Ett surt inlägg.
Uppdaterat inlägg:
Capella, som Rippe tipsar om i sin kommentar, har en webbplats med öppettider etc – se här!
Även Erikshjälpen får gott betyg av Hortellskan!
Det händer saker i huset. Allt är inte intressant för andra, men när Lucille råkade lite illa ut kan jag som granne och vän inte låta bli att ha en åsikt. Naturligtvis har jag inhämtat hennes tillåtelse att skriva om det.
Lucille och jag delar lägenhetsförråd. Det vill säga, vi har var sin halva bakom samma dörr. Jag bor ensam, Lucilles familj består av totalt fyra personer. Bland annat barn som växer. Att städa förråd tillhör inte livets roligaste aktiviteter, men är ett nödvändigt ont ibland. Särskilt om man vill kunna gå in i sitt förråd…
En liten hylla för paradhandduk och lite smågrejor kanske hade hittat en ny ägare för en femma..?
Jag städade mitt förråd förra sommaren med god hjälp av äldsta bonussonen. Lucille städade nyligen. Hon hade en massa saker som inte var trasiga, men som familjen helt enkelt inte har plats för. Återvinning är bra och Lucille tänkte på människor som inte har råd att köpa nytt. Människor, som kanske kommer som flyktingar eller kanske bara unga människor, på väg att flytta hemifrån. Därför kontaktade hon Röda Korset i Uppsala, eller dess second handaffär Kupan, för att höra om de kunde komma och hämta en del möbler och saker. Kupan är ett ställe jag själv åker till då och då, mest för att titta på böcker, förstås.
Idag klockan 13 skulle de komma och hämta grejorna. Tio minuter över ett såg jag en stor lastbil rulla in på framsidan av huset och stanna. Tre män klev ur. De ringde på. Hos mig. Jag heter inte Lucille. (Det gör inte Lucille heller.) Men jag öppnade och de bad om ursäkt för att de hade ringt på fel dörr.
Ett balkongbord i solitt trä som den pysslige hade kunnat slipa och måla. En tjuga, kanske?
Fem minuter senare ringde det på min dörr igen. Jag tänkte för några sekunder att det kanske var Röda Korsarna som plingade på en gång till för att kolla om även jag hade grejor. De hade ju en ganska stor lastbil… Men det var Lucille. Och hon var rätt arg. Det visade sig nämligen att männen hade varit oförskämda och snikna. De hade också vägrat ta med sig vissa saker. Skälet de angav var att sakerna inte skulle gå att sälja.
Lucille visade mig prylarna. Visst var de använda och lite slitna – second hand – men de var definitivt inte i uselt skick. Om jag var på väg att flytta hemifrån skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett balkongbord att hänga på räcket för en tjuga eller soffbord för några tior till.
Ett soffbord i furu såg använt ut, men hade inga synliga repor. En femtiolapp?
Eftersom det var ganska många saker Röda Korsets personal inte hämtade och en del var stora möbler kunde jag tyvärr inte hjälpa Lucille att skjutsa henne och grejorna till nåt annat ställe där man verkligen återvinner saker. Clark Kent* är ju ganska liten. Lucilles man är på sitt arbete och har deras bil, en större Toyota än min, med sig dit – annars hade vi kunnat ta den. För jag ville ju hjälpa min vän som tycker att återvinning är bra.
Så det som händer nu är att Lucille har bett en annan snäll och hjälpsam och lite stark granne att bära ut sakerna till soprumscontainern i eftermiddag. Grejorna ska kastas alltså. Fullt funktionsdugliga och använda, men inte i uselt skick. Tack vare att Röda Korset, av alla organisationer, har en sniken affärsverksamhet här i stan, anser jag.
För Röda Korset i Uppsala, Kupan, kan ju detta inte bli nånting annat än en stor, fet och svart bak, eller hur? Och nåt mer besök dit blir det inte från oss i New Village, i alla fall!
En stor, fet och svart bak till Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala för sitt snikna sätt.
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 