Bubbel i systemet

Ett omtumlat inlägg.

---

 

Champagnen bubblade i mitt system i natt så jag sov inte mer än två timmar.

Nej, idag har jag inte sökt nåt jobb. Dagen idag går jag mest omkring i nån sorts yra och fattar inte om presenten jag fick igår är sann eller inte. Jag tror lilla mamma känner likadant, för hon ringde fyra (4) gånger igår. Jag ringde henne bara en gång igår och det var en speciell känsla att få leverera nyheten.

Inte blev det mer än två timmars sömn i natt, ungefär. Fästmön och jag öppnade champagneflaskan, som hade legat på vänt i några år, på kvällen och skålade i finglasen från Orrefors – och mumsade tämligen smaklösa jordgubbar direkt ur plastförpackningen – VID DISKBÄNKEN. Såna är vi! Bubblet i systemet och alla funderingar gjorde att jag snurrade runt i bingen hela natten.

Vi åt smaklösa jordgubbar direkt ur plastförpackningen.

Telefonsamtal och sms trillade in hela eftermiddagen och kvällen. Extra lustigt var det att NK* messade tre minuter innan Malin ringde och frågade om hon fick bli min nya chef. Jag saknar fortfarande NK och alla de andra arbetskamraterna otroligt mycket, men vi har ofta kontakt på ett eller annat sätt. Och nästa vecka, när jag är tillbaka från begravning och mammabesök, innan jag tillträder min nya tjänst, ska jag försöka få till ett litet möte nån kväll.

Extra glad blev jag när en av mina före detta chefer ringde igår efter att jag tackat per sms för fina referenser som ledde till ett nytt jobb. Och att höra gamla vänner som telefonerade för att gratta på födelsedagen nästan gråta i luren av glädje för min skull gjorde hjärtat särskilt varmt. Då kan jag bortse från och trycka ner Den Lilla Sura som sitter inuti och fäller kommenterar om folk som bara hör av sig när det går bra och typ…

Undras var de höll hus de svåra stunderna..?

Vi har alla våra kors att bära och mitt kors blev understundom så tungt och otympligt att jag fick lägga allt fokus på att orka och inte ägna ens en sekund av en tanke till nån annan som hade det svårt. Ja, jag är ingen genomgod människa, jag är nog en ganska vanlig sort.

 

Mer jordgubbar, men tillsammans med linfrön i filen, inte till champagne.

Idag har det inte blivit nån champagne till jordgubbarna. Anna hade köpt en sort på stan i måndags som både smakade och doftade lite mer. Några av dessa lämnade hon kvar här och dem intog jag till frukostfilen tillsammans med sedvanliga linfrön. Jag har som sagt INTE sökt ett enda jobb hittills idag. I stället har jag ägnat en del tid åt att boka om möten och annat inplanerat eftersom jag eventuellt börjar jobba redan den 9 maj. Mina 48 krukväxter har fått vatten och min trogna lägenhetsvakt Lucille har lovat att utfordra dem under min lilla helgtripp. Jag har varit ute med sopor denna kylslagna onsdagsmorgon, men jag har faktiskt också gjort nåt så ovanligt som glott en timme på TV. SvT visade ju igår den första delen av Inför Eurovision song contest och den missade Anna och jag. Vi tog en promenad i stället efter eftermiddagens tårtkalas och före middagen. Riktigt urblåsta blev vi, men det var väldigt skönt. Idag kunde jag i alla fall konstatera att övriga länder som är med i musiktävlingen ska delta med såväl vuxna artister som låtar – till skillnad från Sverige där de flesta artister och bidrag höll sig på dagisnivå. Kanske är det med andra ord värt att titta på finalen, trots allt..?

Jag undrar vem hon var, Gula änkan..?

Jag har packat min väska och hängt fram svarta kläder. I natt hoppas jag att jag får sova så att jag orkar med långkörningen i morgon. Men först ska jag självklart se När livet vänder. I kväll är det säsongsavslutning och jag kan bara hoppas att de är så kloka på SvT att de ger Anja Kontor i uppdrag att fortsätta göra bra TV-program. Och innan jag bänkar mig i bästefåtöljen klockan 20 ska jag träffa Kommunalrådet och skjutsa hem Anna som jobbar en extra lång dag idag.

Nu ska jag läsa om Gula änkan, för jag är väldigt nyfiken på vem damen på Veuve Clicqout-korken var! En lär så länge en lever…

Jag hoppas att Du har en bra onsdag! Jag har nog inte landat i den här dan ännu…

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katter och ungar och hemgjort äpplemos

Ett inlägg om små och stora, tvåbenta och fyrbenta och en massa gott.

---

 

Grattis i förskott, Frida, 21 år nästa vecka!

Inte minns jag hur jag var när jag var 21 – det var så väldigt länge sen. Men i kväll fick jag se hur Frida är, hon som inte riktigt än är 21 men blir det nästa vecka. Vi i familjen firade henne i Himlen i kväll. Små och stora presenter och de flesta mjuka. En 21-åring har annat på önskelistan än en tolvåring… Fästmön lagade mat och hade fixat smaskigt fikabröd och tårta som nästan alla kunde äta. En i familjen förbereder sig för en operation och fick avstå det goda. Det är tufft för somliga just nu!

Det var länge sen vi var samlade alla sju. Att båda tjejerna är hemma samtidigt hör till ovanligheterna. Några barn har vi nästan inte längre i familjen. Vart tog de vägen? Tre vuxna bonusbarn och en tonåring som har mörkare röst än sin pappa, nästan. Va..? Han var ju fem år nyss…

Till och med kattungarna har blivit stora. De är nu fem veckor och har börjat gå på pottan. Lilla Kickan, fröken Citrus, hade lite svårt att komma fram till matskålen. Men mommisen Tofflan slängde ut mamma Mini ett tag och höll undan brorsan Cosmos – och matade den lilla med köttfärs. Urrrk tycker jag personligen, men tänk – den lilla åt!

Jag fick äpplen från Jerrys träd och äpplemos på Jerryäpplen som Anna hade kokat. Annas snälla mamma hade lämnat tillbaka en bok hon lånade av mig för ett tag sen – vi gillar båda Jojo Moyes och jag fick ju två av hennes tidiga böcker av vännen FEM när hon var här och hälsade på i maj. Det är roligt när nån mer gillar samma författare.

Nu ska jag kasta mig i bästefåtöljen med Maj och ett glas rött. Du får titta på katter och ungar och hemgjort äpplemos om du vill. Ju fler bilder, desto mindre utrymme kvar här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har ont i huvet

Ett rätt gnälligt inlägg.

---

 

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fina ord och kärlek

Ett inlägg om ord.

---

 

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det skulle ha varit vi…

Ett gift inlägg med lite djup.

---

 

World Aids Day-pin – det röda bandet.

Det skulle ha varit vi. Det skulle ha varit Fästmön och jag som gifte oss på Stora Torget här i Uppsala för nån timme sen c/o Musikhjälpen 2014. Men vi hade inte möjlighet att bjuda på auktionen. Och förresten passar det väl bättre med ett ungt heteropar med en liten pojkbebis än ett par kvinnor som levt mer än halva sina liv och den ena har tre vuxna och ett minderårigt barn? Nä, det hade inte gjort sig lika bra – även om Sarah Dawn Finer och Kärleksvisan är ”våra”.

Så stort GRATTIS till Emil och Karolina! Må ni ha ett långt och lyckligt liv tillsammans! 

Emil och Karolina betalade 26 000 kronor för att få gifta sig i glasburen och få lyssna till Sarah Dawn Finers ljuva stämma. Pengarna går till att stoppa spridningen av HIV. Det tycker jag är enormt bra! För när HIV och aids först blev känt här i västvärlden kunde man inte ens skänka pengar direkt till HIV-forskningen. Det var så skambelagt att den som ville bidra fick göra det till Cancerfonden. I dödsannonser över alla dem som avled i sjukdomen var det likadant: den som ville bidra skulle sätta in pengar till Cancerfonden – för man låtsades att den döde avlidit av cancer.

Jag köpte min World Aids Day-pin för ungefär tio år sen. Då hade det blivit bättre. Då hade man nämligen insett att andra än homosexuella män och sprutnarkomaner kunde få HIV. Ibland är det bra med fördomsfullhet – när det leder till nåt bättre. Sedan dess har det kommit bromsmediciner som är så bra att de sjuka kan leva ett ganska normalt liv – förutsatt att de äter sina mediciner, förstås. Och mediciner är ju inte gratis. Därför sällar jag mig till den kör som hyllar Musikhjälpen 2014 och alla som har jobbat med och bidragit till det hela! Ni har gjort ett fantastiskt meningsfullt arbete!

När det gäller fördomar har vi emellertid en lång väg kvar att vandra. Visserligen får även även homosexuella män numera lämna blod på våra blodcentraler. Men många blodcentraler har

sett till

att det är svårare. Homosexuella män måste nämligen vänta tolv månader efter ett samlag med en annan man innan de ens kan testas för blodgivning. Men… vad hände med alla andra som har haft sex det senaste året? Hur ska Pelle, som anser sig heterosexuell, veta att Pia, också hetero, har legat med Lasse, som ligger med både män och kvinnor? Varför får Pelle lämna blod men inte Lasse? Varför ska de homosexuella männen sorteras ut och lyda under hårdare regler än alla andra? Varför har inte alla tolv månaders väntetid i såna fall? Därför att det råder blodbrist. Och homosexuellt blod är uppenbarligen inte pålitligt.

Nä det kanske inte skulle ha varit vi heller, Anna och jag, som gifte oss i den där glasburen idag. Det kanske skulle ha varit ett bögpar. Om man ville motverka fördomar. Fast nu handlar ju Musikhjälpen inte om att motverka fördomar utan om att motverka spridningen av HIV. De 26 000 kronorna från Karolina och Emil räcker till mycket bromsmediciner. Låt oss vara tacksamma för det. 

Här kan vi alla se Karolina och Emil och lyssna på Sarah:

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så blev vi tre

Ett inlägg om mat och TV och en lyxtvättad bil.

Igår eftermiddag åkte jag och hämtade min Fästmö från jobbet. Vi drog hem till Himlen och tog en fika och jag fick både chans att PRATA AV mig (jag hade fått höra att jag inte var tillräckligt hjälpsam eftersom jag inte kunde gissa vad somliga ville och att jag var elak – precis som vanligt) och prata med barnen. Elias hade fått så fina klappar, bland annat en Guiness rekordbok som han visade. Men gladast blev han nog för mobilskalet från mamma, det med SvampBob…

Elias och hans julklappar lämnades av hos pappa Jerry, liksom Linns väska. Anna, Linn och jag fortsatte sen in till stan där Linn skulle träffa en kompis. Anna och jag åkte till New Village. Det är gott att få ha sin älskade hos sig, även om det är nån annan som hela tiden försöker ta främsta platsen genom att synas och höras mest. Ibland blir vuxna människor värre än småbarn…

Anna, min älskade.

Gårdagskvällen ägnade jag åt att laga mat och diska. Jag fixade italiensk kycklingfärssås med spaghetti och lyckades bränna fast spaghettin i kastrullen. Men vi blev mätta ändå. Jag fick jäkligt ont i magen efteråt och det har fortfarande inte riktigt släppt. Ett irriterande illamående hänger kvar idag.

Vi såg första avsnittet av Fröken Frimans krig och det var riktigt roligt! Bra skådespelare, snuskigt, rejäla fruntimmer och humor. Man fick skratta gott. Del två går på måndag kväll och tredje och sista delen visas på nyårsdagen.

Idag har Duktiga Anna varit och tränat. Jag, som inte är så hjälpsam…, åkte ett par ärenden åt min mamma. Medan Anna tränade tankade jag först bilen och tvättade den sen. Jag hade sån himla tur att det var tionde tvätten och därmed gratis. Hon som jobbade på macken tyckte att jag skulle slå till på värsta lyxtvätten och det gjorde jag. Clark Kent* skiner verkligen nu!

Vi hämtade hem en meny för morgondagens middag som blir asiatisk, men i afton ska vi åka och äta italienskt igen, dock på lokal. Mamma har lovat att bjuda oss båda dagarna, trots att jag har sagt att jag betalar söndagsmaten. Den tänkte vi hämta hem vid lämpligt tillfälle, nånstans mellan söndagskaffe och inhandling av livsmedel till nyår.

Mamma studerar morgondagens asiatiska meny.

I kväll startar den nya vändan Stjärnorna på Slottet. Det är Malena Ernman som inleder. Direkt efter kommer en julspecial av Downton Abbey. Naturligtvis spelar jag in båda på DVD-hårddisken, för jag vill inte missa nåt av programmen. Bord är bokat till klockan 19, så vi hinner möjligen hem till Downton.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledig lördag – för somliga

Ett inlägg i vilket Tofflan fryser något, filosoferar över vilka förebilder föräldrar är och är lite allmänt nervös.

Det är kallt i Sverige. Jag tyckte att det lät bättre som öppningsmening än: Det är lite kyligt och ett par minusgrader idag. Däremot skiner solen. Den skiner totalt obarmhärtigt mot mina renputsade fönster. Fönstren ser nu inte bara flammiga ut – de är randiga och prickiga också. Bara så du vet. Och isiga. Men mina krukväxter mår bra, tack.

Fönstren är bland annat isiga – det flammiga, ränderna och prickarna får du inte se! – men palettbladet trivs bra i novembersolen.

Idag skulle jag INTE upp och städa. Vad händer? Jag hade glömt sätta iPhonen på ljudlöst och väcks av en signal om att jag har fått en kommentar på bloggen strax efter klockan sex. Och det var ingen rolig eller intressant kommentar ens utan spam som lyckats slinka igenom administrationsskorpionens klor. Ja, det stackars djuret måste ju sova nån gång det med, så det må vara hänt att ett och annat skräp når fram.

Jag lyckades somna om bara för att vakna förtton gånger av att nya grannarna skrek. Alltså, deras barn låter lite, men föräldrarna skriker typ jämt. Sista gången skrek jag tillbaks, för då hade jag fått nog. Jag fattar inte hur vissa vuxna funkar! En del föräldrar skiter i när deras barn skriker *pekar i en sydlig riktning* medan andra skriker ännu värre när barnen låter lite *pekar i västlig riktning* Finns det inga föräldrar som pratar i vanlig samtalston till sina barn? Inte konstigt att vissa barn är som de är – gapiga. Dessutom förstår jag verkligen inte varför man skaffar barn när man antingen skiter i dem eller skriker åt dem. Hur kul är det, liksom?

Mina två sista lediga dar har inletts. Sen väntar fem arbetsdagar och så två lediga. In i lunken. Det ska bli underbart och jag ser det verkligen inte som bara en lunk – jag längtar efter att få bidra med mina kunskaper och kompetenser, få en inkomst som jag gör skäl och rätt för. Inte nån ersättning från en försäkring jag har betalat till sen 1986 och som ger mig en tredjedel av min senaste lön.

Andra, däremot, har inte ledig lördag. Fästmön, som har ont lite här och var, ska jobba. Jag ska åka och hämta henne och Prinskorven om ett par timmar. Elias får hänga med mig den här helgen. Kanske inte världens roligaste för honom, men han brukar inte klaga utan vara så snäll. Jag hade tänkt att vi skulle tvätta bilen när vi har skjutsat Elias mamma till jobbet. Nu får vi se om minusgraderna sätter stopp för den planen eller inte. Lördagsgodis ska vi i vart fall inhandla på hemvägen! Tokerian har ett bra pris på lösviktsgodis. Dessvärre är det många med bajsiga fingrar som gräver där. Jag har inte riktigt hämtat mig från händelsen för snart ett år sen när jag blev jättesjuk – ett par dar före min operation…

Helgen blir annars lugn. Jag har massor att tvätt och har redan kört igång en maskin med tjockis-svart. Det är gott med sällskap, för då har jag inte så mycket tid att bli nervös. Men tänk… På måndag morgon ska jag infinna mig runt kvart över åtta på mitt nya jobb och delta i mitt första avdelningsmöte halv nio. Jag ska ju inte bara gå dubbelt med Per och få en ny chef som heter Johan – jag får ju nya arbetskamrater också… Per har enligt egen utsagor redan informerat arbetsplatsen om min ankomst via intranätet. Nu finns ingen återvändo… Och jag tycker att det är så spännande!

Vad händer i helgen hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är obotligt nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag är för gammal” – eh..?

Ett inlägg om ålder och jobb.

Uppdaterat inlägg: Det jag glömde skriva i inlägget är om de gånger jag har fått återkoppling på ett nej på ett sökt jobb. Där har – i samtliga fall – sagts att man har sökt en mer junior medarbetare. Men i platsannonser har jag endast ett fåtal gånger sett att man söker just juniorer. Och såna tjänster har jag inte sökt. Så åldersfixeringen ligger inte hos mig, det kan jag inte tycka!

————————————————————-

Det talas ofta om förslaget att höja pensionsåldern i Sverige. Visst, jättebra för dem som vill och kan och orkar jobba längre än till 65. Men mindre bra för dem som är runt 25 och aldrig har haft ett riktigt jobb, ens. Eller de som är nånstans i min ålder som befinner sig mellan två jobb.

Jag tycker att människor ska få bestämma själva. Idag kan det vara så att människor inte har råd att gå i pension vid 65, medan andra går redan vid 55. Var finns rättvisan i det?

Jag är fortfarande upprörd.

Vi är så jäkla åldersfixerade i vårt samhälle! När jag söker jobb märker jag att företagen/motsvarande söker människor som är högst 35, men som har 25 års erfarenhet när det kommer till kritan. För allt ska man kunna, trots att man som 35-åring inte har så många jobbår på nacken som en som är i min ålder.

Jonas Mauritzson vid rekryterings- och konsultföretaget Hammer & Hanborg skrev för några veckor sen ett blogginlägg om ålder. Jag blir inte lite irriterad när jag läser, jag blir mycket irriterad, för jag tycker att Jonas Mauritzson tar för lätt på det här med ålder. Att han kan visa upp ett (1) exempel där högre ålder vägt tyngre i ett rekryteringsärende ser jag närmast som ett undantag.

Det här med ålder, menar Jonas Mauritzson, är ett problem som ligger hos kandidaterna (= de jobbsökande), inte hos arbetsgivarna. Han skriver bland annat:

[…] har jag kommit fram till att åldersfrågan många gånger handlar om attityd hos kandidaterna. […] Om man fastnar i tänket att ”jag är för gammal” så tappar man energi och motivation, och utan rätt attityd och motivation är det svårt att få jobb oavsett ålder. […]

Värst av allt är den avslutande pekpinnen:

[…] du som är mer senior till åldern behöver ”tänka bort” åldern och istället fokusera på vad du kan och vill. Fokusera och tydliggör dina drivkrafter istället för att fastna i en negativ tankespiral kring din ålder. […]

Som sagt, väldigt lätt att säga och tycka, betydligt svårare i verkligheten. För vad ska jag tro, annars, när jag i nio fall av tio inte får svar på min förfrågan om återkoppling eller skäl till varför inte jag fick tjänsten? Jag menar jag söker bara jobb jag är intresserad av, men också bara jobb jag har de efterfrågade kvalifikationerna för. I vissa fall anses jag överkvalificerad, har jag fått veta. Men var ligger problemet då om inte hos arbetsgivaren? Jag kan ju varken kapa erfarenheter eller dölja alla år jag har skaffat mig kompetenser av varierande slag…

För mig är det obegripligt att den som befinner sig efter skaffa-barn-åldern och dessutom har många erfarenheter och kompetenser ständigt väljs bort. Vi som är vuxna har till exempel lärt oss att det är viktigt att passa tider, att vara på jobbet när vi ska, att kunna det vi jobbar med och inte bara säga att vi kan det etc. Vi är också rätt vana vid att inte få den lön vi är värda. Får vi det blir vi förstås glatt överraskade – för det finns ju undantag bland arbetsgivarna…

För övrigt är jag väldigt barnslig för min ålder. Kanske jag ska lägga till det på mitt CV nånstans?

Livet är kort. Tofflan är fortfarande lite upprörd.

Read Full Post »

Dags för Kulturnatt i Uppsala

Ett inlägg om evenemanget Kulturnatten i Uppsala.

Varje år ordnar Uppsala kommun Kulturnatten. Så även i år. Det firas till och med 25 år nu i morgon, lördagen den 14 september. Fästmön och jag ska förstås ner på stan och kika, men först ska Anna jobba. Vi har suttit och tittat lite var för sig i UppsalaTidningens kulturnattsbilaga för att bestämma vad vi vill se.

Slottet är kvar, men ner i Sturevalven kommer vi visst aldrig. Här en bild av norra tornet, taget en kulturnatt för två år sen.

Man kan säga att vi är lite… besvikna. Det känns som en repris på föregående år. På Forumtorget har kurderna sin plats, utanför bibblan är det bokbord, Missionskyrkan har författarstafett med nästan samma författare som alltid (roligt att se att Ola Larsmo är välkommen i år, en klar kvalitetshöjning jämfört med tidigare), Globalen bjuder på etiopisk mat (som jämt är slut när man kommer fram), på gågatan säljs det godisremmar och vid Fyris torg choklad, spökbiljetterna till Sturevalven är det huggsexa om och man har inte en chans att få nån… och så vidare och så vidare.

Vad vill vi se och uppleva då? Tja, allra helst som det är 25-årsjubileum kunde man ju tänka sig att nån större artist var inbjuden. Ärligt talat tycker jag inte att Ulrik Munther faller inom den kategorin.

Överhuvudtaget känns det som om hela Kulturnatten behöver förnya sig. Vi går i princip samma runda varje år och det börjar kännas väldigt… tjatigt och trist. Vi brukar se nån konstutställning, kika på bokborden på gågatan, kanske titta på nån fotoutställning, äta nån mat som vi köper på gatan… Och så köper vi godisremmar och åker hem och ser på TV, ungefär…

En natt vid Fyrisån.

En annan sak som jag hänger upp mig på är att jag tycker att det ska vara fri entré överallt på Kulturnatten. Det är det INTE. Ett exempel är museet i Vasaborgen (Sturevalven) som tar entré både för barn och vuxna på kulturnatten och hutlösa 100 respektive 50 spänn för en spökvandring. Min åsikt är att alla som vill ska få visa upp kultur av olika slag, men just på Kulturnatten ska kulturen visas upp utan kostnader. Det är väl ett sätt om nåt att locka besökare?!

Vidare funderar jag över namnet. KulturNATTEN… De flesta aktiviteter sker på dagtid eller på kvällen. De flesta evenemang har sista föreställning/motsvarande klockan 22. Det är väl liksom efter 22 som natten avlöser kvällen..?

Nej, jag ska visst åka in till stan även i år och titta på Kulturnatten, men jag efterlyser en förnyelse till nästa år! Som det är nu skulle man kunna återanvända programtidningen från år till år, bara ändra datum…

Vad tycker du??? Skriv gärna några rader i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Födelsedagsfirande i Himlen: Elias 11 år

Ett inlägg om firandet av en elvaåring.

Tack A, I och J för kramarna innan jag stack från jobbet!

Jag vet inte hur jag tog mig hem. Jag vet bara att jag grät och skrek i bilen. Tårarna flödade fritt. Och när jag kom fram var jag säkert randig som en zebra i ansiktet. Sen gick jag in genom porten, uppför trappan, in i lägenheten. Packade upp. Slog in ett paket. Fyllde i en blankett till a-kassan. Vilade en kvart. For för att hämta Fästmön. Ansiktet var inte sprucket längre. Vi skulle ju fira en elvaåring.

Happy birhtday.

Medan Anna fixade mat till De Utsvultnas Skara fick jag i uppdrag att blåsa ballonger. Och medan familjen åt middag la jag mig på soffan och läste en stund. Det var skönt att höra rösterna av de kära i bakgrunden.

Elias fick bara blåa paket av mig i år. Inte för att han är pojke, utan för att jag tycker att den blåa färgen på pappret är så vacker. Men jag vet inte om paketen i sig var så roliga – tre mjuka, en chokladkaka och en bok. (Tur för Bokus att den hann komma fram i tid!..)

Tre mjuka paket och två hårda. Och inte ett enda innehöll nån iPhone.

Elias har haft en enda sak uppskriven på önskelistan hemma hos mamma: en iPhone. Men det blev ingen sån. Vi tre vuxna hade inte möjligheter att ge honom en just nu. Kanske blir det nån till jul i stället. Elias höll masken, men jag tror nog att han var lite besviken.

Sen kom mormor och L och och Elias fick bland annat pengar. Morfar och moster kom också med pengar och choklad. Så nu kanske det räcker till en halv iPhone, nästan…

Go-fika med bullar, kakor och hallontårta ska man ju ha när man fyller år. Anna fixade även det. Hallonen kom förstås från Slottsträdgården. Jag tappade mina hallon på golvet, så du får se kakor och bullen i stället.

Go-fika med kanelbulle och kakor.

Elias hade blivit väckt tidigt i morse, så framåt kvällen blev han lite trött i mössan. Dessutom hade han varit med pappa hela dan och bland annat gått på bio. Det är väl tur då att sommarlovet inte är slut än…

Vår elvaåring.

En som också var trött var Elias vackra mamma som efter en lång arbetsdag lagade mat och ordnade födelsedagsfika.

Anna nära, en aning trött…

Tack, familjen, för att ni finns!

Livet är kort.

Read Full Post »