Oskyldiga?

Ett oskyldigt inlägg.

---

 

Innocent – oskyldig? (Drycken fotade jag på ICA Solen idag.)

Efter lite mer än ett dygn i Himlen är jag helt slut. Och det handlar inte om att bonussönerna (båda var hemma i helgen) har varit besvärliga. Det är familjen Katt som har kört slut på mig. En katta och två ungar har varit busigare än människobarn, tror jag bestämt. Inte för att jag har så stor erfarenhet av små barn i grupp, men dessa två håriga typer – och deras moder (som visst löper…) var helt galna. Det var tur att kattungarnas mormor, det vill säga Fästmön, kom hem tidigare än beräknat idag.

Det blev lite sent igår kväll för mig och Elias. Det sista som hände var ju att en av kattungarna lyckades krascha Annas fina regnbågskula som hängde i ett sidenband i en gardinstång. Jaa, den kulan har länge levt farligt, har jag förstått. I natt fick den sätta livet till. Små, små bitar av vasst glas for överallt. Eftersom det var miss i nassen kunde jag inte släpa fram dammsugaren, utan jag fick sopa efter bästa förmåga. Tursamt nog var Johan vaken så vi kunde leta efter sopkvasten och skyffeln gemensamt. Jag sopade idag också, fast eftersom jag skulle åka in till centralen och hämta Anna och Jerry hann jag inte suga innan. Nåt kul lyckades jag spara till min kära, alltså. Hoppas bara att ingen lite flisa fastnar i nån söt, rosa tass.

Det blev kaffe på sängen i morse också.

Jag sov till klockan åtta idag, ungefär. Då skuttade jag ur sängen och gav familjen Katt sin äckliga mat – nån sorts torsk i gelé som stank. Annas Moccamaster kom jag bra överens med och kunde därför dra mig tillbaka till sovrummet med en kopp nybryggt kaffe och Ida Bäckmann. Ja alltså boken om Ida Bäckmann av Sigrid Combüchen. Fröken Bäckmann är död sen länge.

Det blev en stunds läsning innan jag klev upp och gjorde frukost till Elias och mig. Anna hade messat att jag fick ta hennes hemkokta äpplemos med mjölk och det gjorde jag. Strösslade på lite kanel också och det smakade bara ljuvligt. Sen hörde Anna av sig igen att de skulle åka hem med ett tidigt tåg, så jag fick plötsligt bråttom. Det hade varit kallt under natten och taken lyste vita. Därför var jag införstådd med att jag behövde skrapa rutor på bilen.

Annas ljuvliga äpplemos med mjölk och kanel blev min frukost.

Anna och jag fick lite extra tid idag och det var mysigt. Tid har blivit en sån bristvara för oss. Hur det blir nästa helg är osäkert. Vi har ju då en större födelsedag inom familjen, men om Anna jobbar till klockan 21 på Dagen D får vi två helt enkelt fira födelsedagsbarnet på söndagen. Helgen därpå hoppas vi få mer tid för varandra, men vi ska också in till Stockholm och träffa FEM och Soffan på lördagen. Jaa, det är lite mycket nu…

Alldeles nyss har jag avslutat ett 50 minuter långt telefonsamtal med min mamma. Hon har en infektion och kände sig klen, men näbben verkade det inte vara nåt större fel på. Fast hon pratade inte hela tiden, vi, det vill säga jag, beställde julklappsböcker åt oss från Bokus. Mamma får fyra, jag tre och så delar vi på fakturan. Men när hon började prata julmat avbröt jag henne – jag kan inte handla sånt förrän om en månad. Sen följde en diskussion om pengar hit och dit, för vi vill ju vara ”oskyldiga” båda två. Bestämt blev att jag betalar och lägger ut så länge.

Nu ska jag värma min ICA-pizza och läsa en stund innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för en av veckans TV-höjdpunkter, Bron. Jag hoppas att du har haft en jättebra helg – det har jag haft! Den var både lugn och händelserik, men lite för kort, känner jag. Clark Kent* är tankad och gnisslar och vi är båda redo för en ny arbetsvecka.

 

Två som mest är redo för bus är kattungarna. Fast de är ju också väldigt, väldigt söta…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turkoschockad, i sista minuten och snigelpost med betoning på snigel

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.

---

 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Vilken turkoschock!

Anna har haft sin äldsta dotter hos sig i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jag på det jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgplaner

Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.

---

 

Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.

Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.

I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga

Det är en fluga!

sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!

En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.

Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.

I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.

Datorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.

Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och snart gick det goda humöret med solen i moln…

Ett surt inlägg.

---

 

Solen tog med sig humöret bakom molnen.

Det är inte långa stunder en får vara glad och släppa ut positiva tankar.  Molnen hopade sig även denna dag i tillvaron. Och då menar jag inte bara molnen på himlen. Fast först lite positivismer ändå: vi ska ju till Stockholm på lördag och Fästmön har fixat boende. DET känns kul! Jag åkte ut en tur till Himlen idag i diverse ärenden och vi bubblade och babblade för att planera upplägget. Ett litet minus i det hela är att vi måste ha packningen med oss under paraden och i parken, men en natts packning är väl inte alltför tung.

Vidare hade jag läst på SL:s webbplats att det går att ladda SL-kortet med reskassa på ICA Kvantum här i Uppsala. Jättebra!!! Det blev därför målet på hemresan från Himlen. Fast först smällde det till…

Jag fick jordens stenskott på väg in till stan, så det var bara att stå på gasen för att hinna till Ryds bilglas innan stängningsdags. När jag kom fram höll killen på att låsa för dagen. Baskat! Men han var mycket vänlig och jag fick ett stenskottsplåster till Clark Kent*. I morgon bitti måste jag ringa och boka en tid för lagning så att det inte blir som sist – hela rutjä***n spricker. Det kostar ett par tusen i självrisk. Kan man laga rutan i stället för att byta den snackar vi hundralappar. Inte precis nåt jag har gott om heller, men hundralappar är bättre än tusenlappar. Trots det svider detta rejält. Det var det sista jag behövde!

Sen for jag i laglig fart till Stormarknaden och ICA Kvantums förbutik. Men inte f*n kan man ladda sitt SL-kort där, inte! Det står nämligen fel på SL:s webbplats. (Ja, jag har meddelat SL:s kundtjänst detta.) Ner till Centralen pallade jag inte att åka, för då måste jag ragga parkering och det kostar numera hutlösa 30 spänn i timmen att parkera i stan. I stället blir det nu Anna som får ladda på mitt SL-kort på lördag förmiddag. Vi måste båda åka kommunalt till tåget då från olika håll, men Annas bussar går så glest att hon får åka in alldeles för tidigt. Min buss går i tid för att hinna köpa tågbiljett, inte ladda SL-kort också. Om jag inte vill åka in till stan en timme före tågets avgång. Nä, inte heller UL står högt i kurs hos mig. På UL:s webbplats har det nämligen stått så här i ett år eller är det två..?

Det jobbas inte vidare kvickt på UL:s tekniska problem. Eller också är det ingen som uppdaterar webbplatsen…

Som grädde på moset åtog jag mig att framföra ett dödsbud till min nästanbror. Det känns så där lagom kul att släktleden glesnar. Min mamma har inte tagit det hela bra.

Nä, fy te rackarns vilket uruselt humör jag är på! Kanske blir det bättre med lite mat. Åtminstone höjs blodsockret. Det får nog baske mig bli ett glas vin till också. Bara jag håller mig vaken till Cucumber och Banana i kväll, så…

*Clark Kent = min lille bil man

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pojken i resväskan

Ett inlägg om en bok.

---

 

När jag bestämde mig för att köpa Pojken i resväskan, Lene Kaaberbøls och Agnete Friis gemensamma debutbok, trodde jag att jag stod med en thriller i handen hos Myrorna i Boländerna. En deckare eller tja… en polisroman. Den här boken är så mycket mer. Den visar sidor av samhället som vi gärna blundar för. Jag kunde inte läsa mer ett par kapitel åt gången för att den berörde mig så. I kväll läste jag ut boken.

Det är sjuksköterskan Nina som hittar pojken i resväskan. Nina, som jobbar med flyktingar och som ser så mycket elände, ställer upp för gamla kompisen Karin när hon ber Nina hämta en väska i ett skåp centralen i Köpenhamn. Väskan är tung. När Nina öppnar den hittar hon en pojke. Och han lever! Hon bestämmer sig för att ta reda på vem pojken är och varifrån han kommer. Men när hon kommer fram till sommarstugan där Karin är… Det visar sig bli en livsfarlig jakt på sanningen.

Det här är en riktigt otäck historia där pengar och girighet förstås i grunden är orsaken till människors lidande. Men att ta en treåring från hans mamma för att sälja honom till ett annat land… Det är vidrigt, trots att det inte handlar om pedofili.

Toffelomdömet blir tveklöst det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stadsbesök, pingstdagen 2015

Ett roat inlägg.

---

 

På pingstdagen gjorde jag nåt så ovanligt som ett stadsbesök. Jag minns inte när sist jag var i centrum, för besöken hos en viss myndighet i utkanten av stadskärnan, räknar jag inte. Två kärestor skulle stråla samman i Uppsala och då kunde jag inte låta bli att tränga mig på en stund. Min egen käresta arbetade ju och jag behövde skingra mina tankar och komma hemifrån en stund. Utanför centralen träffade jag Ingela och Gunilla.

Två härliga pinglor, Ingela och Gunilla.

Vi promenerade ner mot floden. Vid Fadimes plats blev vi stannandes en stund för att jag skulle fota blommor. Bilderna blev kassa, tyvärr. Sen gick vi till Güntherska, som ägs av en Landing. Vi hittade ett ledigt bord på uteserveringen och för mig blev det årets första utefika. Jag har tidigare bara fikat på Annas balle* en gång. Eftersom det är gratis att parkera i stan på söndagar hade jag råd att köpa kaffe och ostsmörgås. Det var väldigt mycket smör på mackan…

Det är glest med sociala kontakter IRL för min del. Jag märker att jag pratar alldeles för mycket. Jag babblar. Men jag fick ändå höra paret berätta om hur de träffades och hur det kom sig att Ingela blev Kerstin. En dråplig historia, den sistnämnda.

Gunilla fyllde år häromdan och av den anledningen hade jag med ett litet paket till henne (vid ett annat tillfälle ska jag berätta mer om det exklusiva innehållet). Jag är lika dålig på att slå in paket som på att laga mat, så snöret hade åkt av. Jubilaren fick därför inleda med att slå in sitt eget paket, ungefär. Innehållet anspelade på Gunillas härkomst och person. Hon är en sån positiv människa att jag skulle önska att hon kunde smitta av sig.

Ett par timmar gick snabbt, men sen lämnade jag dem. Clark Kent** och jag for hemåt i sporrsträck, för jag hade glömt ta ur kycklingfärs, som skulle tillagas till middag, ur frysen. Handla hann jag också och hämta hem Anna. Där emellan flydde jag in i litteraturen, som vanligt. Ändå nådde sårande ord fram till mig. Värst av allt var nog det bifogade hånskrattet.

Här är några bilder från pingstdagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Annas balle = Annas balkong
** Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konstig konst – men får den vara hur konstig som helst?

Ett konstigt inlägg.

---

 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.

Skorstenen är inte det enda av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Administration… eller byråkrati, om du så vill

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.

---

 

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi ses snart igen, Linn!

Ett hej-då-vi-ses-snart-igen-inlägg.

---

 

Min belöning för utförd städning och lite annat blev en klippning. Det var så skönt att få nacken rakad. Jag tror håret hade växt nästan två centimeter sen förra klippningen.

Jag blev upplockad av Fästmön, Frida och Elias och vid Lucullus, Uppsalas första pizzeria, mötte Jerry och Linn upp. Bara Johan saknades, tyvärr, men annars blev det en riktig familjemiddag. Som vanligt skulle två av oss fota hela tiden, även om en del försökte lägga band på sig. Men det kändes lite sorgligt för det är antagligen sista gången jag ser äldsta bonusdottern Linn på ett tag. Jag vet att vi ses snart igen, fast det kniper ändå en hel del i ett Toffelhjärta, det medges.

Vi åt tillsammans i kväll och mamma Anna hade ordnat en fin present. Jag hade Elias till bordet och han är väl sisådär road av restaurangbesök.

Efteråt strosade Förortsgänget till sin buss vid Centralen och jag korsade torget och gick ner för en trappa till min. Jag hade nästan nått porten när regnet kom.

Nu börjar livet på riktigt för Linn. Jag önskar förstås lycka till med såväl just livet som studierna. Och så ses vi snart igen.

Tack Anna ❤ för att du bjöd mig!

Här är några bilder ur familjealbumet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turist i stan med hitresta gäster

Ett turistigt och vänligt inlägg.

---

 

Det är alltför sällan man är turist i sin egen stad. Därför blev det extra roligt när tillfälle gavs under lördagen då vi och Uppsala gästades av herr och fru Hatt. Eller Ulf och Tatiana, dårå. Tyvärr visade sig Uppsala inte från sin bästa sida vädermässigt. Vi drabbades av ett par monsunregn som sinkade vår framfart. (Paraplyer är för mesar, remember?) Fast jag tycker nog att Gustavianum borde ha liiite längre öppet än till klockan 16 – det är ju trots allt fortfarande många turister här… Vi kom bara in till entrén där det ända jag hann göra var att ta en selfie… Väktarna ville INTE posera med mig.

Vi mötte ”Hattarna” vid tåget – och innan dess mötte vi två lokala bekanta, B och C! Det blev lite bonus! Första stoppet blev Kafferummet Storken där en stadig lunch intogs. Det vill säga Fästmön och jag delade på en macka, dissade grisskivan på den och jag kompletterade kostcirkeln med en morotskaka. Med grädde. Extra roligt var det förstås att min vän Greken, ägaren själv, var på plats så att vi fick byta några ord om vad som hänt sen sist.

Så småningom upphörde regnet och vi tog oss i sakta mak upp till Uppsala Domkyrka. På vägen fotade vi en hel del. Jag insåg att jag har mött min överman när det gäller att fota – i Ulf. Han tog mer än dubbelt så många bilder som jag! Vi tittade också in i ett par små affärer på vägen upp till Dômen. Ursprungligen hade vi tänkt börja med Gustavianum, men vi kom dit en kvart före stängningsdags och då var det liksom ingen idé – där finns ju massor att se.

Men även i Domkyrkan finns det massor att se. Det var en hel del nytt även för mig sen jag var där sist. Fast roligast av allt var nog att få besöka Skattkammaren, för det hade ingen av oss gjort tidigare! Tyvärr var min ficklampa och ljuset där uppe alltför dåliga för att min iPhones kamera skulle kunna ta några bra bilder. Du får helt enkelt gå dit och titta själv! Det kostar 40 kronor och är en upplevelse som handlar om textilier och smycken, framför allt.

Efter det spännande sakrala besöket blev vi lite mer profana. Tanken var att vi skulle ta oss ner till Linnéträdgården via Jernbron. Och det gjorde vi. Men även där var det stängt – utom under träden. Det var tur för oss, för himlen öppnade sig åter igen och vi stod tryckta mot en trädstam, under en kraftig trädkrona, en god stund.

Till sist började regnet avta och vi sprang under ballarna* bort till Costas. Han fick den äran att tillreda vår middag åt oss. Det var ett toppenval av oss. God mat, bra priser och roligt med ett vin från norra Grekland, Costas (?) hemtrakter. Dit går vi igen!

Vid Centralen blev avskedet hastigt, men jag tror att vi alla fyra kom hem som vi skulle. Och kanske är det inte bara jag som har lite ont i fötterna idag..? Enda smolket i min bägare var parfymflaskorna som står kvar hemma i badrummet och som skulle ha överräckts till fru Hatt. Minnet är gott men kort.

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballarna = balkongerna

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »