Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘försent’

Ett både rörigt och soligt inlägg.


 

Läsglasögon och kalender

Tur att jag hittade ett par gamla läsglasögon i jobbväskan. Annars hade jag inte kunnat jobba så bra…

Den gångna natten var jobbig. Eller snarare rörig. Först drömde jag en konstig dröm i vilken jag drog in en kvinna på jobbet. Hon hade en gigantisk och väldigt lynnig son som uppträdde hotfullt mot henne i drömmen. Bara det att han var lika gammal som hon är i verkligheten. Drömmar… Sen vaknade jag flera gånger av att benen krampade. Enligt boken jag började läsa igår har jag troligen diabetes typ 2. Det är i vart fall diagnosen som Wallander får när han är konstant trött och törstig, dricker mycket och har nattliga kramper i benen… Ja, ja, jag vet att jag borde gå och ta lite tester, men… för tillfället laddar jag för tandläkarbesöket på måndag morgon.

En kan inte påstå att morgonen blev mindre rörig än natten. Jag satt och läste alldeles för länge vid köksbordet och kom därför iväg sent till jobbet. Då hamnar en i bilköer och kommer försent. Jag anlände hela fem minuter över åtta till parkeringen utanför jobbet. Inne på kontoret skalade jag av mig ytterkläderna och packade upp jobbväskan med kalender, bok och… eh… nej! Terminalglasögonen låg kvar hemma! Då var det tur att jag hade mina gamla läsbrillor kvar i väskan. Häromdan funderade jag på att plocka ur dem, men så lät jag dem ligga kvar. Reservglasögon är ju aldrig fel att ha med sig. Idag var det helt rätt!

Solen genom skitiga persienner

Jag såg solen idag genom några skitiga, men hela, persienner på jobbet…

Natten hade varit kall och det var imma upp på halva fönstren där hemma. Men det är inget fel, påstår männen i BRF-styrelsen och fönsterleverantören. Jag väntar bara på när de ska komma och för tredje eller fjärde gången fixa de irriterande små saker som fortfarande, efter 3,5 år, inte är OK. Det handlar om allt från persienner som har varit trasiga typ hela tiden till ett läckage från en fönsterventil som uppenbarligen gör det kallt i hemmet på vintern och stekande hett på sommaren. Garantin går snart ut…

Morgonen var i vart fall solig och det passade ju bra eftersom jag träffade en riktig Solstråle idag på lunchen! Inte trodde jag till exempel att jag skulle bli glad av att prata om Det Som Hände, men det blev jag. Jag uppfattades nämligen inte som ”fel”. Det var roligt att få nyheter, även om alla nyheter i sig inte var roliga. Livet far inte varsamt fram ens med de unga. Då är det starkt att orka kämpa!

Jag har tragglat med en lay out hela dan idag. Varje gång jag trodde att jag var färdig hittade jag nåt mystiskt fel som jag behövde kolla. Den stackars författaren kände sig nåt lite terroriserad. Samtidigt är det ju viktigt att det blir rätt.

Läsglasögon

I kväll ska jag se När livet vänder och Maria Wern på TV.

Under eftermiddagen fick jag återigen erfara att livet inte är rättvist, varken för mig själv eller för andra. Tyvärr är det ingen tröst att vi är flera drabbade, det gör det hela bara ännu mer sorgligt. Det är tur att det finns goda arbetskamrater lite varstans här i världen. För goda chefer finns det dessvärre färre av. Jag hade i alla fall glädjen att träffa en av den senare sorten idag. Arbetskamraterna var färre eftersom de var ute på vift.

I kväll missar jag inte När livet vänder klockan 20 i SvT2. Det tycker jag att du som har läst det här inlägget ända till slutet inte heller ska göra. Temat för kvällens program är självmord och det är Sara som berättar. Självmord är nåt vi bara måste våga prata om. Men helst ska vi våga bry oss och agera innan nån tar livet av sig. Efter programmet kan du chatta. Det vill säga mellan klockan 20.30 och 21.30 kan du prata online med både programledaren och producenten Anja Kontor och Caroline, som är volontär på Mind Självmordslinjen. Jag kanske kollar in chatten en stund, men klockan 21 ser jag Maria Wern i Tv4. Mitt liv är lite rörigt just nu och jag behöver koppla av med fiktiva brott.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gåvor och prövningar.


 

Livet prövar oss människor. Och gjorde det inte det skulle vi inte uppskatta de goda stunderna. Jag visste att Döden var i faggorna. En försvunnen person i ett annat land. Igår kom bekräftelsen. Min vän var i tårar. Jag satt vid vännens köksbord och lyssnade och pratade. Fick för miljonte gången känna att jag måste sluta skjuta upp saker och ting som har med människor att göra. Inte träffas SEN. Inte ringas SEN. För SEN kan ju vara… försent. Nu finns inget kvar som binder min vän vid det gamla landet. Begravning lagom till jul om det går att ordna visum. H*n lovade vara tillbaka här till nyår. Jag lovade att finnas här nu och under tiden – och SEN också – även för familjen. Jag fick i eftermiddags en produktanmälan som jag granskade och den fick mig att tänka på vännen med sorgen. Författaren hade som målgrupp nämligen angett… människor. Det är nåt jag tar till mig och nåt jag ska försöka jobba för att bli bättre på. Alltså att ha människor som min målgrupp.

Målgrupp

Författarens ord.


Vi drar oss mot jul 
och idag har jag fått så fina julklappar från jobbet. Jag har alltså varit snäll, kunde såväl jag som kollegorna konstatera. (Sen finns det visst en och annan i cyberspace som tycker att jag är knäpp också och som anser att min knäpphet berättigar dem till att förfölja mig. Men det är annan historia och den kommer inte här.) Efter förmiddagskaffet kom chefen med ett grått kuvert som innehöll ett presentkort från Delicard. Jag blev tvungen att genast gå och kolla på nätet. En kan välja bland ett femtiotal jättefina klappar – allt från välgörenhet till husgeråd, delikatesser och prenumerationer. Jag funderar på att välja en grillpanna. Visserligen har jag större behov av en vanlig stekpanna, men jag har alltid velat ha just en grillpanna för till exempel lax.

Presentkort

Det finns massor med saker att välja bland.

 

 Trevlig helg kort med reflex

Trevlig helg önskade arbetsgivaren med en reflex. Mycket användbar julklapp!

Det var tårta på jobbet i onsdags eftermiddag, så inte trodde jag att det skulle vara gofika även idag – men det var det! Stora, härliga bullar med pärlsocker på. NK* och jag slank ner tidigt för att få en pratstund på tu man hand. Det behövdes både socker och prat för att hålla energinivån uppe så att en fick nåt vettigt gjort för lönen den här fredagen före jul… Många hade varit på julfest igår kväll och jag tror bestämt att det hade satt sina spår hos somliga. På väg från gofikat snubblade vi över nästa julklapp, dessutom. Och det var en riktigt bra grej: en reflex. Jag svär så ofta över att fotgängare inte har reflexer så här års. I år har jag varit extremt dålig på det själv. För det händer ju att även en bildåre som jag behöver till och från garage och parkering… (Nä, jag är inte felfri.)

Nu sitter jag och laddar för en kvällspromenad till soprummet och Tokerian. Då skulle jag slippa ge mig ut och köpa kaffe i morgon förmiddag, nämligen. På väg hem från jobbet såg jag hur full parkeringen var. Kanske har många kunder handlat färdigt nu?

På Tokerian finns det mesta, dock inte champagne. Det är tur att jag har egen sån i kylen med tanke på dagens bästa gåva:

Anställningsavtal

Dagens bästa gåva.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.


 

Det som inte dödar oss

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

Uppdrag granskning loggaEn kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Sölve & Co

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett högst personligt inlägg.


 

Mitt vänsterögaKanske var jag inte mer än fem år när jag visste. Då fanns inte orden. Det skulle dröja många år till dess att orden fanns. Instinkten sa till mig att tiga. Jag bar både skam och längtan.

Mina drömmar… Alla gick de ut på att jag en morgon skulle vakna och allt var annorlunda, förändrat, rätt. Som om ett mirakel skett den gångna natten. Ett under, som ingen ifrågasatte.

I mitt nya liv skulle lögnerna vara borta. Jag skulle ses för den jag var, inte den jag omöjligen kunde vara. Det skulle vara paradiset att slippa låtsas.

Men vi vet ju att mirakel sker ytterst sällan. Den som tror på under och drömmar lever inte riktigt i den här världen. Och åren gick. Jag blev 15, 25, 50… Skammen och längtan var fortfarande mina. Skillnaden var, emellertid, att det hade blivit försent. Mina ögon hade förlorat sin barnsliga glans. Hoppet hade flugit sin kos. En livstid hade gått till spillo. För jag var ju inte…

 

Vill du veta vad det var jag inte var??? Vill du läsa mera??? Då får du ge dig till tåls ett par dar. Det här inlägget är nämligen tidsinställt och jag är bortrest utan dator.


To be continued…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om resedrömmar.


 

New York duschdraperi

Resedrömmar om New York kan jag ägna mig åt när jag sitter på toa och glor in i detta duschdraperi.

När jag sitter på toa kan jag samtidigt passa på att drömma om New York. Inte för att jag har nån outsäglig längtan just dit, men jag kan liksom i tanke och dröm ramla in i mitt duschdraperi – som består av en bild med en yellow cab framför en massa byggnader.

Att drömma om att resa är OK, men jag ska erkänna att jag mer och mer skulle vilja upptäcka världen i verkligheten för min personliga del, inte genom andras texter och bilder. Innan det är… försent. En blir ju liksom inte yngre…

 

Men nån New York-resa blir det förstås inte för min del, däremot för en god väns del, i höst. Det är vännen väl unt! Själv åker jag till mamma i Metropolen Byhålan i morgon. Det blir inte nån semestertripp direkt. Det är lite saker jag ska försöka hjälpa min mamma med – om jag nu får. Och sen ska vi ju fira hennes 80-årsdag. Vi far bort över dagen med hjälp av Clark Kent*. Jag tror att det blir en bra liten roadtrip på en dag, det är nog vad både mamma och jag orkar med. Jag har gjort en reseplan i huvudet och färden inkluderar ett besök i en stad jag bodde i som litet barn, innan jag började skolan, på äldre stenåldern, alltså.

Idag har jag tusen och en saker att göra, men som vanligt går halva dan åt till att administrera. Och så skriver jag. Igår fick jag ett grönt paket som visade sig innehålla en nyutgiven bok. Den läste jag och bloggade om här samt skrev om i UppsalaNyheter här. Förresten väntar jag på ytterligare ett bokpaket, men det lär nog inte hinna hit innan jag åker till mamma. Då har jag två spännande böcker att se fram emot när jag kommer tillbaka hem i stället. Två böcker, som jag köpte för namnsdagspengen från mamma. Den ena är en antologi över deckare och deckarförfattare i Sverige, den andra är en deckare. Tur att jag har ett och annat hyllplan kvar i mina två deckarhyllor i hallen. Dessa inrymmer främst svenska deckare, men också knappt två hyllplan skandinaviska, särskilt norska, deckare.

Skandinaviska deckare

Knappt två hyllplan inrymmer skandinaviska, främst norska, deckare.


Min dag ska nu fortsätta med 
alla måsten och några viljen, förutom sedvanlig jakt på grundtrygghet i tillvaron. Jag ska åka och tanka, handla mat (fisk och potatis finns, måste köpa nån sås av nåt slag) och införskaffa en blomma till mamma. Som belöning tänker jag titta på första avsnittet av sarkastiska Vera, som jag inte kunde glo på i fredags för att jag körde bil just då – DVD-spelaren klarar bara av att spela in ett program och det gick två samtidigt. Därför spelade jag in avsnittet i natt i stället.

Packa behöver jag visst också göra, kom jag på. Det ligger nån lapp på ena köksbänken där jag bockar av efter hand. Jag får INTE glömma mina mediciner den här gången, för mina e-recept är slut! Försöker slutligen upparbeta lite reselystnad inför de här dagarna.


Slutligen vill jag tacka för ALLA vänliga kommentarer och pepp i föregående, lösenskyddade inlägg! Det betyder oerhört mycket ska ni alla som skrev veta! Eftersom jag skriver det här i orange är det väldigt viktigt – och sant! TACK!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mod. Mest.


 

År 2011 blev Fästmön och jag fotbollsflator. Den som känner mig tror att jag fabulerar nu eftersom den som känner mig vet att jag inte gillar sport. (Därför var det så extra dumt av ett lokalt fotbollslags Twitteradministratör att försöka FÖRfölja mig via Twitter.) Så ja, det var högst tillfälligt vi blev fotbollsflator och endast några timmar en lördag. (Efteråt blev jag jättesjuk och var nära att få åka till akuten, men DET är en annan historia.)

Det var Pride och paraddag. Paraden skulle utgå från Tanto, det var helt bakvänt, eftersom Pride tidigare firades där. Vi letade efter ett lämpligt gäng att sälla oss till i tåget. Det måste ha synts på oss. Ändå var det ingen som erbjöd oss plats – förrän AIK-gänget gjorde det. Vi välkomnades varmt in i AIK-gänget, som bestod av såväl killar och tjejer. Jag gillar som sagt inte sport, jag är inte intresserad av att tävla. Men vi kände oss välkomna av denna fotbollsklubb under några timmar.

Prideparaden 2011 AIKgänget

Prideparaden 2011 och AIK-gänget – och två tillfälliga fotbollsflator i solbrillor. Fotograf: okänd.

 


Därför är det med sorg i hjärtat
jag läser att AIK drar sig ur Pridefestivalen efter fem år. Men jag gissar att hot och skadegörelse riktat mot klubbens Pride-grupp kan ligga bakom detta. Det finns gränser för hur stark man orkar vara. Huvudstyrelsen har beslutet att klubben inte ska delta, men sju ledamöter i styrelsen röstade nej för ett fortsatt deltagande och bara två ja. Kanslichefen förnekar att beslutet har med nåt hot att göra. Vad har det då med att göra, undrar jag..? Feghet eller mod???

Varm i hjärtat blir jag i stället för sorgsen när jag läser om trettonårige Alex i Metro. Han visste redan på dagis att han inte var tjej. För en månad sen berättade Alex, som föddes som Victoriya, detta för sin familj och sina kompisar. Alex beskriver sin barndom som att han spelade en karaktär. En gång på lågstadiet pratade han med en lärare om det. Men läraren svarade att det var ett påhitt och töntigt! 

Som trettonåring har han nu bestämt sig för att bli Alex. Vänner och klasskompisar har tagit det bra, men självklart får Alex många frågor. Mamma Elena stöttar Alex och hjälper honom med förändringen. Alex ska träffa en specialist om några veckor och sen är planen att göra en könskorrigering när han har blivit myndig. Han säger i Metro:

[…] Man ska inte vara rädd för att berätta, man måste berätta för vem som helst som man litar på. Många vet inte så mycket om det här med transpersoner och hur det är att vara en sådan. Men om fler lär sig mer så blir vi lättare att acceptera. 

DETTA är mod. En trettonåring. För andra, äldre och mindre modiga är det försent.

 


 

Och by the way, liiite gillar jag att tävla. Igår kväll låg jag på åttonde plats (i skrivande stund på sjunde!!!) på Bloggtportalens lista över de totalt cirka 1 500 privata bloggarna i Uppsala. TACK till dig som läser, det är ditt mod att titta in här som gav mig den fina placeringen!

Åttonde plats Bloggportalen mest besökt privata bloggar Ua 31 maj

Igår kväll låg jag åtta på Bloggportalens lista över privata bloggar i Uppsala.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om flyt och om hur man bemöter kunder. Och lite om avocado, också.


 

Panta rei… Allt flyter… Det var den gamle grekiske filosofen Herakleitos som uttryckte detta. Det handlar om att man inte kliver ner i samma flod två gånger, att vattnet inte är detsamma. Nåja, utan att snöa in alltför mycket på de gamla grekerna kunde vi konstatera igår kväll, nån gång mellan 20 och 20.30, att telefonin och bredband via Telia fungerade igen även i Himlen i Förorten. Förutom Fästmön var också barnens pappa och en vän till mig i Förorten kabellösa fram till dess. Det är rätt makalöst att det dels ska ta över 50 timmar att laga, dels att Telia Felia har kommunicerat så dåligt med sina kunder, det vill säga inte alls. Men nu tänker jag inte älta Telia Felia nåt mer, för nu flyter ju teletrafiken på. Fast det vore intressant att veta om det bara är en provisorisk lösning eller om kabeln är lagad… jag vet nämligen inte hur jag ska tolka

[…] Omfattande skarvningsarbete har gjorts […]

Grå himmel sol plan

Färdtjänst Bromma – Arlanda? Äh, jag bara skojar!

Nåt som inte har flutit på bra sen i vintras när reglerna gjordes om är färdtjänsten i Uppsala. Jag suckar och stönar, för jag vet hur viktigt det är för dem som är beroende av färdtjänst att tjänsten funkar som den ska. Det går liksom inte an att komma två timmar försent till ett läkarbesök. Eller bli lämnad lika länge på kyrkogården för att bilen inte kan vänta fem minuter och ny beställning måste göras. Med mera. Det finns flera förskräckliga exempel på saker som människor som redan är hårt drabbade av sjukdom eller funktionsnedsättning råkar ut för. Men har Uppsala kommun lyssnat på sina kunder? Jaa, det får man väl ändå säga. Lite grann. För jag är ytterst tveksam till att den resegaranti kommunen inför den 1 juni hjälper. En garanti gör ju inte färdtjänsten bättre och inte heller hjälper det att få pengarna tillbaka om färdtjänstbilen är 20 minuter försenad eller om omvägen är för lång. Det är ju fram till sitt mål man vill.

Avocado med hårigt mögel

Grått och hårigt var det i min penicillinodling.

Här hemma då, hur flyter det på här? Jo, jag känner mig ganska nöjd med att jag dammsög igår kväll. Det enda som återstår är att skrubba inne i badrummet och i duschrummet/toan. Jag gjorde en liten utrensning av kylen igår också, så jag måste ta en sväng till soprummet med diverse äckliga fynd. Bland annat hittade jag en penicillinodling i en gammal avocado… (De inringade partierna på bilden var gråa och håriga.) Avocado är annars väldigt nyttigt, har jag förstått. Det finns till och med avocadokonton på Instagram. Av nån anledning gillade flera av dessa min bild på denna mögliga tingest… Jag kan inte låta bli att undra om de verkligen skulle våga sätta tänderna i avocadon ovan. Men vad är det som är bra med avocado då? För det första innehåller den nyttigt fett som är bra för hjärtat och som minskar sötsug och hunger. Vidare innehåller avocado många näringsämnen som mineraler, proteiner, vitaminer med mera. Sen sägs den skydda mot vissa sjukdomar, hjälper till att reglera blodsockret och är bra mot inflammationer. Men bäst av allt är ju, enligt min mening, att avocado är så gott!

Men nu ska jag sätta fart här och göra fint och snyggt så gott det går. Det är en solig dag idag och jag ljuger inte när jag säger att jag hellre skulle vilja vara utomhus. Fast vem vet… Till kvällen flyter kanske regnvattnet ner i stuprännorna igen och bildar pölar på tennisbanan på baksidan. Om jag nu ska tänka optimistiskt – för jag föredrar faktiskt regn mot stekhet sol. Regn gör luften fräsch och skön att andas – sol gör den grillrökig och svår att andas.

Och nu vill jag förstås höra om DITT förhållande till avocado – hiss eller diss? Och vad föredrar du, sol eller regn? Skriv gärna några rader i en kommentar medan jag städar så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »