Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skitsjuk’

Ett sorgset inlägg.


 

Löv med droppar på asfalten

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Blött löv med droppar på marken

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

Ros med ljuspunkt

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnälligt och irritabelt inlägg, rätt sjukt, egentligen. Dessutom innehållande en selfie!

 

Tofflan på köksgolvet

Tofflan på köksgolvet. Nej, jag har aldrig påstått att jag är vacker. Men jag har i alla fall inte påmålade ögonbryn utan mina egna.

Tolv timmar har jag sovit i natt. På morgonen har jag förstås bara sovit av och till eftersom grannarna (de vuxna) bredvid redan strax efter klockan sex började skrika. Vid åttatiden lät det som om de möblerade om. Men ärligt talat sov jag igenom det mesta. Då är Tofflan risig, det ska du veta! Sömn är bästa medicinen för mig när jag är sjuk.

Just nu är emellertid inte sömn den bästa medicinen för min onda rygg. Den gjorde så ont när jag vaknade att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Men allting går – utom tennsoldater och små barn, som hon sa den där som plingade på min ytterdörr för att ge mig en smäll på käften sist. (Ja det är sant.) Jag släpade mig ut till köket. La mig på köksgolvet. Tryckte min knakande ryggrad mot det hårda underlaget. Gjorde mina övningar. Satte mig i skräddarställning. Det funkar! I alla fall temporärt. Nu har jag suttit vid datorn korta stunder i omgångar och då kommer det onda tillbaka – med besked.

Köksgolvet är skönt för ryggen, men i övrigt är det inte så skönt. Inte när man fryser för att man har feber. Jag är, precis som min pappa var, väldigt lågtempad normalt sett. Därför gör minsta stegring av kroppstemperaturen att jag känner mig skitsjuk. Nu har jag ingen aning om hur hög febern är och det är ju strunt samma, egentligen. Jag mår inte bra, helt enkelt.

Gårdagen försökte jag precis som idag tillbringa i sängen – tills ryggen protesterade och mina öron (grannarnas skrik). Nästa hållplats blev därför gästsängen. Det är min gamla enkelsäng som jag fick som barn och den är fantastisk bra, fortfarande! Resårbotten är fast och bra för min rygg. Tyvärr passar den botten inte in i ramen till dubbelsängen, annars hade jag bytt vid tillfälle. Vid tillfälle när jag inte har ryggskott, alltså. Där låg jag i alla fall i gästrummet och slumrade – tills nästa grannar kom på att de skulle städa sitt förråd. Det slamrades och bankades och dunkades i trappräcket. Jag gav upp. Hållplats nummer tre blev kökssoffan. Den är smal, men hård. Ryggen estimerade den mycket! Men sen började grannarna under såga och då var det kört i köket också.

Gustaf Fröding

Gustaf Fröding – antika inslag in hans diktning var temat för min C-uppsats.

Gårdagens sista hållplats blev bästefåtöljen där jag låg och försökte hålla mig vaken till Mr Selfridge samt twittrade lite mellan varven. TV-ljuden tog bort grannarnas höga röster. Bland annat konstaterade jag via twittrande att en person är intresserad av min gamla C-uppsats om Gustaf Fröding! Roligt! Fast mindre roligt är det att Uppsala universitet tar 75 spänn för att sända min uppsats till den intresserade. Nån del av de 75 kronorna får jag, författaren, förstås inte. Hade jag tillgång till en kopiator skulle jag fixa en GRATIS kopia och skicka till den intresserade. Alltså, 75 spänn. Hutlöst! Det är en maskin som gör kopieringsjobbet, en människa stoppar bara kopian i ett kuvert och lägger till utgående post. Det kan inte kosta 75 kronor, inte ens med portot inräknat! (Nu stiger febern…)

Till frukost igår blev det filmjölk, till middag mild lättyoghurt. Jag är inte sugen på nånting direkt. Idag ska jag försöka klämma ner ett par rostade mackor till frukost. Ja, jag har inte kommit längre i min dag. Men jag har i alla fall tvättat såväl ansikte som armhålor idag – alltid något! Skulle behöva en rejäl dusch och hårtvätt, men det orkar jag inte.

Tyvärr måste jag försöka upparbeta kraft att hasa över till Tokerian. Nässprayen håller på att ta slut, liksom pappersnäsdukarna och toapappret. Och då kan det ju samtidigt vara bra att få med sig åtminstone nån näringsrik soppa eller nåt hem. Det känns bara i skrivande stund som om jag ska bestiga ett berg…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ämligt och lite ordlekande inlägg.

 

Åker

Spår…

Det sätter sina spår att ligga på topp. Förra veckan, när jag hade semester och skulle göra så mycket (söka jobb, skriva bok, fixa med bilen, städa osv) fick jag ju ryggskott. På lördagen före första semesterdagen på måndagen. Ja, jag var rätt sur och förbannad, men jag kunde inte göra så mycket mer än att faktiskt vila den veckan.

Nu har jag jobbat en vecka medan Fästmön blev däckad förra söndagen av en förkylning. Jag har kämpat emot i det längsta, men igår kväll kände jag att nånting var på gång. Det var inte bara den nya sträckningen i ryggen från onsdagen, det hände nåt i näsan också. Idag har jag blivit förkyld. Jaha. Det var ju liksom väntat, men ändå. Jag brukar kunna stå emot.

magsjuka

Jag är sjuk.

Om jag ska tänka positivt blev det bra för A, som jag hade lunchdejt med, att han inte dök upp – då hade han säkert legat däckad nästa helg. Ska jag tänka negativt innebär en förkylning nåt urjäkligt för mig. Eftersom jag är det så sällan brukar jag bli verkligen sjuk. Jag tror att det är minst tre år sen jag var just förkyld – om inte mer. Så jag åkte faktiskt hem hela 40 minuter före arbetsdagens slut idag och känner mig inte alls bra.

Totaldäckad är jag inte ännu, emellertid. Därför har jag passat på att deklarera, så slipper jag försöka med det i morgon ifall jag är riktigt urpen. Det tog hela 20 minuter att kolla de förtryckta uppgifterna. Allt var korrekt och jag ser fram emot en liten, men ändock en återbäring!

Tid för däckbyte har jag bokat, på tal om däckad, men jag kör fortfarande på mina dubbfria vinterdäck, vårvärmen till trots. På torsdag ska Clark Kent* få sommartofflorna på i alla fall. Hoppas ryggen klarar att bära däcken tur och retur förrådet, in i och ut ur bilen.

I morgon bär det av ut till Himlen. Risken finns att jag är skitsjuk, men Anna har lämnat väskor och en kasse här som jag behöver åka ut med. Dessutom har hon bara kunnat handla det nödvändigaste. Och en lite biltur ska jag försöka orka med.Så klart jag vill stanna till söndagen, men vi får se hur jag mår. Det jag tänker på just nu är att lägga mig ner raklång en stund. Däcka för idag. Jag har förberett MASSOR av saker på jobbet idag – ifall att. Detta trots att datorn stod still för ominstallation från klockan nio. Jobbade förstås lite före nio, men resten gjorde jag typ efter klockan 14, ungefär.

Det sätter sina spår att ligga på topp, som sagt. Just nu är det våta spår från näsan och neråt… UFF!

Ha en go helg och håll dig på benen!


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett smaskigt inlägg.


Igår var vi ju på kalas
hos Fästmöns pappa. Vem vet, kanske var det där jag fick själva ryggskottet? Jag lyckades nämligen placera mig närmast såväl smörgåstårta som vanlig tårta och fick därmed uppdraget att skära bitar – åt många, dock inte alla 21, tack så mycket. Annas pappa tyckte att jag kunde börja för…

du har ju störst arsel!

Ja, han är rar, svärfar. Vi brukar skämta så där rått med varandra – han är naturligtvis värst. Men det är ju inte svårt att se varifrån Anna har fått sin humor, den som får mig att kollapsa av skratt då och då. Dessvärre kollapsar jag av smärta just nu varje gång jag skrattar, så Anna har hotat med

en show

till kvällen ifall jag inte är snäll. Tursamt nog är jag snäll. Mest i alla fall.

kakor

Sjukdomsvinst – kaka med öronproppar samt Ballerinalyxcookie.

Anna var ute och promenerade förut och hade passerat kakaffären. Det är sånt som kallas sjukdomsvinst, tror jag bestämt. Alltså det att den friskaste köper hem kakor till den döende skitsjuka. Vidare köpte hon med sig middag hem. I afton serveras grillad kyckling och ugnsgrönsaker – bara att micra respektive värma i ugn.

Jag måste skryta med att jag faktiskt kom ner på golvet och la mig med benen upp på en köksstol en stund. Därpå gjorde jag övningarna och ryggen kändes mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att komma såväl upp som ner på golvet. Jag fixade det, emellertid, för, som sagt, jag är en envis jävel. Har nog fått det från min mor – det var i alla fall vad hon hävdade när jag ringde henne nyss.

Nu ska vi alldeles strax läsa Söndags-Expressen för att se vad den där mediekändisen på Morgonen som vi är bekanta med har hittat på. Jag ska bara gå ett varv, för nu hugger det och värker igen.

Förresten har jag skickat efter ett par DVD-filmer. Att jag alltid går på reklamen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Usch, vilken urtrist tråkmåns jag har blivit! Jag kan sitta och gnälla över att det inte händer nåt – och sen när det verkligen händer nåt tar jag mig inte för att delta.

  • I helgen var det till exempel strålande fina vinterdagar. Gick jag ut på promenad (gratis)? Nej.
  • I helgen var det också slöjd-antik-hälsomässa. Gick jag dit (gratis på presskortet)? Nej.
  • Igår och idag är det Distingsmarknad på Vaksala torg. Gick jag dit (gratis att titta). Nej.

En aktivitet som jag emellertid har börjat ägna mig mer åt är att gå. Det är faktiskt så att hälen är bättre. Vissa dar gör den fruktansvärt ont, men ofta gör den inte ont en hel dag. Bara en hel eftermiddag och kväll när jag har skuttat upp och ner för trappstegar och balanserat…

I morse när jag kom till jobbet mötte jag Vänlige S som promenerade från bussen. Vi tog sällskap eftersom vi båda skulle upp på femte våningen – och jag gick alla trapporna upp! På lunchen traskade jag med P och C nerför alla trapporna – och sedan uppför dem när vi kom tillbaka. Det är jag jättenöjd med! Mindre nöjd är jag med att Den Hjärtegoda L är krasslig. Jag skulle nämligen ha fått äran att bjuda L på lunch idag, men nu satte sjukdom stopp för det. Trist! Å andra sidan ska vi försöka få till en ny träff nästa vecka och då har jag nånting att se fram emot! I morgon ska jag för övrigt promenixa bort till Gallan med Johan för att luncha.

fötter med hundar på strumporna

Dessa har traskat upp och ner för trapporna -flera gånger! – idag! Jag är mycket nöjd.


I kväll gör vi en utflykt till Himlen, Fästmön 
och jag, med ett antal kassar med mat, främst. Johan, som ju jobbar på samma ställe som jag, samåker med oss. Jag träffade honom i morse och det var så roligt att höra honom säga att han trivs här! Tänk om han kunde få förlängt eller en liten tjänst eller så… Det är oroliga tider för oss båda just nu. Jag funderar på hur många procent jag skulle kunna klara mig på. Inte roligt när allt jag vill – och Johan, tror jag bestämt! – är att jobba heltid och kunna försörja oss själva.

Mamma har ju varit och är jätterisig. Jag har ringt varje dag sen i förra veckan. Men igår hade vi kommit överens om att hon bara skulle höra av sig om hon var sämre. Inget samtal kom, så jag hoppas att det vänder för henne nu. Hon måtte ha fått en rejäl influensa, stackarn! De är många som blir helt däckade av den, en av mina kollegor var skitsjuk och hemma en hel vecka. Nu är h*n tillbaka i tjänst, men hostan skräller mellan kontorsväggarna.

Vädret är av och till, idag har det varit mest regnliknande snö här och temperatur runt nollan. Grått och trist. Jag blir sömnig av vädret, men ilsken på mig själv för att jag inte utnyttjade de soliga dagarna i helgen till att få ljus och luft. Jag städade och tvättade i stället. Tråkmåns jag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Många har brustit ut i nysningar och hostattacker den senaste veckan. Därför undrade Tofflan om du har varit höstförkyld än. Så här fördelade sig de 26 inkomna svaren:

38,46 procent (tio personer) svarade: Nej, inte ett spår av nåt virus här, inte! 

26,92 procent (sju personer) svarade: Jag vet inte om jag håller på att få nånting. Det killar lite i näsa och hals. 

19,23 procent (fem personer) svarade: Jaa, jag har varit förkyld redan. Usch! 

15,38 procent (fyra personer) svarade: Jaa fy, jag är förkyld just nu. 

Jag var den enda som lämnade en kommentar och så här skrev jag:

Tofflan själv är väldigt sällan förkyld, men när hon är det blir hon förstås skitsjuk, med feber och så. Precis som sin pappa…

Stort TACK för ditt svar! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som du som vanligt hittar här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »