Råddande korkad, men nöjd med sänkt framtidsribba

Ett inlägg med viss självinsikt.

---

 

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En liten promenad

Ett inlägg om en liten promenad för att handla.

Det varma vädret håller i sig, men idag är det lite molningare och blåsigare. Känns ingen skillnad för mig, jag är lika varm som jag alltid är. Jag öppnar typ alla fönster och dörrar som går att öppna för att släppa in luft här hemma – Fästmön, när hon är här, kryper under filten och har ullstrumporna på. Det är så det blir när man går ner i vikt. HA! Vi feta vi fryser inte!

Oavsett sol och värme… vi går mot höst. Det går inte att komma ifrån. Men hösten är min favoritårstid, så jag ser fram emot den. Jag älskar alla vackra färger och att man slipper både svettas eller frysa. (Jorå, jag kan frysa också!) Titta bara på de här ”bären”…

Röda bär av nåt slag på ett träd.

Jag har varit en tur till Tokerian. Det är ju tisdag och då köper Tofflan alltid Expressens TV-tidning för den är bäst. Den vidhängande kvällsblaskan köper jag däremot inte och det är en sport att lyckas undkomma i kassan – för man måste egentligen köpa TV-tidningen tillsammans med blaskan. Jag vill inte läsa blaskan. Jag stoppar inte ner den i varukorgen eller varuvagnen. Det räcker med det jag kan läsa på nätet. Jag vill inte betala för att läsa Expressen.

Idag var det ganska lugnt på Tokerian. Inga jackor som låg slängda över mat eller så, men ett par personalkillar diskuterade sport med höga röster. Nä, idag var det en kund jag blev ilsk på! Det var en kärring – ja, jag kan inte kalla henne annat – som betedde sig illa. Kärring kan man vara redan vid 25, det har inget med ålder att göra. Denna kärring var emellertid lite äldre än så. Först strök hon alldeles för nära mig och jag var rädd att hon skulle sno min plånbok som jag hade i bakfickan. Men i stället lyckades hon smita före en kvinna som ställt sig i en kassakö. Hon bara liksom gled in framför kvinnan. Kvinnan och jag tittade på varandra med ögonbrynen höjda ända bak i nacken. Men ingen sa nåt. Kvinnan hade väl inte bråttom och jag skulle till en annan kassa, scannerkassan. Fast tänk så folk beter sig!!!

Soporna är utgångna till soprummet, men kläderna ligger fortfarande ostrukna och växterna skriker efter vatten. Det gäller att fylla sin dag med väsentligheter… I eftermiddag är jag ute i Himlen och stökar, DET är väsentligt!

Gör du mycket mer än jag idag??? Skriv gärna och berätta! Här, alltså. I en kommentar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt händelserika liv: En stund på Tokerian

Efter att ha talat med min mamma i telefonen (Jag ringde. Nu har hon fått en ny krämpa och hon ringer mig om hon blir sjukare. Men hallå! Det är väl bättre att hon ringer en doktor eller ambulans än mig som bor 30 mil bort??? Och jag KAN inte åka 2 x 30 mil med en bil med en taskig broms bara för att plantera tagetes på pappas grav) insåg jag att jag behövde

1. frisk luft
2. få upp mitt humör
3. lite förnödenheter

Därför en promenad till Tokerian där följande utspelade sig:

• En karl försökte hitta rostbiff.
• Jag fyndade en ask plommontomater.
• Kaffet var billigt, så jag köpte två paket av det lokalrostade Lindvalls.
• Skithuspappret var inte billigare än vanligt, men jag behövde köpa det ändå.
• Vid ostarna såg jag K:s föräldrar.
• En snorkig madam före mig i scannerkassan åkte på en avstämning. Rätt åt henne! Sex kassar hade hon, men hon hade ”missat” att scanna massor. Sin unge hade hon redan släppt iväg med en glass som inte var betald. Ungen stångades en stund med den låsta grinden, varpå en äldre herre åthutade barnet och menade att det skulle vara försiktigt så att inte grinden gick sönder. Mamman var tyst, men gjorde en ögonrullning 🙄 ungefär som att mannen var korkad. Fast det var ju hon som var mindre smart eftersom hon lät ungen gå med en obetald glass. Jag svarade med höjda ögonbryn…
• På hemvägen blåste det och jag mötte Spökplumpen och blev rädd.
• Jag hälsade på tre demoner och kände mig jättetuff.
• Nu är jag hemma och ännu mer uppretad på gapiga ungar (eller det är ju EN unge som hörs hela tiden. Var är fjärrkontrollen???)
• Jag hostar och blir galen på mig själv.
• Jag har ställt fyra starköl på kylning – här ska vi bli fulla i kväll! (Inte blir vi det på två öl var, jag skojade!) – och nu vänter jag bara på att klockan ska gå så att Fästmön får sluta jobba och komma hem till mig och fira Kristi Flax!

Vad har du gjort idag???

PS  Precis när jag kört en maskin mörk tvätt och hängt innehållet på tork kastade jag fil på mina svarta shorts och min mörkgrå t-shirt.

Read Full Post »