Avrapporteringar och förkovran

Ett inlägg om en rätt fulltecknad dag – hittills.

Temperaturen börjar krypa neråt. Det är inte minusgrader än, men det står inte på förrän kvicksilvret inte orkar ta sig över nollan. Då är det skönt att ha vinterdäcken på bilen! I morse var det cirka fyra plusgrader och – ta i trä! – det regnade inte.

Min dag har varit fulltecknad! Morgonen inleddes med att jag betalade min p-bot. Därefter skjutsade jag Fästmön till en konferenslokal utanför stan. Passerade min före detta arbetsplats och kom på mig med att inte se mig om. Jag jobbar på det där att var sak har sin tid… En aning ironiskt när jag ett par timmar senare slängde iväg en formell ansökan på en tjänst vid sagda arbetsplats, en tjänst jag redan i slutet på förra terminen anmälde intresse för. Eftersom ingen har hört av sig efter semestrarna trodde jag att det inte skulle bli nån tjänst. Uppenbarligen fel tänkt av mig! Och frågan är hur intressant jag är när man inte berättade för mig att tjänsten nu är utlyst… Funderar på att slå en signal och påminna om att jag finns… Har ringt och påmint om att jag finns samt berättat att jag skickat in en ansökan. Blev trevligt mottagen!

Hur som helst hittade jag ytterligare två intressanta jobb. Det ena har jag haft en liten mejlväxling med rekryteraren om. Jag fick veta att det var en junior tjänst – men det hade man inte skrivit i annonsen. (Tänkte inte på det, eller vad?)

Strunt samma!

svarade jag.

Jag är intresserad av att jobba på ert företag i alla fall! En gång i tiden var jag kund hos er, för resten. Och jobbar Si och Så kvar?

Det gäller att nätverka! Jag kan ibland vara rentav usel på det, men understundom förvånar jag till och med mig själv. Har väl lärt mig att kontakter är det som räknas – i rekryteringssammanhang…

Efter jobbsökeriet, som tog ett par sköna timmar, ringde jag Uppdragsgivaren P-O och avrapporterade gårdagens övning. Förklarade att jag var intresserad, att det låter spännande och som en utmaning samtidigt som jag hade en del funderingar. Vi får se var det landar. Jag har inte sovit så mycket i natt utan tänkt.

Under lunchtid har jag deltagit i ett webinar om sociala medier. Det var en representant från Fastighetsbyrån som berättade om deras sociala intranät. Mycket intressant och matnyttigt! Det gäller att förkovra sig – även om man inte jobbar. I det här fallet är det en webinarserie som jag har deltagit i sen hösten 2011. Jag klickade därför i att jag

tillhör inventarierna

på frågan vilken gång i ordningen jag deltog…

Webinar vid en knackig och hackig dator.

Idag skulle jag också avrapportera till mamma, men hon svarar inte och gissningsvis är hon ute på ärenden. Funderar på att ta en promenad till soprummet. Det står ett par fulla stinky bags i hallen. Nån promenad är väl inte att tänka på idag heller, för ger jag mig ut kan jag ge mig 17 på att mamma ringer. Klockan 16 måste jag ge mig iväg för att hämta hem Anna från konferensen. Vi ska åka och kika på skoinlägg. Jag har lånat ut mina gamla till Anna att ha på jobbet, men behöver dem själv. Så här års växlar man ju skor då och då och inläggen efter avgjutningarna blir böjda varje gång de dras ur och trycks i skor.

När vi ändå är inne på krämpor kan jag rapportera att jag har känt en liten knöl där det inte ska finnas nån. Vidare har det dykt upp blod där det inte ska dyka upp nåt heller. Men just nu orkar jag knappt oroa mig för det, det är viktigare saker som nytt jobb som hägrar!

Hur mår du idag??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Både solsken och regn

Om jag ska sammanfatta den här dan har den varit som en aprildag – både solsken och regn. På lunchen hade jag ett väldigt trevligt sällskap i U. Tänk så intressanta människor är och så mycket de har att berätta om sina liv om vi bara ger dem möjlighet och tillfälle till det! Nu var inte jag precis tyst, men… Att prata med nån man inte känner så där väl om sånt som berör en, sånt som rör en till tårar, kan vara både skönt och nyttigt. Att lyssna likaså, att få höra att man inte är ensam med sju sorger och åtta bedrövelser. Det gör en ödmjuk inför livet.

Vårsol en morgon.

Efter lunchen tog jag ett rejält tag i kommunikationsplanen och bantade ner den från 22 sidor till 13, typ. Men där är mycket luft kvar och en del bilder, som jag funderar på att plocka bort. Jag vill ha ett så rent och konkret dokument som möjligt!

Medan jag stod vid kopiatorn och kontrollerade mina utskrifter kom ett äldre par fram till mig. Jag har skymtat dem i korridoren utanför mitt rum och undrat vilka de var. För uppenbarligen huserar de nånstans i korridorens slut. Mannen tilltalade mig och tyckte att vi skulle hälsa ordentligt, vilket vi gjorde. Kvinnan, tillika hans fru, tog också i hand och de presenterade sig som L och E, pensionärer, men ändå i tjänst. När jag hade sagt mitt namn berättade jag att jag var där som kommunikatör till årsskiftet. Intresserat frågade de mig vad jag arbetade med och jag berättade kortfattat. Kvinnan uttryckte sin glädje över att institution 2 äntligen har fått en kommunikatör, för det var nånting hon hade eftersträvat att få på sin tid. Hon är nämligen före detta prefekt… Jag sa att jobbet är jätteroligt och att här finns massor att göra, men att jag tyvärr bara har tjänst till årsskiftet. Och så tillade jag lite kaxigt att hon gärna fick tala högt om att hon tycker att det är bra med en kommunikatör på institutionen. Det skulle hon visst göra, lovade hon! Å, jag blev så glad och peppad, för jag har haft lite dålig motivation under nån vecka. Det handlar troligen om att jag inte mår så bra rent fysiskt och är orolig, för jobbet i sig är verkligen jätteroligt!

Vårregn.

Resten av eftermiddagen gick som en dans att jobba. Jag intog mitt fika vid datorn, det är det en trist företeelse här att det inte är nåt som helst gemensamt fika här. Inte lunch heller. Därför blev jag både rörd och glad när S ringde på lunchen och frågade om jag skulle hänka. Men jag hade ju annat sällskap idag, så jag avböjde men tackade för tanken.

Strax efter 16 packade jag ihop för att åka till Nål-Janne. Eftersom jag hade gått lite idag, gjorde hälen ont. Det var inte skönt att få nålar i foten. Totalt hade jag åtta nålar idag. Värst ont gjorde den vid orange pil.

Vid orange pil kan vi snacka Smärta…

Sent hemma var jag, trött och lite förkyldhängig fortfarande. Jag fick mitt anställningsbevis med posten, men det står bara att det gäller till den 31 december i år.

Jag rensade kyl- och frysdörrarna som var överbelamrade med kort från april i år. Räknade till inte mindre än tre kort från vännen K – och jag skickade inte ett enda. Nu är det försent.

Ett av korten från K. Vi skrattade åt att det var just en herrcykel på bilden. K. hade ingen som helst förklaring.

Mina 42 krukväxter har fått vatten och jag har rafsat ihop tre stinky-bags som ska ut i soprummet. Men dem tar jag när jag hämtar Fästmön från jobbet klockan 21. Anna har som vanligt fått en besvärlig hosta och det fuktiga och kyliga vädret gör inte hostan bättre. Dessutom vet jag att det sitter en liten kille hemma i Himlen och väntar på sin mamma innan han kan gå och lägga sig.

Sista avsnittet av Dallas spelar jag in på DVD:n i kväll. Kanske ser jag det i morgon, som lagom paus medan jag städar av lite här. Eller efter att ha telefonerat med mamma. Nu ska jag kollapsa i fåtöljen en stund. Eller kolla hur det har gått för Rippe!!! TACK alla som har tänkt!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag fick en gul bil med mig hem…

Alltså jag är ju lätt glömsk (understatement of the year). Igår hade jag glömt att tanka Clark Kent* och det är ganska dumt om man nu ska på långkörning uppåt landet och hem… Jag åkte från mamma nånstans vid halv tolv och fick cirkulera runt i hela Metropolen Byhålan efter en Preem-mack.

Och sen bar det sig inte bättre än att jag inte bara passerade ICA Maxi, jag stannade till där också. Skälet var att inhandla den där skitsnygga duschdraperiet jag inte hann se mig mätt på när mamma var helt fokuserad på pastejen. Duschdraperiet är verkligen jättefint och priset var bra, så jag fick alltså en gul bil med mig hem. Detta trots att jag ständigt säger att gult, som bekant, är klart fult.

Jag blev jätteförtjust i den gula bilen.

Sen blev det sporrsträck hem till Uppsala och New Village. ”Alla” hade ojat sig över att det skulle bli så mycket trafik och att det skulle komma snö. Längs med de vägar jag färdades var det normalt med trafik och nederbörd kom det endast punktvis och i form av några regndroppar. Jag körde på de vanliga tre timmarna.

Här hemma var allt sig likt, fast krukväxterna var kruttorra och jag tror att den fina hortensian jag fick av Fästmön och barnen förra året har avlidit. Jag hällde på litervis med vatten på växterna och ställde hortensian i vatten i diskhon medan jag ringde mamma. Slängde på en maskin tjockis-svart och maskinen blev lika tjock som jag… Messade Anna och frågade om hon ville bli hemskjutsad i kväll efter jobbet och det vill hon – om jag orkar. Jag orkar.

Men jag blev faktiskt alldeles matt här ett tag. Började kallsvettas och kände mig allmänt klen. Då slog det mig att jag inte hade ätit nåt sen klockan elva, så jag tryckte i mig de sista bitarna påskgodis innan jag for iväg för att äta pizza. Slängde tre stinky bags med sopor på vägen också, jag glömde göra det innan jag for. (Ja, jag ÄR glömsk.)

På pizzerian var det lugnt först. Jag satt bakom en trio människor som jag tror hörde ihop på nåt sätt i form av barn och föräldrar. ”Barnet” var vuxet (äldre än jag) och hade fruktansvärda tics, en av föräldrarna hörde illa och den andra föräldern såg illa. Själv ser jag bara illa ut. Men det var som sagt ganska lugnt – till dess att tre tonårsbrudar kom in och intog bordet bakom mig. De pratade, sjöng och skrattade på så kallad Rinkebysvenska. Märkligt, för när de beställde mat vid disken var deras svenska perfekt. Ja, ja… Jag slängde i mig min flottiga pizza och en Christer Lindarw**, det satt fint.

Flottig pizza och Christer Lindarw satt fint.

Nu ska jag läsa igenom högen med tidningar och post. Jag tror bestämt att där låg en påskhälsning från fru Engelwinge, tusen tack i efterskott! 

Klockan kvart i åtta åker jag och skjutsar Anna och får förhoppningsvis en puss eller två för det. (Ja, jag har förstås baktankar med min snällhet!)

Tänkte få en lugn stund, men nån granne har bultat och borrat, en annan har grillat så jag fick svårt att andas och somliga gömmer sig bakom några klisterremsor på fönstren. Jätteskönt, för då slipper mina ögon gå i kors på grund av turkos-chock. Förutom detta är huset väldigt tyst jämfört med mammas, men här leker ju inte föräldrarna med sina små barn, de bara vaktar dem… Och följden blir en vända till av ungar som skriker för att få uppmärksamhet. JA JAG ÄR SKITTRÖTT OCH GRINIG!!!

*Clark Kent = min lille silverman
** en Christer Lindarw = en stor mjölk 

Read Full Post »

Äntligen hemma!

Äntligen hemma! 

som sagt. Och då menar jag inte det där tönt-programmet på TV utan bokstavligt. Jag är sååå trött i fötterna eftersom jag numera står och jobbar hela dagarna – ryggen tackar mig, men blana är trötta och onda. Det tar på att bära upp en koloss som Tofflan, liksom. Även för ett par 41:or, nästan 42:or…

Jag har gjort bilden på min fot extra stor för att du ska se att den verkligen är… extra stor. Men ändå. Det blir jobbet för den och dess partner att bära upp kolossen Tofflan.

Hämtade Fästmön efter jobbet och åkte i flygande fläng till ICA Heidan för att handla mat till i morgon. Därefter skjutsade jag Anna till Morgonen för hon bor där i natt med sina tre yngsta barn eftersom deras pappa har åkt till London. Själv tuffade jag vidare med matkassar och lite annat till Himlen där Slaktar-Pojken mötte upp på parkeringen och bar in allt. Styrde sen kosan till stan igen. Hemma i New Village sparkade jag igång en maskin tvätt samt samlade ihop alla jädra soppåsar. Gick överlastad som värsta bagladyn till soprummet med stinky bags och sunk.

Sen äntligen fick jag slå ner rumpan! Valde förstås skrivbordsstolen framför datorn. Skickade iväg en lägesrapport till Anna och svarade på ett sms innan jag ringde mamma som var frusen.

Min intention för kvällen är nu att titta på Antikrundan klockan 20 och äta pepparkakor. Inte för att jag tror att jag blir snäll av pepparkakorna utan för att jag är sugen på nåt sött.

Har fått ett kul mejl från kära sysslingen. Den 18 februari smäller det! Moahahahahahaaaaa……..

Read Full Post »