Svart långfredag

Ett inlägg om min långfredag.

---

 

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är emellertid inte bara jag som är stollig. Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

En av mina amaryllisar tokblommar!

Långfredagens behållning var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gul torsdag

Ett inlägg om min skärtorsdag.

---

 

Tulpanerna är lila, men alla har inte slagit ut än.

Skärtorsdag borde heta gultorsdag. Är det nån färgblind som har bestämt namn på dan, tro? Skämt åsido, jag gulade ner mig rejält under torsdagen, fast när jag så här efterhand tittar på bilderna är det faktiskt inte bara gult… Men innan jag gulade jobbade jag halv dag. Jag textgranskade en rapport som ska till regeringen. Själv ska jag till Arbetsförmedlingen igen. Att kunna skriva korrekt är uppenbarligen inget myndigheten jag nu jobbar på prioriterar. Det är viktigare att kunna lay outa och rita. Ja, jag är besviken, men mitt kontrakt har gått ut och det är bara att finna sig i. Samtidigt har jag ett och annat spännande att se fram emot. Det blev ett litet avslutningssamtal med min chef. H*n ska vara ledig nästa vecka. Det är många vuxna som tar påsklov. Inte jag. Jag är ledig en dag, jobbar tre och sen blir jag arbetslös igen. Nä, det är inget aprilskämt. Inte konstigt att jag behövde pigga upp mig på Blomsterlandet efter jobbet idag.

Jag har ett påskris som är som värsta julgranen dekorationsmässigt sett.

Jag köpte vide och körsbärskvistar, lila tulpaner och påskliljor. En del av kostnaden står faktiskt Elliot Hund för – jag hade 18 kronor kvar av hans presentkort. Resten av presentkortet gick till tre krukväxter som jag har på jobbet. I nästa vecka får jag släpa hem dem. Men var 17 ska jag ställa dem? Här hemma finns ju redan nästan 50 växter…

Två florala arrangemang med varorna från Blomsterlandet blev det. Det största står i en vas på köksbordet. Kvistarna är dekorerade med svarta och mörkskära fjädrar samt röda glashjärtan. Sen går nog resten i gult. Ja, förutom de lila tulpanerna, dårå, de är ju lila. En kan säga att det jag har i vasen på köksbordet är som en riktig julgran, så mycket saker är det i mitt påskris. Jag noterade för övrigt att en granne i ett annat hus har kompletterat sin blåa ljusslinga med nån sorts fjäderarrangemang. Ser inte klokt ut, men h*n tycker säkert det är snyggt och det är h*n som har det.

Zinfandel, belgiska sjöfrukter och en bokreabok och tillika påskekrim Leon, blev det efter Antikrundan.

Nåt påskgodis orkade jag inte köpa, så det får jag göra idag eller i morgon på påskafton. Fast jag hittade asken med belgiska sjöfrukter. Några av dessa intog jag tillsammans med ett glas zinfandel (recension av vinet kommer senare!) Jag måste lära mig igen att sprida ut mina aktiviteter för att få minsta möjliga dötider. Men en långfredag passar det bra att städa. Jag ska gå ett varv med dammsugaren och sen kanske jag drar järnet över strykhögen. Jag tvättade ju en maskin tjockis-svart igår kväll plus att det finns annat sen tidigare i veckan som väntar på att bli slätt.

 

 

Inte för att jag har en massa gäster i påsk – det blir bara jag fram till påskdagens kväll när Fästmön kommer hit – men jag har försökt pynta lite ändå. De gula lampskärmarna på lamporna i köksfönstren åkte på redan igår morse. Sen plockade jag fram en och annan höna liksom en och annan kyckling. Jag hittade visst ett par påskkärringar också. Ja, ja, en kan väl låtsas att en firar påsk genom att det ser gult ut. Ägg och sill och påsköl och nubbe ska jag äta på påskafton. Undras om det går an att sjunga snapsvisor fast en är ensam? På påskdagen ska jag försöka göra ett lite mer omfattande påskbord till min kära arbeterska. Men idag blir det lax grillad i pannan med kokt potatis och sås på crème fraiche, rödlök och rom till.

Små kycklingar i olika gula kulörer pyntar mitt kök.

Idag ska mamma få ett samtal. Hon sitter ju på sitt håll, lika ensam som jag. För min del känns det OK så här långt. Men till skillnad från mamma är jag ju inte handikappad och kan gå ut om jag vill. Dessutom har jag bil om jag vill göra längre utflykter.

Mellan hushållsarbete, jobbsökeri (har tre jobb att söka) och telefoni ska jag läsa förstås. TV visar bara ett enda intressant program, Det mest förbjudna, om Kerstin Thorvall. Serien börjar klockan 21 i SvT1. Tänk att det snart har gått sex år sen hon dog… (Undrar om jag lever i morgon när det här tidsinställda inlägget pubiceras? Bara Gud vet.)

Vad hade DU för dig under inledningen av påsken? Har du orkat läsa ända hit kanske du har lite kraft kvar att rattla ner några rader i en kommentar och berättat!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har ont i huvet

Ett rätt gnälligt inlägg.

---

 

Det har läst om toffelklädda fötter.

Det har ont i huvet. Det har haft ont i huvet sen torsdag eftermiddag. Nu är det lördag morgon. Det trodde det handlade om nervositet, stress och värme. Det har ätit salt, druckit vatten och till och med tagit piller. Det molar svagt i Dets huvud ändå. Och så har Det läst en bok om toffelklädda fötter, blivit förtjust över en trolig ängel och försökt att vila. Samt, som grädde på moset, nej, crème de la crème – pussats lite med Fästmön igår. Inget funkar, inget hjälper.

Det lovar, fredagen blev lugn, Det vilade mycket. Det tog bara en tur ut till Förorten med arbeterskan. In en sväng på ICA Solen – Det ville ha nåt gott, det var ju ändå fredag. Det slutade med att Det köpte räksallad till sin kycklingchorizomiddag och små, färska citronmuffins till kvällskaffet. En (1) öl till maten. Das Klumpwerk (kopfweh) ist aber immer da.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det har ett huvud, men inga barn.

En stund på ballen* medan solen gick ner. Lugn förkväll, men fest i lokalen. Ljudnivån ökade gradvis med klockslagen. En får vara glad att det inte finns nåt vatten här i närheten, för di deltagande vuxne ägnade inte mycket uppmärksamhet åt sina ganska små barn. Men det får en sån som Det inte tycka nåt om, Det har ju inga barn själv, är bara bonusmorsa till fyra (4).

Det läste också om en undersökning om chips utförd av Metro med syfte att kartlägga de minst och de mest nyttiga (!) chipsen. Är det nåt nyttigt i chips??? I undersökningen har Metro dragit in experter från Livsmedelsverket. Men asså, seriöst… Det avnjuter sina citronmuffins som håller sig lika färska hur länge som helst på grund av nåt de har i sig… Det tycker inte att kvällskaffe är kvällskaffe utan nåt till, ungefär som Vera, som höll Det sällskap en stund på fredagskvällen.

Idag försöker Det ta sig ner till Vaksala torg för att antikvitera. Egentligen borde Det ta sig till nån optiker, men det vore ganska meningslöst eftersom Det inte har råd att köpa glasögon. Det får i stället vara glad och tacksam att veta att Det har ett huvud, den enda fördelen med huvudvärk.

Och var har DU ont nånstans??? (Det här är ett tidsinställt inlägg, så svar kan dröja från mig!)

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Om du saknar mig alldeles förskräckligt idag…

Ett vitsigt inlägg.

Det här inlägget, också det tidsinställt, är till dig som saknar mig nåt förskräckligt idag. Nu ska jag försöka vara rolig på riktigt. Och lita på mig: Jag är aldrig rolig.

Person 1, från byhålan: – Vad är detta?

Person 2, ståkkhålmare: – Reker.

Person 1: – Va ä däää?

Person 2: – Man eter de.

Man eter de!

Ta en räka – eller reka! – till och va söm fölk!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ta daaaa!!!

Ett inlägg med en färggrann selfie.

I denna stund (detta inlägg är tidsinställt) färgchockar jag världen! Se ba’!

Färgchock!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tips till Ikanobanken och lagad mat

Ifall jag inte lever i morgon (tisdag), vill jag informera om att detta inlägg är tidsinställt, men jag kanske inte svarar på eventuella kommentarer. Bara så du vet.

Jag hann hem! Jag hann hem innan telefontiden hos Ikanobanken tog slut. För jag ville ju så gärna kommunicera med banken. Tala om för banken att jag har fått ett taskigt brev ur informationssynpunkt från dem.

Ett taskigt brev från Ikanobanken.

Kvart i fem ringde jag. Efter sjuhundrafyrtioelva knapptryck hamnade jag i nån sorts telefonkö. Jag fick veta att jag kunde bli uppringd efteråt av en kundundersökare, men tyvärr har jag inte blivit det. Jag som har så många synpunkter och som är en sån åsiktsmaskin, enligt somliga… *smackar hårt med tungan i gommen*

I örat vrålade gräslig väntemusik. Jag fick sätta på telefonens högtalare och lägga telefonen långt bort från mig, för jag kunde inte hålla den mot örat medan jag väntade – då hade jag fått en hörselskada. Det informerade jag också den mänskliga rösten som svarade efter några minuter.

Jag frågade vad som menades med brevet. Hur kan banken avsluta mitt konto när plastkortet är giltigt till och med december månad 2013? Jag fick veta att kortets giltighetstid inte är avgörande, att det inte bestämmer kontots vara eller inte vara. Det handlar om hur aktiv – eller inaktiv, som i mitt fall – man är. Så kontot kunde alltså avslutas för att jag inte varit tillräckligt aktiv, det vill säga har inte handlat på kredit på IKEA på ett tag. (Nä, tacka f*n för det, krediträntan är ju så hög…)

Det är faktiskt så att banker kan avsluta konton som de bedömer vara inaktiva. Det kan ju vara värt att begrunda ifall det nu råkar vara så att man har en slant undanstoppad på ett konto nånstans. Ett konto som man inte är så aktiv med. Vem vet, en dag kanske banken har avslutat det. Förskräckligt att det kan gå till så, men ett faktum.

Jag vill trots detta ha kvar mitt IKEA Handla-kort, som det gällde i det här fallet (jag ser inte detta som nåt konto, fast det gör Ikanobanken). Men se det får jag inte – jag får ett nytt kort! Miljövänligt? Nej, inte särskilt. Knäppt? Jaa, för mitt nuvarande kort är ju giltigt till och med december 2013, som sagt.

Det är säkert så att det är jag som är blåst. Så må det vara, man ska målgruppsanpassa sin kundinformation. Och Ikanobanken hade ju inte ens uppgett korrekta öppettider i sidfoten, så… (Detta påpekade jag förstås också! Jobbig typ jag är!)

Efter detta telefonerande var jag helt slut. Trots detta ställde jag mig vid spisen och lagade mat – och maten var inte ens trasig…

Färsk fylld pasta med tomatsås.

Men pastan kokade över och såsen brände nästan fast. Nej, nån matlagare av rang är jag inte – trots alla matlagningskunniga kvinnor i min närhet (mamma, mammakusinen B, Fästmön, Storasyster…) Maten gick i vart fall att äta. Och jag överlevde och avrundande kvällen med läsning av Till offer åt Molok, min bok på gång! Jag vill helst inte göra annat än läsa denna Åsa Larssons senaste deckare!!! Hur ska jag hinna läsa alla böcker i min olästa-hylla? Snälla Gud, ge mig lite mer tid!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Trögt, ont och tröttigt

Jag tycker att det känns lite trögt just nu. Och jag tror inte att det enbart handlar om att jag sover urkasst. Sömnen har alltid strulat när jag har mycket omkring mig. Just nu känns som fullt upp – och lite till. Jag får spännande uppdrag från olika håll, men det som ger mig saker att fundera om nattetid, när jag borde sova, är att jag så gott som aldrig får färdiga underlag. När jag ber om kompletteringar eller att man ska precisera får jag inga svar. Konstigt…

Under dagen hoppas jag på att få textunderlag som jag kan jobba med inför ett möte på fredag förmiddag. Jag måste också kolla läget med den kommande grafiska profilen så att jag inte tar fram material som sen inte kan användas mer än en kvart…

Samtidigt, det här med sömnen stör mig inte egentligen. Med stigande ålder är det ju faktiskt så att de flesta av oss behöver mindre sömn. Däremot tror jag att bristen på ljus är mindre bra. Numera sitter jag ju för det mesta inomhus hela dagarna utan att få så mycket ljus på bleknosen – de raska promenaderna till och från morgonmötena har visat sig vara ganska bra just för att jag då får lite ljus och motion. Det är stadigt uppför hela vägen dit… Men flåset blir bättre och bättre…

Magen är inte i bra skick just nu. Jag medicinerar ju mot magsåren sen många år tillbaka och av och till ger de sig till känna trots det. Jag tror att jag får konsultera doktor Tofflan – jag har hört att hon ska vara en riktig kameleont auktoritet inom medicinen! Närå, jag tror att jag eventuellt ska ringa doktor Anders – som ju är en riktig doktor –  och höra om det inte är dags för en liten gastroskopi. Det var ett tag sen. Inte för att jag saknar undersökningen och inte för att jag är masochist, men… Det kan ju vara bra att kolla hur såren ser ut. Jag funderar också på om jag inte borde byta medicin, för den jag har är enligt forskarrön tyvärr sån att symtomen återvänder omedelbums när man har slutat medicinera. Och periodvis är magen riktigt bra, så bra att jag faktiskt inte vill ta varken en eller två tabletter per dag som jag är ordinerad. Just den här veckan är magen däremot inte bra och då får jag öka dosen.

En icke kul undersökning…

                                                                                                                                                               Julen börjar stressa mig lite. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december och den blivande 19-åringen har inte skickat nån önskelista. Och så varje gång jag pratar med mamma är det numera inte enbart prat om hennes krånglande telefoner utan också om resan hit i jul och riksfärdtjänsten. Jag är nästan säker på att det blir jag som får åka 2 x 30 mil för att hämta henne och 2 x 30 mil för att köra hem henne. Välfärdssamhället fungerar inte idag för dem som behöver just samhällets hjälp. Vi som klarar oss själva (försöker, i alla fall!) inser inte detta förrän det drabbar oss med buller och bång. Jag har mina nyfunna erfarenheter, erfarenheter som jag för alltid bär med mig. En bra sak har de fört med sig och det är att jag är än med lyhörd för andra som har det svårt. Men jag kan inte frälsa världen, bara försöka vara en medmänniska så gott jag kan.

Det här inlägget är tidsinställt och skrivet före läggdags. Kanske den nya dagen ger mig andra tankar och erfarenheter…?

Read Full Post »