Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Ett fånigt litet mått

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Dvala

Ett mörkt inlägg.

---

 

Dvala…

Jag har levt i nån sorts dvala idag. Inte orkat vara uppe mer än en kvart åt gången. Mitt dvalliv är märkligt. Jag ligger i sängen, har TV:n på lite svagt. Föreställer mig hur människorna i rutan ser ut efter deras röster, typ ”hon måste ha stor näsa”, ”han är storvuxen”, ”han har ett talfel”. Just det senare får mig att tänka på en av mina före detta chefer, S. S deklarerade vid ett tillfälle att kriteriet för att få bli programledare eller nyhetsuppläsare i TV är att man har ett talfel. Elakt, men jag börjar tro att det är sant.

Är det natt eller dag? Jag hör att regnet vräker ner och att vaktmästaren kör sin traktor fram och tillbaka här utanför. Sandar han fast det regnar? Mina sinnen måtte spela mig spratt. Utryckningsfordon tutar. Först ett, sen ytterligare ett. Vad händer? Är jag inblandad? Jag vänder mig på sidan och slumrar en stund.

Pupill påverkad av medicinen.

Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Jag går upp, tar mediciner av olika slag. En kvart under morgontimmarna lyckas jag fylla i en tvåveckorsrapport och skicka in. Plikttrogen in i döden. Jag mår illa. Kryper tillbaka ner under täcket. Världen snurrar. Det är mörkt. Det är ljust. Var är mina glasögon?

Då och då ger min mobil ifrån sig små surr. Jag vill, men orkar inte titta genast. Sen glömmer jag bort. Kanske orkar jag göra det jag ska. Borde göra. Senare. Just nu är det så skönt att sjunka in i dvalan.

Jag vaknar till av dubbleringar. Dubbleringar hos TV-rösterna, såväl manliga som kvinnliga. De säger:

• supersuper
• väldigtväldigt
• litelite

Förstärker de sina budskap på detta vis, tror de? Ekoeffekten studsar i min tomma hjärna. Och när jag ändå vaknar till lite undrar jag om jag inte luktar lite illa. Men jag duschade ju igår. Eller? Tänderna… borstade jag väl… i natt? Flyter bort. Kroppen orkar inte ta tag i hjärnans utkastade… trådar…

Sen drömmer jag en stund. En mardröm, förstås. Eller en sanndröm? Nån har gjort ett flödesschema av hur jag hänger ihop med andra. Nån kartlägger mitt liv, tar det i besittning. Skickar mig – i utbyte – underlig musik, konstiga budskap och bilder på katter. När jag vaknar ser jag en fet spindel. Men det är inte verkligheten. Verkligheten är Amaryllisen från L, blomman på väg att slå ut i mitt mörklagda kök.

Amaryllisen från L.

Och nej. Jag tänker inte ta den medicinen med morfin i igen. Men jag har fått i mig lite makaroner. Det här inlägget har tagit hela dan att få till. Jag har inte orkat roa dig som jag brukar.

Tack till alla fyra som har frågat mig hur jag mår idag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

Medikamenter, skoproblem och en stång

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.

I kväll kommer Anna och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…

*Clark Kent = min lille bilman
**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite färg, lite soppa och ett spännande paket igen!

Dagens största äventyr hittills är det lilla projektet att byta skrivarpatroner. Har man som jag en ettårig skrivare bör det inte vara några problem. Fast det blev det ju. Att få ur de gamla patronerna och i de nya var inget problem. Det var bara det att utskrifterna blev urusla. Jag rengjorde skrivaren efter konstens alla regler och installerad mjukvara, men inte blev det bättre. Skickade iväg ett snabbt sms till min livstidssupport och fick då rådet att åka till inköpsstället. Tog då utskrifterna och ilade iväg till Expert där jag inhandlat hårdvaran.

Den här svarta saken ville inte skriva ut så fint som på bilden, trots patronbyte.

                                                                                                                                                       Där träffade jag en mycket parfyrmerad och tillika serviceinriktad säljare. Vi diskuterade problemet ett tag och han föreslog att färgen i de nya patronerna kanske hade torkat. I vart fall ringde han upp Canon och rådfrågade. Bara det! Så gör en seriös och serviceinriktad person som vill sälja varor och tjänster! Enligt Canon skulle jag behöva göra en djuprengöring enligt medföljande programvara – och det var precis vad jag hade gjort. Men det som INTE framkom via mjukvaran men via supporten på Canon var att det tar några timmar innan det ger resultat. Så jag får helt enkelt testa igen i kväll. Glad är jag i vart fall att det även finns ärliga människor som arbetar på Expert.

På hemvägen passade jag på att ge Clark Kent* lite lunch i form av ett trettiotal liter soppa**. I morgon ska jag nämligen frakta två herrar för att inköpa heminredningsvaror på IKEA och då får inte Clark vara utsvulten***. Själv tänker jag inte promenera omkring i vårt nya maraton-möbelvaruhus utan jag stannar snällt i bilen.

Anna ska hämtas från jobbet om cirka 20 minuter och därifrån stannar vi till vid ICA Heidan för inköp av middag samt eventuellt apoteksbesök. Och… så har jag fått en avi om ett spännnande paket som ska hämtas på ICA Heidan efter klockan 14 idag! Jag är MYCKET spänd på dess innehåll, men gissar att det kommer från Stockholms-hållet… Snälla människor finns det gott om!

Nu mår jag som jag förtjänar efter alla dessa turer. Jag är aptrött och illamående och yr och mina pupiller är knappnålshuvudstora. VAD beror det på? Jag har INTE intagit nåt morfin idag!

                                                                                                                                                          *Clark Kent = min lille bil
**soppa = bensin
***utsvulten = soppatorsk, slut på bensin

Read Full Post »

Hård natt

Natten har varit hård. Gjorde som natten innan, tog dunder-hostmedicin, borstade tänder och kröp ner i sängen med TV:n påslagen. Och så började jag hosta. Hostade och hostade och hostade fram till klockan var halv tre, ungefär. Då gick jag upp och tog ytterligare en REJÄL klunk av Cocillanan. Äntligen slocknade jag!

Min räddare i nöden!

                                                                                                                                                                Igår kväll läste jag doseringsanvisningarna ordentligt och eftersom jag hade fått med en liten plastkopp från apoteket följde jag doktorns order. Men det hjälpte som sagt inte! Nu har jag tagit Cocillana till natten tre gånger i rad och snart måste jag lägga av. Inte för att jag är rädd för att bli beroende av morfinet i medicinen utan för att Cocillana har en tendens att påverka min galla. För min del yttrar det sig så att, ja, sätt inte morgonkaffet i vrångstrupen nu! Du som är känslig kanske ska hoppa över nästa mening: mitt bajs blir vitt och så får jag vansinnigt ont i gallan. Jag brukar kunna ta Cocillana högst tre nätter i rad – jag tar ALDRIG dagtid. Men i kväll ska jag ut till Fästmön och då MÅSTE jag ta med mig medicinen – vill ju inte störa hennes nattsömn alltför mycket… Klart är, i vart fall, att hostan sitter där den sitter, jag har fruktansvärt ont i luftrören och jag hostar till 90 procent på natten. BLÄ… PS Cocillana ska självklart inte intas ihop med alkohol! Då kan man få andningsstillestånd!

Jag blir snart galen av hostan – så galen att jag knyter en rosa rosett under hakan!..

                                                                                                                                                             Nog om min tråk-hosta nu! Idag är det åter en strålande dag. Solen skiner, himlen är blå och det blåser lite i björken här utanför. På förmiddagen ska jag eventuellt ta med mig Tant ut på en promenad. Jag ska över en sväng till Tokerian och lovade att plinga på innan ifall hon vill ”hänka” och få lite sol på nosen. Tror hon blev lite skraj efter fallet i måndags och det är INTE bra om hon inte vågar gå ut. Förhoppningsvis är det lättare om nån går med.

I eftermiddag ska jag äntligen få träffa min kära igen! Jag saknar henne massor – vi har ju inte setts sen i söndags eftermiddag! Hoppas bara att hon inte blir galen på mina nattliga ljud… I annat fall får jag väl åka hem, för nån ledig ”kupé” finns inte på Himlen i Förorten…

I morgon förmiddag får jag trevlig fikagäst här hemma – jag brukar ju skjutsa Anna till jobbet och sen åker jag hem till mig medan hon jobbar. Elias är ju på fritids och de stora barnen i skolan, i vanliga fall. I vart fall kommer Jerry på besök, så jag ska se om Tokerian har nåt smaskigt jag kan köpa hem till javat! Själv har jag HELT snöat in på gammaldags vaniljglass med chokladkross och digestive till! Det är jätteskönt för en sönderhostad hals… (Titta, där kom mina krämpor IGEN! Jag börjar bli som min mamma, som BARA, nästan, pratar om sina sjukdomar…)

Fast jag köper ju mycket STÖRRE paket, förstås…

                                                                                                                                                                 Nu ska jag emellertid försöka slänga i mig lite frukost och lite nyheter via lokalblaskan innan jag blaskar av mig själv, rafsar ihop mina sopor och går ner till Tant och plingar på!

Read Full Post »