Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Ironi, Krämpor, Personligt, Puckon, Trams, Vänner, tagged alkohol, andra advent, avsky, ärtor, barn- och ungdomslitteratur, bädda rent, ben, besvärlig, bil, billigt, blackout, blå, bråk, BRF-styrelsen, Campos de Luz, dåligt samvete, dusch, element, ensam, författare, förkyld, fest, fika, fikonmarmelad, fot, frukost, glad och tacksam, goda ostar, godis, grönsaker, greja, halka, hals, hälsporre, höft, höger, helg, hjälp, humor, inte godkänt, irriterande nyheter, iskall, italienskt, Jag grejar alltså finns jag, jobba, jul, julklapp, julpynt, kallt, kasse, kattsand, knä, koka, kollega, kropp, kycklingfilé, kyla, läcka, läpp, läsa, leta, litteratur, mage, mamma, mat, matkassar, matlagning, må illa, muskelsträckningar, näsa, nöjd, nybliven änka, oätligt, omlindat ben, ostbricka, pepprigt, pommes frites, port, potatisklyftor, promenad, puss, rödvin, riksfärdtjänst, rumstemperatur, säng. riva ur, sås, söndagsmiddag, shopping, skriva, skrota omkring, slänga mat, slinka ner, sms, Som om, sovmorgon, spanskt, spis, städa, steka, stjärt, strict, surkärring, svällande bakdel, svenska, ta i trä, tack över huvude, tanka, telefoni, tofflor, torr, träffas, träningsvärk, tunt, tvätta lakan, ugn, Ulrika Kärnborg, utan kvardröjande eftersmak, vakna, varm, väninna, vänste, värk, vila, Wordfeud on 06 december 2015|
2 Comments »
Ett surkärringinlägg.
Nä, BLÄ är inte nåt godkänt ord i Wordfeud svenska strict (ja, det stavas på engelska) spelplan och borde inte vara det i mitt liv heller.
Så sant som det är sagt i rubriken: nöjd blir en visst aldrig. Bland annat tänker jag då på den förlorade sovmorgonen igår. Jag vaknade före sju och det var totalt omöjligt att somna om. Och så tänker jag på idag när jag vaknade och klockan var närmare tio… Tog visst igen sovmorgonen med besked! Dessutom värker hela kroppen utom vänster ben, fot, halsen, näsan och stjärten. Att släpa med fyra matkassar och minst lika många kassar med julklappar ger träningsvärk och muskelsträckningar. Dessutom har hälsporren i höger fot vaknat till liv och benet värker från knäet upp till höften. Så fint då – NOT! Samtidigt är allting relativt och jag tänker på vännen som halkade och nu ligger med omlindat ben och vilar det så mycket hon bara kan i helgen – för att hon ska kunna jobba. Då tänker jag att jag nog kan stå ut med värken, att magen visserligen är besvärlig men inte såsom den kan vara och dessutom är jag inte förkyld – ta i trä…
Men det är många saker jag inte är nöjd med. Julklappsinköpen igår var väl OK, men det är onekligen… luckor. Inte bra! Jag vet inte vad jag ska handla och jag vet inte när. Nästa helg är vikt för julstädning och julpyntning och helgen därpå kommer ju mamma med riksfärdtjänst.
Efter en shoppingresa som gårdagens hade jag bestämt mig för att slå på stort och laga mat. Jag brukar laga mat en eller två gånger i veckan. Det får räcka. Jag avskyr verkligen matlagning. En kycklingfilé skulle stekas, potatisklyftor med inslag av pommes värmas i ugn och ärtor kokas. <== Ja titta! Grönsaker till maten! Till detta korkade jag upp en flaska vin och så tog jag fram goda ostar och fikonmarmelad, en ostbricka lagom för en person att ha till senare. HA! Kycklingfilén kändes inte OK och potatisportionen var för stor, så hälften av maten åkte i sophinken. Tyvärr. Jag brukar aldrig slänga mat, men det här var oätligt. Sås (köpt färdig) och ärtor var det enda som slank ner utan att jag mådde illa. Vidare hade köpt lite lösgodis. Det var inte gott, det heller. I vart fall inte igår. Men kanske i kväll? Den lilla ostbrickan för en får bli söndagsmiddag, för nåt nytt försök vid spisen orkar jag inte med idag.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Inte ens vinet kunde jag trösta mig med, för det visade sig vara ett spanskt, billigt vin och jag köper bara italienska viner. Jag måste ha fått en total blackout när jag inhandlade detta! Vinet var pepprigt, tunt och utan kvardröjande eftersmak. Det enda som hände var att jag blev lite varm. Det var ju bra i sig, för här i hemmet är det kyligt. Elementen är iskalla och rumstemperaturen varierar mellan 18 och 19 grader. Igår satt en lapp på porten att BRF-styrelsen letar efter läckande element och kunde vi kolla. Jag kollade, mina var torra, men kalla. Tänkte nästan messa ordföranden om det att här minsann finns vatten i radiatorerna men ingen värme. Fast jag orkar inte bråka igen. Jag blev påmind om just bråk igår när jag observerade ett och annat pucko som skulle handla på samma ställe som jag. Men… jag är glad och tacksam för att jag har tak över huvudet – ett tag till vet jag att jag kan ha det, i alla fall.
Söndagen den andra advent är lika grå, regnig och blåsig som gårdagen. Inte ens vädret är bra… Jag har rivit ur sängen och tvättar nu lakan och ska bädda rent innan det blir frukost, om jag nu får ner nåt. Därefter slänger jag in mig i duschen. Jag hade tänkt skrota omkring här hemma idag och greja med diverse, men jag måste ut en tur på seneftermiddagen. Bilen måste tankas och Fästmön behövde hjälp med att få hem kattsand. Förhoppningsvis får jag en puss eller två och det ser jag fram emot, i alla fall.
Mamma fick ett samtal igår och ska få ett även idag. Det blir lite längre samtal på helgerna och kortare i veckorna och jag vet att hon sitter mycket ensam. Det gladde mig i alla fall att hon har tagit kontakt med en gammal väninna som nyligen blivit änka och som bor i samma område. Förhoppningsvis kan de två träffas då och då, kanske fika och eventuellt promenera om det är väder för det. Själv träffade jag också en kompis igår och fick lite irriterande nyheter. Jag träffade också en kollega som skulle inhandla nåt drickbart till en fest h*n skulle till på kvällen. Hoppas han inte valde Campos de Luz, bara…
Jag läste nåt kapitel i min bok på gång i sängen innan jag rusade upp med mitt dåliga samvete. Tänk att ”alla” tycks skriva om tofflor… Ulrika Kärnborg är inget undantag, alltså… Hon skriver dessutom om tofflor i kombo med svällande bakdel… Vad menas???
”[…] Eller är det tofflor? […]”
Ha en fin andra advent! Jag hoppas att den inte är lika sur som jag.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, tagged antik, Aroma, butik, Charlotta Johansson, dröm, föremål, gamla saker, granne, hjalmarbrantingsgatan4a, horn, Ilona Szatmari Waldau, intresse, ny ägare, Rörstrand, retro, sandlåda, slå upp portarna, syltburk, Uppsala, Vaksala torg, väninna, verklighet on 04 september 2015|
Ett puffande inlägg.
Ett stort och gemensamt intresse för gamla saker – och lyckan är gjord när den perfekta affärslokalen dyker upp! För även om viljan finns får ju allt inte plats där hemma. Före detta grannarna och väninnorna Charlotta Johansson och Ilona Szatmari Waldau – de träffades faktiskt i sandlådan! – gjorde verklighet av sin dröm om en antik- och retroaffär. För ett par veckor sedan kunde de slå upp portarna till den egna butiken på Hjalmar Brantingsgatan 4A, nästan i ena hörnet av Vaksala torg.
Läs hela artikeln hos UppsalaNyheter!!!
Den här syltburken ur Rörstrands serie Aroma är ett av flera föremål som väntar på en ny ägare i Uppsalas nyaste antik- och retrobutik.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged aggressivitet, Alice LaPlante, alzheimer, anställa, artikel, barn, bokrea, Bokus, bra priser och sortiment, deckare, demens, dement, Det man inte vet, dialog, författare, förvirring, fruktansvärd sjukdom, glömska, grannkvinna, gripande, hallucinationer, handkirurg, hälsa, hem, inbunden, information, investering, julklapp, läsa, litteratur, mamma, mördad, medicin, nätshopping, oktober, omvärld, pensionsåldern, pocketbok, polis, pris, professionell, roman, sjukdom, skriva, snabb leverans, snabba kast, symtom, välskriven, väninna, Wellcome Trust on 12 november 2014|
Ett inlägg om en bok.
Det är inte bara dåligt med Bokus. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har de bra priser och bra sortiment samt snabb leverans. I slutet på oktober nätshoppade jag ett par pocketar, en julklappsbok och en inbunden bok på Bokus bokrea. Jag gav bara 29 spänn för Alice LaPlantes Det man inte vet. Och det var en god investering, för den här boken har gett mig bra information samtidigt som den var gripande.
Boken handlar om Jennifer White, en framgångsrik handkirurg. Men när hon uppnår pensionsåldern drabbas hon av alzheimer. Och sjukdomen har ett snabbt förlopp. Barnen anställer en kvinna som sköter Jennifer dygnet runt i hemmet. Fast när grannkvinnan Amanda, Jennifers väninna, hittas mördad blir polisen misstänksam. Amandas fingrar på högerhanden är avlägsnade av nån som är professionell med kniven…
Man skulle kunna läsa den här boken lite som en deckare. Men i mina ögon är det en skildring av demens. Omvärlden skildras via sin dialog med Jennifer. Läsaren får vara med om snabba kast, aggressivitet, hallucinationer, förvirring, glömska – allt som är typiskt beteende hos den som är dement. Intressant nog är det skildrat utifrån den sjuka själv. Naturligtvis är det svårt att avgöra om sjukdomen och dess symtom är korrekt skildrade. Jag läste i vart fall i en artikel att författaren skrev boken lite som en deckare för att hantera sin egen mammans alzheimer. Boken fick priset Wellcome Trust, ett pris som delas ut till litteratur som behandlar medicin och hälsa.
Det här är en välskriven och intressant roman om en fruktansvärd sjukdom. Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, Vänner, tagged barnbarn, bokrektangel, en snäppet äldre person, förälska sig, författare, fiktiv, fylla dagarna, fynda, inbunden utgåva, intresserad, lite trist, litteratur, liv som avslutas, Myrorna, Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel, nya liv, ord, pension, rolig, rubrik, skriva dagbok, skyddsomslag, stickning, stort och smått, tjuga, ton, välskriven, väninna, Virginia Ironside, vresig, yngre män on 10 oktober 2014|
Ett inlägg om en bok.
Orden i rubriken skulle ha kunnat vara mina – med tanke på min och FEM:s bokrektangel. Men det är Marie Sharp som uttalar dem i boken med samma titel, Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel. Jag fyndade boken på Myrorna för en tjuga i fin inbunden utgåva med skyddsomslaget kvar.
Marie Sharp har just fyllt 60 och går i pension. Vad ska hon nu fylla dagarna med? Tja, inte med nån bokcirkel, uppenbarligen. Under ungefär två år får vi läsare följa den fiktiva Marie, som säkerligen påminner om författaren Virginia Ironside, när hon skriver dagbok. Dagboken handlar om stort och smått, såväl nya liv som liv som avslutas.
Maries ton är nästan vresig ibland, vilket tilltalar mig. Men annars är boken nog för nån snäppet äldre person än jag själv. Jag är inte så intresserad av barnbarn och stickning och väninnor, som förälskar sig i mycket yngre män. Välskriven, ändå och bitvis rolig. Fast lite… trist för min smak.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Film, Personligt, TV, Vänner, tagged 1900-talet, Agatha Christie, änka, det förflutna, drömma, ett bättre liv, favoritskådespelare, Julia McKenzie, klaga, märkliga spådomar, miss Marple, Miss Marple: Endless night, missöden, mord, mystiska saker, Oscarsnivå, oväntat bra, roll, Rosemary's baby, skit, ungmö, väninna, yngre stenåldern on 27 juni 2014|
Ett inlägg om en TV-film.
I stället för att sitta och klaga på att det är skit på TV, bestämde jag mig för att se Miss Marple: Endless night (2013). Det var vännen FEM som gjorde mig uppmärksam på att det var nåt sevärt. Ett tag var jag inne på Rosemary’s baby, men den har jag sett ett antal gånger – den är ju från yngre stenåldern. Miss Marple, den gamla ungmön, gjordes förra året.
Den här gången har miss Marple rest till en väninna som nyss har blivit änka. I samband med vistelsen träffar hon den unge Michael. Michael drömmer om ett bättre liv. I och med att han träffar Ellie blir det verklighet. Men snart börjar det hända mystiska saker. Ellie råkar ut för olika missöden. Är det den gamla kvinnan som har uttalat sina märkliga spådomar? Ett mord blir sen ytterligare ett och ett tredje, till och med. Fast redan i det förflutna…
Det här är riktigt spännande och ganska nya Agatha Christie-filmer. De känns moderna även om de utspelar sig i början av 1900-talet. Sen har vi väl var och en vår favoritskådis när det gäller rollen miss Marple. Jag tycker att Julia McKenzie gör den riktigt bra.
Toffelomdömet blir högt. Det är ju ingen Oscarsnivå, men i mitt tycke oväntat bra.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, tagged amerikan, arbeta, avsluta, ägare, äventyr, britter, dramaserie, dramatisk, England, jubileum, konto, kostymuppvisning, kylslaget, lager, lördagskväll, litteratur, London, lord, Lusthuset, makar, Mr Selfridge, otrevlig, plikt, premiär, rolig, säsongspremiär, skola, varuhus, varuhusanställda, väninna, vår on 29 mars 2014|
Ett inlägg om en TV-serie.
Mr Selfridge i mitten, of course. (Bilden är lånad från SvT.)
Britterna gör för det mesta bra dramaserier. En av dem hade i kväll premiär för sin andra säsong. Lustigt nog handlar den om en amerikan som kommer till London för att öppna ett varuhus. Fästmön och jag välkomnade Mr Selfridge in i vardagsrummet i afton och ytterligare nio lördagskvällar i vår. Vad jag förstår har säsong två alldeles nyligen avslutats i England, så det känns riktigt färskt.
Den andra säsongen inleds med att Selfridge’s i London firar fem år. Men förhållandet mellan makarna Selfridge är kylslaget. Fru Selfridge kommer till jubileet, men mest av plikt. Några tidigare varuhusanställda återvänder efter diverse äventyr. Mr Selfridges son deklarerar att han vill sluta skolan och i stället arbeta på varuhuset. Han får naturligtvis sin vilja igenom – och får börja på lagret. Mrs Selfridge har fått en ny väninna som gör en uppläsning av sin bok på varuhuset. En bok med titeln Lusthuset. Ovanpå detta dyker lord Loxley upp. Han inte bara avslutar sin makas konto på Selfridges, han är ytterst otrevlig mot ägaren…
Som vanligt roligt, dramatiskt och kostymuppvisning. Toffelbetyget blir det högsta!
Livet är kort.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, Film, Musik, TV, tagged 1960-talet, A spoonful of sugar, amiral, andra tider, animerad film, annons, annonsera, bank, barn, biofilm, blå, bortglömd, Cherry Tree Lane, Dick van Dyke, Disney-film, eldstad, exempel, fantastisk, häst, jaga hottentotter, Julie Andrews, kliché, kvinnlig rösträtt, lång, leka, litteratur, London, mamma, Mary Poppins, meducin, mellandagar, musikal, nanny, njuta, omåttligt populär, omöjlig, Pamela L. Travers, pappa, perfekt, ridå, riva sönder, rosa, sång, sång- och dansnummer, sörpla, söt, scen, slåss på barrikaderna, slumra, Sound of Music, spelfilm, sträng, strunta i, The Times, väninna, vind on 15 februari 2014|
4 Comments »
Ett inlägg om en musikalisk film.
År 1964 var jag två år. Det var det året Julie Andrews blev omåttligt populär i Disney-filmen Mary Poppins tillsammans med Dick van Dyke. Det var en fantastisk film, på många sätt. Dels väldigt lång, över två timmar, dels både spelfilm och animerad. I eftermiddag har jag slumrat till filmen, som faktiskt var den första biofilm jag såg, runt 1966/1967, tror jag, tillsammans med mamma och en väninna till henne. Och än idag mindes jag såväl scener som sånger…
Familjen Banks bor på Cherry Tree Lane i London. Pappa George jobbar på bank och är väldigt sträng, mamma Winifred är mest ute och slåss på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. (Filmen utspelar sig runt 1910.) Barnen Jane och Michael vaktas därför av en nanny. Men en efter en ger nannysarna upp – barnen är omöjliga. Pappa George beslutar sig för att annonsera i The Times efter en sträng nanny. Barnen hjälper honom att sätta ihop en annons, fast eftersom de vill ha en söt nanny som leker med dem river han sönder deras papper och kastar i eldstaden. Då kommer en vind… Och med den, alldeles strax, Mary Poppins, den perfekta nannyn, som kan ta hand om och älska barnen när mamma och pappa inte har tid.
Det här är en oerhört klichéig film, men jag älskar den fortfarande! Jag struntar i att amiralen frågar om de ska jaga hottentotter eller att Jane rider på en rosa häst, Michael på en blå. Filmen kom ut i början på 1960-talet, liksom… För övrigt är filmen baserad på Pamela L. Travers bok med samma titel, en bok som kom ut samma år Julie Andrews föddes, 1935. Idag är det andra tider och man får se såväl bok som film som exempel från just dessa tider, 1935 respektive 1964.
I stället njuter jag av de välspelade sång- och dansnumren. Just de animerade delarna kanske inte är av högsta klass. Däremot är Julie Andrews och Dick van Dyke det. Då gör det absolut ingenting.
Idag är Mary Poppins mer eller mindre bortglömd. För året därpå, 1965, gjorde Julie Andrews huvudrollen som nästa nanny, Maria, i den film som år efter år visas på TV i mellandagarna, oftast: Sound of Music.
Högsta Toffelbetyg, medan jag nynnar på ”A spoonful of sugar…” och sörplar i mig lite meducin.
Livet är kort.
0.000000
0.000000
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 