Rykande färska nyheter

Ett rykande färskt inlägg.

---

 

Ginger Joe, iskall, är perfekt dryck när det är varmt. Alkoholhalten ligger på fyra procent. Till höger i bild syns Fästmöns små söta fötter.

Var det nån som såg nåt meteorregn i natt? Det var perseiderna en kunde se tydligast. Egentligen regnar det i himlen nästan hela veckan, men just natten till idag skulle det vara lättast att se meteorregnet. Jag hade nog velat se det hela, fast för min del är det flera hakar. En stor hake är att jag är så kvällstrött. Nu var jag vaken till nästan midnatt ändå. Vi intog först var sin kyld Ginger Joe och därefter blev det middag lite senare än vanligt, vid 20-tiden.

Att sitta ute på ballen* gick tyvärr bara fram till cirka halv tio-tiden. Då plockades det nämligen fram grillar. Den som har befunnit sig på min balle när närboende grillar vet att det bara finns ett att göra: gå in. Jag är inte den enda som tycker det. Ändå kan BRF-styrelsen inte besluta om att människor ska visa varandra hänsyn. Förra sommaren var jag den enda som sa ifrån här. De första två gångerna var jag vänlig, den tredje inte fullt lika mjuk i tonen. Som vanligt fick jag så mycket skit och straff resten av sommaren – människor har svårt att ta att andra säger ifrån. I år orkar jag inte med mer bråk. Dessutom har det varit ganska lugnt på rökfronten.

Jag lagade till en kalkonmiddag. Till den serverade köket i New Village en alldeles ypperlig och fyllig primitivo. Det kändes bara så himla trist att snabbt behöva packa sig in, stänga balledörr** och fönster åt baksidan och inta desserten – goda ostar – i vardagsrummet. Där var ganska varmt… Vi tog sällskap av Vera från helgen som var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår läste jag hos SvT Uppsala på nätet att allt fler KOL-sjuka i vårt län mår bättre. Sjukdomen kan inte botas, men bromsas. På tio år har antalet försämringsperioder halverats. Det är såna perioder som KOL-sjuka drabbas av. Alltså sjukdomen tycks komma i skov, precis som vissa andra sjukdomar, till exempel MS. Försämringsperioderna gör att sjukdomsförloppet skyndas på och att man går snabbare mot döden, för att tala klarspråk. Det är främst tre ”framgångsfaktorer” man talar om:

1. fysisk träning
2. nya läkemedel
3. röktstopp.

Det tredje och sista är gratis. Om några veckor är det elva år sen jag slutade röka. Kan jag så kan du. Jag är säker på att rökstoppet räddade mig. Dessutom slipper jag ha dåligt samvete för att jag utsätter andra för min last. Jag gör inte längre människor omkring mig sjuka för att jag röker. DET är hänsyn, det!

Jag läste också igår på lokalblaskans webbplats att Tierps kommun ska bli rökfri från och med i höst. Och då menar jag rökfri på riktigt, det vill säga på arbetstid. Det enda tillfället under dan som personalen får röka under är lunchen. Tänk så mycket mer som blir gjort när rökarna inte längre springer ut och bolmar! Det finns många andra offentliga verksamheter som borde följa exemplet. Jag är övertygad om att det då skulle försvinna en hel del

luft

i organisationerna. Dålig luft, om du fattar dubbeltydigheten…

Röker DU??? Eller har du rökt och slutat??? Blev det några vinster??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen
**balledörr = balkongdörr

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Än finns det liv!

Ett livligt inlägg.

---

 

Än finns det liv!

Å, vilken ledsen dag det var igår! Människor kan verkligen konsten att få mig att gråta ögonen ur mig. Det sitter fortfarande en stor klump i magen idag, men jag är ju van att vara slagpåse och kan konsten att resa på mig. Det som är nedslående är de ständiga besvikelserna över att människor tycks ha det som sport att slå på en som redan ligger.

Så det var tur att jag var ensam och kunde gråta hela dan och hela kvällen. Gråt har en renande effekt på mig, men jag blir ännu fulare än vanligt (röda ögon och strimmigt ansikte). När jag har gråtit färdigt blir jag arg i stället. Medan gråt visserligen renar men också gör mig svag, är ilska nånting som ger mig kraft och styrka. Och gång på gång på gång bankas det in i mitt huvud att den enda jag kan lita på är mig själv. För det är den enda person jag med säkerhet ska leva med resten av livet.

På dagarna kan jag sitta på ballen* och njuta av tystnaden, men kvällarna har tagits över av nån annan. Jag går in och stänger min dörr. Sätter på TV:n för att stänga ute ljuden. Det är så här det får bli. Snart är det ju kyligt igen och slut på balkonglivet. Jag får vara tacksam för de dagar jag trots allt ändå har fått!

I skrivande stund är det dock väldigt jobbigt, för jag har ingen fredad zon – med vaktmästaren, med hörselkåpor på, som klipper gräs på framsidan och barn som leker med leksaksgräsklippare (?) på baksidan. De måste få finnas och leva, det är mig det är fel på, det är jag som inte orkar med den kraschade tystnaden.

Bra flow under fingrarna idag.

I morse vaknade jag 6.30. Jag hade ett bra flow och sökte fyra jobb samt registrerade min intresseanmälan att jobba hos en myndighet i Stockholm. Som synes klappar jag mig själv på axeln nu (jag skiter ju i min omgivning, har jag fått höra fler gånger under ett dygn än under resten av min livstid, tror jag), för klappar mig är det ingen som gör. Ingen, som inte har varit i min sits, förstår vilken tid och energi det tar att leta intressanta jobbannonser och skriva ansökningar som förhoppningsvis gör att jag blir vald.

Nu börjar semestrarna ta slut och rekryteringsprocesserna sätter igång på allvar. Jag har fått ett par nej på sökta tjänster. Det har varit personlig återkoppling via mejl och det uppskattas enormt! Dessutom kan jag acceptera att jag inte får ett jobb för att jag helt enkelt inte kan flytande norska… Det enda företag som konsekvent vägrar att ge återkoppling är Hammer & Hanborg. Det gör ju inte precis underverk med deras rykte, som jag har hört är lite… solkigt. Men det är ett rykte och någras personliga åsikter och inte fakta!

Idag händer just inget mer spännande än det som redan har hänt. Jag ska traska över till Tokerian och köpa nåt att äta till helgen. Väderappen säger att helgen ska bli varm, så jag får väl köpa sallad eller nåt lättlagat som jag kan äta inomhus utan att smälla av i hettan.

Och nu vill jag förstås veta vad DU ska ha för dig i helgen! Har du orkat läsa ända hit, kanske du också orkar skriva några rader och berätta i en kommentar. Jag behöver få input från Det Verkliga Livet!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dåligt, Röda Korset i Uppsala!

Ett surt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg:
Capella, som Rippe tipsar om i sin kommentar, har en webbplats med öppettider etc – se här!

Även Erikshjälpen får gott betyg av Hortellskan!

Det händer saker i huset. Allt är inte intressant för andra, men när Lucille råkade lite illa ut kan jag som granne och vän inte låta bli att ha en åsikt. Naturligtvis har jag inhämtat hennes tillåtelse att skriva om det.

Lucille och jag delar lägenhetsförråd. Det vill säga, vi har var sin halva bakom samma dörr. Jag bor ensam, Lucilles familj består av totalt fyra personer. Bland annat barn som växer. Att städa förråd tillhör inte livets roligaste aktiviteter, men är ett nödvändigt ont ibland. Särskilt om man vill kunna gå in i sitt förråd…

En liten hylla för paradhandduk och lite smågrejor kanske hade hittat en ny ägare för en femma..?

Jag städade mitt förråd förra sommaren med god hjälp av äldsta bonussonen. Lucille städade nyligen. Hon hade en massa saker som inte var trasiga, men som familjen helt enkelt inte har plats för. Återvinning är bra och Lucille tänkte på människor som inte har råd att köpa nytt. Människor, som kanske kommer som flyktingar eller kanske bara unga människor, på väg att flytta hemifrån. Därför kontaktade hon Röda Korset i Uppsala, eller dess second handaffär Kupan, för att höra om de kunde komma och hämta en del möbler och saker. Kupan är ett ställe jag själv åker till då och då, mest för att titta på böcker, förstås.

Idag klockan 13 skulle de komma och hämta grejorna. Tio minuter över ett såg jag en stor lastbil rulla in på framsidan av huset och stanna. Tre män klev ur. De ringde på. Hos mig. Jag heter inte Lucille. (Det gör inte Lucille heller.) Men jag öppnade och de bad om ursäkt för att de hade ringt på fel dörr.

Ett balkongbord i solitt trä som den pysslige hade kunnat slipa och måla. En tjuga, kanske?

Fem minuter senare ringde det på min dörr igen. Jag tänkte för några sekunder att det kanske var Röda Korsarna som plingade på en gång till för att kolla om även jag hade grejor. De hade ju en ganska stor lastbil… Men det var Lucille. Och hon var rätt arg. Det visade sig nämligen att männen hade varit oförskämda och snikna. De hade också vägrat ta med sig vissa saker. Skälet de angav var att sakerna inte skulle gå att sälja.

Lucille visade mig prylarna. Visst var de använda och lite slitna – second hand – men de var definitivt inte i uselt skick.  Om jag var på väg att flytta hemifrån skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett balkongbord att hänga på räcket för en tjuga eller soffbord för några tior till.

Ett soffbord i furu såg använt ut, men hade inga synliga repor. En femtiolapp?

Eftersom det var ganska många saker Röda Korsets personal inte hämtade och en del var stora möbler kunde jag tyvärr inte hjälpa Lucille att skjutsa henne och grejorna till nåt annat ställe där man verkligen återvinner saker. Clark Kent* är ju ganska liten. Lucilles man är på sitt arbete och har deras bil, en större Toyota än min, med sig dit – annars hade vi kunnat ta den. För jag ville ju hjälpa min vän som tycker att återvinning är bra.

Så det som händer nu är att Lucille har bett en annan snäll och hjälpsam och lite stark granne att bära ut sakerna till soprumscontainern i eftermiddag. Grejorna ska kastas alltså. Fullt funktionsdugliga och använda, men inte i uselt skick. Tack vare att Röda Korset, av alla organisationer, har en sniken affärsverksamhet här i stan, anser jag.

För Röda Korset i Uppsala, Kupan, kan ju detta inte bli nånting annat än en stor, fet och svart bak, eller hur? Och nåt mer besök dit blir det inte från oss i New Village, i alla fall!

En stor, fet och svart bak till Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala för sitt snikna sätt.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En alldeles blå himmel…

Ett blått inlägg.

---

 

Himlen…

Idag är himlen som gjord för en resa upp dit. Den är alldeles blå, noterar jag genom mitt arbets-rumsfönster. Jag ser fram emot en ny härligt varm sommardag. Jag hoppas bara att dagen idag blir lite mindre fylld av stress än den igår…

Mindre stökig får den här dan gärna bli också. Somliga i huset underhöll gäster, vilket gjorde att jag fick stänga fönster och dörrar redan vid 19-tiden – först för att stänga ute grillrök, sen för att stänga ute den parfymerade röken från en vattenpipa och ljuden från glada människor som umgicks. Jag är extremt ljudkänslig nu. Vad gäller rök är jag alltid extremt känslig. Sitter jag på ballen* och nån grillar rakt under känns det som om jag har små glasbitar i mina luftrör. Det finns inget annat alternativ för mig än att gå in och stänga igen så att röken inte hittar in. Och vet du, det är inte så roligt när det är runt 30 – 35 grader utanför…

Morgontimmarna är tack och lov både tysta och svala. En mamma och två små barn är de enda jag hör umgås och det får man stå ut med när man bor i ett flerfamiljshus. (Drömmen om en stuga i skogen finns kvar…) Jag har redan tillbringat ungefär ett par timmar framför datorn, ivrigt nedknackande tre stycken jobbansökningar. Jag har hittat ytterligare sex intressanta tjänster att söka, så det blir eventuellt ytterligare skrivande. Mitt mål är ju tre sökta jobb per vardag. Eftersom jag åker till mamma i morgon blir det kanske inte så mycket gjort på jobbsökarfronten de närmaste dagarna. Då kan det vara bra med måluppfyllelse i förväg, så att säga. Möjligen sitter jag en stund i morgon bitti innan jag kopplar ur dator och router och packar ner dem – datorn i sin väska, routern i Den perfekta påsen.

Bälte om tjockmagen…

Packa ska jag göra idag, men det mesta är redan gjort. Jag ska ju bara vara hos mamma från i morgon och över helgen. Men det är ju det här med värmen – man vet ju inte om man blir varm och behöver många ombyten. Eller så kanske man fryser. Eller blir regnblöt… Hängslen och livrem (bildligt talat!) åker ner i min gröna väska.

Så tror jag att jag får besök idag av fru A. (Hon är den enda frun med det efternamnet, det måste vara en häftig upplevelse. En gång gift, alltid fru, heter det. Därför är vi två i min familj som heter fru H – min mamma och jag.) Jag hoppas att det inte blir för stekhett att sitta på ballen och inta glass medan det pågår en installation här. Eller så installerar jag efteråt.

Jag ska ta en runda i media nu. Det känns som om jag inte har läst nyheter på flera dar. Det handlar om två dar. Dags att äntra verkligheten, men ändå ha blicken framåt, uppåt mot en alldeles blå himmel…

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Trall på ballen?

Ett inlägg om min balle*.

---

 

Igår var sista gången på många, många år som mamma och jag spelade på Lotto. Skälet till att vi slutar är att vi inte vill tvingas registrera vårt spelande. Det måste man nämligen göra från och med idag, den 1 juni. Men har man, som vi, spelat en kupong i veckan sen cirka 1990 finns ingen risk att man ”överdoserar” sitt spelande. Tycker jag, dårå. Men Storebror vill ju snart se allt du gör. Det finns till och med en motion från styrelsen i min bostadsrättsförening om kameraövervakning av våra soprum… Jisses!..

I stället för Lotto ska vi börja köpa en Trisslott i veckan. Och hoppas på storvinst. Men jag orkar inte vänta på den. Tänker ta min skatteåterbäring och lägga en del av den på en trall. Ja, inte en sång, alltså, utan en trätrall till min balle.

Det är Fästmön som har fått mig lite sugen på en balletrall**. När jag för ett par veckor sen rullade ut min skabbiga gröna ballematta*** såg jag att den är i så dåligt skick att nabbarna under nästan syns ovanpå. Onsnyggt och oskönt att gå på.

På förmiddagen idag surfade vi runt lite för att kolla priser. På IKEA hittade Anna en förnämlig uträkningshjälp (scrolla ner på sidan). Jag, som lider av dyskalkyli, jublade förstås och skrev in mina siffror.

Trallen Runnen till min balle skulle kosta 894 pix. 

Till min balle behöver jag sex paket räknade den ut. Och totalkostnaden skulle bli 894 pix. Nu ska jag fundera på saken, men jag är väldigt sugen. Gissar nämligen att jag blir ganska strandsatt (!) hemmavid i sommar. Och då skulle jag ju kunna göra lite fint på ballen i alla fall.

Om jag nu kan sitta där. I kväll smackade grannarna under igång sina grillar igen precis nedanför min balle. Det var bara för mig att packa ihop, gå in och stänga fönster och dörrar åt baksidan till. Sen tog jag Bricanyl. Nu kan jag andas hjälpligt även om det gör ont. Kanske ska räkna på en inglasning också..? Eller nej… Jag får nog vänta tills mamma och jag vinner på Triss…

*min balle = min balkong
**balletrall = trätrall till balkongen
***ballematta = balkongmatta

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina inlägg och jag

Först och främst: det här är min blogg. Innehållet i mina inlägg bestämmer jag själv. Jag skriver om sånt som intresserar mig och sånt som irriterar mig. Att kommentera är inte nån rättighet du som läsare AUTOMATISKT har, det är nånting jag TILLDELAR dig. 

Så! Nu ska jag skriva om mina skoinlägg i stället, det är betydligt roligare denna bedrövliga afton som annars är präglad av ILSKA! 👿

För en vecka sen var jag hos Jerry Berglund, som är ortopedtekniker på Team Sportia. Jerry gjorde avgjutningar av mina fötter. När jag fick titta på avgjutningarna strax efter att de var gjorda, såg de mer ut som simfötter. Klart jag funderade hur det skulle hjälpa min häl att gå omkring i Kalle Anka-fötter…

Simfötter??? Kalle Anka???

Men under den gångna veckan har Jerry nu tillverkat ett par blåa, fina inlägg som här helt skräddarsydda efter mina fötter.

Mina nya skoinlägg sedda uppifrån. 

Jag fick med mig gipsavgjutningarna hem ifall jag vill låta göra flera inlägg. Man kan se med blotta ögat hur taskig vänsterfoten är. På bilden nedan har jag lagt avgjutningarna med sulorna uppåt och vänsterfoten ligger därför till höger.

Man skulle kunna tro att jag står på huvudet och nån har fotat mina fotsulor ovanifrån. ”Fotsulan” till höger i bild är min vänsterfot och man kan med blotta ögat se att den är vekare än högerfoten, den är liksom mer insvängd.

Jag har smala hälar, trots att jag har stora fötter. Vänsterhälen är mycket smalare än högerhälen. Därför har Jerry nu byggt upp vänsterinlägget så att gelékudden inuti hälen trycks ihop. Detta minskar belastningen på hälkudden och även smärtan. Det gör också att jag belastar hälen rätt och inte har några konstigheter för mig när jag går – på grund av att det gör ont att gå. Vid de röda pilarna har han gjort sina anpassningar.

Vid pilarna har Jerry anpassat inlägget efter det som gör ont i min häl.

Först när jag provade inläggen i mina svarta vinterskor gjorde det jätteont att gå. Det är ju självklart så att kylan påverkar, men de nya inläggen måste också gås in. Jerry fräste ur dem lite till, för jätteont ska de inte göra i alla fall.

Nu har jag traskat runt med inläggen i sommargympadojorna inomhus på jobbet hela eftermiddagen. Och faktum är att det kändes bättre och bättre allt eftersom timmarna gick. Ett tag hade jag god lust att testa att jogga lite, till och med. Och då ska du veta att en Toffla som jag inte joggar frivilligt, det sabbar min image!!!

I morgon bitti tar jag den sista antiinflammatoriska tabletten. Hälen kändes mycket bättre först när jag började med medicinen, men de senaste dagarna har jag haft ganska stora smärtor. Jag vet inte om jag vågar hoppas och tro att inläggen ska lindra det som gör ont. Fast det klart att jag vill tänka positivt…

Livet är kort.

Read Full Post »