underbar värme just nu! Den är i alla fall underbar för mig som kan dra omkring hemma i shorts och linne utan att må dåligt av hettan och luftfuktigheten. Jag tillbringar mycket av min tid på ballen*, även om jag fick flytta inomhus en stund igår under åskovädret. Då passade jag på att stryka, vilket ju var bra. Inget oväder som inte har nåt gott med sig! Fast åskan ställde förstås till det på andra håll. Nu är det tågstopp – igen! Denna gång står Upptåget stilla mellan Uppsala och Sala på grund av ett blixtnedslag – i Mora. Ja, inte för att jag fattar hur det hänger ihop, men så är det. Tänk att det alltid ska krångla med tågen, bara, nu för tiden!

Nåt annat som bara ”krånglar” är sjukvården. Enligt SvT:s webbplats är Uppsalas sjukvård näst sämst i landet, visar en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL har tittat på medicinsk kvalitet, tillgänglighet och patienternas erfarenheter. Tyvärr var artikeln lite svår att förstå eftersom SvT:s skribent Hampus Rundberg uppenbarligen har svårt att skilja på ”de” och ”dem”. Våra svenska proffsskribenter med högskoleutbildning är inte precis några stjärnor på svensk grammatik… Eller vad sägs om detta, minst sagt pinsamma exempel ur webbartikeln:

[…] Vad vill du säga till dem som bor i Uppsala och blir oroliga när dem ser att Uppsala ligger näst längst ner på listan?

– Dem behöver absolut inte vara oroliga när det gäller den medicinska kvalitén däremot har jag förståelse för dem som tycker att dem behöver vänta för länge på vård och därför arbetar vi mycket med köer och väntetider, säger Erik Weiman (M), landstingsråd i Uppsala.​ […]

Detta är nästan värt löneavdrag… Eller kanske en grundkurs i svensk grammatik..?

Jag är glad och tacksam att jag inte är sjuk i Sverige 2014. Mina erfarenheter från 2012, när jag blev av med ett antal klumpedunser (=tumörer) har bleknat en del. Mest tänker jag på de positiva effekterna och att jag faktiskt lever och mår rätt bra idag. Men jag tror aldrig att jag har känt mig så utlämnad som de dagar jag tillbringade på sjukhus. Eftersom vårdtiderna ska kortas till minsta möjliga, blev jag den första dan matad med så mycket information kring min operation, min rehabilitering, min sjukhusvistelse etc att jag frampå eftermiddagen inte kunde ta in mer. Bara en sån sak… Det finns mer att berätta, men jag föredrar att fokusera på det som är positivt i stället.

Balkongmys.

Livet är en gåva – även om det kan kännas övermäktigt tufft ibland. Många dagar har jag bankat nävarna i väggen och undrat:

Varför just jag? Varför ska just jag drabbas av detta helvete?

Ja, varför just jag och inte nån annan? Det finns naturligtvis inga svar, men nån måste ju drabbas. Jag tror att min Gud tittar på mig och tänker:

Hon har redan drabbats av en del, hon får lite mer att kämpa med, för än är hon långt ifrån nån perfekt människa!

Men det finns stunder när jag bara har det gott, mitt i mitt privata helvete. Igår kväll, till exempel, satt jag och myste med mina lyktor, en spännande deckare och en burk dansk peppar. Då var livet varmt och mysigt, bara – även om jag förstås saknade Fästmön. Men det kommer små glimtar från hennes semestertripp via Instagram, så jag ser att hon också har det mysigt.

Dagen idag började mulet, men precis som igår har den nu övergått i sol. Jag tror att en ny, het dag väntar. Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri och uppdatering av uppgifter i en kandidatbank hos ett konsultföretag. Vidare har jag svarat på några mejl och nu ska jag kolla om det har hänt nåt i världen. Framåt dan ska jag försöka masa mig ut för att handla, om inte annat. I kväll ser jag säsongens tredje avsnitt av Morden i Midsomer. Det är mysigt på riktigt!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma

Ett inlägg om en bok.

Den 5 april, det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

Livet är kort.

Read Full Post »

The Kennedys

Ett inlägg om en TV-serie.

På Fästmöns och min förlovningsdag fast 1960 valdes John F Kennedy till president i USA. Men bara drygt tre år senare mördades han. Idag är det 50 år sen. Sveriges Television visade första delen av fyra av den omdiskuterade kanadensiska TV-serien The Kennedys (2011).

The Kennedys körde igång i kväll exakt 50 år efter mordet på John F Kennedy.

TV-serien börjar denna valdag den 8 november 1960. Pappa Joe uppnår äntligen det han strävat efter: när han själv inte kunde bli president skulle hans son bli det. Nu hade emellertid Joe flera söner. Dessvärre förolyckades den äldste sonen i andra världskriget. Joe flyttade över sina förhoppningar på näste son i ordningen, John Fitzgerald, Jack kallad.

Glimtar från valdagen varvas med glimtar från åren innan. Vi får också se hur Jack och Jackie träffas och blir ett par. Men ganska snart avslöjas sprickorna i emaljen. Jack är, precis som sin far, svag för kvinnor och kan inte vara trogen sin fru.

Det här första avsnittet, långfilmslångt liksom övriga delar, var en fantastisk inledning på en spännande serie. Ryktet säger att familjen Kennedy försökte stoppa serien för att den inte håller sig till fakta. Alla sorters rykten liksom dramatiska TV-serier ska man ta med en rejäl nypa salt. För jag tror nog att det ligger nån sorts sanning, om än inte helt, i det mesta.

Jag tycker det här är bra och spännande. Skådespelarna som spelar Jack, Greg Kinnear (född samma år som Jack mördades), och Jackie, Katie Holmes, är otroligt porträttlika. Och det stör naturligtvis inte helhetsintrycket. Tvärtom.

De följande avsnitten visas i morgon, söndag och måndag kväll.

Toffelbetyget blir det högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Anna Lindh – människan, ministern, mordet

Ett inlägg om en dokumentärfilm om Anna Lindh.

Igår var det tio år sen Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen en eftermiddag på NK i Stockholm. Idag är det tio år sen hon avled från skadorna. Socialdemokratiska politikern Anna Lindh, utsedd av osss genom våra demokratiska riksdagsval (även om hon inte fick just min röst), blev mördad.

Vi som var med redan 1986 när statsminister Olof Palme mördades undrade om även detta ministermord skulle förbli olöst. Det blev det inte. Mördaren infångades och dömdes till livstids fängelse. Anna Lindhs två barn blev för alltid moderlösa. Och när även deras pappa avled 2010 blev de föräldralösa.

TV4 visade på tisdagskvällen dokumentärfilmen Anna Lindh – människan, ministern, mordet. Fästmön och jag tittade tillsammans på filmaren Christina Olofsons verk.

Anna Lindh. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

I den här dokumentären skildras Anna Lindh som den politiker hon var av sina arbetskamrater och partiledare. Så mycket av den privata Anna Lindh får vi inte se, utan det är den oerhört engagerade och pålästa socialdemokraten Anna Lind vi möter. Det visas en hel del foton och klipp. Intressanta glimtar om hennes förmågor ges också av utländska politiker, såsom Colin Powell och Madeleine Albright.

Vi tittare får en ganska entydig bild av Anna Lindh, genom andras ögon. Människor som har jobbat med henne. Mest då ur det egna, socialdemokratiska ledet, men ändå. Alla talar om hennes engagemang och kompetens. Vi är många som tror att hon kunde ha blivit partiledare, kanske till och med statsminister. Men så blev det inte. Anna Lindhs liv tog slut i förtid. En mördare såg till att hon inte blev äldre än 46 år.

Det här är en riktigt bra film! Även om det mest är politikern Anna Lindh som skildras blir kollegornas ord om henne mycket rörande. Förutom Göran Persson, dårå, som gör ett riktigt klavertramp i ett av sina uttalanden. (Varför lägga skulden på Anna Lindh när det var ett helt gäng som fattade ett felaktigt beslut?)

Det blir förstås inget betyg mer än ett stort jäkla minus för den som tar en folkvald politikers liv. Våra politiker ska vara trygga i sitt ämbete. De ska inte behöva frukta för sina liv. Men så är det ju, förstås! Idag har väldigt många politiker en hotbild mot sig.

Toffelbetyget för den här filmen blir det dock det högsta!

Livet är kort.

I kväll kommer nästa dokumentär om Anna Lindh. Klockan 20 – 21.30 visar SvT1 Tom Alandhs Anna Lindh 1957 – 2003. Eftersom vi gör lite annat då, spelar jag in den på DVD:n och tittar efter TV-visningen.

Read Full Post »

Hållplats Sverige – jag, Almina

Ett inlägg om en bok som är så ny att den inte har kommit ut än.

Igår kom den! Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige – jag, Almina hittade vägen ner i min postbox. Självklart kunde jag inte låta bli att läsa den bums!

Hållplats Sverige – om krigets Bosnien och om en återförening.

Eftersom Sverige har varit förskonat från krig så länge tycker jag att det är bra att det kommer såna här böcker. Böcker som berättar hur det är att leva i krig och fångenskap, med de hemskheter detta innebär. Just den här boken är berättad av femtonåriga Almina.

Boken inleds med en våldtäktsscen som återkommer senare i boken. Den innehåller en hel del otäckheter, boken… Därefter får vi glimtar av hur Almina och hennes familj, som är muslimska bosnier, lever strax före kriget, under kriget och efter kriget. Kriget, som en dag står för dörren. Det börjar med att tant Sauda inte får tag i varor till sin butik…

Det här är den första delen av en planerad trilogi. Boken ska finnas i bokhandeln om ett par dagar, runt mitten av september. Del två är planerad att komma ut våren 2014, del tre till hösten nästa år. Språket i boken är enkelt, men ändå inte torftigt. Det ligger nära talspråket. Jag hittar bara en enda språklig miss i boken, ett ställe där talspråkets tempus står att läsa i verbet som borde ha varit i imperfekt.

Boken, som ju är berättad av en femtonåring, vänder sig förstås till yngre läsare än jag själv. Men jag måste säga att jag läser denna den första delen med stor behållning – särskilt som den slutar med en riktig cliffhanger…

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. Jag är imponerad, Anna ”Sylten”!!!

Läs mer om boken på Uppsalanyheter.se!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland blommor och kakor, i förvirrat tillstånd och dito sällskap

Ett inlägg om sista lördagen i Metropolen Byhålan.

Det är faktiskt så att jag är övertygad om att det dröjer innan jag kommer tillbaka hit. Och kanske är det denna känsla som gör mig vemodig i natt. Men jag ska hur som helst försöka sammanfatta min dag i ord och bild och försöka att inte låta det negativa och ledsna ta över.

Efter många om och ett antal flera men kom vi iväg för att handla. Då hade jag i nån sorts förvirrat tillstånd rivit runt i skåp och väskor efter en påsjävel som jag hade mitt trådlösa modem i. Ingenstans hittade jag den! Jo, till sist. Flera timmar efter hemkomsten från vår shoppingur… Släktdrag, det där att lägga saker på så bra ställen att man inte hittar prylarna själv..?

Vi fyllde på mammas förråd av mat och andra förnödenheter och köpte blommor till kyrkogården. Mamma passade på att fylla på sitt sminkförråd också. Den lilla utflykten tog över två timmar, men både mamma och jag blev nöjda. Och äntligen kunde vi prata lugnt och sansat om total årsskötsel av graven. Det är ohållbart att mamma ska behöva be folk om hjälp hela tiden, lika ohållbart som det är för mig att åka 60 mil för att plantera blommor eller tända ljus. Jag har kollat priser nu i kväll och att dela på en tusenlapp om året har vi råd med. Ett tag till.

Dagens middag hämtade jag från Nattkröken. Jag var första kund idag. Han kämpar verkligen hårt, den där korvkioskkillen! Jag hoppas att han fortsätter kämpa för nåt som faktiskt är kultur…

En kvart över sju lämnade jag mamma och gick ner till hamnen för att träffa vännen FEM. Vi hann träffas en stund, alltså, innan jag åker. Kanske skulle jag ha åkt hit nästa vecka i stället, men nu är det som det är. Jag har varit här i nästan tio dagar. Dags att fara hem.

När man inte ses så ofta inser i alla fall jag att man vet väldigt lite om varandra. Ja FEM vet säkert massor mer om mig än jag vet om henne, men jag fick ändå en del glimtar från ett liv och en tid som jag inte har varit delaktig i. Om vi bodde närmare skulle vi absolut träffas oftare. Vi delar nämligen en stor passion – böcker. Naturligtvis blev det en hel del snack om litteratur, men också om film. Sen hade jag liiite svårt, periodvis, att koncentrera mig på vad FEM sa. Det var så mycket lustigt folk i omlopp att jag inte kunde låta bli att glo. Jag erkänner!

Ett stort sällskap på stället dit vi gick för att dricka kaffe och äta kakor respektive ta en öl hade nån sorts lek för sig, såg det ut som. Typ Hela Havet Stormar. Eller också var alla i sällskapet allmänt förvirrade. Ingen av dem satt stilla många minuter. Efter ett tag serverades de mat. Som på en given signal steg alla damer i sällskapet upp, tog sina tallrikar och försvann in i restaurangen. Några kom tillbaka med sina tallrikar efter en stund, medan andra återvände tomhänta. Lämnade de tillbaka maten, eller vadå? Sista gången jag tittade hade de som gjort sig av med sina tallrikar fått nya tallrikar – med annan mat. Jaa, det var snurrigt värre! Dessutom tycker jag inte att alla passar i shorts. Eller, jag skiter i vad folk har på sig hemma, men inte på en restaurang. Om jag hade ätit på stället skulle jag ha mått smått illa av det jag såg – motsatsen till fägring i uttrycket

kvinnlig fägring…

FEM och jag tog en promenad längs kanalen och FEM visade mig den nya bron. De har röjt ur vid sidan av kanalen och gjort fint med nya bänkar etc. Här skulle jag gå ofta om jag var bosatt i stan!

Strax före klockan 22 var jag hemma, lagom i tid för att umgås en stund med mamma framför TV:n tillsammans med Kommissarie Banks. Ja, det är väl bara att säga som det är – jag är en tant.

I morgon ska jag försöka komma iväg runt 13-tiden, för jag vill köra till Sommar i P1. Men man vet aldrig. Klockan har sprungit iväg nu och den blir väl närmare två innan jag kan posta det här inlägget.

Här kan du se en del av mina upplevelser under lördagen i fotoform:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »