Golvad av klinker

Ett inlägg om golv.

---

 

Frågan är om det heter 

en klinker, två klinkers?

Nja, det heter faktiskt klinker, i alla fall enligt Stenbolagets webbplats. Fast lite längre ner på sidan heter det klinkers. (Budrum är jag också lite osäker på vad det är.) Men strunt samma, jag sitter och drömmer om att göra om min hall. Idag har jag ett mycket ljust, men smutsgult laminatgolv. Det ska se ut som furu. En gång i tiden när jag la det, typ 1998, var det snyggt. Sen dess har det fått sina repor och jack. Nu börjar jag bli ganska trött på det.

Hela hallen behöver renoveras, förutom golvet även väggar, socklar och tak. Det är enklare uppgifter att ta itu med, trots att min hall består av ett antal vinklar och vrår. Jag undrar om jag skulle kunna lägga klinkergolv själv. Nog minns jag hur det var när laminatgolvet las en fredagskväll efter en jobbvecka. Vi var två på den tiden – och ganska trötta. Men mitt tålamod var störst och jag la den sista, usla, svåra raden. Nog borde jag fixa att lägga klinker då?

Ska jag göra om hallen (just nu har jag tid, men inte råd – fast drömmar är ju gratis…) vill jag att det ska se helt annorlunda ut än den gör idag. Trots ljust golv och ljusa väggar är hallen ofrånkomligt mörk. Så varför försöka göra den ljus, nåt som den ändå aldrig blir? Om jag finge drömma mig ett klinkergolv skulle det vara mörkt grått.

Just den här färgen på klinker vill jag ha i hallen. (Bilden är lånad från Stenbolagets webbplats.)

Väggarna skulle jag kunna tänka mig i en ljusare grå färg, utan mönster. Jag vill att golvet ska vara det framträdande. Nån golvvärme behöver jag inte eftersom jag inte bor på bottenvåningen. Det skulle jag däremot kunna tänka mig om jag la klinkergolv i ett våtutrymme. Fast vänta nu… Det skulle räcka så bra med att renovera hallen.

Även om jag inte har nån rollator cykel som jag drar upp i hallen eller några ungar som stormar in med grusiga kängor om vintern vill jag ha ett tåligt golv i hallen. Ett golv som står emot våta skor. För hur det än är kan en ju inte täcka upp hela golvet med dörrmattor. Ett klinkergolv blir ju otroligt lätt att snabbt svabba av och hålla rent, jämfört med ett känsligt laminatgolv där smutsen torkar in genast och fastnar och även små gruskorn gör fula märken.

Så nu vill jag veta hur DU har det i din hall! Har du klinker, trägolv, laminat eller vinylgolv? Och varför då? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det ljuva (?) 80-talet???

Ett nostalgiskt (nåja…) inlägg.

---

 

Under vinjetten Härligt hemma hittade jag på Aftonbladets webbplats elva inredningsdetaljer som bara var med på 1980-talet. Maj gadd vilka prylar och färger, framför allt! Nog kände jag igen en hel del…

1. Pastellfärgerna. Jepp, jag hade pastellfärgat i mitt vardagsrum, med blekskärt/rosa (ja, det är sant!). Och så hade jag pastellfärgade teknikprylar såsom telefoner, klockradio och hårtork. Idag är det endast den sistnämnda som lever!
2. OKEJ-postern. Nja, såna var jag för gammal och seriös för.
3. Furuinfernot. Nepp – inte då men nu! Jag älskar nämligen furu och har furu i köket, i vissa golv och i ett par skåp sen början av 2000-talet.
4. Geometriska figurer. Nää, såna var jag allergisk emot redan då.
5. Bandaren. Nån sån hade jag faktiskt inte.
6. Skivspelaren. Självklart! Den är av märket Luxor och den har jag kvar, numera ihopkopplad med en modernare anläggning. Fungerar hur bra som helst att spela vinylskivor på.
7. Porslinspierroten. Uuu ja! Jag började samla på dessa dockor när jag bodde i England. En fyra stycken har jag nog kvar i min ägo. Nånstans. I skrivande stund har jag endast visuell kontakt med en av dem.
8. Neon. Ja det fanns i mitt hem, men ganska sparsamt. Möjligen på nåt klädesplagg.
9. Spegelvägg. Icke!
10. Pelarbord. Nej.
11. Hamburgertelefonen. Nej. Men jag hade en rosa och en blå – pastellfärger, förstås!

Och nu när jag har bekänt mina 80-talsinredningslaster vill jag förstås veta hur du hade det hemma hos dig! Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dåligt, Röda Korset i Uppsala!

Ett surt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg:
Capella, som Rippe tipsar om i sin kommentar, har en webbplats med öppettider etc – se här!

Även Erikshjälpen får gott betyg av Hortellskan!

Det händer saker i huset. Allt är inte intressant för andra, men när Lucille råkade lite illa ut kan jag som granne och vän inte låta bli att ha en åsikt. Naturligtvis har jag inhämtat hennes tillåtelse att skriva om det.

Lucille och jag delar lägenhetsförråd. Det vill säga, vi har var sin halva bakom samma dörr. Jag bor ensam, Lucilles familj består av totalt fyra personer. Bland annat barn som växer. Att städa förråd tillhör inte livets roligaste aktiviteter, men är ett nödvändigt ont ibland. Särskilt om man vill kunna gå in i sitt förråd…

En liten hylla för paradhandduk och lite smågrejor kanske hade hittat en ny ägare för en femma..?

Jag städade mitt förråd förra sommaren med god hjälp av äldsta bonussonen. Lucille städade nyligen. Hon hade en massa saker som inte var trasiga, men som familjen helt enkelt inte har plats för. Återvinning är bra och Lucille tänkte på människor som inte har råd att köpa nytt. Människor, som kanske kommer som flyktingar eller kanske bara unga människor, på väg att flytta hemifrån. Därför kontaktade hon Röda Korset i Uppsala, eller dess second handaffär Kupan, för att höra om de kunde komma och hämta en del möbler och saker. Kupan är ett ställe jag själv åker till då och då, mest för att titta på böcker, förstås.

Idag klockan 13 skulle de komma och hämta grejorna. Tio minuter över ett såg jag en stor lastbil rulla in på framsidan av huset och stanna. Tre män klev ur. De ringde på. Hos mig. Jag heter inte Lucille. (Det gör inte Lucille heller.) Men jag öppnade och de bad om ursäkt för att de hade ringt på fel dörr.

Ett balkongbord i solitt trä som den pysslige hade kunnat slipa och måla. En tjuga, kanske?

Fem minuter senare ringde det på min dörr igen. Jag tänkte för några sekunder att det kanske var Röda Korsarna som plingade på en gång till för att kolla om även jag hade grejor. De hade ju en ganska stor lastbil… Men det var Lucille. Och hon var rätt arg. Det visade sig nämligen att männen hade varit oförskämda och snikna. De hade också vägrat ta med sig vissa saker. Skälet de angav var att sakerna inte skulle gå att sälja.

Lucille visade mig prylarna. Visst var de använda och lite slitna – second hand – men de var definitivt inte i uselt skick.  Om jag var på väg att flytta hemifrån skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett balkongbord att hänga på räcket för en tjuga eller soffbord för några tior till.

Ett soffbord i furu såg använt ut, men hade inga synliga repor. En femtiolapp?

Eftersom det var ganska många saker Röda Korsets personal inte hämtade och en del var stora möbler kunde jag tyvärr inte hjälpa Lucille att skjutsa henne och grejorna till nåt annat ställe där man verkligen återvinner saker. Clark Kent* är ju ganska liten. Lucilles man är på sitt arbete och har deras bil, en större Toyota än min, med sig dit – annars hade vi kunnat ta den. För jag ville ju hjälpa min vän som tycker att återvinning är bra.

Så det som händer nu är att Lucille har bett en annan snäll och hjälpsam och lite stark granne att bära ut sakerna till soprumscontainern i eftermiddag. Grejorna ska kastas alltså. Fullt funktionsdugliga och använda, men inte i uselt skick. Tack vare att Röda Korset, av alla organisationer, har en sniken affärsverksamhet här i stan, anser jag.

För Röda Korset i Uppsala, Kupan, kan ju detta inte bli nånting annat än en stor, fet och svart bak, eller hur? Och nåt mer besök dit blir det inte från oss i New Village, i alla fall!

En stor, fet och svart bak till Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala för sitt snikna sätt.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland hemmets favoritprylar 4

Min morfar var snickare. Han gjorde bland annat mormors och morfars hela första möblemang, i furu. Men furu ansågs allt annat än fint och så snart de fick råd byttes möblerna ut, en efter en. Jag har nappat åt mig några saker han gjort. Denna kan man visserligen sitta på, men den var tillverkad för en femårig Toffla… Idag skulle den alltså braka om jag provsatt den.

Den här gunghästen gjorde morfar till min femårsdag.

                                                                                                                                                            Från farmors och farfars hem kommer också en del favoritprylar. Den här lingongtavlan hängde de sista åren ovanför farmors säng. Idag hänger den hos mig.

Den här tavlan räddade jag från att hamna i AE:s klor. Fast h*n hade väl sett till att vi fick fem spänn för den – högst…

                                                                                                                                                         Farmor hade ryskt påbrå och lite tycker jag nog att det syns i denna söta lilla datumflicka.

Datumflickan fick jag när farmor hade gått bort 1982. Tjejen har hängt med sen dess och sitter nu i mitt kök.

                                                                                                                                                              Även den här prylen hängde hos farmor och numera i mitt kök. Den har också en rysk touch, tycker jag.

Här hänger jag mina kökshanddukar – och en flugsmälla. Notera den lilla gubben till höger i bild som sitter lutad mot ett träd. Undras vad han har för funktion i bilden???

                                                                                                                                                       Farmor hade också en väldigt speciell snäcka. Den satte hon till mitt barnaöra och så skulle jag höra havets brus. Och nog brusade och susade det alltid… Farmors snäcka är fortfarande magisk…

Farmors magiska snäcka.

                                                                                                                                                         När vi nu har inträtt i mitt vardagsrum, blir det självklart en bild på favoritfåtöljen, det går inte att låta bli! Här sitter jag och läser, ser på TV, ser på film, lyssnar på musik – och sover när jag har värk eller hosta. Fåtöljen har varit väl värd de tusenlappar jag gav för den!

Min favoritfåtölj är som en välkomnande famn.

                                                                                                                                                            Och slutligen, en titt in i vitrinskåpet igen, och det som återstår av min mammas Snövit-servis från 1930-talet.

Detta återstår av mammas Snövit-servis från 1930-talet.

Read Full Post »