Sjuk får en inte vara…

Ett matt, men ändå hoppfullt inlägg.

---

 

Det blev lite varmare under pläden.

Trött och frusen sammanfattar mitt tillstånd igår kväll. Jag fick ta med mig pläden in till sovrummet och la den över duntäcket för att inte frysa. Läste en kort stund och kollade Springfloden med ett öga innan jag somnade som en sten, med avbrott för samtal nummer tre från mamma, gällandes…

Har du ringt mig? Det är nån som har ringt mig på mobilen.

Det är inte lätt att hantera tekniska prylar när en är gammal. Dessutom är det jag och Fästmön som har köpt mobilen till mamma för att hon ska kunna både nå ut och nås.

Nä se sjuk får en inte vara när en är arbetssökande. I alla fall inte på vardagar. Så jag passade ju på att vara sjuk i helgen. Jag har fortfarande lite svagt ont, men inte så att jag behöver medicinera. Ganska matt och medtagen känner jag mig också. Det beror med all säkerhet på att jag inte har fått i mig nån fast föda sen i lördags kväll. Ja undantaget cornflakes och Annas äpplemos, om dessa kan räknas som fast föda.

Svart kaffe kan jag dricka idag, tack och lov! Det är nämligen ett måste när en söker jobb.

I morse vaknade jag med huvudvärken from hell (den avlöste alltså gallstensanfallet from hell). Men efter svart kaffe och en Ipren var jag redo att söka jobb. Tre tjänster sökte jag samt uppdaterade CV och personligt brev på både svenska och engelska, referenslistan och LinkedIn-profilen på förmiddagen. Vid lunchtid tog jag bilen för att rekognosera inför övningen i morgon eftermiddag. Kollade så att jag hittar dit, hur lång tid det tar att åka, parkeringsmöjligheter etc. Allt gick bra.

På hemvägen ringde mobilen, så jag svarade, frågade den som ringde om h*n kunde hålla sig kvar och svängde snabbt in på Tokerians parkering. Det var ett företag som undrade om jag var intresserad av ett kort uppdrag på deltid. Dessvärre fick jag tacka nej, eftersom deltid och a-kassans sätt att räkna inte stämmer överens. Men det är ett företag där jag så sent som i förra veckan sökte en annan tjänst som är på heltid och fast. Dessutom har jag blivit intervjuad där så sent som i oktober, så det känns som om jag ligger bra till. Jag tackade för påringningen och erbjudandet och sa att jag hoppar på vad som helst som passar min profil – bara det är heltid. Min uppriktighet uppskattas, det vet jag. Eftersom jag ändå stod på Tokerianparkeringen hoppade jag in och utförde ett par ärenden efter samtalet innan jag åkte hem.

Blommor och stjärnor var en del av dagens ärende.

Dagen har än så länge varit lite blandad. Efter jobbsökeriaktiviteterna på förmiddagen hade jag kontakt med en släkting som förlorade sin mamma i fredags. Även för mig och min egen mamma är det en stor förlust! Jag funderar på om det är möjligt för mig att åka ner till begravningen.

Min påminnelselapp om att ta med lunch till jobbet får sitta uppe ett tag till på ytterdörrens insida.

Från mitt numera före detta jobb hörde fem personer av sig under förmiddagen! Å, så det värmer ett fruset Toffelhjärta! Jag saknar dem så, mina kära arbetskamrater. Men jag försöker att inte se bakåt för mycket utan framåt. (Med det menar jag inte att jag inte ska träffa flera av dem igen, för det ska jag – utanför jobbet!) Det bevisar påminnelselappen om lunch som sitter på insidan av min ytterdörr. Lunch och middag, ja mat överhuvudtaget, finns emellertid just nu inte i min sinnevärld. Jag är glad och tacksam att jag kan dricka kaffe och att jag har fått i mig fil och flingor och äpplemos. En får ta små steg på väg mot tillfrisknandet. Att det sen borras i huset (det sker visst varje dag sen flera veckor tillbaka) och att vaktis utanför blåser skräp med en maskin som låter nästan lika illa är smällar som en arbetslös konvalescent får ta.

 

Tack till familjen och vänner som bryr sig om!!! Även om vi idag alltid sägs vara tillgängliga är alla uppenbarligen inte det. I nöden prövas vännerna. 

 

---

Livet är kort.