Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ekonomisk hjälp’

Ett missat inlägg.


 

Den svarta, gula och vita kattungen är mest nyfiken.

Lillmissarna har jag inte missat i alla fall.

Jag är en miss. Naturligtvis inte nån skönhetsmiss utan en sån som tycks missa en massa saker. Jag grottar ner mig i mitt nya jobb i veckorna och HEPP! så missade jag till exempel att det var norrsken igår kväll… Möjligen hade jag sett det om jag hade bott annorlunda och inte haft så många grannar tätt inpå. JA, JAG VILL FLYTTA! (Men det är en annan historia…)

 

ULkort

Vem får åka gratis?

En annan sak jag har lyckats missa är att UL har haft en kampanj och lyckats få 3 500 personer att prova att åka kollektivt i stället för att åka bil. Hum… kan det vara möjligt att UL erbjöd andra än de anställda inom sin huvudorganisation att gratisåka? Huvudorganisationen, vars främsta uppgift är att ge oss länsinvånare vård och omsorg, brukar då och då införa såna där rätt smaskiga fringe benefits. En gång i tiden fick den som var anställd till exempel fri öppen sjukvård… Undrar vad det kostade… Inte blev vi friskare för det, för övrigt. Somliga av oss blev inbilska inbillningssjuka.

En liknande huvudorganisation fast på en annan plats i landet kanske ska få ekonomisk hjälp via TV:s Lyxfällan. Organisationen har så dålig ekonomi, men fyndiga anställda, uppenbarligen. En sjuksköterska har ansökt om att organisationen ska få vara med i programmet. Ha ha ha, det var riktigt bra, tycker jag!

Sen sätter jag skrattet lite i halsen när jag läser om hur våra lokala offentliga organisationer försöker spara. Enligt Radio Uppland har Uppsala kommun hyrt in föreläsare som bland annat tipsat om hur kommunen ska spara in pengar på handikappomsorg. Ett sånt tips är att inte bevilja så mycket personlig assistans. Nu skedde detta under förra mandatperioden då kommunen leddes av en annan majoritet än idag, så det kanske inte var så konstigt att jag missade detta. Men ändå. Det är så skamligt att jag blir skitförbannad, på ren svenska.

Och som grädde på moset lyckades jag nästan missa vem som ska leda Melodifestivalen 2016. Nästan. Jag ville liksom inte veta detta. Så… det kanske rentav blir som så att jag missar hela skiten mello nästa år, för nån mello-snällo-tittare känner jag mig inte som om det blir just den programledaren. Sorry, men en kan inte älska alla.

Melodifestivalen

Jag hoppas att jag har läst fel om vem som leder mello nästa år…


Vad har DU missat på sista tiden??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.


 

Beslut om respenning AF

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Guldpengar

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår gjordes det stor affär i media om att allt färre är med i a-kassan.  Allt färre unga, ska tilläggas. Bara tre av tio är anslutna.

Det var åren 2006 – 2008 som massor av medlemmar, många av dem yngre

[…] försvann […]

enligt kanslichefen på Arbetslöshetskassornas samorganisation. Självklart undrar man varför. Alla droppade ju liksom inte bara av för att avgifterna höjdes. Så många som 150 000 anslöt sig aldrig. Även här var de yngre överrepresenterade.

Det är inte bara kostnaden som får folk att avstå. Det är också de krångliga reglerna. Osäkerheten om man överhuvudtaget ska få nån ersättning trots att man betalar sin månadsavgift. Statsminister Reinfeldt tycker att det bör informeras mer om nyttan av a-kassan. Ja, det kan jag väl hålla med om. Men varför inte på samma gång se över reglerna och göra dem lättare att förstå? Jag skulle inte heller vilja betala för nånting varje månad och sen inte vara säker på att jag får ekonomisk hjälp av den försäkringen om jag skulle behöva. Bara sex procent av unga arbetslösa fick  inkomstrelaterad a-kassa förra året. För 2006 var siffran 19 procent.

Socialbidragen har däremot ökat med 25 procent de senaste två åren.  Och många av socialbidragstagarna är ungdomar. Arbetslöshet ligger bakom ungefär 40 procent dem som får socialbidrag. Så många som 25 procent av dessa är inte med i nån a-kassa.

Jag tror ju inte att de som betalar ut socialbidrag är snällare än a-kassorna och personligen skulle jag önska att fler anslöt sig till a-kassorna. Samtidigt har jag full förståelse för att folk inte gör det. Inte nog med att reglerna är krångliga, man blir allt som oftast otrevligt bemött av a-kassan. Det är som om de som jobbar där inte fattar att den som till exempel ringer för att ställa frågor befinner sig i en mycket utsatt position. Bara att sända a-kassepersonalen på en kurs i service och bemötande kanske skulle locka fler att ansluta sig. Men som sagt en översyn av reglerna, som bara är  krångliga, behövs framför allt.

Read Full Post »

Sju dar kvar… En vecka. Sen blir jag inte bara förnedrad och tvingad att försöka få ekonomisk hjälp av samhället utan jag gissar att jag blir livegen. Misstänker starkt ett av följande:

  1. Arbetsförmedlingen ringer bums och föreslår att jag ska göra praktik. Hos min förra arbetsgivare. För hälften av min förutvarande lön.
  2. Arbetsförmedlingen struntar i mig. De förmedlar ju ändå inte jobb.

Jag har sökt ett antal jobb här på sistone, men antingen är jag inte med i första urvalet intervjupersoner eller så får jag inte svar ens att ansökningarna kommit fram. I somras var det ju dessutom en människa som var så ivrig att få tag i mig att hon ringde under en minnesstund efter en begravning trots att jag bett henne att återkomma senare. Men sen har jag inte hört nåt. Nej, det är verkligen arbetsgivarnas marknad och vi slavar vi ska stå här till förfogande.

För tillfället tar jag vilket jobb som helst – även ett jobb där min själ långsamt dör och där jag inte får ägna mig åt att skriva. Men jag tar INTE jobb hos min förra arbetsgivare igen. Det gör jag INTE. Även en desperat Toffla har sina gränser.

Jag har betalat en räkning nu på morgonen och gått igenom ekonomin för december. Det ser inte muntert ut… Jag har visserligen köpt en del julklappar redan, men jag har inte köpt en enda till tre av de fyra barnen. Till Anna har jag knappt börjat köpa än och i julklappspåsen till mamma ligger typ två små klappar. Och så är det bilservice för 2 000 pix på måndag och frissan för några sköna hundralappar (som detta VÄL är värt!) ett par veckor senare. Jag får ju sån kalufs och är tvungen att klippa mig regelbundet annars ser jag bara ovårdad ut. Fast det spelar ju ingen roll, ingen tycks ju vara intresserad av att anställa mig i alla fall.

Så har glatt och roligt känns det idag. Tjolahopp!

Read Full Post »

Nordea har tittat på hur länge de unga bor kvar hemma. Siffrorna som redovisas är förskräckliga, anser jag!  Av tusen intervjuade är det

  • 54 procent i åldrarna 18 – 21 år som bor kvar hemma
  • 25 procent i åldrarna 18 – 29 år som bor kvar hemma.

Men det är ju inte klokt! Över hälften som är myndiga och upp till 21 år bor kvar hemma hos mamma/pappa och en fjärdedel bor kvar tills de är nästan 30. Man undrar om 30-plussarna har tillfrågats… Dessutom visar resultaten av 13 procent av de yngre varken pluggar eller jobbar. Vad gör de då???

Vidare är det ungefär hälften som inte betalar en spänn för sig hemma. En av storbankernas privatekonom anser att 2 000 pix i månaden vore rimligt.

OK, nu ser det ju ut som det gör på ”marknaden”, men bilden ljusnar, enligt privatekonomen ovan.

Själv flyttade jag hemifrån så snart jag fyllt 18 och blivit myndig. Men det var andra tider då. Däremot kan det inte vara nån höjdare idag, liksom det inte heller var på stenåldern när jag var ung, att vara vuxen och inte ha nåt eget liv. Att vara beroende av en eller båda föräldrarna… Särskilt inte när man närmar sig de 30…

Osunt, är min spontana tanke. Vad är din???

Uppdaterat: Enligt TT-artikel den 1 oktober visar studien OCKSÅ att föräldrar ställer upp mycket för sina barn, till exempel genom att bidra till flytten eller att ge ekonomisk hjälp överhuvud taget. Dessutom visar studien att det generellt sett pekar mot en bättre ekonomi – även för de yngsta. Många har få lån och unga sparar mer.

Read Full Post »