Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘flyktingar’

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.


 

Jordgubbar och flingor

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

 Utsikt från fönster på AF

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

Träd i Stadsträdgården sedda över Fyrisån

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.


Det vete 17 när jag kommer dit igen, 
men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Bloddroppe på min tatuering

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Rött kort

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.


Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.


Det är trängsel om uppmärksamheten
i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Igår när vi bilade hem var det ju långresa. Och tänk att vi tajmade resan så att vi kunde lyssna till gårdagens sommarpratare P1! Ja, vi hörde i alla fall nästan hela programmet med syster Karin från Alsike kloster.

Syster Karin

Syster Karin sommarpratade för oss på hemresan igår. (Fotot är lånat från SR:s webbplats. Fotograf: Mattias Ahlm)


Det blev ett annorlunda sommarprogram 
för Fästmön och mig. Vi pratar inte alltför ofta om frågor kring tro eller flyktingar, men jag tror (!) att syster Karins sommarpratande gav oss en del tankar. Bland annat berättade syster Karin om att människor med olika sorters religioner finns på klostret, för här är dörren öppen för dem som behöver en fristad. Det låter onekligen som en mycket spännande plats, men också som en plats för återhämtning och själavård.

Vidare fick vi veta hur syster Karin hamnade i kloster, även det en intressant ”resa”. Vi fick glimtar från ett vanligt ungdomsliv med tågluffning och billigt rödvin till ett liv där tron fick allt större plats efter mötet med såväl syster Marianne som Jesus. Det har inte alltid varit lätt att leva som nunna – varken för syster Karin själv eller för hennes familj. Men trots att många ser det som att hon valt bort barn kan hon ju faktiskt ärligt säga att det knappast finns nån som har så många barn som hon själv…

Jag tyckte att det var ett intressant och tankeväckande sommarprogram med syster Karin, som endast är tre år äldre än jag själv (kanske närheten i ålder påverkade mig också).

Här kan du lyssna på syster Karin när hon sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Pojken i resväskanNär jag bestämde mig för att köpa Pojken i resväskan, Lene Kaaberbøls och Agnete Friis gemensamma debutbok, trodde jag att jag stod med en thriller i handen hos Myrorna i Boländerna. En deckare eller tja… en polisroman. Den här boken är så mycket mer. Den visar sidor av samhället som vi gärna blundar för. Jag kunde inte läsa mer ett par kapitel åt gången för att den berörde mig så. I kväll läste jag ut boken.

Det är sjuksköterskan Nina som hittar pojken i resväskan. Nina, som jobbar med flyktingar och som ser så mycket elände, ställer upp för gamla kompisen Karin när hon ber Nina hämta en väska i ett skåp centralen i Köpenhamn. Väskan är tung. När Nina öppnar den hittar hon en pojke. Och han lever! Hon bestämmer sig för att ta reda på vem pojken är och varifrån han kommer. Men när hon kommer fram till sommarstugan där Karin är… Det visar sig bli en livsfarlig jakt på sanningen.

Det här är en riktigt otäck historia där pengar och girighet förstås i grunden är orsaken till människors lidande. Men att ta en treåring från hans mamma för att sälja honom till ett annat land… Det är vidrigt, trots att det inte handlar om pedofili.

Toffelomdömet blir tveklöst det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett surt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg:
Capella, som Rippe tipsar om i sin kommentar, har en webbplats med öppettider etc – se här!

Även Erikshjälpen får gott betyg av Hortellskan!


Det händer saker i huset.
Allt är inte intressant för andra, men när Lucille råkade lite illa ut kan jag som granne och vän inte låta bli att ha en åsikt. Naturligtvis har jag inhämtat hennes tillåtelse att skriva om det.

Lucille och jag delar lägenhetsförråd. Det vill säga, vi har var sin halva bakom samma dörr. Jag bor ensam, Lucilles familj består av totalt fyra personer. Bland annat barn som växer. Att städa förråd tillhör inte livets roligaste aktiviteter, men är ett nödvändigt ont ibland. Särskilt om man vill kunna gå in i sitt förråd…

Hylla i trä för paradhandduk o lite smått

En liten hylla för paradhandduk och lite smågrejor kanske hade hittat en ny ägare för en femma..?


Jag städade mitt förråd
förra sommaren med god hjälp av äldsta bonussonen. Lucille städade nyligen. Hon hade en massa saker som inte var trasiga, men som familjen helt enkelt inte har plats för. Återvinning är bra och Lucille tänkte på människor som inte har råd att köpa nytt. Människor, som kanske kommer som flyktingar eller kanske bara unga människor, på väg att flytta hemifrån. Därför kontaktade hon Röda Korset i Uppsala, eller dess second handaffär Kupan, för att höra om de kunde komma och hämta en del möbler och saker. Kupan är ett ställe jag själv åker till då och då, mest för att titta på böcker, förstås.

Idag klockan 13 skulle de komma och hämta grejorna. Tio minuter över ett såg jag en stor lastbil rulla in på framsidan av huset och stanna. Tre män klev ur. De ringde på. Hos mig. Jag heter inte Lucille. (Det gör inte Lucille heller.) Men jag öppnade och de bad om ursäkt för att de hade ringt på fel dörr.

Balkongbord i solitt trä

Ett balkongbord i solitt trä som den pysslige hade kunnat slipa och måla. En tjuga, kanske?


Fem minuter senare
ringde det på min dörr igen. Jag tänkte för några sekunder att det kanske var Röda Korsarna som plingade på en gång till för att kolla om även jag hade grejor. De hade ju en ganska stor lastbil… Men det var Lucille. Och hon var rätt arg. Det visade sig nämligen att männen hade varit oförskämda och snikna. De hade också vägrat ta med sig vissa saker. Skälet de angav var att sakerna inte skulle gå att sälja.

Lucille visade mig prylarna. Visst var de använda och lite slitna – second hand – men de var definitivt inte i uselt skick.  Om jag var på väg att flytta hemifrån skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett balkongbord att hänga på räcket för en tjuga eller soffbord för några tior till.

Soffbord i furu

Ett soffbord i furu såg använt ut, men hade inga synliga repor. En femtiolapp?


Eftersom det var ganska många saker
Röda Korsets personal inte hämtade och en del var stora möbler kunde jag tyvärr inte hjälpa Lucille att skjutsa henne och grejorna till nåt annat ställe där man verkligen återvinner saker. Clark Kent* är ju ganska liten. Lucilles man är på sitt arbete och har deras bil, en större Toyota än min, med sig dit – annars hade vi kunnat ta den. För jag ville ju hjälpa min vän som tycker att återvinning är bra.

Så det som händer nu är att Lucille har bett en annan snäll och hjälpsam och lite stark granne att bära ut sakerna till soprumscontainern i eftermiddag. Grejorna ska kastas alltså. Fullt funktionsdugliga och använda, men inte i uselt skick. Tack vare att Röda Korset, av alla organisationer, har en sniken affärsverksamhet här i stan, anser jag.

För Röda Korset i Uppsala, Kupan, kan ju detta inte bli nånting annat än en stor, fet och svart bak, eller hur? Och nåt mer besök dit blir det inte från oss i New Village, i alla fall!

Svart bak

En stor, fet och svart bak till Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala för sitt snikna sätt.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok som är så ny att den inte har kommit ut än!


För miljoner år sen…
Närå, men på 1980-talets början, träffade jag på en märklig existens på en mystisk skola som låg på en ö strax utanför Uppsala. Ja, det var inte den enda märkliga existensen på den ön, men just denna person var riktigt… oförglömlig.

Åren har gått och vi har mötts och skilts åt och mötts igen. Sen ett tag tillbaka ses vi då och då i cyberspace. Det blir ju ofta så nu för tiden. Jag känner inte till så mycket aktuellt egentligen, det är ju mest jag som blottar mig på nätet. Men… nu ska du få en liten förhandspuff om nåt som händer framöver och som har med min bekanting att göra!

Hållplats Sverige – jag Almina heter en bok som kommer ut runt mitten av september. Det är den första delen i en trilogi om Almina från Bosnien. Det Bosnien från vilket många människor kom till vårt land som flyktingar i början av 1990-talet…

Hållplats Sverige

Hållplats Sverige av Anna Nilsson Spets.


Boken vänder sig till tonåringar.
Detta till trots tänker jag läsa den och skriva om den på en blogg nära dig. Det blir också en recension på Uppsalas bästa nättidning Uppsalanyheter eftersom boken har en viss Uppsalaanknytning, kan man säga. (Författaren själv har kanske större anknytning åt Enköpingshållet till.)

Så håll utkik efter Amina framöver! Och… ja just det! Författaren… Hon heter Anna Nilsson Spets! Lägg namnet på minnet!


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår kväll var det dags för andra delen i TV4:s serie i tre delar, Whitechapel. Det står nu tämligen klart att mördaren kopierar Jack the Ripper. Men inspektör Chandler har problem – gruppen vill inte låta sig ledas och dessutom finns det en läcka i den som ger media felaktig information.


Den här snubben är en av dem som gör livet surt för Chandler.

                                                                                                                                                             Detta får till följd att ett mord som hade alla möjligheter att stoppas genomförs. Chandler har inte heller nåt stöd uppifrån. Hans närmaste chef gör tydligt och klart för honom att han fick tjänsten som en väntjänst till fadern… Vilka förutsättningar…

Whitechapel är en stadsdel i östra London. Namnet kommer från ett vitkalkat kapell som inte längre finns kvar. Det var i Whitechapel som Jack the Ripper begick seriemorden på kvinnliga prostituerade under hösten 1888. Under den här tiden bodde mest flyktingar i Whitechapel. Här rådde fattigdom, rentav slum. Jack the Ripper förblev en gåta. Hans identitet röjdes aldrig, polisen fick aldrig tag i honom. Däremot fanns det – och finns fortfarande! – spekulationer och teorier om mördarens identitet.

Fortfarande högsta betyg till del två. Gissa om jag ser fram emot upplösningen i afton klockan 21…

Read Full Post »