Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skitont’

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.


 

Beslut om respenning AF

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Guldpengar

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett vardagligt inlägg om terapi så här på helgen.


 

Videung

Anna syns till höger i bild, lagandes mat.

Annandag påsk är det för alla, men vardag ändå för somliga. Det vill säga människor som arbetar inom vården, typ som Fästmön. Vi har nu haft fredag kväll, lördag samt söndag ledigt tillsammans. Vi har ätit och druckit gott, haft sällskap av de två äldsta ”barnen”. Jag har haft skitont i ryggeländet och Anna, den stackaren, har stått för det mesta av matlagningen. Tanken var att vi skulle hjälpas åt. Tja, jag skalade väl lite potatis och räkor på påskafton, det var mitt bidrag. Anna har diskmaskin, så den skötte det mesta av disken, turligt nog.

Inte blev de två jobblediga dagarna nån jättevila för min älskling, men vi har försökt att slappa lite då och då, var och en på sitt sätt. Igår kväll satt Anna och äldsta bonusdottern på ballen* och fikade, medan jag låg inomhus och kved och gjorde detsamma (fikade, alltså). Äh, jag gnäller inte om ryggen för att nån ska tycka synd om mig. Att jag stönar och gråter IRL är kroppens egna reflexer. Här på bloggen skriver jag av mig smärtan. Den lättar faktiskt lite av det. Att skriva ger mig nåt att göra en stund, nåt som, trots att jag skriver om värk, tar bort tankarna på smärtan. Bloggen har alltid fungerat som min ventil. Är det inte den ena åkomman så har det varit den andra. Gratis terapi!

Häromdan kom jag att tänka på just terapi när jag helt oförhappandes träffade på en före detta chef i Förorten. Märkligt nog har vi inte setts under alla år Anna och jag har varit tillsammans. H*n, chefen, alltså, har ju bott där ute h*n också. Nu behövde inte jag söka terapi för den chefens skull, men det var en turbulent tid då, för cirka tio, tolv år sen. Mest för chefens del. Några år senare var det vi andra som drabbades och behövde terapi. En del av oss.

Tamburmajor

Tamburmajor. Eller Anna, dårå, för den som inte ser det.

Mitt på dan idag var det två packåsnor – eller tamburmajorer, som Anna brukar likna sig vid – som tuffade in till stan. Vi blev stadsbor igen. Jag hade min ryggsäck och Lapdancen samt en påse böcker, Anna hade två väskor, ett antal jackor (man vet ju aldrig hur vädret blir) och en kasse med mat som de hemmavarande inte äter och som vi därför medförde hit. Här blir vi nu i knappt två veckor. Jag är fortsatt sjukskriven nästa vecka. Lagom till min födelsedag går sjukskrivningen ut och mitt mål är att jag ska åka och jobba om en vecka. Hur nu det ska gå. En dejt med naprapaten väntar däremellan. Blir ryggen inte mycket bättre snart får jag helt enkelt lov att ringa doktor Jan igen. Men målet är, som sagt, att jag den 28 april åker och jobbar. Det är nämligen min tredje sista arbetsdag innan jag slutar på nuvarande ställe.

Anna började sitt jobb klockan 14 idag och jag skjutsade henne. Det är nog helgens varmaste dag. Jag såg massor av promenerande och cyklande människor. Själv går jag med skinnjacka, livrädd att ryggen ska bli värre.  Passade på att handla lite förnödenheter på vägen hem på ICA Heidan. En del som jobbar där är ganska… oförskämda. Andra är trevliga. Hemmavid mötte jag Lucilles Gäng. Vi terapeutade oss om det som hände den 8 april. Vi har alla ganska lika åsikt om vad vi hörde och vad vi tänker om det hela.

Mamma har fått ett samtal och jag har betalat min bensinräkning som tycks ha levererats på långfredagen (märklig postutdelningsdag). Nu blir det en stunds läsning – dels min sedvanliga dagsrunda hos de bloggare jag följer, dels min bok på gång (som bara är urtrist). Anna ska inte hämtas förrän klockan 21, tyvärr, tycker jag dårå. Men vem vet, Anna kanske vilar upp sig på jobbet..?


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ryggande inlägg.


 

Tofflan på köksgolvet

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Spottande grodor

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt nyttigt inlägg.

 

Min nya plats vid köksbordet

Min nya plats vid köksbordet.

Idag på förmiddagen trodde jag att jag skulle bli invalid. Lam för alltid. Det gjorde så ont i ryggen att jag bara kunde stå vid diskbänken, med händerna krampaktigt på själva bänken för att förhindra att jag rasade ner på golvet. Jag blev rädd. Det gjorde skitont. Men, som sagt, rädslan var det värsta.

Nu är det betydligt bättre. Jag har knaprat värktablett, jag har smörjt in ryggen med gel, tagit en varm dusch och gjort mina övningar flera gånger – varav en på golvet. Jag har rört mig i lägenheten, dragandes dammsugaren. Jag har till och med klarat av att hänga tvätt och att gå till soprummet med tre lätta soppåsar. Jag har kunnat sitta vid datorn och inte bara skrivit skit utan faktiskt ett kapitel på Boken.

Dessutom har jag fixat några födelsedagspresenter. Jag har socialiserat med människor i sociala medier. Jag har kollat mitt skattebesked. Nyss har jag ätit mat.

Men det är nyttigt att ha ryggskott ibland. Nyttigt därför att det påminner mig om att jag ska uppskatta det faktum att jag vanligtvis är ganska frisk. Att ha ryggskott är fruktansvärt irriterande och gör väldigt ont. Men man dör inte. Man kan bara inte gå eller röra sig som vanligt. Tappar man nåt på golvet kan man glömma att försöka plocka upp det – man kan inte böja sig ner. När man sitter på toa har man svårt att göra ifrån sig, därför att musklerna inte fungerar som de ska. Vid matbordet sätter jag lätt i halsen på grund av mitt bråck, men idag höll jag på att kvävas eftersom jag inte kunde hosta ordentligt och få upp det jag satte i halsen. Jag har inte kunnat gå och handla, för jag klarar inte av att bära nåt av det jag behöver få hem. Jag har varit ensam på eftermiddagen och det i sig kan vara ganska skräckinjagande när man är sjuk – av olika skäl. Mig tvingade det till lite mer aktivitet i sociala medier.

Av just den här dagen har jag lärt mig att jag ska vara glad att jag inte har såna här dagar vanligtvis. Jag har vanligtvis inte ont eller svårt att röra mig och det mesta som man behöver göra i ett hem klarar jag av utan hjälp. Jag kan gå på toa själv och klarar att duscha. Jag är inte utlämnad till andra. Visserligen har jag fått byta plats vid matbordet, för att sitta i kökssoffan funkar inte. Men snart, så. Jag blir nämligen frisk. Det blir inte alla som är sjuka.


Livet är kort. Jag är lyckligt lottad i livet.

Read Full Post »

Ett gnällinlägg om tillvaron.


Det är ta mig tusan omöjligt.
Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Solen på magen

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inpassande inlägg.


Det har hänt så många saker
under de senaste åren. Och tur är väl det – på sätt och vis – att livet inte är statiskt. Händelser och skeenden förändrar människor. Ibland blir det bra, ibland blir det… inte så bra.

Min kamp just nu är den att passa in. Det känns som om händelserna har åstadkommit så stora förändringar att jag ibland känner mig vilsen inför mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är längre, vad jag vill och vart jag vill.

pusselbit

Försöker passa in…


Passa in har jag aldrig gjort.
Det var därför jag lämnade Metropolen Byhålan så snart jag slutat gymnasiet. Det var också därför jag lämnade England. För att jag inte passade in i det heteronormativa samhället, främst. Så småningom hamnade jag i Uppsala. Och här passar jag inte heller in. Här är för övrigt lika heteronormativt som i Metropolen…

Igår blev jag påmind om mitt ett annat liv, livet för några år sen, av nån som trodde att det skulle roa mig. Det gjorde bara ont. Det gör verkligen skitont fortfarande. Det gör ont att resa varje dag och försöka passa in när hjärtat är nån annanstans. På ett ställe där jag aldrig mer får tillträde.

Så passa in… Nä, det gör jag nog aldrig. Gör du???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om natten.


Försök sova
när du inte vill eller kan. HA! Vi såg två riktigt bra polisserier på TV igår kväll. Sen skulle jag sova eftersom jag ska jobba idag. HA igen! Inte nog med att jag drabbades av den sedvanliga sängklådan (det kliar överallt, typ). Jag drabbades av två riktiga åkommor.

Mitt ena örhänge fastnade i det andra (i samma öra dock, hur tror du jag är skapt?). Det gjorde rätt ont och paniken var nära, men jag lyckades komma loss och fick samtidigt örhänget rengjort klockan halv tolv på natten.

Men det märkligaste var nog långfingerleden på vänsterhanden. Det stack till i området och strax därpå dök ett blåmärke upp samtidigt som det gjorde skitont i fingret. Nu på morgonen har jag fotat fingret och blåmärket har blivit lite brunt. Fingret gör inte ont längre bara lite ont när jag skriver.

Ont i fingerleden

Brun fingerled.


Detta betyder
att jag överlevde natten och morgonen är här. Jag äter min fil vid Storebror* och har som vanligt ångest för att åka iväg till jobbet. Men det går. Allting går utom tennsoldater och små barn, var det nån som sa en gång. Nån som inte alltid var så smart, men som i detta fall hade rätt.

Ha en bra dag!!! Och detta är inte bara amerikanskt uttryckt utan jag menar det.


*Storebror = min stordator


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »