Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rehabilitering’

Ett inlägg om värme, väder och krångel. Och lite mys!


 

blixt

Blixtar kan vara farliga…

Det är en underbar värme just nu! Den är i alla fall underbar för mig som kan dra omkring hemma i shorts och linne utan att må dåligt av hettan och luftfuktigheten. Jag tillbringar mycket av min tid på ballen*, även om jag fick flytta inomhus en stund igår under åskovädret. Då passade jag på att stryka, vilket ju var bra. Inget oväder som inte har nåt gott med sig! Fast åskan ställde förstås till det på andra håll. Nu är det tågstopp – igen! Denna gång står Upptåget stilla mellan Uppsala och Sala på grund av ett blixtnedslag – i Mora. Ja, inte för att jag fattar hur det hänger ihop, men så är det. Tänk att det alltid ska krångla med tågen, bara, nu för tiden!

Nåt annat som bara ”krånglar” är sjukvården. Enligt SvT:s webbplats är Uppsalas sjukvård näst sämst i landet, visar en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL har tittat på medicinsk kvalitet, tillgänglighet och patienternas erfarenheter. Tyvärr var artikeln lite svår att förstå eftersom SvT:s skribent Hampus Rundberg uppenbarligen har svårt att skilja på ”de” och ”dem”. Våra svenska proffsskribenter med högskoleutbildning är inte precis några stjärnor på svensk grammatik… Eller vad sägs om detta, minst sagt pinsamma exempel ur webbartikeln:

[…] Vad vill du säga till dem som bor i Uppsala och blir oroliga när dem ser att Uppsala ligger näst längst ner på listan?

– Dem behöver absolut inte vara oroliga när det gäller den medicinska kvalitén däremot har jag förståelse för dem som tycker att dem behöver vänta för länge på vård och därför arbetar vi mycket med köer och väntetider, säger Erik Weiman (M), landstingsråd i Uppsala.​ […]

Detta är nästan värt löneavdrag… Eller kanske en grundkurs i svensk grammatik..?

Jag är glad och tacksam att jag inte är sjuk i Sverige 2014. Mina erfarenheter från 2012, när jag blev av med ett antal klumpedunser (=tumörer) har bleknat en del. Mest tänker jag på de positiva effekterna och att jag faktiskt lever och mår rätt bra idag. Men jag tror aldrig att jag har känt mig så utlämnad som de dagar jag tillbringade på sjukhus. Eftersom vårdtiderna ska kortas till minsta möjliga, blev jag den första dan matad med så mycket information kring min operation, min rehabilitering, min sjukhusvistelse etc att jag frampå eftermiddagen inte kunde ta in mer. Bara en sån sak… Det finns mer att berätta, men jag föredrar att fokusera på det som är positivt i stället.

Lykta bok godis på balkongbordet

Balkongmys.

Livet är en gåva – även om det kan kännas övermäktigt tufft ibland. Många dagar har jag bankat nävarna i väggen och undrat:

Varför just jag? Varför ska just jag drabbas av detta helvete?

Ja, varför just jag och inte nån annan? Det finns naturligtvis inga svar, men nån måste ju drabbas. Jag tror att min Gud tittar på mig och tänker:

Hon har redan drabbats av en del, hon får lite mer att kämpa med, för än är hon långt ifrån nån perfekt människa!

Men det finns stunder när jag bara har det gott, mitt i mitt privata helvete. Igår kväll, till exempel, satt jag och myste med mina lyktor, en spännande deckare och en burk dansk peppar. Då var livet varmt och mysigt, bara – även om jag förstås saknade Fästmön. Men det kommer små glimtar från hennes semestertripp via Instagram, så jag ser att hon också har det mysigt.

Dagen idag började mulet, men precis som igår har den nu övergått i sol. Jag tror att en ny, het dag väntar. Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri och uppdatering av uppgifter i en kandidatbank hos ett konsultföretag. Vidare har jag svarat på några mejl och nu ska jag kolla om det har hänt nåt i världen. Framåt dan ska jag försöka masa mig ut för att handla, om inte annat. I kväll ser jag säsongens tredje avsnitt av Morden i Midsomer. Det är mysigt på riktigt!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.


Jag måste ändå dröja kvar, lite.
Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »

Jag läser ett upprört debattinlägg i Svenska Dagbladet, signerat ett antal leg. psykologer och leg. psykoterapeuter. De är upprörda över att regeringen har, som de skriver, satsat KBT i rehabiliteringssyfte. Satsningen har nämligen medfört att andra terapier har kvävts, menar de.

Det klart att

[…] ett brett och mångsidigt perspektiv […]

är bäst när det gäller psykoterapi. Det som passar en patient behöver nödvändigtvis inte passa en annan. Men skribenterna menar, tror jag, att KBT har favoriserats av kostnadsskäl. Och DET är ju inte bra, inte bra alls!

I stället efterlyser skribenterna valfrihet även inom terapins område:

[…] Inom EU pågår ett vetenskapligt samarbete för utveckling av psykoterapi, där både psykodynamiska och kognitiva beteendeterapeutiska behandlingsmodeller ses som likvärdiga och kompletterar varandra. Det är svårt att se något vetenskapligt stöd, eller något annat skäl, till att Sverige skall avvika från övriga länder i detta avseende. […]

Nu börjar jag fundera lite… Psykodynamik – och jag ser… rött! På nära håll har jag nämligen beskådat hur en person utvecklade rena psykopatdrag i samband med psykodynamisk… inte behandling utan… utbildning! (På arbetsgivarens bekostnad, ska dessutom tilläggas.) Ja, det var rent skrämmande hur denna person började skrika oregerligt alt. kommunicera per e-post trots att jag befann mig i… närområdet.

Skribenterna menar i sitt debattinlägg att KBT kanske visar goda resultat i experimentella studier, men inte fullt lika goda i klinisk verklighet. De hävdar också att så många som ungeför var fjärde patient som erbjudits terapi i rehabiliteringsgarantin har avbrutit sin KBT i förtid.

Själv kan jag bara säga att KBT fungerade utmärkt för min egen del, när jag använde den för att komma förbi ett trauma. Den fungerade jättebra – till dess att psykopaten ovan förstörde mitt liv – och tvingade mig att avbryta KBT:n…

Så, jag säger JA! till KBT och ett rungande NEJ! till psykodynamiska metoder! Vad tycker du???

Read Full Post »

Idag tar man sig för sin panna igen när man slår upp lokalblaskan. Där står att läsa att det så kallade Samordningsförbundet i Uppsala län har fått 79 miljoner kronor hittills. Av dessa pengar har man använt 51 miljoner och lyckats (!) fixa 17 jobb. Ja men vad är detta????????

Samordningsförbundet i Uppsala län (ful och tråkig hemsida har förbundet också! Varför inte anställa en webbredaktör eller en informatör till förbundet så har det lyckats fixa ett jobb till nån långtidsarbetslös?) bildades 2008. Dess syfte är att vara myndighet i länet och samordna rehabiliteringen av sjuka, utförsäkrade och långtidsarbetslösa. Tanken är att göra den så kallade rehabiliteringen enklare. Via förbundet ska våra favoriter (!) Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, landstinget och länets kommuner samla resurser så att behövande får hjälp. Men man kan ju inte låta bli att undra över den så kallade effektiviteten när man hittills fått 79 miljoner och använt 51 av dessa för att fixa 17 jobb. Totalt deltar för övrigt 402 personer i ett tiotal olika projekt på olika platser i länet. Det är 17 av dessa som fått jobb eller startat eget.

Förbundet har tydliga och vettiga mål, men de känns inte särskilt mätbara, vilket jag tycker att mål ska vara så att de inte bara blir fluff:

  • att ge jobb
  • att öka deltagarnas arbetsförmåga
  • att främja samverkan medllan kommuner och myndigheter som deltar i förbundet
  • att se till att samlade resurerna används bättre för varje individ

Men som sagt. Några siffror eller procenttecken finns inte kring hur många som ska få jobb. Förbundschefen Magnus Arvidsson menar att det varierar från projekt till projekt. Han tycker också att det är

[…] en svår grupp […]

Det handlar om mellan 10 000 och 11 000 personer i Uppsala län som har varit borta från arbetsmarknaden i över tre år.

En del av syftet med projekten är att kartlägga hur olika insatser ser ut på individnivå, enligt Magnus Arvidsson. Men, återigen som sagt, ingenstans finns det nån samlad syn på eller nåt mål för hur många av dessa 10 000 – 11 000 personer som bör komma ut i arbete. Styrelens ordförande, moderaten Karl-Henrik Nanning säger att det beror på de olika projektens målgrupper. Försäkringskassans representant Pär Lundvik tror att färre än 35 procent får jobb, medan moderaten Alf Ahlstedt förväntar sig att mellan 80 och 90 procent börjar jobba.

Vice ordförande är folkpartisten Mohamad Hassan. Han tycker att det är för tidigt att döma ut och dra slutsatser av ett arbete som inte kom igång ordentligt förrän förra året. Alltså två (2) år efter att det startade. Men revisorerna är kritiska och saknar utvärderingar för projekten.

Det här tycker jag är snudd på skamligt! Gissningsvis är det skattebetalarnas pengar som används – så brukar det vara när myndigheter och landstingspolitiker och kommunalpolitiker är inblandade. En myndighet som har varit igång i tre år, ska väl för höge farao inte behöva två års startsträcka när det uppenbarligen finns gott om pengar inblandade? Har man dessutom lyckats få med sig dessa aktörer i ett gemensamt arbete borde alla förutsättningar finns för att lyckas. Nej, 17 personer ut i arbete – varav x antal av dessa har startat eget – det tycker jag är ett allt annat än tillfredsställande resultat. Varför inte byta ut styrelsen och kontaktpersoner så kanske det händer nåt? Kanske också låta några av de 10 000 – 11 000 få möjlighet att sitta med och uttrycka sina åsikter? Bara det skulle ju skapa ett antal arbeten…

Read Full Post »

Lokalblaskan kör just nu en artikelserie med rubriken Ett friskare folk?. Det handlar bland annat om långtidssjukskrivna som blir utförsäkrade och deras väg tillbaka ut på arbetsmarknaden.

Och det är väl bra att dessa långtidssjukskrivna får hjälp att komma tillbaka ut i arbete. eller? I vårt län handlar det om cirka 700 personer som ska få ett särskilt stöd att komma tillbaka ut i jobb. Eftersom många privata arbetsgivare – enligt en ny TCO-undersökning sex av tio – är negativa till att anställa nån som varit sjukskriven länge har man börjat satsa på nåt man kallar sociala företag. Det finns planer på att starta ungefär sex såna företag i vårt län inom områdena kafé, rehabilitering och second hand. Här får de som jobbar möjlighet att komma in i en jobbgemenskap igen och få känna att de behövs. Och det låter väl också bra?

Ett av dessa sociala företag heter Ting och kaka. Det drivs som en ekonomisk förening och har nio anställda. Många av dessa har varit långtissjukskrivna. Företaget har en butik och en mötesplats i centrala stan samt en syateljé på Kungsgatan. Det låter ju fortfarande bra?

Men… Varför känner jag mig… ledsen när jag ser en bild på en kvinna från Tanzania på första sidan. Hon lär sig virka på jobbet, men drömmer om att bli… swahililärare…


Det är inget fel med att lära sig virka, men att göra det på jobbet när man drömmer om att bli lärare känns… ledsamt, tycker jag.

                                                                                                                                                          Ett annat gäng människor som behöver hjälp att komma tillbaka i jobb är de som har varit långtidsarbetslösa. Satsas det nåt på dem? Nån som vet? Facken sänker sina medlemsavgifter i a-kassorna*. För metallarna handlar det om hela 150 spänn i månaden. Låter ju bra. Eller? Man får en lite taskig smak i munnen när man inser att det beror på att att det är så många utförsäkrade…

Den ljusnande framtid är vår, eller?..

                                                                                                                                                         *A-kassan ger 80 procent av tidigare inkomst i 200 dagar, därefter 70 procent. Den högsta ersättningen man kan få är 18 700 kronor i månaden före skatt.

Read Full Post »