Jamen hej å hå! Av lunchens övning har jag lärt mig tre saker:
- Tro inte att du vet var stans sportaffärer ligger!
- Tro inte att iPhonens kartläsare kan leda dig dit!
- Tro inte att du klarar av att boka tid via internet!
Jag måtte vara hur blåst som helst! (Jorå, ser hur en och annan nickar medan h*n läser detta.) Jag trodde alltså att jag hade bokat tid hos en ortopedtekniker på Team Sportia i Boländerna idag kl. 11.30 för avgjutning av mina fötter. Det hade jag inte lyckats med. Jag trodde också att jag visste var Team Sportia i Boländerna ligger. Det visste jag inte – men det vet jag nu! Och jag gav iPhonen en ny chans efter totalmissen i fredags när den skickade oss till Tibble kyrka i stället för till Täby kyrka. Den klarade inte av att hitta till Team Sportia heller. Men en iPhone är också en mobiltelefon. Det slutade med att jag ringde affären och fick kördirektiv från gokartbanan, där jag hade hamnat… Stort tack för den mänskliga insatsen, Team Sportia!
Som tur var har Team Sportia inte bara serviceinriktad kassapersonal, affären har en ytterst serviceinriktad orotpedtekniker vid namn Jerry Berglund också. För trots att han inte hade fått in nån bokning på mig kl. 11.30 tog han emot mig. Jag fick kliva upp på en spegelpall medan Jerry klämde och tittade. Han var väldigt varsam, men det klart att lite ont gjorde det allt. Sen fick jag hoppa upp på britsen, på mage, medan Jerry ritade på mina fötter och sen göt av dem. Det visade sig att mina fötter, tvärtemot vad jag alltid har trott, är smala. De må vara stora – storlek 41 – 42 – men de är smala. Och vänsterfotens häl är smalare än högerfotens.
Ortopedtekniker Jerry Berglund med avgjutningen av min vänsterfot.
Från avgjutningarna ska Jerry göra inlägg till mina skor. Han bygger upp båda inläggen exakt efter hur mina fötter är skapta. Det blir nån sorts upphöjning i valven och själva hälen ska liksom klämmas ihop sidledes och lyftas upp, allt enligt de ritningar som Jerry först gjorde på min fot och därefter på avgjutningarna.
Avgjutningen av min vänsterfot. Pilarna visar var jag har ont och var det ska klämmas ihop, så att säga.
Totalt kostar mig ett par inlägg 1 599 kronor. OK, det är mycket pengar, men jag vill inte att den här mindre roliga åkomman blir kronisk. För det kan den faktiskt bli, enligt Jerry! Om en vecka exakt får jag hämta mina nya inlägg. Och nästa gång lär jag ju hitta…
Utsläppt, med nytvättade fötter, tog jag en sväng runt hörnet, mest för att försöka hitta en toa, men också för att få i mig lite lunch innan jag åkte tillbaka till jobbet. Toan fann jag i sista minuten, lunchen blev… lite stor… Jag orkade äta ungefär hälften.
Lite mycket lunch, dårå…
Nu stinker hela jag friterade strips. Jag hade sett framför mig en tallrik kyckling med ris, det blev detta. Men nöden hade ingen lag och hälften av maten hamnade i min mage. Frågan är om jag kan äta nånting mer alls idag.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
När jag var hos ortpedteknikerna fick jag göra samma som du plus att jag fick gå på ett gåband för att hon skulle se om mina fötter lutar åt något håll. Jag fick ett par mjuka inlägg, som hon skar direkt efter gjutningen, för 500 kr. Efter några veckor fick jag hämta de andra för ungefär samma pris som du fick betala. Inläggen får inte plats i vilka skor som helst.
Den lunchen hade jag gärna ätit, fast inte med så mycket ketchup!
De undersöker på olika sätt eftersom var och en har sina egna fötter, så att säga, men också fötter med individuella skador. Jag har ett par bra inlägg som funkar i mina gympadojor. De nya ska jag ha i nån sorts vintersko.
Du, lunchen var inte särskilt god – trots ketchupen… 😦