Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 

---

Nä, vården ger jag inte mycket för. Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet.

Britt-Marie höll mig sällskap på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Go-fika på lördagen.

Mamma fick ett samtal och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.

Nä, några piller blev det inte. Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.

Jag har en toppenbra värmande gel i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att sko sig är inte det lättaste

Ett inlägg om skor.

---

 

Det är synd att säga att jag är nån skofetischist. Fast precis som när det gäller kläder är skor ett nödvändigt ont. Man behöver ju helt enkelt ha kläder på kroppen och nåt på fötterna när man ger sig av hemifrån. Men att sko sig är inte det lättaste.

Mitt skoproblem är lite divergerat. Jag har ganska stora fötter för mitt kön (fast på könet ska jag naturligtvis inte ha några skor), nånstans mellan 41 och 42. Jag tycker att jag har breda fötter, men det sa ortopeden att jag INTE har. Han tycker att jag har fina fötter – fast höga valv. Och det är dessa valv som orsakar mina hälsporrar.

Jag tittar då och då på pjuck när jag är ute på mina shoppingturer. Men eftersom jag får ont i foten av att gå och stå tittar jag också på skor på nätet. Idag på seneftermiddagen hittade ett ställe med bra sortiment och bra priser. Är det fri frakt och fri retur funkar det ju lika bra att sitta vid datorn och handla skor.

Sköna Marie har tillräckligt med utrymme i häldelen för inlägg samt en kant som håller inläggen på plats.

Först och främst behöver jag ett par nya tofflor. Eller inneskor av sandaltyp. Jag har tidigare haft väldigt bra innesandaler av märket Sköna Marie. Nu hittade jag ett par röda på rea! I häldelen av sandalen lägger jag ett inlägg, så just den delen måste vara både rymlig och ha en kant som håller inläggen på plats. Det går i och för sig att limma fast inläggen, men ibland behöver jag ju flytta inläggen till andra skor. Sköna Maries sandaler är toppen på det viset att de både är tillräckligt breda för inlägg och har den där kanten.

 

Nike airmax, min drömsko.

Snart blir det ju varmare och lättare att gå utomhus. Ett par nya gympadojor till våren vore inte helt fel. Jag drömmer om ett par Nike airmax. Fast den drömmen kostar närmare 1 300 spänn, så den får förbli just en dröm…

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och så var det det här med träning…

Ett tränande inlägg.

---

 

Nej, jag är ingen tränande människa. Men jag borde! Framför allt efter operationen jag gick igenom i december 2012 borde jag ha börjat träna – vid det här laget. Tyvärr hittar jag alltid nåt att skylla på. Ibland skyller jag på mina utslitna axlar (den ena är opererad, den andra hålls i schack med kortisonsprutor), nån gång är det ryggen och för det mesta är det hälsporrarna. Eller så är det tiden. Eller pengarna.

Stillastående cyklar…

Nu får jag eventuellt snart möjligheten till friskvårdspeng eller vad det nu heter. Då har jag inte så mycket annat att skylla på än krämporna. Så vad har jag för alternativ?

• Promenader älskar jag och de är gratis. Men hälsporrarna sätter stopp för längre utflykter.
• Simning älskar jag också. Det är inte gratis. Däremot är det bra träning för större delen av kroppen, inklusive psyket. Fast… mindre bra för axlarna.
• Cykling har jag fått en vink om. Det är inte heller gratis när man inte äger en fungerande hoj. Men kanske att jag skulle kunna cykla på en stillastående inomhusvariant ett tag först, bara för att testa. Sen kan jag ju spara till en cykel.

Hum… det tål att tänkas på. Promenader är ju det jag gillar bäst. Då får jag dessutom frisk luft och ljus också. Tyvärr gnäller ryggen fortfarande efter smällen i våras. Inte bara hälsporrarna jäklas alltså. Jag sökte därför lite på nätet för att kolla om hjälpmedel och skydd är billigare där än ute i vanliga affärer. Efter en stunds letande hittade jag http://vulkanskydd.com/. Där finns visserligen inga skoinlägg, men jag har ett par såna som är utprovade (för en svindyr penning) och som funkar i gympadojor. Däremot hittade jag ryggstöd som ser väldigt gediget ut. Ryggen har hållit sig hyfsad nu. Samtidigt vet jag att resor i en kall bil är lika med ryggskott, så det kommer väl när som helst. Jag hittade också axelskydd på samma webbshop. Det kanske kan vara nåt för min oopererade axel… Snabb leverans utlovas och bäst av allt, fri frakt. Priserna är överkomliga, men jag vill ändå fundera lite innan jag investerar.

Är det nån som har provat nåt liknande skydd/stöd för rygg och axel??? Skriv gärna en kommentar och berätta! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Barn, gamla spår och nya vägar

Ett promenadinlägg.

---

 

Mitt bråck har bråkat med mig i några dar, men jag hade bestämt mig för en promenad idag och nu är i alla fall mina kinder röda. Jag mår inte sämre, jag mår inte bättre. Hälsporrarna var snälla mot mig. Det var bara vädret som var lite… tveksamt. En spegling av mitt inre, kanske..?

Mörka moln på himlen, men ljuset vill fram!

Jag gick i gamla spår. Mindes en vänskap, en kärlek, ett barn… Såg en vuxen som framförde en barnvagn på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det såg lite… farligt ut.

En liten brun hund blev klappad av mig medan den nosade på mitt byxben. Husse var vänlig och en äkta hundmänniska. Han talade så varmt om sin lille följeslagare, en yngling om tre år (det vill säga 21 människoår).

Utanför en förskola lekte ett ensamt barn som lät som tio med en plåtburk. Självklart skramlar man så högt för att låtsas att man inte är ensam! Jag vet, jag, barnet mitt…

Nu har jag tagit nya vägar i mitt liv. Jag vill fortsätta gå och leva och inte vara rädd för dödshot. Döden i sig är inte skrämmande. Jag har vaknat med den. Nej, det är ondskan bakom orden. Den gemena, råa ondskan som lyser igenom.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Administration… eller byråkrati, om du så vill

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.

---

 

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

500 kronor i oktober

Ett ekonomiskt inlägg.

---

 

Kakor får jag äta hos andra. Dessa åt jag hos Fästmön idag.

I morse hamnade ett mejl i min skräpmapp (!) från a-kassan. Jag hade ett oläst med-delande på Mina sidor. Därför slet jag fram dosa, sladd och kort och loggade in. Efter en stunds trilskande teknik lyckades jag. Där fanns att läsa att jag får ersättning utbetald på torsdag den kommande veckan. Den här gången får jag 300 kronor mindre än sist. Detta för att jag ärligt har angett att jag under de senaste fyra veckorna har haft två (2) timmars skrivuppdrag. Uppenbarligen klassar a-kassan detta som deltidsarbete, för i specifikationen står att jag har deltidsarbetat 8,5 dagar av 75 tillåtna. VA? Vilket deltidsarbete har jag då haft? Två timmar kan väl inte vara åtta och en halv dag???

Ont i magen är bara förnamnet. Jag får naturligtvis sätta mig och ringa igen på måndag och fråga vad mitt deltidsarbete, de 8,5 dagarna, är för nåt.

Ännu mer ont i magen får jag när jag inser att jag har 500 kronor kvar att leva på när alla räkningar i september månad är betalda. Det räcker inte till kontaktlinser och definitivt inte till nåt simkort på Centralbadet. Och inte till presenter till avtackningen jag ska på den 30 september för vännen som ska gå i pension eller till familjens födelsedagsbarn i mitten av oktober.

Jag vet inte vad jag ska dra ner på när det gäller mina månadskostnader…

• Bilen måste jag ha för att kunna ta mig till olika ställen, bland annat anställningsintervjuer i och utanför stan. Mina hälsporrar sätter stopp för att jag ska kunna promenera längre sträckor än till Tokerian tur och retur . Och sen kan det ju vara ganska lång väg att just GÅ till en annan kommun. Ja, för det händer ju att jag blir kallad på intervjuer utanför Uppsala. Buss och tåg är uteslutna av olika skäl som jag inte vill gå in djupare på här.
• Bredband måste jag ha för att kunna skicka in jobbansökningar och mobilen behöver jag för alla (nåja…) arbetsgivare som ringer och vill träffa mig och erbjuda mig arbete.
• Facket och a-kassan måste jag vara medlem i – annars får jag ju ingen ersättning från den senare.
• Och så måste jag bo nånstans. Jag har en låg månadskostnad, men jag har ett lån på min bostad. Jag betalar endast ränta på det lånet sen ett antal år tillbaka.
• Jag betalar TV-licens.

Så nu undrar jag när a-kassan ska höjas så att jag kan leva på den, Stefan Löfven & co? Eller finns det nån som har nåt smart spartips till mig??? Jag menar så att jag kan klara oktober månad på 500 kronor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fynd, fynd, fynd!

Ett fyndigt inlägg.

---

 

Sandaler för utomhusbruk överst, sandaler för inomhus underst. Tyvärr är det högra inomhusinlägget trasigt, som synes på bilden.

Inte visste jag, när jag slog upp mina blå i morse, att dagen idag skulle bli en sån fyndig dag! De två första fynden gjordes till och med här hemma. De kostade ingenting, med andra ord, eftersom de sedan länge är betalda. I min skomojäng i garderoben hittade jag två par sandaler, ett för utomhusbruk, ett för inomhusbruk. Utomhussandalerna har jag aldrig använt! Eftersom de har inbyggda kuddar under hälarna är min förhoppning att de ska funka bra ihop med hälsporrarna. Det är ju lite svårt att lägga inlägg i öppna skor. Fult, om inte annat. Nu har jag provat att både gå och köra bil i dem – och det funkar perfekt. Det andra paret får ersätta mina inomhussandaler, som har spruckit i yttersulan. Men jag är fullt medveten om att mina små toffelinlägg också är trasiga. Dessvärre kostar de några sköna hundralappar, så nya såna får jag vänta med. Två sandalfynd är dock inte fy skam!

Nästa fynd gjordes av en händelse efter att jag hade telefonerat med Bliwa med anledning av inkomstförsäkringen. Min a-kassa har ändrat system för rapportering och specifikationer. Det gör att specifikationer inte längre går att spara som PDF:er. Och det är just PDF:er av specarna som Bliwa vill ha. Efter ett par samtal och några misslyckade försök skickade jag över en jpg-fil. Vi får hoppas att det funkar. Min livstidsdatasupport hjälpte mig att konvertera en Wordfil av specen till PDF just in case, men då hade jag redan hittat en lösning själv: Soda. Soda är ett program på engelska (och lite fler andra språk, dock inte svenska) som går att ladda ner gratis från nätet. Eller att använda som en sorts molntjänst. Man jag valde att ladda ner det, för bland annat kan det konvertera Wordfiler, vilket ju blev perfekt för mig. Adobe har börjat ta betalt för detta och i och med mitt byte till ny dator försvann gratiskonverteringen för mig. Nu har jag bara sedvanliga Acrobat Reader, med vilken jag kan enbart kan läsa och fylla i PDF:er. Så Soda blev dagens tredje fynd, med andra ord!

Porträtt i ram, hammare och spik och en dammtrasa till vår tolvåring..? Nä, inte riktigt…

Sen skulle jag iväg på en del ärenden. Det blev en lyckosam tur. Nu väntar tre paket på en blivande tolvåring: ett stort och platt och två mindre. Det platta paketet innehåller förstås en inramad förstoring av mig som tolvåringen kan hänga på väggen i sitt rum. Det mindre svarta paketet innehåller hammare och spikar för uppsättning. Det brunrutiga paketet innehåller en dammtrasa så att bilden av mig kan hållas dammfri. Äh, skojar bara, förstås! Men de två svarta paketen var dagens betal-fynd. Jag är mycket nöjd – hoppas att mottagaren blir det också…

Lykta för att kunna se att läsa på kvällarna på ballen.

Fast… jag köpte en sak till mig själv också – en lite större lykta än den jag har till ballen*. Min tanke var att sitta där och läsa i lyktans sken i kväll, men vet du, det mulnar på och jag tror att det blir regn… Då får jag läsa inomhus och prova fyndlyktan för 39 spänn nån annan kväll!

Frysfynd!

Det är väldigt kvavt just nu och min kära Fästmö messade för ett tag sen att semester-firarna intog glass före tågresan. Självklart blev jag också lite sugen. Och HEPP: i frysen finns en låda med numera bara tio glasspinnar i. En riktig fyndlåda, alltså!

På IKEA tittade jag bland annat på en ny skrivbordsstol. En sån som jag vill ha – som är hel jämfört med min nuvarande som har ett trasigt armstöd och en sprucken sits – kostar nästan 700 spänn. Ett sånt inköp för därför vänta. Det funkar hyfsat att ha en ful, gul filt på den trasiga sitsen och armstödet ska jag nu försöka skruva åt. För även jag kan vara lite händig ibland, lite av ett fynd, alltså… (<== ironi!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I morgon ska ju jag jobba igen…

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!

---

 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 

---

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Skämsiga skämt och annat

Ett inlägg om aprilskämt.

 

Ett aprilskämt tittar in i evighetsspegeln.

Mitt första inlägg idag, det om pumpsen, var förstås ett skämt. Det hoppas jag verkligen att du förstår. Jag är inte mycket för att skämta aprillo, för jag blir verkligen avskräckt när jag läser medias aprilskämt. Framför allt lokal medias. ASSÅ, KOM IGEN! Vem går på att man ska ta bort busshållplatser, ha robotar som turistguider och gigantiska hörsel- och synskydd för att slippa fridstörare? Eller att en gågata ska öppnas för biltrafik? Jag stööööönar. Högt. Och inte så mycket av smärta idag som av att jag skäms. Å andras vägnar.

Men på tal om smärta finns den förstås delvis kvar i rygghelvetet. Värst är det första halva av dan. Jag försöker stå och sitta omväxlande, men är rädd att mina hälsporrar ska aktiveras av för mycket stående. För att motverka dessa har jag skor med de äkta, avgjutna inläggen i.

Fästmön låter som en hel karl idag. Det handlar inte om att hon har bytt kön utan om att hon är sjuk. Förkyld, hes och hostig. Trist för henne att hon behövde vara hemma idag eftersom det var en utbildning hon skulle delta i idag (på sin annars lediga dag). Jag har beordrat allt från vila och näsdroppar till honung och hostmedicin. Och en och annan Ipren.

Det har snöat utanför kexfabriken. Jag har fått mitt p-tillstånd till bilen förlängt till och med den 31 maj och förvånades över inkonsekvensen. Men det var inget jag skulle lägga för stor vikt vid, sa chefen. Men en kylig dag som denna första april passar det bra att värma skogssvampssoppa till middag. Jag ska försöka att inte bränna vid några grytlappar eller annat idag.

Och ja just det. Om nån tycker att jag är humorbefriad då skulle du träffa en före detta granne till mig för att jag inte tycker att fyra tidningars aprilskämt var roliga, kan jag meddela att det största aprilskämtet av dem alla är jag. Jag är ju född i april.

För övrigt har jag idag lyckats med att få ihop tusen – 1000 – följare till jobbets Twitterkonto! Det är jag rätt nöjd med. Privat har jag bara 208… Och detta är inget aprilskämt!!!

Livet är kort.

Read Full Post »