Vad gör vi då?

Ett inlägg om typiska dagar i Metropolen Byhålan.

---

 

Nejlikor till pappa, mormor och morfar och till morfars bror och hans fru.

Jag fattar om eventuella andra läsare än jag själv är otroooligt nyfikna på hur jag fördriver dagarna här i Metropolen Byhålan. Huvudsyftet med vistelsen den här gången var förstås att bevista en begravning. Jag skulle hellre ha varit med och firat en födelsedag, men så blev det inte. Gårdagens farväl tog hela eftermiddagen. Uppenbarligen fick vi inte nog, för idag, efter storhandlingen, for vi upp till kyrkogården. Jag har inte varit vid pappas, mormors och morfars grav sen i somras, så jag ville dit med lite blommor. Mamma kommer heller aldrig till graven eftersom färdtjänsten inte väntar medan hon sätter ner blommor och ingen annan erbjuder skjuts. Men det är lugnt, jag har nyligen betalat årsskötsel för ytterligare ett år och kunde konstatera att griftegårdsförvaltningen har planterat penséer. Vi blåste också över (det blåser förskräckligt här!) till asklunden där vi satte några nejlikor hos morfars bror och hans fru. Kanske har vi nu fått nog av gravar och sånt ett tag framöver? Till nästa gång. För den gången kommer ju, det vet vi.

Vädret är inte det bästa, det blir det först när jag har åkt härifrån. Det kom lite sol igår mot kvällningen, men idag är det mulet. Det började blåsa här redan igår och vindarna har inte avtagit. Tack och lov är de inte nordliga och nåt regn har vi inte sett till idag. Tyvärr hjälper inte det, så nån promenad nere vid sjön är inte att tänka på. Jag passade på att ta ett par bilder på solen och sjön igår i alla fall.

Här ser jag ut över sjön ungefär mitt emot Toffelmammans boning.

Vad händer mer här då? Jo jag läser om morgnarna, för av nån anledning vaknar jag runt klockan sex. Då är huset tyst och jag kan koncentrera mig. Sen sitter jag vid datorn, men jag har otroligt svårt att koncentrera mig på det jag skriver trots att jag ibland sitter för mig själv i vardagsrummet. Antingen pratar mamma (det gör hon typ hela tiden) eller så är TV:n på ganska högt. (För tillfället är det en skåning som skrålar ikapp med nån sorts hillbillymusik.) Men i morse rådde tystnaden och jag läste ut PD James. Därefter grabbade jag tag i en ny bekantskap bland deckarförfattarna, Emelie Schepp. Passande nog är den unga damen från Metropolen Byhålan (och jag tror att jag vet vem hennes farsa är, trots att han stavar sitt efternamn på ett mer traditionellt sätt än den eventuella dottern).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer då – förutom gravar och böcker? Eh ja… det fikas väldigt mycket här… Det fikas ofta och gärna och jag har svårt att tacka nej till det som bjuds till kaffet. Igår blev det tårta och idag blev det två cocosbollar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Läppstiftsprovning.

Idag har vi storhandlat, som jag nämnde inledningsvis. Detta omfattade även att prova och köpa läppstift. Det vill säga mamma provade och köpte, jag fick, med brillans hjälp, tolka färgnummer. Inte dagens roligaste aktivitet, om jag får säga det. Så jag sitter nu och väntar på att det ska bli middagsdags. Vi shoppade loss vid delikatessdisken inne på Maxi… Magen börjar så sakteliga vänja sig vid såväl mat som godsaker. Var sin godispåse följde också med hem från affären.

 

Jag önskar Dig en skön Sista april/Valborg från en blåsig Metropol! Ta det vackert med alkoholen och glöm inte att passa eldar och grillar!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Alla heter Anna – men bara en är den bästa!

Ett ANNAt inlägg.

---

 

Idag firar jag kvinnan i mitt liv! Fästmön, den mest älskade Annan, den bästa. Hon som, bland övriga Annor och andra, finns där och som är den som har mitt hjärta. Anna med det stora hjärtat, kvinnan som har stått vid min sida sen hösten 2007 och inte vikit en millimeter trots allt jobbigt och svårt som hänt – och allt dumt jag har gjort. Vi säger understundom, Anna och jag, att vi önskar att vi hade träffats tidigare i livet. Jag önskar dessutom att vi hade träffats vid en bättre tid i livet, inte i kristid, mer eller mindre. Vissa saker vill jag emellertid inte ha ogjorda och detsamma tror jag gäller för Anna. Men… det hade bestämt varit… lite skönare om livet hade farit fram aningen snällare med oss. Som vanligt gäller att försöka använda bra delar av de erfarenheter en fått tidigare i livet och tänka framåt.

Riktigt så här tidigt i livet träffades vi inte, men Anna är så bedårande SÖT på dessa bilder!

Så Anna, om du läser detta… NÄSTA ÅR… Då du!!! I år blir det ett mer vanligt gratulerande när vi ses senare idag! Övriga som läser detta kan gott hoppa in till Annas blogg och skriva grattis i en kommentar. Det gör inte ont.

 

Alla heter Anna, till och med den här tidskriften.

Som jag antydde inledningsvis finns det flera Annor i mitt liv. Lyckligtvis är samtliga Annor goda och bra Annor. För ett tag sen jobbade jag till exempel med tre (3) Annor och samarbetet gick väldigt bra med alla tre. Och ganska nyligen fick jag kontakt med min syssling Anna – efter 40 år… Lustigt nog är det min andra syssling som bland annat också är författare… Hoppa in på hennes blogg och ta en titt! Sen har jag en kompis som skriver böcker också, Den belgiska Annan. Tyvärr har hon ingen aktiv blogg längre, men jag skriver då och då om hennes böcker här. Vidare heter en av mina bästa Uppsalavänners dotter Anna liksom den av mina kompisars dotter som bor närmast mig. Mitt ex före Anna heter också Anna fast i andranamn och ett tag i hennes liv hade hon samma efternamn som min Anna. Nu har jag inte haft kontakt med mitt ex på några år, så det vore synd att säga att hon är en Anna som finns i mitt liv. Men… kort sagt: Alla heter Anna – på ett eller ANNAt vis!

Än så länge har jag bara messat födelsedagsbarnet och skickat en ljudfil med sång eller vad jag nu ska kalla det. Jag skulle naturligtvis ha uppvaktat på plats i morse med paket och frukost på sängen. Men tyvärr är det ju så att jag är arbetssökande och då måste en ägna sig åt lite ANNAt. Under morgonen har jag till exempel sökt jobb, fyllt i a-kassekort, aktivitetsrapporterat, telefonerat med a-kassan samt fört en mejldialog med en arbetsförmedlare i Enköping. Det har gått bra med allt idag, till och med a-kassan – KORS I TAKET! Förhoppningsvis får jag därför en liten slant från dem i slutet av månaden, typ ersättning för sex dar. Som vanligt gäller emellertid att Det papperslösa kontoret inte riktigt existerar och jag är dessutom sån till min natur att jag kör med både hängslen och livrem. Pappershögen växer…

Pappershögen växer på mitt skrivbord…

Idag blir det alltså inte så mycket läsning. Men jag påbörjade min andra Elizabeth George-bok i helgen och den verkar, efter att ha läst cirka en femtedel (cirka 100 av cirka 500 sidor), lika bra som den första. Jag kan konstatera att givaren dessutom figurerar i boken, dock maskerad som nunna…

Givaren av boken figurerar visst i den också, om än i nunneform…

För den som är intresserad av min hälsa kan jag rapportera att magen är ytterligare bättre. Genom att jag kan äta fast föda med det för mig viktiga fettet i kosten fungerar den nu mer och mer som den ska.

Slutligen gläds jag för vännen som liksom jag lever i en värld där tillsvidareanställningar är nåt för andra. Vännen har fått förlängt kontrakt till sommaren OCH varit på en lovande intervju för ett ANNAt jobb.

Ha en bra måndag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kattliv och möglo

Ett inlägg om katter och musiktävlingar.

---

 

Försök att motstå den blicken… Denna gång är det Citrus ögon.

Asså kattungarna… Min fästmös… De är bara för söta! Igår var det tre jättegosiga katter som mötte mig. Kattungarnas mamma Mini var nämligen också väldigt gossugen. Men när vi ska äta eller fika eller så måste vi stänga dem ute. Då gaddar de ihop sig och är värre än tre småbarn. Samtidigt är de nästan oemotståndliga när de står på andra sidan glasdörren och sötglor på en och sticker tassarna under dörren i fåfänga försök att få tillträde till köket och alla godsaker.

 

 

Rätt som det är har katterna vilat klart. Då blir det kattfnatt och typ allt är potentiella leksaker. Det kan handla om allt från min lap top till Annas tvålpump. Den senare gick i tusen bitar i morse, tack vare Citrus. (Ja Anna blev förstås skitglad eftersom det var en DYR julklapp…)Vi hade just vaknat när vi hörde ett brak från badrummet och tassar som halkade omkring. Citrus hade då hoppat upp på handfatet, halkat och lyckats peta ner tvålpumpen av glas i handfatet. Tvålpumpen sprack, den lilla undkom glasskärvor i tassarna, tack och lov och Anna fick ställa sig och torka badrum igen (gjort senast igår). OCH duscha en tilltvålad kattunge. En nyduschad kattunge är bland det ynkligaste som finns, så jag tänker inte genera henne genom att lägga ut en bild. Men hon går nu omkring och doftar… Dove… Det är så tvålpumpsmarodören känns igen.

Här kommer några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna bjöd på god mat och jag bjöd på ett mindre gott vin från 2007. En riktig besvikelse, alltså. Tur att vi hade godisbunkar att tröstäta ur senare på kvällen – i alla fall jag och grabbarna (de senare fick förstås inget vin, heller). Anna petade i en modest liten påse. Under middagen fick vi stänga ute katterna från köket igen, likaså under matlagningen, Lucifer har ingen som helst känsla för att en spis kan vara varm – förrän han ställer sig på den. Och sånt vill vi ju förhindra…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen var det då dags för schlagereländet att dra igång på bästa sändningstid på SvT. Lördagar framöver lär en få försöka hitta alternativa kanaler att glo på – eller rentav läsa en bok i stället. Nu satt jag med och lyssnade med ett halvt öra, åt godis och spelade Wordfeud. Det jag uppfattade var emellertid… och nu ska jag säga nåt positivt till att börja med… att det tack och lov inte var nån pajas som gick omkring bland artisterna och spottade ur sig plumpa skämt. Vidare gladde det mig att Robin Bengtsson gick vidare till final. Det var nämligen den här deltävlingens enda bra låt. Hade Anna Book varit med och tävlat hade jag fan röstat på henne.

Kvällens absolut sämsta var att SvT valt att låta två programledare som inte kan sjunga göra just detta – i ett program där det tävlas i sång och musik. Det finns väl för höge Farao artister att hyra in, såna som HAR sångröst??? Är det för mycket begärt i ett musiktävlingsprogram..? (<== retoriska frågor).

Att sen en av programledarna – jag säger inte vem av dem för då får jag höra att jag är rasist trots att jag enbart hävdar att hon är obildad – inte kan uttala efternamnet på en TV-personlighet var bara så… pinsamt och GENANT. Vad i all sin dar hände med det som kallas för repetition före ett direktsänt program???

Det var tur att vi fick limpmackor till frukost i morse…

Limpmackor till frukost.

 

Du skriver väl inget oförskämt nu??? undrar Lucifer bakom datorn.

Nu skiner solen obarmhärtigt in på det som var Annas välstädade hem igår. Idag är det fullt av katthår och trådar från klöspelaren samt godissmulor. Och största skräpet av allt har suttit i kökssoffan och plitat ner detta inlägg. Skräpet ska nu umgås en stund till innan det far hem till sig för att skriva lite andra mer seriösa saker än detta, ringa sin hulda moder och göra sig redo för en ny, härlig arbetsvecka.

Till min hjälp vid köksbordet har jag delvis haft assistent Lucifer som har kommit med glada tillrop, njutit av värmen från datorfläkten, kloat på min musmatta, jagat min mobilsladd samt försökt hissa upp persiennerna i köksfönstren. Det har varit farligt nära med en och annan vattendusch från den gröna lilla plastflaskan…

Ha en riktigt skön söndag!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den gilla gången

Ett inlägg om nuet och senet och om att gilla gilla gången.

---

 

Ska jag låta mig ligga kvar?

Tänk att jag gillar den gilla gången! Jag gillar när livet går den gilla gången och när det är struktur på min tillvaro. Den där strukturen som ett heltidsjobb ger. Sen är det upp till mig att fylla den andra tiden med både nödvändiga och bra saker, det vill säga sånt som behöver göras och sånt som fyller på energin. Det är med lite kluvet sinne och en viss spänning jag tänker på morgondagens möte och vad det kan innebära – en förändring igen, kanske. Och ändå kan jag inte påstå att jag vill förändra så mycket just nu som jag ville för lite mer än en månad sen. Livet är förunderligt! Det är i vart fall inte statiskt, men den gilla gången är inte dum. Ja, jag har en del att fundera över just nu. Ska jag ligga kvar eller ska jag kliva vidare…

Igår kväll telefonerade jag med vännen FEM. Jag fick höra om en fantastisk resa och jag riktigt såg bilderna framför mig. Men jag har ändå bett dottern att knuffa igång mamma på Instagram. Vi pratade också om livet här hemma och om inget oförutsett händer ses vi i Stockholm om tre och en halv vecka.

Hela november känns som en enda spännande månad för mig. Den kommande helgen ska Fästmön och jag fira vår sjunde förlovningsdag. Jag hade förstås önskat att det var en bröllopsdag, men förhoppningsvis kommer den dan allt närmare. Helgen därpå ska jag hänga med familjens tonåring. Vi har inte bestämt än vad vi ska hitta på, men nåt blir det. Helgen efter den firar familjen barnkalas när en av oss fyller halvsekel. Jag har ju redan fyllt, så jag anses väl vuxen..? Och sista helgen i november ska jag alltså träffa FEM. Sen är det december… Maj gadd! Mamma kommer till jul och stannar över nyår – om hon nu får riksfärdtjänst. Men vänta lite… Jag är här och nu, inte sen!

Gilla? Nej, blodvite uppstod och eftersom jag svimmar av blod blev jag tvungen att plåstra om mig i morse.

Framåt senkvällen igår fick jag känna på här och nu rent fysiskt. Jag skar mig så blodvite uppstod på ett plastlock. I morse gick såret upp och jag tvingades plåstra om mig själv. Jag svimmar nämligen (nästan) när jag ser blod. Sen sökte jag – och fick viss! – medömkan på Instagram. Sån är jag!

Två nätter har jag grubblat över ett namn på en doktor som jag kände i ett annat liv. Två dygn tog det innan jag kom på vad karl’n heter. Jag kunde i och för sig ha fuskat och frågat vännen Agneta som jag har jobbat med, men jag ville komma på det själv. I natt vid halv tre-tiden kom jag på att doktorn hette Lars i förnamn och nåt ovanligt i efternamn. Minnesjoggning? Brukar DU fastna på såna där saker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Den här kvällen, inte natten, ska jag rensa lite på Twitter. Jag följer alldeles för många vars tweets jag inte är intresserad av. Det handlar mest om att jag inte längre har tid att hänga med vad det twittras om, men även om att Twitter har blivit ett tillhåll för en hel del märkliga existenser. Sen gillar jag Instagram mer. Jag är också märklig, fast mig själv kan jag ju inte avfölja. Jag kan bara försöka gilla mig. Och den gilla gången.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dags att göra en Ernst Billgren?

Ett ombytligt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag om konstnären Ernst Billgren i Dagens Nyheter. Han ska byta både namn och stil, det förra till Wilhelm von Kröckert, det senare på måleriet.

Inte vet jag om namnet blir till det bättre eller sämre, men lite… ovanligt låter det allt. I själva verket är det ett återvändande till rötterna i Tyskland. Eller om det är ett sätt att få uppmärksamhet. Enligt Ernst… nej Wilhelm von Kröckert handlar det också om att testa vilken betydelse det personliga varumärket har. Han säger bland annat i artikeln:

[…] Jag vill undersöka en eller två saker i varje utställning som jag gör. Den här gången är det om allt verkligen hänger på ens varumärke – eller om det också har någonting att göra med vad man skapar som konstnär. Hur konsten är utförd. Konstkulturen handlar ju så mycket om just varumärken i dag […] 

Vad gäller hans måleri sägs tavlorna bli rävfria. I stället ska han utgå från sina inre bilder. TV-spel och kretskort i mönstren och grälla färger.

Tja… det kanske är dags att göra en Ernst. Billgren, alltså. Eller jag menar Wilhelm von Kröckert. (Icke att förväxla med tvillingarna Höckert från Metropolen Bylhålan, där det fanns MÅNGA Höckert, för övrigt). Jag har länge funderat på att byta till mitt första förnamn och använda mitt tredje förnamn som efternamn. En gång, på en arbetsplats jag snart har förträngt, skrev jag detta ”nya” namn på en whiteboard. Det tog fem minuter innan den första i huset kom springande och undrade om vi anställt en ny person på avdelningen.

Ett alternativt nytt namn kan vara det efternamn min släkt hette på pappas sida innan vi fick ett soldatnamn. Det är ett ganska vackert och tämligen ovanligt namn.

I sociala medier och i cyberspace kan det hända att man byter både namn/nick och ställe också. Kanske till och med… kanaler och genrer. Och vad jag menar med det är…

for me to know and for you to find out…

Tofflan eller GW?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En annan dag

Ett inlägg om en annandag.

---

 

En vacker vinterdag var det igår på juldagen.

Idag är det en annan dag än igår. Det är en annandag också. Jag skrattade lite i mungipan när jag nyss läste att UppsalaNyheters reporter tycks ha varit ute på vift bland orden och redan haft annandagens kväll. Men h*n måste ha menat en annan dag, juldagen. Det var inte kul att läsa att det var många som igår på juldagen omhändertogs för fylleri. Jag förstår inte att det kan vara roligt att bli så full att man inte kan klara sig själv utan måste tas om hand av polisen.

Kanske är det kylan som får människor att ta till alkohol? Temperaturen sjönk ner mot 15 grader igår kväll. Det var en fin dag igår, men mamma och jag gick inte ut. Här var inte plogat och då kan det vara svårt att rolla fram som mamma gör. Och för egen del tänkte jag på mina dumma luftrör som fortfarande inte är OK. Kyla är allt annat än bra för dem, för det sätter igång hostan. Infektionen finns fortfarande kvar, hostan likaså. Rösten är något bättre – om jag försöker spara på den. Men igår ville jag ju telefonera en stund med min kära och då bar den hela vägen.

Vi läste.

Lägenheten är fortfarande ganska kall, så när det blir vardag måste jag nog ringa vice ordföranden igen. Det är visst bara elementen åt baksidan som fungerar, medan det stora elementet i köket nästan är iskallt och sovrumselementet likaså. Det är nog inte så bra för min hosta att sova i alltför kallt rum. Men jag minns hur det var när jag bodde i England – där var det så kallt i sovrummet att det kom rök ur munnen på kvällen när jag låg under täcket. Sen hade jag kronisk luftrörskatarr när jag var där också… Annars gillar jag att ha det svalt i sovrummet. Och fryser jag om fötterna fick jag ju så fina tossor i julklapp att jag kan hålla fossingarna varma.

Det var en oerhört slapp dag i det här hemmet igår och en lika slapp lär det bli idag. Jag var inte ens ute med soporna, de står kvar i hallen innanför ytterdörren. Mamma sov länge och jag roade mig med datorn och bok i sängen – jag klagar inte! På eftermiddagen satt vi och läste och jag fick äntligen byta bok till en som mamma har läst och hade med sig, Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk (svårt att stava till det efternamnet!). Sen kollade vi på första delen om Astrid, för dels var ju hon min barndoms favoritförfattare, dels bodde hon granne med min mormor – de var visst skolkamrater också.

Idag gör vi tabberas på julmaten. Min mage och den kommer inte riktigt överens, men jag har faktiskt både ätit och druckit måttligt.

Men vad händer i DIN vrå av världen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En alldeles blå himmel…

Ett blått inlägg.

---

 

Himlen…

Idag är himlen som gjord för en resa upp dit. Den är alldeles blå, noterar jag genom mitt arbets-rumsfönster. Jag ser fram emot en ny härligt varm sommardag. Jag hoppas bara att dagen idag blir lite mindre fylld av stress än den igår…

Mindre stökig får den här dan gärna bli också. Somliga i huset underhöll gäster, vilket gjorde att jag fick stänga fönster och dörrar redan vid 19-tiden – först för att stänga ute grillrök, sen för att stänga ute den parfymerade röken från en vattenpipa och ljuden från glada människor som umgicks. Jag är extremt ljudkänslig nu. Vad gäller rök är jag alltid extremt känslig. Sitter jag på ballen* och nån grillar rakt under känns det som om jag har små glasbitar i mina luftrör. Det finns inget annat alternativ för mig än att gå in och stänga igen så att röken inte hittar in. Och vet du, det är inte så roligt när det är runt 30 – 35 grader utanför…

Morgontimmarna är tack och lov både tysta och svala. En mamma och två små barn är de enda jag hör umgås och det får man stå ut med när man bor i ett flerfamiljshus. (Drömmen om en stuga i skogen finns kvar…) Jag har redan tillbringat ungefär ett par timmar framför datorn, ivrigt nedknackande tre stycken jobbansökningar. Jag har hittat ytterligare sex intressanta tjänster att söka, så det blir eventuellt ytterligare skrivande. Mitt mål är ju tre sökta jobb per vardag. Eftersom jag åker till mamma i morgon blir det kanske inte så mycket gjort på jobbsökarfronten de närmaste dagarna. Då kan det vara bra med måluppfyllelse i förväg, så att säga. Möjligen sitter jag en stund i morgon bitti innan jag kopplar ur dator och router och packar ner dem – datorn i sin väska, routern i Den perfekta påsen.

Bälte om tjockmagen…

Packa ska jag göra idag, men det mesta är redan gjort. Jag ska ju bara vara hos mamma från i morgon och över helgen. Men det är ju det här med värmen – man vet ju inte om man blir varm och behöver många ombyten. Eller så kanske man fryser. Eller blir regnblöt… Hängslen och livrem (bildligt talat!) åker ner i min gröna väska.

Så tror jag att jag får besök idag av fru A. (Hon är den enda frun med det efternamnet, det måste vara en häftig upplevelse. En gång gift, alltid fru, heter det. Därför är vi två i min familj som heter fru H – min mamma och jag.) Jag hoppas att det inte blir för stekhett att sitta på ballen och inta glass medan det pågår en installation här. Eller så installerar jag efteråt.

Jag ska ta en runda i media nu. Det känns som om jag inte har läst nyheter på flera dar. Det handlar om två dar. Dags att äntra verkligheten, men ändå ha blicken framåt, uppåt mot en alldeles blå himmel…

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning i den omvärld som är… min

Ett omvärldsspanande inlägg.

---

 

En spaningsrunda i omvärlden via media i cyberspace – det är sånt som vi papperstidningslösa ägnar oss åt då och då. Här tänker jag dela med mig av sånt som jag fastnade för.

Låt inte solen gå ner över Europa.  Malena Ernman skriver en så tänkvärd krönika om Europa. I kväll partajar vi med glitter och glamour i Eurovision Song Contest. Samtidigt säger vi oss inte ha råd att hjälpa fattiga medmänniskor. Läs och begrunda. Och skäms. För det gör jag!

Sanna eller Wurst – det är frågan. Hanna Fahl på Dagens Nyheter sätter fingret på den väsentliga punkten vad gäller kvällens ytliga final. Fast jag undrar varför Sveriges artist benämns med förnamn och Österrikes med efternamn? Sexism? Förminskning? Eller är jag petimetrig och gnällig nu?

Alla partier vill se över karensdagen. Då avses alltså karensdagen i sjukförsäkringen. Och det är Dagens Nyheter som har ringt runt till partierna och undrat om detta. Det vore ju inte helt fel. Som systemet är idag kommer folk sjuka till jobbet för att jobba några timmar, så att karensdagen – och därmed löneavdraget – minskas i tid och pengar. Samtidigt smittar man ner sina kollegor. Samtidigt måste nåt göras för att se över korttidsfrånvaron. Och långtidsfrånvaron. Mår vi inte bra på våra jobb, liksom? Varför får inte de som mår bra jobba utan tvingas gå arbetslösa? för Nån som tänker och undrar över det?

Falska mejl från Skatteverket. Skatteverket varnar för att falska mejl har skickats ut med Skatteverket som avsändare. Mejlen har innehållit löften om skatteåterbäring. Nätfiske, kallas det, eftersom mottagarna har uppmanats att lämna ut uppgifter.

Marit Paulsen lovar att inte hänga sig. Alltså Marit Paulsen är tanten som vägrar gå i pension – och som talar i rubriker. Hon är så häftig! Dessutom ägnar hon sig inte bara åt röstfiske. Hon har faktiskt ett liv utanför politiken också: sin man, golf, konstutställningar, barn, barnbarn samt aborrfiske. Kanske är det resterna av hennes fiske vi ser till höger i bild?

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt att tänka på

Ett funderande inlägg.

---

 

Kungsängsliljor på grattiskortet från mammakusinen B och hennes A.

Idag har uppvaktningarna fortsatt. Det har strömmat in gratulationer via postboxen och per telefon. Här intill en bild på ett av korten, det från mammakusinen B och hennes A som har både egna barn och barnbarn att tänka på och som ändå kommer ihåg mig. Värme! 

Och inte blev jag ledsen heller när faster E, i förra månaden 97 år fyllda, ringde för att gratta. Dessutom var hon fullt medveten om att hon ringde två dagar försent. Men se, hon hade ramlat natten till fredagen och var aningen justerad. Inte ett ben brutet, tack och lov, men bulor och blåmärken här och var. Och med det efternamn hon besitter, det efternamn min mamma föddes med och mammakusinen B, följer en viss… envishet. Kan själv. Den 97-åriga damen hade hasat sig in från hallgolvet till sovrumsgolvet. Först då, när krafterna inte räckte till för att ta sig upp i sängen, larmade hon. Envishet stavas BERG.

Utöver detta har jag i afton skrivit en text mot betalning samt fördrivit en humla ut ur sovrummet. En humla stor som en gråsparv. Med Fästmöns hjälp. Vi har ätit kallskuret och röror och körsbärstomater och svarta oliver.

Och så tänker jag. Jag har fått ett erbjudande som jag ska lämna svar på i morgon. I morgon eftermiddag ska det avslöjas. För mig är det… inte idealiskt, men en lättnad. Därför att jag inte brinner. Det finns ingen eld inuti mig. Klockan går och jag bromsar inte längre visarna. Tänker. Rätt beslut vore att acceptera och köpa mig ytterligare lite… tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hyve(l)ns

Ett tisdagsinlägg om diverse åkommor och annat.

Nä, jag mår inte riktigt bra. Visserligen vaknade jag utan huvudvärk, men den ligger och lurar hela tiden, liksom illamåendet. Jag känner mig också ganska yr nu igen, särskilt när jag går. Vete tusan vad det är. Gissar på en del stress, en del blodtryck.

Idag skymtade vi solen. Gulliga M undrade om vi skulle ta en lunchpromme och det gjorde vi. Högerfoten skötte sig rätt bra. Jag TROR att jag har lyckats mota hälsporren där till viss del, för jag är ganska duktig på att stretcha. Hälsporre kan man få till exempel om man tränar mycket eller går i högklackat. Eller som jag, dårå, som har extremt korta hälsenor… (Du ska inte försöka föreställa dig mig i högklackat!) Men däremot kände jag av yrseln. När jag går är jag tvungen att fästa blicken rakt fram. Tittar jag åt sidorna snurrar hela jorden märkbart.

På vägen tillbaka köpte jag en sallad och sen åt vi tillsammans i lunchrummet, för omväxlings skull. ”Kökspersonalen” hade inte riktigt skött sitt jobb, så en kollega använde en osthyvel inte bara till ost utan även till smöret…

Hyve(l)ns, kan man säga. Eller man tager vad man haver…

Arbetsdagen var ganska hektisk, men jag känner att jag får mer och mer koll på saker och ting. Jag gör en nyhetsplanering och pusslar, jag skriver nyheter, texter, hjälper folk via telefon eller rent praktiskt vid deras skrivbord. Och så twittrar jag. Kopplar ihop frågeställare med experter hos oss. Det är roligt, även om en del vill ha det till att jag gör fel ibland. Ja, det är sant. Jag gör fel ibland, men inte idag! Jag frågade faktiskt en kollega från en annan enhet om vem som satt inne med svaret på en viss fråga. Och det var rätt person. HA! Då blir jag lite nöjd. Det lönar sig att fråga en del, medan andra hellre kommer med goda råd efteråt. Inte särskilt hyvens, kan jag tycka.

Mot slutet av dan fick jag ett telefonsamtal som var lite roligt. Jag kunde tipsa och hjälpa med en del webbsaker, dock inte om allt. Men där har jag en kollega som förhoppningsvis kan rycka in. Roligast av allt var att efternamnet på den som ringde lät bekant. Det visade sig att han var son till en Bo som jag har jobbat med i Uppsala. Sonen blev glad och lovade hälsa till sin pappa. En liten värld, är det.

En fattigare värld har det också blivit. Mitt på dan noterade jag att Shirley Temple hade avlidit igår och nu på eftermiddagen hade Alice Babs gått samma väg. Lite lustigt, för Alice Babs är en av de stora stjärnor som Sara Lövestam skriver om i sin bok Hjärta av jazz, en bok jag nyss har läst. Shirley Temple, däremot, vet jag att min mamma har nån sorts antipati emot. När mamma var liten skulle nämligen alla små flickor ha Shirley Temple-utseende, lockar och allt. Hon var den stora barnstjärnan, Shirley, alltså, inte mamma, på 1930-talet.

Den här stjärnan (?) som är jag ska nu trycka i sig en macka och hoppas på att inte må illa. Krukväxterna har fått lite vatten och jag har varit och handlat. Återstår att släpa sig ut till soprummet. Hoppas jag inte yrslar eller hyvlar bort mig. Man kan aldrig så noga veta med en toffla.

Livet är kort.

Read Full Post »