Ett sorgset inlägg.
Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!
Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.
Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?
Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?
Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.
I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.
Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
