Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frivilligt’

Ett inlägg i vilket det haglar – på flera sätt än ett.


 

Semesterersättning

En trevlig överraskning från min förra arbetsgivare.

Igår fick jag en trevlig överraskning med snigelposten. Och då menar jag INTE PostNords konstiga kort med nån sorts ursäkt över företagets dåliga service. Nä, jag menar fönsterkuvertet från min förra arbetsgivare. Detta kuvert innehöll nämligen semesterersättning för tre dar. Inte nog med att semesterpengar haglade över mig. När jag sen kollade mitt bankkonto hade a-kassan satt in lika mycket och en femhundring till för sex arbetslösa dar. Det innebär att jag har 7 100 kronor att leva på i maj.

MEN… Eftersom jag fick två löner i slutet av mars – konsultlön betalas ut i efterskott, medan månadslön ju vanligen betalas samma månad – och semesterersättning från konsultföretaget ska jag inte klaga. Jag satte undan en rejäl slant. En del av den har gått till presenter till ett födelsedagsbarn, en annan del till kläder till mig själv och några böcker, förstås. Särskilt mycket mat har det inte gått åt den senaste tiden, så det finns pengar kvar som täcker månadens sedvanliga räkningar inklusive extraräkningen från rörmokaren.

Jag klarar mig en månad till, alltså. HURRA! Men en kan väl säga att en inte blir rik av att gå på a-kassa, om nu nån trodde det, trots att ersättningen höjdes i höstas. Nu fick jag ju bara för sex dar – nästa gång bör jag få för 20 dar. Men ändå. Det handlar om så lite pengar att jag har svårt att tänka mig att nån frivilligt skulle försöka lura till sig dem.

Igår gjorde jag inte många knop, inte fler än jag måste. Jag är fortfarande svag och magen är bråkig. Jag försöker äta lite och ofta, men igår gjorde jag en blunder. Vädret är nämligen rätt jobbigt och irriterande – det kan vara strålande sol på morgonen, som snabbt och plötsligt avlöses av ösregn. Eller som idag – hagel och snöblandat regn.

Snö eller hagel mot gräs

Hagel eller snö mot gräset idag. Nä jag vet. Det syns inte så bra på fotot, men jag både såg och hörde det.

 

Månen

Månen var fantastisk igår kväll! Min mobilkamera gör den naturligtvis inte rättvisa.

Därför erbjöd jag mig att hämta Fästmön efter jobbet klockan 21 och skjutsa hem henne, så att hon kunde komma i säng i vettig tid eftersom hon började jobba tidigt i morse. Lite mer än en timme var jag ute. Behållningen av den trippen blev, förutom pussar, att jag fick uppleva en helt fantastisk måne.

Men sen blev jag ju lite frusen OCH lite hungrig när jag kom hem. Ganska sent intog jag därför två rostade mackor med brännvinsost – och ett glas rött. Ett glas var vad som fanns kvar i flaskan från förra lördagen. Vinet, som då blev en besvikelse, smakade mycket bättre till den starka, lagrade hårdosten igår!

Det borde ha stannat därvid, men det gjorde det inte. Tofflans karaktär är svag. Nåt mer vin blev det inte – jag kämpade med det enda glaset under flera timmar – men jag åt… choklad. Mintchoklad som var kvar sen förra lördagen. Jag åt inte bara en ruta eller en rad – jag åt upp rubbet…

Kaffe o bok

Kaffe och läsning i sängen medan jag inväntade att smärtan skulle släppa.

Jag såg på film på TV igår kväll så jag kom sent i säng. Som vanligt vaknade jag vid åttatiden, i morse var det skåps-/garderobsdörrar som nån smällde i upprepade gånger. Och jag hade ont i magen. I tarmslutet, det vill säga nedtill på vänster sida. Därför inväntade jag dagen – som för övrigt är Världsbokdagen! – och att smärtan skulle gå över i sängen med kaffe och min bok på gång samt lite Wordfeud. Så småningom klev jag upp, tog en dusch och intog fil med linfrön. Därefter blev det en viss output, även om det inte direkt haglade i toaletten, så att säga. Den värsta smärtan släppte emellertid och jag dras nu bara med en svagt molande värk och en tarm som endast småkrampar nån gång i timmen.

Halva dan har redan passerat och om några timmar ska jag hämta Anna igen. Då måste vi åka och köpa nån sorts middag. Jag vet inte vad jag kan tänka mig för egen del, men den får inte innehålla varken hagel eller choklad. Det tror jag inte Anna vill äta heller.

Medan jag funderar över mateländet packar jag då och då ner nåt i min väska. Mot slutet av nästa vecka bär det ju av neråt landet. Jag ser inte fram emot begravningen jag ska bevista, det lär bli mycket svårt. Gott blir det i alla fall att träffa lilla mamma och få överlämna skyddsängeln från Sister of Pain.

Innan jag rundar av vill jag skicka ett stort GRATTIS till framtiden till vännen Agneta och hennes Jonka. Även om jag personligen inte är odelat glad (jag är självisk) över det hela är jag glad för er skull!


Övriga läsare önskar jag en trevlig lördag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Nä. Jag var inte ensam i bilen idag på min hemska resa hem. Som alltid när jag kör långt sommartid försöker jag tajma med Sommar i P1. På så vis fick jag sällskap av Magnus Falkhed under en del av dagens körning.

Magnus Falkehed

Magnus Falkehed sommarpratade den 14 juli. (Bilden är lånad från SR:s webb.)


Jag är så obildad
att jag inte hade nån aning om vem Magnus Falkehed var. Men ganska snart berättade han att han var journalist och författare. Hans sommarprogram gick ut på att berätta om hur han och en fotograf kidnappades i Syrien, där de satt fångna och torterades i sex veckor.

Sex veckor… Jämför det med Hédi Fried som jag lyssnade på när jag åkte ner i onsdags och hennes upplevelser av fångenskap och tortyr… Nej, jag blev inte särskilt imponerad av Magnus Falkeheds historia. Främst för att han gav sig in i ett krigshärjat land, Syrien, på eget bevåg. Credit ska han i vart fall ha för att han i slutet av sitt sommarprogram ärligt sa att han inte vet varför han gjorde det. Om det var för att han ville skriva om sånt som berör människor eller om det handlar om att skapa sig ett namn. Ja, han uttryckte det på ett lite annorlunda sätt, men det var kontentan. Som lyssnare har jag så svårt att förstå att man frivilligt utsätter sig för en sån fara. Att bli kidnappad, fängslad och torterad drabbar ju inte bara en själv utan även familjen.

Nej, jag fastnade inte alls för Magnus Falkehed och hans historia, en historia han så tydligt läste innantill. Alla sommarpratare har manus, men en del kan konsten att berätta och dra in lyssnaren i berättelsen. Tyvärr lyckades Magnus Falkehed inte alls med det. Tycker jag.

Här kan du lyssna på Magnus Falkehed när han sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pratsamt inlägg.


 

Kärleksfulla ögon emoji

Typisk kärleksfull emoji.

Det mest upphetsande som hände här igår kväll var att jag uppdaterade systemet på min iPhone. På så vis fick jag tillgång till de omtalade reviderade emojisarna. Ett annat ord för emoji är smiley och det är en figur/en bild/ett piktogram, som vanligen ska förmedla en känsla (ledsen, glad, arg, kär – ja, du fattar). Nu kan jag visa en nougatbrun tumme upp eller en mörkchokladfärgad näsa om jag vill. Men det finns fortfarande inga rödhåriga eller gråhåriga emojisar. Ska jag känner mig kränkt och bitter nu? (<== retorisk fråga)

Jag skojar lite nu. Man måste få skämta om såna allvarliga saker som emojis. Men näthat och internetmobbning är allt annat än skojigt. Jag läste i Byhåleblaskan att det sprids en uppmaning på Fejan om att iaktta största möjliga tystnad där mellan klockan sex och midnatt i morgon måndag. Det ska föreställa en protest mot näthat och internetmobbning.

Munskydd emoji

Tystnad är inte rätt sätt att bemöta hat.

Det här berör inte mig för jag finns inte på Facebook. Men näthat och internetmobbning berör mig. Däremot tror jag inte på tystnad. Att tiga är att samtycka, sägs det. Nä, då är det bättre att skriva om det – eller prata om det, tycker jag. Förresten kan man nätälska i stället. Det gör alla människor gladare. För tänk efter: vem blir gladare av att vara elak mot nån annan?

Nog har jag varit rätt elak på nätet i mina dar. Samtidigt, det här var en gång en vass blogg. Nu är den betydligt mesigare. Det tar nämligen på att vara vass kring aktuella ämnen. Idag kan jag nästan inte skriva om nånting – inte ens om det bara handlar om mig själv – utan att nån reagerar, tar illa upp eller kommer med synpunkter i all välmening. Periodvis tappar jag lusten att skriva. När jag inte ens får skriva om mig själv utan att bli påhoppad känns det rätt… tröstlöst. Och hur kan andra människor bara ta sig rätten att skriva vissa saker om min person – mina göranden och låtanden – när det är mina åsikter som inte gillas?

Fast om jag slutar blogga… Då har ju faktiskt De Dumma vunnit. Då segrar ju de som ogillar eller till och med hatar mig. Jag bara undrar vem som torterar dem till att tvingas läsa min blogg. Jag gör det då inte. Att läsa min blogg är högst frivilligt. Den som läser min blogg av tvång torde lida av en fixering vid mig och mitt.

Allt näthat och all internetmobbning jag har varit utsatt för från i somras och fram till så sent som häromdan gör mig obstinat. Jag tänker inte tystna. Inte!

Eller som Marcin de Kaminski säger:

Jag tycker att det är ett ganska konstigt sätt, att möta näthatet med tystnad i stället för att ta debatten. […] Det är viktigt att bemöta det så att det inte normaliseras.

Men vilka är det som näthatar? Marcin de Kaminski säger:

[…] det är ett tvärsnitt av befolkningen. Det kan vara vem som helst, det kan vara du och jag. Det är det som gör det så problematiskt och som gör det så viktigt att säga ifrån. […] i publika forum som Facebook, där folk med sina riktiga namn uttalar väldigt konstiga saker. 

Jag tycker som Marcin de Kaminski att vi ska nätälska i stället. Han säger:

[…] vi behöver fler goda förebilder, vi måste öka de goda orden. […] vi ska nätälska varje dag.

Skithög emoji

Jag får rätt mycket skit.

Sist jag fick skit kastad på min person angående min blogg pratade jag med personen, som aldrig har träffat mig, i fråga. Jag använde telefonen. Jag kan inte påstå att vi numera älskar varandra, men jag vägrar att tro att nån enda av oss är rätt igenom ond och elak. Däremot blir jag för varje påhopp mer och mer övertygad om att inte hålla tyst. Trösten söker jag sen i mina böcker. Ja, för det tar på. Varje påhopp gör stora hål i själen. Men böckerna säger inte vilken dålig människa jag är utan visar mig andra världar där jag kan vistas en stund för att återhämta mig. (Mina böcker och min läsning har jag för övrigt också fått skit för… Är böcker sämre än fotboll, liksom?)


Du som finns på Facebook, ska du vara tyst idag???


Sist, men inte minst, vill jag nätälska alla bloggare jag följer! Alla som skriver – av olika skäl. Låt er inte tystas!
 
❤ ❤ ❤

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan sjunger. Men inte av glädje utan av vämjelse.


Det  fulaste jag veeet…

Jaa, det är just nu faktiskt onepiece. Jag kan inte begripa hur människor som inte är bebisar frivilligt kan sätta på sig dessa sparkdräkter. Och här i Uppsala har det gått alldeles för långt… Till och med statyerna…

Staty med onepiece

Till och med statyerna sätter på sig sparkdräkter trots att de inte är bebisar. 


Fy så fult!
Det är allt jag har att säga om detta klädesplagg. Och så drar jag på mig mina tråkblå jeans och min tjockis-svarta tischa samt gympadojor…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev en annorlunda lunch idag. Jag skulle ju in till stan, nära trakterna där jag tillbringade mina dagar under mitt förra arbetsliv. Bara det var jobbigt, men det tror jag inte nån förstår. Domkyrkan tornade upp sig mot en blå himmel och skänkte mig viss tröst i alla fall. För den är ju rätt vacker.

Domkyrkan
Trösterik och vacker.


Sen kom den riktiga prövningen.
Jag tog mig upp och in i fräscha, relativt nyrenoverade lokaler. Tillbringade en stund med min bok på gång innan Sara kom och hämtade mig. Jag fick lägga mig på en hård brits och långsamt fälldes den och jag bakåt. Det var ingen sol som bländade mig, det var en lampa…

Tandläkarlampa
Ingen sol som bländade utan denna.


Sara maskerade sig
och påbörjade sen sitt arbete. Hon hade många tortyrredskap till sin hjälp. Lotta kom och avslutade det hela. Då skakade hela jag.

Tandläkarborrar
Värst är tortyrredskapen vid pilarna.


Men allt gick bra,
jag överlevde och porslinskronan är på plats. Allt till en kostnad av 1 440 kronor, trots att jag ville få det gratis. Dessutom bokade jag frivilligt in en ny tid nästa vecka eftersom det var 18 månader sen jag gjorde en sedvanlig undersökning av pliggarna. Och jag vet att jag har åtminstone ett hål till. Låt pengarna rulla, bara. Jag har två löner till att få. Dessutom är jag totalt vettskrämd när jag är hos tandläkaren – trots att alla där är så snälla och gulliga.

Medan jag väntar på att få trycka i mig en macka, som blir min försenade lunch, har jag skrivit detta. Om ungefär tio minuter får jag trycka i mig den. Under 48 timmar får jag inte äta hårda eller sega saker, definitivt inga kolor. Jag har inte ätit sen klockan sen i morse, så jag känner mig lite snurrig. Vaknade dessutom med huvudvärk och den hänger kvar lite grann.

Dagens höjdpunkt hittills är inbjudan till ett spännande boksläpp den 23 april. Jag tror att jag ska vara på ett möte just då, men det skiter jag i. Boken är viktigare!

Efter jobbet ska jag plocka upp Min Räddare i Datanöden. Jag är så tacksam, så tacksam!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nja, det är det väl inte. Men ibland kan man undra… Jag har snurrat runt i media och hittat några måndagsexemplar med mera. Häng med om du vill – det är helt frivilligt!

  • Pensionssparare skräms av PPM-rådgivare. Det är jag den första att skriva under på! Och skälet till att vi sparare skräms är att de som ringer är så otroligt säljiga. En del tycker till och med att de är aggressiva. Men det är ju inte bra! Själv blir jag mest irriterad på att de ringer min pensionerade (!) mobil…
  • Toyota störst igen. Ja, ja, ja! Det var ju bara väntat! Toyota är den största biltillverkaren igen! Förra året såldes 9,75 miljoner bilar av märket Toyota. Clark Kent, min lille bilman, är förstås… en Toyota!
  • Bordell betalades med kommunkort. Jaha! Dags igen! Denna gång en kombinerad bordell- och kontokortshärva. Skolpersonal från Storuman misstänks ha betalat bordellbesök – som inleddes med ett besök på en strippklubb – med kommunens kontokort – under ett skolläger i Alperna. Men hallå! Är inte detta rätt… 1990-tal?
  • Anmäls för sjukhus-tv.Centrum för rättvisa JO-anmäler tolv av de läns- eller regionorganisationer som ansvarar för befolkningens hälso- och sjukvård. Enligt centrumet har dessa kränkt patienternas rättigheter när de har lämnat ut vårduppgifter i program på TV. Allvarligaste kränkningen har, enligt centrumet, skett här i Uppsala kring en svårt sjuk person som avled två dagar efter inspelningen. Dessutom läses journalen upp inför TV-kamerorna. Jajamens! Integritet. Patientsäkerhet. Sekretess. Hur var det nu med det???
  • Uppsala riskerar mest. Ovanstående organisation, alltså den som anmäls för kränkning, är i ytterligare ett blåsväder. Det handlar om en modell för skatteplanering som man är med i. Genom avtal med amerikanska riskkapitalister riskerar den lokala organisationen just nu 130 miljoner kronor genom tåg. En bank äger tågen. Banken leasar tågen till ett företag som i sin tur hyr ut. Åtta av tågen trafikeras av lokaltrafiken här. Organisationen har gått i borgen och dessutom tagit på sig betalningsansvaret gentemot de amerikanska investerarna. Låter det snurrigt? Men det handlar ju bara om våra skattepengar…
  • Vem är militärens hemlige bloggare? Wiseman kallas han och han läses av såväl politiker och försvarsanställda som journalister och ÖB. I mer än fem år har Wiseman bloggat och han är uppenbarligen kunnig på området försvarsfrågor. Anonyma bloggare är emellertid allt mer ovanliga – enligt journalisten och experten på sociala medier, Sofia Mirjamsdotter a k a Mymlan!


Livet är kort. Jag menar blott…

Read Full Post »

Först och främst: det här är min blogg. Innehållet i mina inlägg bestämmer jag själv. Jag skriver om sånt som intresserar mig och sånt som irriterar mig. Att kommentera är inte nån rättighet du som läsare AUTOMATISKT har, det är nånting jag TILLDELAR dig. 

Så! Nu ska jag skriva om mina skoinlägg i stället, det är betydligt roligare denna bedrövliga afton som annars är präglad av ILSKA! 👿

För en vecka sen var jag hos Jerry Berglund, som är ortopedtekniker på Team Sportia. Jerry gjorde avgjutningar av mina fötter. När jag fick titta på avgjutningarna strax efter att de var gjorda, såg de mer ut som simfötter. Klart jag funderade hur det skulle hjälpa min häl att gå omkring i Kalle Anka-fötter…

Ortopedtekniker Jerry Berglund på Team Sportia m avgjutning av min vänsterfot

Simfötter??? Kalle Anka???


Men under den gångna veckan
har Jerry nu tillverkat ett par blåa, fina inlägg som här helt skräddarsydda efter mina fötter.

Skoinlägg

Mina nya skoinlägg sedda uppifrån. 


Jag fick med mig gipsavgjutningarna hem
ifall jag vill låta göra flera inlägg. Man kan se med blotta ögat hur taskig vänsterfoten är. På bilden nedan har jag lagt avgjutningarna med sulorna uppåt och vänsterfoten ligger därför till höger.

gipsavgjutningar

Man skulle kunna tro att jag står på huvudet och nån har fotat mina fotsulor ovanifrån. ”Fotsulan” till höger i bild är min vänsterfot och man kan med blotta ögat se att den är vekare än högerfoten, den är liksom mer insvängd.


Jag har smala hälar,
trots att jag har stora fötter. Vänsterhälen är mycket smalare än högerhälen. Därför har Jerry nu byggt upp vänsterinlägget så att gelékudden inuti hälen trycks ihop. Detta minskar belastningen på hälkudden och även smärtan. Det gör också att jag belastar hälen rätt och inte har några konstigheter för mig när jag går – på grund av att det gör ont att gå. Vid de röda pilarna har han gjort sina anpassningar.

änster inlägg från sidan med pilar till var ortopeden har byggt upp inlägget.

Vid pilarna har Jerry anpassat inlägget efter det som gör ont i min häl.


Först när jag provade inläggen
i mina svarta vinterskor gjorde det jätteont att gå. Det är ju självklart så att kylan påverkar, men de nya inläggen måste också gås in. Jerry fräste ur dem lite till, för jätteont ska de inte göra i alla fall.

Nu har jag traskat runt med inläggen i sommargympadojorna inomhus på jobbet hela eftermiddagen. Och faktum är att det kändes bättre och bättre allt eftersom timmarna gick. Ett tag hade jag god lust att testa att jogga lite, till och med. Och då ska du veta att en Toffla som jag inte joggar frivilligt, det sabbar min image!!!

I morgon bitti tar jag den sista antiinflammatoriska tabletten. Hälen kändes mycket bättre först när jag började med medicinen, men de senaste dagarna har jag haft ganska stora smärtor. Jag vet inte om jag vågar hoppas och tro att inläggen ska lindra det som gör ont. Fast det klart att jag vill tänka positivt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »