Sicken resa…

Ett inlägg om allt från ergonomi via köer och fågelbajs till en kall öl.

---

 

Min datorarbetsplats hos mamma. Notera mina fötter under pallen.

Fy te rackarns vilken resa! Jag längtade hem till min säng (jag sover på golvet hos mamma) och till min mer ergonomiska arbetsplats än den jag har hos mamma (datorn på en fotpall, jag sitter på golvet), men det gjorde visst ”alla andra” i dag också. Framför allt extra långa långtradare, husbilar och husvagnsekipage. Påminn mig om att jag aldrig mer ska ge mig ut på vägarna sommartid… Nåja… Men alltså efter en timme hade jag kört högst tre mil. Då förstår du att det gick allt annat än fort. Min mun var jämn, för att uttrycka det milt.

På sedvanligt ställe stannade jag för toabesök, kaffe och en glass. Skoftestamannen var social och pratsam idag. Han sa att det var ont om turister och att de flesta är så snåla att de har eget fika med sig. Dessutom parkerade de på långtradarparkeringen. Hmpf!

Hej hej, hemskt mycket hej! vinkar jag.

Jag är glad att jag kom hem i helt skick. Mitt hem var mörkt, men här var luftigt och alla blommor levde. Min balledörr* var emellertid öppen, vilket gjorde mig väldigt fundersam. Dessutom var ballen** alldeles nerskiten… Ja, inte människoskit, dårå, utan fågeldito. Fast jag kunde ju tänka mig att göra nåt roligare än att torka skit efter en långresa, det är ett som är säkert…

Hos Lucille fick jag förklaringen – glömska, vad gäller dörren, matrester efter grillning i området, vad gäller fågelskiten. Jag får väl gå till BRF-styrelsen och klaga IGEN, dårå, till ingen nytta. Hur som helst, den kalla ölen Lucille bjöd på satt perfekt och gav mig kraft att ringa mamma, betala en räkning, göra tolv utskrifter samt greja med en krånglande dator. Håll nu tummarna för att den senare inte börjar jävlas igen, för naturligtvis har garantin precis gått ut… Ibland undrar man om allt skit samlas på en och samma gång.

Corvina Veronese-flaskan fick följa med hem oöppnad.

Jag har varit och handlat lite mat och lagar den nu, det vill säga jag har kycklingkorv och potatisklyftor i ugnen. Till det blir det en öl som jag hittade i kylen. Vinflaskan jag köpte i Metropolen Byhålan igår fick jag med mig hem oöppnad, för vi orkade aldrig äta de goda ostarna från Skafferiet igår kväll, mamma och jag. Mamma skulle mumsa på dem i kväll, i stället.

Den roligaste posten jag hade fått under dagarna hos mamma var en bok för recension från Historiska Media. Den ska jag ta tag i så snart jag har läst ut Visning pågår – och det är snart! Den är så spännande just nu! Men En sång från havet tror jag också att jag kommer att gilla, bland annat för att den utspelar sig i södra England, kanske i trakterna där jag bodde som ung, på bronsåldern. Ett litet avbrott för TV blir det klockan 21, Det tredje ögat.

En sång från havet ska jag läsa och recensera härnäst.

Nu är min mat färdig och jag har inte ätit nåt sen den där glassen och före det jordgubbar och fil i morse. Jag ska fundera lite kring saker på gång den kommande tiden. En vän behöver skrivhjälp, en annan vän behöver hjälp med sin hund från augusti och så vill jag diskutera en mordisk tripp mer ingående med älskade Fästmön. Lucille och jag har pratat om att åka till skogs nån dag. Bär är gratis där, liksom svamp, ju.

Jag hoppas att du har haft en bra tisdag. Skriver du en hälsning i en kommentar nedan blir jag glad!

*balledörr = balkongdörr
** ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bädda sängen och få en härligare dag

Ett inbäddat inlägg.

---

 

Sängen är bäddad, men jag har Kiss och Bajs i den.

Om det var nåt jag avskydde när jag var ung så var det att bädda sängen. Under gymnasieåren gjorde jag dessutom ett sovrum av en gå-in-garderob, vilket i sin tur medförde att det där med att bädda snyggt var omöjligt. Men under året i södra England lärde jag mig sannerligen att bädda! Ägarinnan av det resthome där jag först jobbade var en kraftig och kraftfull kvinna vars irländska svarta ögon blixtrade när jag som 18-åring hade missat att släta ut en liten skrynkla i underlakanet. Jisses anoga så rädd jag var för mrs Turner! Hon kunde vara väldigt snäll – och då fick man tilltala henne Anne – men hon kunde också bli fruktansvärt elak när hon var arg på en. Mrs Turner brukade fråga om jag inte bäddade sängen och om vi inte strök våra lakan i Sverige.

We use machines for that!

svarade jag med darrande stämma och tänkte på manglar. Kärr… Mrs Turners ögon blixtrade ännu mer och hon rev upp ytterligare fem sängar som jag fick bädda om. Men först efter att jag hade tömt pottorna hos mr E och mrs MH… Jag lärde mig snart hur jag skulle andas – eller inte andas, snarare! – när jag bar nattkärlen av porslin för tömning.

Som vuxen bäddar jag sängen varje dag och tänker inte så mycket på det, jag bara gör det. Jag skulle däremot aldrig låta bli att göra det. Det händer till och med att jag sänder mrs Turner en tacksamhetens tanke för att hon lärde mig vika kuverthörn på underlakanen.

Häromdan läste jag på Expressens Leva & bo-webbplats om fem skäl till att en ska bädda sängen varje morgon. Jag delar med mig!

1. Du blir mindre stressad.
   Jo, jag mår faktiskt bättre om mitt hem är prydligt. Det finns studier som visar att kvinnors stresshormoner ökar bara av att se oreda, så är du kvinna är det ännu smartare att bädda sängen, alltså.
2. Det är skönare att gå och lägga sig på kvällen.
   JA!
3. Du kan minska allergirisken.
   Genom att dra överkastet över sängen kommer där inte ner nåt damm under dan. Och inga husdjur kommer åt att håra ner. Men låt sängen först vädra en stund innan du bäddar den.
4. Du slipper bli generad om du får besök.
   Oplanerade besök händer. Det går ju att stänga dörren till sovrummet, visserligen, men alla kanske inte har ett separat sovrum. Obäddad säng ser slarvigt ut!
5. Du får en god vana.
   Att bädda sängen är en god vana. Startar du en god vana är det lättare att starta flera.

Här får du lite mer tips ifall du vill

bädda sängen som på hotell

bädda sängen medan du fortfarande är i den

slippa göra missar när du tvättar lakan

Och nu vill jag förstås veta om DU bäddar sängen varje morgon eller inte… Skriv en rad i en kommentar – om du vågar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Testa dina kunskaper i engelskt slang!

Ett språkligt inlägg.

---

 

Ja, jag är en språknörd. Den som inte har fattat det än har inte läst min blogg tillräckligt ingående. Men hur är det med mina engelskkunskaper? Ja, jag bodde i södra England ett knappt år på yngre stenåldern. Åren 2011 – 2013 jobbade jag på ett tvåspråkigt universitet, där det ena språket är engelska. Fast det där med slangord på engelska…

Jag hittade ett roligt test med 13 engelska slangord. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle få nåt enda rätt. Dels eftersom språk ju utvecklas och det var i början av 1980-talet jag bodde i England, dels där att man inte direkt pratar slang på ett universitet. Men jag fick faktiskt sju rätt. Hur många får du??? 

Testa dina kunskaper i engelska slangord här medan jag är ute en tur på ärenden!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen, men mest till Eva!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Tisdagsturer

Ett inlägg om en tisdag i juni i Metropolen Byhålan.

Tisdagen har nu passerat och gått över i onsdag. Tänk, jag har redan varit här i fem dagar! Och på söndag bär det av hemåt igen. Men först ska jag förstås göra lite fler saker här.

Mamma hade extra ont idag efter måndagens promenader, så hon ville inte följa med ut mitt på dan. Jag traskade därför iväg i duggregnet ner till hamnen för att kolla vart Bok-Anna har tagit vägen. Det var inte så varmt idag och det blåste ganska kalla vindar från sjön.

Blåsten orsakade vågor.

Det är så märkligt, för det slog mig att så många åker till Stockholm för att söka sin anonymitet. Själv tar jag mig till Metropolen – inte en kotte känner igen mig här, nästan. Jo, ett par gamla klassisar, men det är bara FEM jag umgås med och hon är utomlands. Det är en ganska skön känsla, men samtidigt lite vemodigt. Ingen känner igen mig i min födelsestad. Jag kan komma på mig själv med att kolla in unga människor, för det var ju när jag var ung som jag bodde här. Bara det att alla vi som var unga då har blivit gamla nu. Jag ser inte längre mina gamla kompisar eller ens deras barn – utan deras barnbarn…

Mycket har förändrats här sen jag lämnade stan som 18-åring för att bosätta mig i södra England. En sak jag tyckte var jobbig förr i tiden är den så kallade

Motalablängen.

Den innebär att folk glor på dig – utan hämning men ilsket och/eller skvallrigt. Idag insåg jag att de unga inte har den blicken längre. Eller också är en tant som jag inte så intressant…

Brobygget tycks stå stilla, men jag fotar bron nästan varje dag i alla fall. Den har blivit en symbol för det nya i Metropolen, det som är så annorlunda – både positivt och negativt – mot när jag bodde här. Knark och våld har ökat, vilket står för det negativa. Nya människor från andra kulturer har flyttat hit, vilket för mig är det positiva.

Bron är en symbol för nya Metropolen.

Bok-Anna lyste med sin frånvaro i hamnen. Vart har hon tagit vägen? Finns hon inte alls här i bodarna med sina böcker och tidningar i sommar? Saknar!!!

I stället blev det ett besök på Motala Motormuseum. Det var en fantastisk upplevelse som du kan läsa om här! Jag tog många bilder också, men så klart att museet gör sig bäst IRL! Det blir även en kortare artikel till Uppsalanyheter.se. Jag vet inte när den publiceras.

Entusiastisk och glad gick jag tillbaka hem till mamma. Solen började nu bryta igenom molnen. Strålarna glittrade så härligt i vattnet.

Solglitter.

Jag fick med mig mamma och rollatorn ut i bilen. Första stoppet blev Lilla ICA där jag handlade lite åt mamma. Sen for vi till Ubbes bageri och konditori för att köpa kakor, men också för att fika, förstås! Den upplevelsen kommer i ett särskilt inlägg!

Klockan var bara 16 och vi hade ingen lust att åka hem. Tog därför en tur runt stan – såväl utanför som inne i själva centrum. Vi passerade Sluskarna, Motala Verkstad, Berggrens källare, hamnen, Stora torget, Varamon, Råssnäsbadet… Nostalgi…

Sen åkte vi hem och jag satte mig för att fixa lite med mina bilder samt började skriva ett inlägg och en artikel. Vid 18-tiden åt vi middag, som idag bestod av en liter jordgubbar och mjölk.

Underbar sommarmiddag, jordgubbar med mjölk.

Medan mamma tittade på Vrålet från Apberget, eller nånting ditåt, på TV skrev jag klart artikeln och la in din för publicering. Tänk att jag alltid får dåligt samvete för att jag skriver! Jag får det ofta gentemot Fästmön och jag får det nu gentemot mamma. Då blir jag nästan så där att jag försöker kompensera med nånting för att blidka. I kväll blev det därför jag som gjorde en ost- och vinfest medan mamma fick sitta och titta på sitt program. Det var inget stort besvär, men det dåliga samvetet gnaver så! Jag kan knappt föreställa mig hur kvinnliga författare som Moa Martinson och Virginia Woolf kände sig… De hade ju ändå barn och hem att ta hand om. Jag har inga barn och mitt hem försummar jag periodvis. Med detta vill jag dock inte påskina att jag är i närheten av dessa skrivande damers klass, verkligen inte!!!

Mamma tog tre droppar av rödvinet som pappa fick, men aldrig hann dricka innan han dog, i ett glas vatten; jag tog ett och ett halvt glas.

Mamma på ost- och vinfest.

Ostarna var en gräddig vitlök, en cambozola och en rom-russinost. Den senare kändes först väldigt söt i smaken och jag blev inte omedelbart förtjust. Det gick över, kan jag meddela!

Rom- och russinosten hade en tillvänjningstid.

Vi tittade på Morden i Midsomer och mamma tyckte att det var rörigt och komplicerat, jag njöt och försökte hänga med i replikerna och samtidigt försöka svara på mammas frågor. Efteråt stannade jag kvar framför TV:n för att se Bates Motel. Mamma pratade förstås när det var som mest spännande, men jag tror att jag kunde hänga med i vad som hände. Otäck och bra serie, det där!

När jag vaknar om några timmar ska vi leka mammas födelsedag. Egentligen fyller hon inte år förrän på torsdag i nästa vecka, men då är jag ju inte här och kan fira. Jag har med en stor kasse med paket och hoppas att nåt av innehållet blir godkänt. Ett paket fick mamma ju redan igår, det med den nya plånboken. Och den blev hon jätteglad för! I morgon kväll blir det sen middag på Motormuseet, ett samarrangemang med Hotell Nostalgi. Vi ska äta fisk, har vi bestämt oss för.

Livet är kort.

Read Full Post »

Födelsedagar, nattugglor och en långnäsa

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.

Den här födelsdagsnotisen är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.

PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Resa…

Med dagens lokalblaska kom en resebilaga, förutom en massa ren reklamskit. Jag brukar dissa resebilagor till alla tidningar eftersom jag inte har råd att resa. Men idag kunde jag inte låta bli att titta lite…

En del resmål är jag totalt ointresserad av, som Thailand, till exempel. Nej, om jag hade möjlighet att resa skulle jag välja Italien, Grekland, Frankrike eller Storbritannien. Drömresan går till Venedig. Tänk att få glida fram i en gondol tillsammans med Fästmön… Tidigare var min drömresa Egypten, nu känns det resmålet inte alls lockande.

När det gäller Grekland har jag varit på Rhodos och i samband med den resan även på Kos. Rhodos stad är en häftig stad och påminner, tycker jag, ganska mycket om Visby eftersom den har en ringmur och en Gamla stan. Frankrike… Paris… Romantiskt…

Och så är det ju det här med Storbritannien… Jag har ju bott där en gång i första min ungdom, men då var det i södra England. Det jag drömmer om idag är en tur till Skottland.

Typiskt Skottland för mig! Bilden är lånad från sajten Isle Inn Tours.)

I lokalblaskans resebilaga såg jag en annons på en resa om åtta dar till Skottland. Där ingick whiskyprovning, skotsk natur och historiska utflykter. Det lät så himla mysigt – tills jag såg priset – 13 500 bagis, ungefär. Jag som inte ens har råd att skaffa mig ett pass…

Där slutade mina drömmar. I stället ser jag fram emot den tripp Anna och jag ska göra i slutet av nästa vecka. Den går inom Sveriges gränser, själva resan är lagom lång, den är lagom dyr och bäst av allt: vi får vara tillsammans och fira en högtidsdag. Det är guld värt! Nej, det är mer värt än alla resor utomlands och Skottland och vad som helst! 😀

Read Full Post »

Yet another Royal Wedding…

Det har väl knappast undgått nån idag, rojalist som republikan, att det ska rustas för Royal Wedding i the UK nästa år. Prins William förlovade sig med sin tjej Catherine ”Kate” Middleton redan förra månaden, i Kenya. De tu har varit ett par i fem år, ungefär.

Prins William och hans blivande fru Kate.

                                                                                                                                                               Jag minns när Williams föräldrar Diana och Charles gifte sig. Det skedde under den tiden jag bodde i södra England. I sommar blir det exakt 30 år sen… Och jisses vilket ståhej det var! Det var nog baske mig värre än bröllopet här i år mellan Victoria och Daniel… Jag minns att jag tyckte att Diana var så vacker, samtidigt som hon på sätt och vis var en tjej från folket – vilket hon ju egentligen inte var alls. Samtidigt var hon hemlig, lite mystisk och ganska skygg. Dessutom var hon ju bara ett år äldre än jag och knappt 20 år när hon gifte sig. Sista tiden i äktenskapet med Charles såg hon inte alls lycklig ut på pressbilderna. Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt och mycket tragiskt i en bilolycka i Paris 1997.

Den blivande brudgummens föräldrar Diana och Charles på sin bröllopsdag.

                                                                                                                                                   Williams pappa Charles, däremot, gifte om sig 2005 med en kvinna som nog hade passat honom bättre från början, Camilla Parker-Bowles. De delade många intressen, men var faktiskt också ett par redan år 1970. Då var Diana nio år. Därmed menar jag INTE att en alltför stor åldersskillnad mellan Diana och Charles var en bidragande orsak till skilsmässan, men jämfört med Diana framstod Charles allt som oftast som en riktigt träbock i mina ögon. Det relativt nyblivna fästfolket William och Kate är 28 år båda två. Mycket smartare, anser jag.

Prins William har gett sin fästmö sin mors förlovningsring som består av safirer och diamanter. Ett smart och ekonomiskt drag eftersom bröllopet lär kosta en hel del. Dessutom firar drottning Elizabeth diamantjubileum 2012, det vill säga 60 år på tronen.

Prinsessan Dianas ring, numera Kates.

                                                                                                                                                         Vi får hoppas att pressen, särskilt den brittiska, är snällare mot prins Williams blivande fru än den var mot hans mamma. Men paret råkade illa ut redan 2007 när deras förhållande bröts, troligen på grund av det hårda trycket från media.

Hur MITT år i södra England slutade? Äh, jag rymde med mjölkmannen, men DET är en helt annan historia!..

Read Full Post »