Sicken resa…

Ett inlägg om allt från ergonomi via köer och fågelbajs till en kall öl.

---

 

Min datorarbetsplats hos mamma. Notera mina fötter under pallen.

Fy te rackarns vilken resa! Jag längtade hem till min säng (jag sover på golvet hos mamma) och till min mer ergonomiska arbetsplats än den jag har hos mamma (datorn på en fotpall, jag sitter på golvet), men det gjorde visst ”alla andra” i dag också. Framför allt extra långa långtradare, husbilar och husvagnsekipage. Påminn mig om att jag aldrig mer ska ge mig ut på vägarna sommartid… Nåja… Men alltså efter en timme hade jag kört högst tre mil. Då förstår du att det gick allt annat än fort. Min mun var jämn, för att uttrycka det milt.

På sedvanligt ställe stannade jag för toabesök, kaffe och en glass. Skoftestamannen var social och pratsam idag. Han sa att det var ont om turister och att de flesta är så snåla att de har eget fika med sig. Dessutom parkerade de på långtradarparkeringen. Hmpf!

Hej hej, hemskt mycket hej! vinkar jag.

Jag är glad att jag kom hem i helt skick. Mitt hem var mörkt, men här var luftigt och alla blommor levde. Min balledörr* var emellertid öppen, vilket gjorde mig väldigt fundersam. Dessutom var ballen** alldeles nerskiten… Ja, inte människoskit, dårå, utan fågeldito. Fast jag kunde ju tänka mig att göra nåt roligare än att torka skit efter en långresa, det är ett som är säkert…

Hos Lucille fick jag förklaringen – glömska, vad gäller dörren, matrester efter grillning i området, vad gäller fågelskiten. Jag får väl gå till BRF-styrelsen och klaga IGEN, dårå, till ingen nytta. Hur som helst, den kalla ölen Lucille bjöd på satt perfekt och gav mig kraft att ringa mamma, betala en räkning, göra tolv utskrifter samt greja med en krånglande dator. Håll nu tummarna för att den senare inte börjar jävlas igen, för naturligtvis har garantin precis gått ut… Ibland undrar man om allt skit samlas på en och samma gång.

Corvina Veronese-flaskan fick följa med hem oöppnad.

Jag har varit och handlat lite mat och lagar den nu, det vill säga jag har kycklingkorv och potatisklyftor i ugnen. Till det blir det en öl som jag hittade i kylen. Vinflaskan jag köpte i Metropolen Byhålan igår fick jag med mig hem oöppnad, för vi orkade aldrig äta de goda ostarna från Skafferiet igår kväll, mamma och jag. Mamma skulle mumsa på dem i kväll, i stället.

Den roligaste posten jag hade fått under dagarna hos mamma var en bok för recension från Historiska Media. Den ska jag ta tag i så snart jag har läst ut Visning pågår – och det är snart! Den är så spännande just nu! Men En sång från havet tror jag också att jag kommer att gilla, bland annat för att den utspelar sig i södra England, kanske i trakterna där jag bodde som ung, på bronsåldern. Ett litet avbrott för TV blir det klockan 21, Det tredje ögat.

En sång från havet ska jag läsa och recensera härnäst.

Nu är min mat färdig och jag har inte ätit nåt sen den där glassen och före det jordgubbar och fil i morse. Jag ska fundera lite kring saker på gång den kommande tiden. En vän behöver skrivhjälp, en annan vän behöver hjälp med sin hund från augusti och så vill jag diskutera en mordisk tripp mer ingående med älskade Fästmön. Lucille och jag har pratat om att åka till skogs nån dag. Bär är gratis där, liksom svamp, ju.

Jag hoppas att du har haft en bra tisdag. Skriver du en hälsning i en kommentar nedan blir jag glad!

*balledörr = balkongdörr
** ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Administration… eller byråkrati, om du så vill

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.

---

 

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

September var det visst…

Ett inlägg om väskor och datorer. Bland annat.

---

 

Vilken dag det har varit! Den har varit lång och innehållsrik. När man inte har ett jobb att gå till måste man se till att fylla dagarna med vettiga saker ändå. Morgonens jobbsökeri slutade i ett enda jobb och frustration. Bloggade lite, surfade lite och sen stämde jag träff med Fästmön en timme tidigare än planerat. Fast jag gav bara tillfälligt upp jobbsökeriet, förstås.

Vännen Gunilla tycker att jag har så snigga handväskor. Jaa, jag har väl smak… Så idag åkte vi och tittade… på väskor. Bland annat. Den här fick dock stanna kvar i affären. In fact, ingenting alls följde med mig hem. Däremot kom Anna hem med en låda, men den får hon själv berätta om!

Den fick stanna kvar i affären.

Vi åkte ut till Himlen och Anna bjöd på knäckemackor och kaffe. Jag åt visst fyra stycken… Men det gick bra, magen till trots. Jag fick också en pratstund med den enda bonusdottern som är kvar hemma och vi ska eventuellt ses på tu-kvinna-hand i nästa vecka för ett eget samtal med frågor och svar. Tanken är att yngsta bonusdottern ska bli lite mer mediekändis än vad hon redan är… Minstingen kom också hem varm och svettig efter en idrottsdag i höstsolen. Jag tog en flukt i hans mattebok och ärligt talat fattade jag… ingenting inte mycket…

Vinstlotten som jag vann på Triss skrapades och jag köpte förstås en till Anna också. Givetvis var det jag som vann.

Tur i spel, men otur i kärlek..?

Vid 16-tiden kom jag hem till mitt och återupptog då jobbsökeriet med godkänt utfall poängmässigt sett. Jag skrev en text, jag skrev ett mejl, jag läste ett mejl och skrev bok fram till klockan 20. Då var det liksom dags att fixa middag. Idag blev det potatismos och kycklingkorv. Korven hade jag glömt att ta fram ur frysen, men den stektes och serverades nästan genomstekt. Jag åt en och en halv och lämnade en del mos. Det tog bara stopp – och det var bra.

Jag skriver om tunga saker.

Dagens arbete blev förskjutet till eftermiddag – kväll, men faktum är att det gick bra ändå. Däremot är det tunga saker att ta sig igenom. Underlaget är dessutom stort. Men det blir nånting. I skrivande stund har jag elva kapitel – eller ramen för, i alla fall – till den första boken.

Efter maten skulle jag sätta mig en stund igen vid datorn, men då började den att krångla. Först ville den inte alls skriva ut det sista kapitlet och sen tvärhängde den sig. Den bara stod och tuggade. Jag försökte med alla kommandon, men till sist återstod bara att stänga av den hårt. Jag höll andan när jag startade den efter en stund… Den frågade om jag ville starta som vanligt och det ville jag. Spänningen var olidlig… Den gick igång!!! Sen körde tre utskrifter igång också och det var väl mindre bra, eller i vart fall ganska onödigt. Innan jag gjorde nåt mer sen säkerhetskopierade jag filer till min externa hårddisk. Det gäller att vara försiktig – även med nya datorer, uppenbarligen…

Tänk att vi redan är tre dagar in i september! Hösten har bara kommit. Snart är det dags att täcka in ballen* på nåt sätt. Jag vill ju inte att min fina trall ska bli förstörd i vinter. På fredag när Anna kommer ska vi äta kräftor. Jag har bestämt att min mage tål det. Det blir ett good bye till augusti, välkommen till september.

Men det är bara torsdag än så länge i morgon. Och om några timmar fortsätter mitt arbete. NU ska jag ta en surfrunda bland mina kickor & pluttar!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Både solsken och regn

Om jag ska sammanfatta den här dan har den varit som en aprildag – både solsken och regn. På lunchen hade jag ett väldigt trevligt sällskap i U. Tänk så intressanta människor är och så mycket de har att berätta om sina liv om vi bara ger dem möjlighet och tillfälle till det! Nu var inte jag precis tyst, men… Att prata med nån man inte känner så där väl om sånt som berör en, sånt som rör en till tårar, kan vara både skönt och nyttigt. Att lyssna likaså, att få höra att man inte är ensam med sju sorger och åtta bedrövelser. Det gör en ödmjuk inför livet.

Vårsol en morgon.

Efter lunchen tog jag ett rejält tag i kommunikationsplanen och bantade ner den från 22 sidor till 13, typ. Men där är mycket luft kvar och en del bilder, som jag funderar på att plocka bort. Jag vill ha ett så rent och konkret dokument som möjligt!

Medan jag stod vid kopiatorn och kontrollerade mina utskrifter kom ett äldre par fram till mig. Jag har skymtat dem i korridoren utanför mitt rum och undrat vilka de var. För uppenbarligen huserar de nånstans i korridorens slut. Mannen tilltalade mig och tyckte att vi skulle hälsa ordentligt, vilket vi gjorde. Kvinnan, tillika hans fru, tog också i hand och de presenterade sig som L och E, pensionärer, men ändå i tjänst. När jag hade sagt mitt namn berättade jag att jag var där som kommunikatör till årsskiftet. Intresserat frågade de mig vad jag arbetade med och jag berättade kortfattat. Kvinnan uttryckte sin glädje över att institution 2 äntligen har fått en kommunikatör, för det var nånting hon hade eftersträvat att få på sin tid. Hon är nämligen före detta prefekt… Jag sa att jobbet är jätteroligt och att här finns massor att göra, men att jag tyvärr bara har tjänst till årsskiftet. Och så tillade jag lite kaxigt att hon gärna fick tala högt om att hon tycker att det är bra med en kommunikatör på institutionen. Det skulle hon visst göra, lovade hon! Å, jag blev så glad och peppad, för jag har haft lite dålig motivation under nån vecka. Det handlar troligen om att jag inte mår så bra rent fysiskt och är orolig, för jobbet i sig är verkligen jätteroligt!

Vårregn.

Resten av eftermiddagen gick som en dans att jobba. Jag intog mitt fika vid datorn, det är det en trist företeelse här att det inte är nåt som helst gemensamt fika här. Inte lunch heller. Därför blev jag både rörd och glad när S ringde på lunchen och frågade om jag skulle hänka. Men jag hade ju annat sällskap idag, så jag avböjde men tackade för tanken.

Strax efter 16 packade jag ihop för att åka till Nål-Janne. Eftersom jag hade gått lite idag, gjorde hälen ont. Det var inte skönt att få nålar i foten. Totalt hade jag åtta nålar idag. Värst ont gjorde den vid orange pil.

Vid orange pil kan vi snacka Smärta…

Sent hemma var jag, trött och lite förkyldhängig fortfarande. Jag fick mitt anställningsbevis med posten, men det står bara att det gäller till den 31 december i år.

Jag rensade kyl- och frysdörrarna som var överbelamrade med kort från april i år. Räknade till inte mindre än tre kort från vännen K – och jag skickade inte ett enda. Nu är det försent.

Ett av korten från K. Vi skrattade åt att det var just en herrcykel på bilden. K. hade ingen som helst förklaring.

Mina 42 krukväxter har fått vatten och jag har rafsat ihop tre stinky-bags som ska ut i soprummet. Men dem tar jag när jag hämtar Fästmön från jobbet klockan 21. Anna har som vanligt fått en besvärlig hosta och det fuktiga och kyliga vädret gör inte hostan bättre. Dessutom vet jag att det sitter en liten kille hemma i Himlen och väntar på sin mamma innan han kan gå och lägga sig.

Sista avsnittet av Dallas spelar jag in på DVD:n i kväll. Kanske ser jag det i morgon, som lagom paus medan jag städar av lite här. Eller efter att ha telefonerat med mamma. Nu ska jag kollapsa i fåtöljen en stund. Eller kolla hur det har gått för Rippe!!! TACK alla som har tänkt!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite färg, lite soppa och ett spännande paket igen!

Dagens största äventyr hittills är det lilla projektet att byta skrivarpatroner. Har man som jag en ettårig skrivare bör det inte vara några problem. Fast det blev det ju. Att få ur de gamla patronerna och i de nya var inget problem. Det var bara det att utskrifterna blev urusla. Jag rengjorde skrivaren efter konstens alla regler och installerad mjukvara, men inte blev det bättre. Skickade iväg ett snabbt sms till min livstidssupport och fick då rådet att åka till inköpsstället. Tog då utskrifterna och ilade iväg till Expert där jag inhandlat hårdvaran.

Den här svarta saken ville inte skriva ut så fint som på bilden, trots patronbyte.

                                                                                                                                                       Där träffade jag en mycket parfyrmerad och tillika serviceinriktad säljare. Vi diskuterade problemet ett tag och han föreslog att färgen i de nya patronerna kanske hade torkat. I vart fall ringde han upp Canon och rådfrågade. Bara det! Så gör en seriös och serviceinriktad person som vill sälja varor och tjänster! Enligt Canon skulle jag behöva göra en djuprengöring enligt medföljande programvara – och det var precis vad jag hade gjort. Men det som INTE framkom via mjukvaran men via supporten på Canon var att det tar några timmar innan det ger resultat. Så jag får helt enkelt testa igen i kväll. Glad är jag i vart fall att det även finns ärliga människor som arbetar på Expert.

På hemvägen passade jag på att ge Clark Kent* lite lunch i form av ett trettiotal liter soppa**. I morgon ska jag nämligen frakta två herrar för att inköpa heminredningsvaror på IKEA och då får inte Clark vara utsvulten***. Själv tänker jag inte promenera omkring i vårt nya maraton-möbelvaruhus utan jag stannar snällt i bilen.

Anna ska hämtas från jobbet om cirka 20 minuter och därifrån stannar vi till vid ICA Heidan för inköp av middag samt eventuellt apoteksbesök. Och… så har jag fått en avi om ett spännnande paket som ska hämtas på ICA Heidan efter klockan 14 idag! Jag är MYCKET spänd på dess innehåll, men gissar att det kommer från Stockholms-hållet… Snälla människor finns det gott om!

Nu mår jag som jag förtjänar efter alla dessa turer. Jag är aptrött och illamående och yr och mina pupiller är knappnålshuvudstora. VAD beror det på? Jag har INTE intagit nåt morfin idag!

                                                                                                                                                          *Clark Kent = min lille bil
**soppa = bensin
***utsvulten = soppatorsk, slut på bensin

Read Full Post »