Om jag ska sammanfatta den här dan har den varit som en aprildag – både solsken och regn. På lunchen hade jag ett väldigt trevligt sällskap i U. Tänk så intressanta människor är och så mycket de har att berätta om sina liv om vi bara ger dem möjlighet och tillfälle till det! Nu var inte jag precis tyst, men… Att prata med nån man inte känner så där väl om sånt som berör en, sånt som rör en till tårar, kan vara både skönt och nyttigt. Att lyssna likaså, att få höra att man inte är ensam med sju sorger och åtta bedrövelser. Det gör en ödmjuk inför livet.
Vårsol en morgon.
Efter lunchen tog jag ett rejält tag i kommunikationsplanen och bantade ner den från 22 sidor till 13, typ. Men där är mycket luft kvar och en del bilder, som jag funderar på att plocka bort. Jag vill ha ett så rent och konkret dokument som möjligt!
Medan jag stod vid kopiatorn och kontrollerade mina utskrifter kom ett äldre par fram till mig. Jag har skymtat dem i korridoren utanför mitt rum och undrat vilka de var. För uppenbarligen huserar de nånstans i korridorens slut. Mannen tilltalade mig och tyckte att vi skulle hälsa ordentligt, vilket vi gjorde. Kvinnan, tillika hans fru, tog också i hand och de presenterade sig som L och E, pensionärer, men ändå i tjänst. När jag hade sagt mitt namn berättade jag att jag var där som kommunikatör till årsskiftet. Intresserat frågade de mig vad jag arbetade med och jag berättade kortfattat. Kvinnan uttryckte sin glädje över att institution 2 äntligen har fått en kommunikatör, för det var nånting hon hade eftersträvat att få på sin tid. Hon är nämligen före detta prefekt… Jag sa att jobbet är jätteroligt och att här finns massor att göra, men att jag tyvärr bara har tjänst till årsskiftet. Och så tillade jag lite kaxigt att hon gärna fick tala högt om att hon tycker att det är bra med en kommunikatör på institutionen. Det skulle hon visst göra, lovade hon! Å, jag blev så glad och peppad, för jag har haft lite dålig motivation under nån vecka. Det handlar troligen om att jag inte mår så bra rent fysiskt och är orolig, för jobbet i sig är verkligen jätteroligt!
Vårregn.
Resten av eftermiddagen gick som en dans att jobba. Jag intog mitt fika vid datorn, det är det en trist företeelse här att det inte är nåt som helst gemensamt fika här. Inte lunch heller. Därför blev jag både rörd och glad när S ringde på lunchen och frågade om jag skulle hänka. Men jag hade ju annat sällskap idag, så jag avböjde men tackade för tanken.
Strax efter 16 packade jag ihop för att åka till Nål-Janne. Eftersom jag hade gått lite idag, gjorde hälen ont. Det var inte skönt att få nålar i foten. Totalt hade jag åtta nålar idag. Värst ont gjorde den vid orange pil.
Vid orange pil kan vi snacka Smärta…
Sent hemma var jag, trött och lite förkyldhängig fortfarande. Jag fick mitt anställningsbevis med posten, men det står bara att det gäller till den 31 december i år.
Jag rensade kyl- och frysdörrarna som var överbelamrade med kort från april i år. Räknade till inte mindre än tre kort från vännen K – och jag skickade inte ett enda. Nu är det försent.
Ett av korten från K. Vi skrattade åt att det var just en herrcykel på bilden. K. hade ingen som helst förklaring.
Mina 42 krukväxter har fått vatten och jag har rafsat ihop tre stinky-bags som ska ut i soprummet. Men dem tar jag när jag hämtar Fästmön från jobbet klockan 21. Anna har som vanligt fått en besvärlig hosta och det fuktiga och kyliga vädret gör inte hostan bättre. Dessutom vet jag att det sitter en liten kille hemma i Himlen och väntar på sin mamma innan han kan gå och lägga sig.
Sista avsnittet av Dallas spelar jag in på DVD:n i kväll. Kanske ser jag det i morgon, som lagom paus medan jag städar av lite här. Eller efter att ha telefonerat med mamma. Nu ska jag kollapsa i fåtöljen en stund. Eller kolla hur det har gått för Rippe!!! TACK alla som har tänkt!!!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 