Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘veta’

Ett litteraturplanerande inlägg.


 

Uppdaterat inlägg!!!


Det är ju så här att mål 
ska ställas upp i förväg av en period. Ijenklien. Jag gör lite… både och. Ett skäl till det är att min tillvaro inte alltid är go och fin, apelsin. (Vad fick jag det uttrycket ifrån..?)

En sak som jag däremot vet säkert är att jag inte slutar läsa förrän jag inte kan se är att göra det. För bokåret 2016 har jag gjort en liten TBR*-lista, det vill säga en att läsa-lista. Men grejen är att jag bara har påbörjat listan och nu behöver jag DIN hjälp med förslag på hur den ska fortsätta!

 

Min TBR-lista så här långt…

Januari månad: läsa julklappsböcker. Och det har jag gjort! Förutom några övriga böcker har jag läst dessa julklappsböcker…

JärnblodFärjanGården

I sanningens namnLivet enligt FikryAlla kan se dig

EldjägarnaFlickan framför murenHon som ser

 

Februari månad: läsa fler andra böcker än deckare. En kan väl säga att jag har börjat bra, för nu läser jag…

Etthundramil

 

Mars månad: läsa böcker av svenska författare.


April månad:
läsa brittiska deckare.


Maj månad:
läsa böcker från loppis och second hand.


Juni månad:
läsa böcker av skandinaviska författare.


Juli månad:
en blandad månad där jag väljer fritt.


Men sen då??? Nu får du faktiskt hjälpa mig lite. Skriv ditt förslag i en kommentar så ska jag ta det i beaktande.


*TBR = T0 Be Read, ”ska läsas”

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om såväl fiktiva som verkliga intriger – och intuition. För att inte tala om mat och vin…


 

Bok o kaffe på sängen

Morgonsysslor – läsa och dricka kaffe i sängen.

Och vart tog den här dan vägen??? För min del inleddes den med läsning. Jag hade inte tänkt ligga i sängen och läsa (och spela Wordfeud) så länge, men HEPP! så hade jag slukat de 160 sista sidorna i Flickan framför muren. Fy te rackarns sicken bra deckare! Nu har jag påbörjat min tionde och sista julklappsbok – och det är faktiskt inte nån deckare. I stället har Eva Wiklund (kommunikatör hon också precis som Kristina Appelqvist och yours truly, för övrigt!) skrivit en bok baserad på Anna-Lena Vikströms upplevelser av sina… förmågor. Detta skulle jag vilja skriva mer om här, men nånting inuti mig säger att det är sånt en inte ska prata så högt om.

 

 

Snö på garagetak

Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt.

Att känna och veta, se och höra, saker som de flesta andra inte noterar är ganska jobbigt. Min intuition, som jag väljer att kalla den, har de senaste åren dessutom haft en stor störning – jag har gjort fatala missbedömningar av framför allt människor. Men en del bedömningar har varit helt korrekta. En av dessa människor… påverkade mig negativt idag, tyvärr. H*n skrämmer mig, kort sagt. Det är en person som gillar att skvallra och intrigera bakom ryggar, gärna ställa sig… von oben. I ansiktet är det sen oskyldiga blå ögon och en leende mun. Ibland önskar jag att jag inte kan se bakom ansiktet – alternativt att ”alla” skulle kunna det. Fast tillvaron ska ju som bekant inte vara enkel. Vi är här för att lära och det är genom svårigheter – och svåra människor – vi kommer vidare. (Kanske är det därför jag drar mig undan mer och mer till böckerna..? Med min nya bok på gång är jag i alla fall ytterligare ett myrsteg närmare mitt mål att läsa fler böcker av andra genrer än deckare…)

Det har varit en grå dag. Snön finns kvar och den påverkar mig också negativt, men tack och lov har det blivit varmare. I morse var det ett par, tre minusgrader, framåt dan har det varit runt nollan. Jag längtar efter barmark igen. Det behöver inte vara sol varje dag, bara jag slipper snön, kylan och halkan…

Vinterträd

En grå dag. (Just dessa träd fotade jag i Himlen igår.)


Men jag har faktiskt inte bara läst och spelat idag. 
Jag har skrivit också. Nog hade jag velat skriva mer, men tyvärr blev det inte så. Jag tog en lång dusch och tvättade håret innan jag ringde mamma. Det var min tur att skrapa veckans Trisslott. Inte en spänn vann vi. Nu väntar en strykhög som jag gärna vill bli av med innan jag steker firren jag ska ha till middag. Igår provade jag förresten att steka kalkon i grillpannan. Det blev suveränt gott det också precis som laxen jag brukar grilla. Till kalkonen drack jag Zensa primitivo. Det gillar jag! Till kvällens middag blir det nog ett glas vitt. Mitt sällskap i afton blir, precis som igår, en bok.

Lördagsmiddag

Lördagsmiddag bestående av kalkonfilé med jumbo frites och ett glas Zensa primitivo. Mitt sällskap var ett tänt ljus och en bok.


Slutligen… det var en hel drös med folk från Uppsala
som syntes i TV-rutan i torsdags kväll. Kan DU se några bekantingar här – förutom Anders och Knut Knutson???

Anders Knut jag och Anna på Antikrundan

Kan du se några bekantingar???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skäligt inlägg.


 

Promenadväg

Vad finns där framme vid vägskälet?

Jag vet inte hur många bloggar jag läste i kväll där skribenterna sa sig inte ha nåt att skriva om. Att de tröttnat på bloggandet. Den som är trött på att blogga behöver ju inte skriva nåt. Ändå skrivs det. Konstigt, tycker jag. För egen del är jag också ganska trött, men det är av andra skäl. Det är inte så att jag har tröttnat på att skriva, det gör jag aldrig. Däremot har jag tröttnat på att delge alla mina tankar, känslor och upplevelser.

Vi skriver av olika skäl. Mina skäl för att blogga har ändrat sig genom åren. Nu närmar jag mig resans slut. För ett år sen kände jag en sån sorg vid tanken att sluta blogga. I skrivande (!) stund känner jag… en lättnad. Mina ord ska alltid finnas, men de ska bara inte finnas här. Sen. När det är slut.

Understundom har jag använt bloggen av det enkla skälet att jag bara vill säga mina ord och berätta högt vad jag är med om. Det finns ingen här där jag är att föra en dialog med. Det finns bara jag. Vissa dar känner jag mig ensammast i världen. Andra dar är mitt liv så fullt av människor att jag blir… trött.

Pärlor

Orden som pärlor…

I kväll kände jag att jag inte räckte till, att jag störde, att jag ställde nån sorts orimliga… krav? Jag vet inte varför jag vill veta vissa saker. Jag vet inte varför det är viktigt för mig att kunna planera lite. Det jag vet är att allt kan ändra sig i morgon, planer eller inte. Allt kan vara över, ta slut. Och jag orkar inte starta en ny kamp.

Men jag blir ledsen när det skrivs hur trött man är på orden och sen skriver man ändå. Varför göra nåt som är tråkigt, som en inte gillar? För mig är orden som pärlor som trillar av ett halsband. Och när snöret är tomt känner jag en sån lättnad. Mina ord och jag står vid ett vägskäl. Jag väger dem väl, för att hitta skäl till att välja just den vägen. Jag väljer däremot aldrig bort orden. Så gör jag. Du gör inte som jag, inte du heller. Gör på ert sätt, så gör jag på mitt. Det finns inget rätt eller fel. Det som gör mig ledsen gör kanske dig nöjd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spänt inlägg.


 

Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.

Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.

Blött löv med droppar på marken

Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.

 

Clark Kent

Clark Kent, my knight in shining armor.

Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.

Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!

Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!

Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.

Detta bildspel kräver JavaScript.



*Clark Kent = min lille bilman

**Lilla My = före detta kollega och referent

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Dagens citat kommer från 1999. Jag hittade det i en bok som fångade mitt intresse och inhandlades för fem (5) kronor. Och även om den handlar om händelser som kom i dagen för 20 år sen känns den väldigt aktuell. Om det nu ändå hade funnits några riktiga journalister kvar…

Britt-Marie Citron kommer till Metropolen Byhålan och Motala tidning hösten 1994 för att som reporter bevaka Motala kommun. Jag hoppas att det finns möjlighet för mig att skriva mycket mer om boken sen när jag har läst ut den. Idag lyfter jag bara fram ett citat ur boken som handlar om Motala tidning. Före citatet har Britt-Marie Citron förklarat konkurrenssituationen mellan Motala tidning och Corren. Som en extra krydda piffades konkurrensen upp av att Corren nyligen förgäves försökt köpa upp sin konkurrent. År 2008 köpte NTM-koncernen Corren. Både Corren och Motala tidning, som numera heter Motala & Vadstena tidning, ingår i det som kallas Östgöta Media AB.

År 1994 anses det lite finare i Motala att läsa Corren. Trots detta är Motala tidning större:

[…] Men de flesta Motalabor har vuxit upp med Motala Tidning och vanans makt bryter man inte så lätt. Motalborna hyser en hatkärlek till sin lokaltidning. Tompåsen, säger de föraktfullt, den är som gubbkalsonger, det står inget i den. Men de fortsätter ändå att prenumerera. […]


Jag undrar hur det är idag… Eller nej jag VET. Corren har lagt ner de flesta av sina lokalredaktioner och i Byhålebladet och Byhålenytt kan en läsa exakt samma artiklar… Det var roligare förr, liksom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det goda i livet.


 

Det finns en sak som hela tiden går uppåt i mitt liv – och det är vikten. Jag försöker stundtals hålla igen, tacka nej, inte köpa hem, men… det är lika bra att erkänna att jag tröstäter en hel del. Visst är jag van att vistas i mitt hem. Fast om jag finge välja skulle jag mycket hellre gå till ett jobb om dagarna och komma hem trött om kvällarna. Det är oerhört tärande på många sätt att klättra på väggarna, nämligen.

Exempel på vad jag tröstäter:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu gör jag vad jag kan
för att förändra min situation. Det vet människor omkring mig, såväl nära och kära som myndighetspersoner. Att konkurrera med mellan 200 och 400 människor varje gång jag försöker komma vidare i livet är inte det lättaste när man inte längre är nån ungdom. Inte i min bransch. Där ska alla vara 35 år högst och samtidigt ha 20 års erfarenhet.

Jag jobbar på att lära mig acceptera att det inte går att ändra vissa saker. Som ålder, till exempel. Däremot skulle jag mycket väl kunna ändra min vikt. Men det är tungt på många sätt och då kommer vikten inte ens i andra eller tredje hand.

Igår hade jag en proppfull dag, med mycket prat och babbel och en hel del stress. Det var nästan så att jag för en stund trodde att jag befann mig på en arbetsplats när jag pratade i fasta telefonen, mobilen ringde och nån plingade på dörren – samtidigt. Och så kom det lite mejl och sms och nyhetsuppdateringar också, för säkerhets skull. Men naturligtvis var det en positiv stress. Jag kan konstatera att det verkligen är så att inte alla människor vill mig ont. Det finns väldigt många människor som vill mig gott. Faktum är att de goda och snälla är fler än de som vill sabba, förstöra och vara elaka.

Helt optimalt för denna positiva känsla av stress var det emellertid inte att försöka förnya prenumerationen på mitt virusskydd strax före läggdags. Eller, det var så här att jag började i tid, men blev avbruten. Och när jag skulle fortsätta strulade det förstås hela tiden. Det vill säga, pengarna var dragna och installationen misslyckades. Jag grinade nästan och tänkte att jag i värsta fall får ta med mig datorn till expertisen på midsommarafton. Men så i morse hade installationen plötsligt gått igenom – utan att pengarna hade blivit dragna flera gånger än en. Det känns gott att kunna leva lite tryggare i cyberspace ett tag till.

I kväll är jag och får mitt hår fixat av ett av mina M. Efteråt har Fästmön lovat att bjuda på thaimiddag på stan. Det är ju nåt gott jag inte säger nej till! Och så äter jag lite för mycket. Igen. Det där med vikten får vi ta… nån annan dag, tror jag.

Ha det riktigt gott i kväll! Har du inte gjort det än, så kolla in min boktävling. Jag tänkte ha dragning i helgen, typ midsommardagen eller nåt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grannlaga inlägg.


 

Vad vet du om dina grannar, egentligen? Är det personer du umgås med eller hejar ni bara? Eller ni kanske inte hejar alls? Själv umgås jag inte med mina grannar, nåt jag har lärt mig att man inte ska. När jag blev huggen i och pratad om bakom ryggen gav jag nämligen igen med ord som ALLA kunde läsa. Sen upphörde den falska (?) vänskapen. Idag hejar och småpratar jag med några, medan andra vänder bort blicken när vi möts. Vända bort nån blick gör jag ALDRIG – även om grannar faktiskt är ganska ointressanta, egentligen. (Såna som surgubben jag mötte i morse, till exempel. Maj gadd, citronsoppa till frukost, liksom…)

Björn Lövenlid skrev igår i lokalblaskan en krönika om hur mycket han vet om sina grannar tack vare hitta.se. Dess karttjänst har fått en livsstilsfunktion. Det innebär att man i princip kan få veta vad folk i olika stadsdelar – och i närområdet – tycker om vissa saker. Alltså att det i vissa stadsdelar bor mest folk som röstar socialistiskt och att vissa stadsdelar härbärgerar golfare.

Hitta punkt se logga


Nu är jag inte nyfiken
på mina grannar, men jag tycker att det är lite läskigt att man via hitta.se kan få fram vissa uppgifter. Björn Lövenlid skriver:

[…] Den här informationen är klargörande och försåtlig på samma gång. Den är klargörande eftersom den blottlägger vilken delad stad Uppsala faktiskt är. Den är försåtlig eftersom den så lätt inbjuder till våldsamma generaliseringar och riskerar att stärka segregationen. […]

Det han menar är nämligen att du med utgångspunkt av den här informationen väljer vart du vill flytta eftersom du kanske vill bo nära människor som är mer lika dig själv. Men vi är ju alla olika individer och alla måste få plats i en och samma stad. Däremot tror jag inte att det går att bortse ifrån vad vi faktiskt kan använda den här livsstilsfunktionen på hitta.se till…

Om jag hade möjlighet att flytta skulle jag nog söka mig till områden där det bor glest med folk. Grannar är ett passerat folk för mig och jag slipper dem gärna (mycket troligt vice versa också). Ett hus i skogen? Ja, tack! Bara jag har en internetuppkoppling och får plats med mina böcker!

Var skulle DU bo om du kunde välja???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »