Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ledsenhet’

Ett sorgset inlägg.


 

Löv med droppar på asfalten

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Blött löv med droppar på marken

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

Ros med ljuspunkt

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett somrigt (?) inlägg.


 

Solen mellan grenarna 2

Trevlig sommar..?

Det är många som önskar trevlig sommar nu. En del av dem kommer jag inte träffa igen. Jag avskärmar mig alltmer – för att överleva. Det är nu två och en halv dag kvar. En del som jag får betalt för har jag fått gjort idag. Men motivationen är lägre än lägst, jag erkänner.

På lunchen läste jag ut en bok. Intog en räkmacka – bara för att jag fortfarande har råd med det. Boken var spännande och jag tog den med ut till en bänk i solen. Ett ställe jag nyligen hittade. Så typiskt nu när uppbrottet nalkas! Jag tog ingen bild – det är som om min kamera avskärmar sig också.

Jag betvivlar att min sommar blir trevlig. Men jag hoppas självklart att andras blir det. Jag laddar för mitt tisdagsbesök och inser att jag får sovmorgon – byråkraterna slår inte upp portarna förrän klockan tio. Mina papper är i ordning, det återstår bara en blankett som ska skickas iväg, fyllas i och skickas in av nån annan. Ändå är jag stensäker på att det inte trillar in en spänn förrän i september. Det är min verklighet.

pommes med ketchup på IKEA

Gourmetmat på IKEA.

Igår kväll var Fästmön och jag iväg på en shoppingtur. Anna hade ett par ärenden och inköp att göra. Tyvärr fanns inte det som hon främst behövde. Själv köpte jag ingenting mer än middag åt oss. Igår åt jag alltså två varma mål mat. Det brukar jag inte göra. Så blir det inte framöver. Då blir det knappt ett.

Vi for bland annat till IKEA och det var där vi intog vår gourmet-middag. Tyvärr var det en hel klan före oss i matkön. Hälften av personerna i klanen gjorde ingen som helst nytta, men alla stod där. Och nej. Det var inte invandrare utan svenskar i klanen.

Vi åt kycklingfilé med strips och béarnaisesås samt grönsaker till det fina Family-priset av 55 pix per skalle. Bättre pris kan man inte få en middag för!

Lykta

Den hade gärna fått följa med hem, men fick stå kvar på hyllan på IKEA.

Innan vi lämnade stället  hittade vi bland annat fina lyktor. Jag hade så gärna köpt en med hem till ballen*, men jag tyckte inte att jag var värd en. Och förresten går det ju nästan aldrig att sitta på min balle – av olika skäl. I kväll skulle vi kunna sitta där, till exempel. Fast det ska vi inte. I kväll ska vi ut på matjakt och dito -leverans, för Anna åker hem till sitt i morgon och blir mamma på heltid. Min insats i det hela sker bakom ratten. För egen del ska jag sen försöka betala räkningar och kanske ringa min egen mamma.

Och nej. Jag mår inte särskilt bra. Jag mår uruselt. Det är en ständig kamp att hålla tillbaka tårarna av besvikelse, oro och vanlig, enkel ledsenhet. Men till tröst idag har jag laddat ner SR-appen och lyssnat på sommarpratande Antje Jackelén, eftersom jag inte hade möjlighet att lyssna igår. Ett riktigt bra program, som jag varmt rekommenderar!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett urpet inlägg.

 

ryggbiff

Jag har ont i ryggbiffarna, framför allt den vänstra.

Min rygg. Den är ett kapitel för sig. Den är fortfarande inte OK från ryggskottet som jag fick för två veckor sen. Jag krälar på köksgolvet varje morgon och gör övningar. Idag försökte jag skippa övningarna, men se det gick inte! Jag kunde inte ligga, inte sitta och knappt gå. Morgnarna är värst. Då känns det som om jag bara vill amputera rygghelvetet. Härom eftermiddagen, på väg till bilen från jobbet, lyckades jag sträcka mig högre upp på ryggen också . Den sträckningen är tack och lov mycket bättre, fast inte helt 100 OK den heller.

Som grädde på moset gjorde förkylning och halsont entré igår kring lunch. Ett tag trodde jag att jag skulle klara mig från att få Fästmöns virus, men tyvärr. Anna är fortfarande inte frisk. Jag hade lite kontakt med henne igår kväll och nej, det är ett segt virus som gör henne matt. Naturligtvis påverkar viruset hennes diabetes också. Själv har jag inte diabetes, men mår som en apa. Näsan rinner till och med när jag ligger ner, i halsen sitter ett sandpapper av grövsta sort och så mår jag fruktansvärt illa. Tror jag har feber också.

Helst av allt vill jag ligga i sängen, under täcket. Täcket, som åker av och på efter febern. Men dels skriker grannarna så jag blir lomhörd, dels får jag ont i ryggen av att ligga. Snacka om lose – lose-situation…

kräkas

Typ så här mår jag.

Min ryggsäck är packad för avfärd till Himlen. Men jag vet inte i skrivande stund hur jag ska ens palla att gå ut till bilen. Hur som helst måste jag åka ut, för jag har två väskor och en kasse som är Annas som hon behöver ha. Mitt mål är att försöka åtminstone skjutsa ut dessa och kanske skjutsa Anna till och från affären. Sen blir det nog hem till sängen eller köksgolvet igen. Illamåendet är värst, för det kan jag inte göra nåt åt. Näsan kan jag snyta och spraya, halsen kan jag lindra med halstablett, ryggen med övningar. Illamåendet… nä, jag är rädd att jag inte ska klara av att… ja, du fattar…

Igår kväll fick jag information som jag varken bett om eller ville ha. Men det är så klart inte lätt för givaren att förstå när jag inte klart har uttalat att jag inte vill får vissa rapporter. Det bara sköljde över mig. Ett stort obehag och framför allt en ledsenhet att det blev som det blev och att det som fanns då togs ifrån mig. Den sorgen går nog aldrig över, alla bearbetningar till trots. Jag kan inte glädjas åt ”situationer” eller ”händelser”. Jag kan bara önska att de inblandade, som samtliga högg mig i ryggen, en enda dag fick känna den oro, skam och ledsenhet jag har känt varje dag, mer eller mindre, i över fem år. Sorgen ligger i själva förlusten och att inte kunna förstå. Att aldrig få veta. Att tvingas gissa och spekulera inför andra, men framför allt inför mig själv.

Nej, varken ryggskott eller förkylning, oönskad information eller förluster är roliga. De är… inte alls roliga. Inte på nåt vis.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att sluta.


Min dag började i ilska.
Ilskan blev till ledsenhet, som blev till saklighet, som blev till glad över omtänksamhet. Sen vändes allt upp-och-ner några gånger. Jag hade ändå ganska bra koll på känslorna och när jag förklarade och berättade ”allt” för en förtrogen kändes det bättre.

Men det förändrar ingenting. Jag tömde mitt ena kontor. Tog ner Nemi-strippen som jag satte upp första dan på det kontoret – för att varna mina korridorgrannar…

Grannarna fr helvetet Nemi

Grannarna från helvetet. Typiskt Nemi att gilla.


På morgonen svettades jag ut
min ilska genom att rensa, senare släppte jag ut den genom att prata. När lunchen kom var jag rätt tömd. Jag tog min bok och gick till Thaistället – inte för sista gången, men för en av de sista gångerna. Det blir avslutningslunch där för min del på onsdag. Då är det nämligen kycklingspett med stans bästa jordnötssås på menyn. Och nej. Det blir bara jag som går dit. Ensam. Med min bok. Jag vill ha det så.

Kyckling med röd curry

Kyckling med röd curry var en av dagens idag och den gjorde mig inte mindre svettig.


Idag var det kyckling i röd curry
och den var ganska het. Satt och retade mig på en karl som höll på att snora hela tiden vi åt, men mot slutet av måltiden började även min näsa fukta sig. Fast jag snorade inte, utan jag snöt mig diskret med ryggen mot andra gäster.

Annars var det lugnt på Thaistället och det är ett annat skäl till att jag gillar att äta där. De andra lunchställena på jobbet är väldigt sorliga. Men tyvärr… säg den lycka som varar… Det kom in en familj som tycktes styras av de två barnen, båda i cirka sex – sjuårsåldern. Det ena barnet frågade åtta gånger – jag räknade…

Mamma, är inte det här jättestarkt?

Först den åttonde gången svarade mamman:

Det får du fråga henne om!

Gissningsvis menade hon en av kvinnorna som stod bakom disken. Ja, inte konstigt att barn blir gapiga och tjatiga när föräldrarna tar åtta gånger på sig att svara…

På eftermiddagen jobbade jag faktiskt. När kollegan ber så snällt kan man ju inte straffa denn*. Så jag tittade på en text, visade lite bildhantering och hjälpte till med en sida på webben.

Sen skaffade jag mig fyra nya kontakter på LinkedIn – bara så där, hepp! Eller inte riktigt… Jag skickade ut en liten påminnelse till en del som inte har svarat.

Fästmön har haft det riktigt tufft på sitt håll idag på jobbet. Det är märkligt att det finns folk som gästspelar ett kort tag och tror att de kan och vet allt om en verksamhet… Och skäms alla som har delat saker som ni inte har sett helheten av! 

Jag trodde att Anna skulle uppskatta att få bli hämtad och hemkörd och det gjorde hon. Men tack vare att hon inte behövde stressa blev hon kvar och fick ett sista-minuten-uppdrag som drog ut på tiden. Jag ringde hem till Prinskorven för att kolla så att han levde och inte hade svultit ihjäl.

På väg till Himlen svängde vi in till ICA Solen och där hittade jag en påse av nånting som jag tror att vi båda skulle behöva idag…

Chokladterapi

Choklad i vilken form som helst fungerar som terapi på mig.


Anna skulle ställa sig vid spisen
och röra i grytorna direkt och jag åkte hem till mig och packade upp en massa arbetsmaterial som jag inte tänker lämna efter mig. Det är otroligt klibbigt och jag har öppnat flera fönster i lägenheten. Det märks inte.

Nu blir det nog middag, det vill säga jordgubbar och kanske ett par knäckemackor på ballen*. Jag ska läsa ut min bok och laddar sen för att se filmen Pojktanten i kväll på SvT2 klockan 22.15.

I morgon ska jag upp till femte våningen och sitta av min sista dag där. Det är bara hemskt att det ska bli den sista där.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

STOPP och belägg!

säger stoppljuset i min panna. Det är inte 13 bast jag fyller snart.

stoppljus i pannan
Finnar – när man snart blir 51…


Bilden gör inte rättvisa åt finnen i fråga
och dessutom är kvartsfinnen (= jag) suddig. Men jag ska säga dig att det är jäkligt svårt att fota sig själv när man är så ful som jag så man börjar asgarva!

Seriöst… vi pratade idag på lunchen om vad som händer med en när man tror man ska dö genom sjukdom och sen överlever. Den tacksamhet jag känner när jag pratar om det gör att min ledsenhet från igår försvann helt. Så jag tar en och annan finne i pannan – även om jag snart blir 51 – för att jag just har uppnått denna aktningsvärda ålder (snart) trots allt.


Livet är kort. Jag lever hellre finnig än jag inte lever alls.

Read Full Post »

Nej, jag är inte ensam. Jag har hatat – och många med mig har gjort detsamma. Det handlar om att vi lever i lågkonjunktur. Då hatar vi. Det konstaterar en professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Ja, han utför inte socialt arbete vid universitet, han är professor i ämnet.

Han säger bland annat till Dagens Nyheter:

[…] Den som förlorar jobbet känner sig lätt ganska snart utesluten. På sikt drabbas han eller hon lätt av skamkänslor som kan övergå i hat […]

(Eh… känns ju bra att en professor vet hur jag känner. Och när en professor vet det, är det OK då?)

Professorn och hans kompisar har undersökt 2 000 värmlänningar och deras skam- och hatkänslor. En knapp tredjedel har känt sig kränkta eller förödmjukade, något fler har känt hat.


Kränkt, förödmjukad och hatisk. Bilden är från 2009, ett av mina mindre lyckade år…

                                                                                                                                                       Finanskris och lågkonjunktur påverkar hatkänslorna eftersom de ökar klyftorna i samhället. Tro mig, jag har upplevt det. Jag har vissa dar inte haft bröd för dan. Då har jag känt mig extra hatisk – och jag tror inte enbart det beror på lågt blodsocker…

Professorn igen:

[…] Men den som inte kommer in på arbetsmarknaden hamnar lätt i en ond spiral där han eller hon isoleras alltmer just på grund av utanförskapet och de känslor det väcker. Aversionen förstärks. I synnerhet i ett land som Sverige där vi under flera decennier haft full sysselsättning […]

Utanförskapet kan ingen förstå som inte själv varit där. Isoleringen. De känslor av skam, skuld, ilska, ledsenhet – och till sist en sorts apati.

Mitt jobb är min identitet

har verkligen stämt in på mig!

Därför har jag lovat att om min situation permanent förändras till det bättre, ska jag göra en insats för den som har det såsom jag har haft det. Inte för att det känns bra för mig och för att jag ska kunna skryta om det, utan för att jag vet hur jävla jävligt det känns att stå utanför, att ständigt oroa sig, att skämmas inför familjen, att förödmjuka sig i kontakter med myndigheter, att stå med mössan i handen, att isolera sig, att bli apatisk.

Read Full Post »