Plötsligt händer det

Ett plötsligt inlägg.

---

 

En Trisslott i Hoppets färg köpte jag idag.

På väg hem från Tokerian stånkade jag, varm och svettig. Men nu är busskortet laddat. Jag köpte en Trisslott också. En grön Trisslott. Grön är ju Hoppets färg – och min farmors namn, Nadja. Jag tänkte att har en inte tur på ett område, har en det kanske på ett annat. Och om en inte vågar prova får en aldrig veta.

Så mötte jag en bekant och blev ståendes för att prata hår en lång stund. Sen kom h*n på att h*n ju skulle äta lunch med sin son och han väntade. Jag har varken nån son att prata om eller luncha med så jag gick hem. Passerade garaget på vägen och tog in picknickfilten från bilen.

Tidning, bok, kallt vatten, penna och läsglasögon – vad mer behöver en?

Det blev en liten promenad för att hitta skugga under ett träd. Det blåste ganska bra, vilket medförde att jag hade en liten show. Att ensam försöka breda ut en filt på marken när det blåser kan se ganska komiskt ut. Jag är inte rolig, men jag är komisk i vissas ögon. En man gör narr av. Varsågod, jag bjuder på det!

Med filten på plats så småningom, nedtyngd till gräset med avtagna gympaskor, plockade jag fram tidning, recce-bok, penna, vatten och brillor. Vad mer behöver en? Bäst av allt – alltihop var gratis – utom läsglasögonen, som jag har köpt för tio kronor.

Det blåste kallt och molnen hopade sig, trots en envis sol.

Fast det klart… en kudde hade inte varit helt fel och nåt gott att smaska på. Jag försökte hitta en bra ställning för att läsa. Det gick sisådär.

På grannfilten en bra bit bort samtalade en kvartett människor. Vinden förde understundom med sig ett och annat lösryckt ord, men det var inte störande för min koncentration. Kvartettet gav upp filtsittandet efter ett tag. De ersattes av en liten pojke och en stor pojke man och deras boll. Inte fullt så ostörande när en läser.

 

Det började blåsa mera. Mörka moln närmade sig. Jorå, solen försökte nog vara envisast, men fy så kyligt det blev! Efter en knapp timmes sittning gav jag upp och packade ihop. Hade väl bara kommit runt hörnet så var den kvalmiga värmen där och av den kalla vinden – inte ett spår.

Instängt hemma. Tyst. Nån som rökte utanför. Jag förklarade mig via en sociala medier-kanal intresserad av ett besök hos min förrförra arbetsplats – jag saknar stället så! – och jag var välkommen. Datum och klockslag bokas först nästa vecka. Allt för att ha små energikarameller att sulta på i framtiden!

Så tog jag fram Trisslotten. Hoppets gröna lott. Den som det står

Plötsligt händer det

på allra överst. Ur besticklådan (!) i köket grävde jag fram min tur-skrapare, orange och grann till färgen. Jag skrapade och skrapade och skrapade, nio rutor och en extrachans. Om det hände nåt plötsligt? Tja, se själv på bilden nedan:

Det hände hela 90 kronor!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, regnbågar, regnbågsflaggor – och en blå himmel

Ett inlägg om en ny dag, om väder och vind och vardagliga ting.

---

 

Regn på rutan och härligt grönt utanför.

Det har regnat flera dar i rad nu. Jag har inga problem med det, jag älskar regn. Det ger mig tillåtelse att kura inomhus och läsa eller städa. Solens strålar, däremot, är obevekliga och visar upp varje skavank, varje dammkorn. Men idag är himlen blå, det blåser, det är kyligt och det regnar inte. Och just idag passar det alldeles utmärkt för jag är inviterad till en terrass där det ska ätas nykokt rabarberkräm med mjölk till lunch.

Igår var det sånt härligt ruskväder att jag inte var utanför dörren. Jag tror bestämt att jag till och med glömde kolla postboxen. Det var perfekt väder för att läsa den spökhistoria jag påbörjade igår kväll. Jag pratade inte med en enda människa förrän strax före klockan 21 på kvällen, när Fästmön ringde. Två av mina dagliga krav på mig själv är att jag ska lämna hemmet en stund och prata med minst en människa. Det ena kravet levde jag alltså inte upp till. Medan Anna och jag telefonerade drog ett åskväder förbi. Lite läskigt att telefonera just då. Sen dök regnbågen upp på himlen, men eftersom jag använde mobilen till att prata i kunde jag ju inte fota samtidigt. Vilken tur att det var så många andra som fotade regnbågen. Lokalblaskan gjorde ett upprop och fick in några bilder. Om du vill se regnbågsbilder av varierande sort och kvalitet, kika här! Själv var jag nöjd med att fota regnet på fönstret och den gröna tillvaron utanför…

Kroppen är lite seg idag.

Den här veckan har jag varit väldigt morgontrött och helst velat ligga kvar i sängen och sova lite till. Men jag har piskan på mig, så det går inte att sova då. Jag brukar vakna vid sjutiden varje morgon – ibland en halvtimme före, ibland en halvtimme efter. De här senaste dagarna har det varit en halvtimme efter. Förutom idag. Då vaknade jag halv sju. Kanske känner kropp och sinne att jag ska upp och ut och iväg och göra nåt roligt idag? Dessvärre bråkade ryggeländet i morse, så om sinnet var piggt var kroppen seg som en råtta. Men lite promenerande runt i min gigantiskt stora lägenhet (<== en överdrift!) och lite stretchning gjorde i alla fall tillfälligt susen. Jag har kunnat söka några jobb och nu sitter jag kvar och skriver lite annat. Fast jag får resa på mig då och då.

Det drar sig mot helg och nationaldag. Det senare är inget jag firar. Skulle jag sätta upp en svensk flagga på min flaggpinne på lördag kan jag garantera dig att det skulle reageras i området. Möjligen trotsar jag lite och hänger upp en regnbågsflagga. Den passar mig personligen bättre. Frågan är om den tilltalar omgivningen eller gör den mer uppbragt än om jag flaggat svenskt.

Nej, nu kan jag inte såsa mer utan måste sätta lite fart. Om jag får rabarberkräm i min såskopp idag, vad får DU??? Skriv gärna några rader och berätta!

Såskoppen är från Gustavsberg och siktades på Återbruket för ett tag sen. Kanske står den kvar. Jag köpte den i vart fall inte. Pris: 50 kronor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regnbågar, drömmar och ältande

Ett trött inlägg om drömmar, ältande och ensamhet, faktiskt, när man läser mellan raderna.

---

 

Det var en helt fantastisk regnbåge här i Uppsala igår kväll. Bilden är tagen vid 21-tiden och den gör naturligtvis inte bågen rättvisa!

Sist det var fullmåne var jag inte alls påverkad. Igår kväll bjöds på Uppsala den vackraste och största och mest fantastiska regnbåge jag nånsin har sett. Kan den ha gjort det svårt att sova för mig? Jag trodde bara det var fullmånen som åstadkom sånt..? Ibland bedåras vi av det vackra, det storslagna, kanske så till den milda grad att vi bländas. Och jag är ju en ljusskygg figur. En sån som vill ha kolsvart i sovrummet (jag har persienner OCH mörkläggningsgardiner) och gärna på gränsen till kyligt också. Regn brukar ha en sövande effekt på mig också, men igår var det som om allting inuti tjorvade ihop sig till ett trassligt nystan.

Det händer lite för många obra saker nu och mina krafter går åt till att både försöka reda ut och stå ut. Vissa stunder är det så illa att jag nästan skrattar åt eländet. Och tänk… det enda jag vill är att jobba… Detta ältar jag inuti och delvis här på bloggen. Jag struntar i att somliga läser och gottar sig, jag måste få ur mig det som är tungt, för det gör mig faktiskt lättare efteråt. Det vore skönt att ha nån att älta alltihop inför. Du som läser mina rader får veta en del. Men den kloke förstår att mina ord här bara är ett urval. Den utomstående som jag senaste ältade med tog betalt för sina tjänster och finns sen en tid tillbaka inte längre till för mig. Nej, sjuk är jag inte, fast vi kom gemensamt fram till att jag behöver ett jobb. Att aldrig få lugn och ro på den fronten tär. Det gör stora sår på insidan. Visst, jag är tacksam för livet och ser det som en gåva, framför allt efter det jag var med om 2012, men… Ärligt talat… nu börjar mina reservkrafter sina. Jag drömmer fortfarande om att få slippa vakna en morgon för att mitt hjärta har stannat och såna drömmar vill jag inte ha.

Sovmorgon med kaffe på sängen och läsning.

Idag är det inte bara Kristi Himmelsfärdsdag och röd dag utan också Folknykterhetens dag. Jag firar ingetdera utan har ganska enkla planer för dan: duscha, gå till Tokerian och handla samt styrka. Men jag unnade mig en rejäl sovmorgon idag, ända till klockan 8.30. Jag tyckte att jag var värd det när jag inte somnade förrän vid tvåtiden och sen vaknade av och till fram till klockan fyra. Fast när jag vaknade kände jag mig inte ett dugg utvilad, snarare tvärtom. Jag gav mig själv kaffe på sängen och låg och läste en stund i min bok på gång, med den fantastiska titeln Livet går vidare. Boken fick jag på min födelsedag i år av vännen Jerry och han sa att han hade valt boken just på grund av titeln. Vackert!

Jag tog ett glas Valpolicella ripasso superiore Ville de Antane igår kväll och slukade de sista bitarna av FEM:s ostar.

Igår kväll avnjöt jag de sista bitarna ost som FEM hade med sig från Skafferiet tillsammans med ett glas Valpolicella Ripasso, den andra flaskan födelsedagsvin från min mamma. Innan dess hade jag telefonerat med mamma. Hon ringde för att höra hur det hade gått med bilen. Och den blev ju underkänd, fast jag slipper ombesiktning om jag snarast byter den trasiga bromslampan (det blir en tur till grabbarna på Bil 3:an i morgon, igår stängde de före min besiktningstid). Sen ältade hon kaffeperkolatorn jag hade köpt åt henne och jag känner bara att det var ett stort jävla misstag att försöka hjälpa min mamma genom detta inköp för halva min matkassa i maj. Men jag vet hur det är, hon har ingen annan än mig att älta sånt med…

Nu ska jag fixa lite frukost och idag tänker jag unna mig ett kokt ägg. Löskokt, förstås, det är så äggen ska vara.

Så… hur ska DU ta vara på denna Kristi Himmelsfärdsdag/Folknykterhetens dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fortitude

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Tolv avsnitt av brittiska Fortitude ska visas i SvT 1. Det första gick i kväll. Fästmön och bänkade oss framför TV:n. Jag något inställd på att frysa – serien utspelar sig nämligen i en påhittad arktisk stad (Fortitude). Vissa andra förväntningar fanns förstås också, bland annat för att Sofie Grobøl från Brottet finns med i skådespelarlistan.

Enligt SvT:s webbplats är genren

[…] arctic noir med mycket mystik och ett okänt underliggande hot […]

Alltför svart och kyligt gillar jag förstås inte, inte heller när det är alltför många avsnitt, men det brittiska och Sofie lockade.

Några av karaktärerna i Fortitude. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Fortitude är alltså en påhittad stad, men i serien finns den i Arktis. Det är den mest säkra plats på hela jorden, för nåt våldsbrott har inte begåtts där. Inte förrän nu. Märkliga saker inträffar. Det börjar med att två barn hittar ett dött djur. Ett av barnen blir sjukt. Djuret kan vara en utdöd mammut. Två män tar tillvara på liket och försöker sälja det. Samtidigt… händer en massa saker och första avsnittet slutar med ett skumt dödsfall. Eller mord. Nåt som lär påverka guvernörens planer att förvandla stan till en exklusiv turistort…

Hum nja… Visserligen är det elva avsnitt kvar, men… Nä, det här är för konstigt för mig. Kanske att jag ser ett avsnitt till. Kanske.

Toffelomdömet blir lågt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Än finns det liv!

Ett livligt inlägg.

---

 

Än finns det liv!

Å, vilken ledsen dag det var igår! Människor kan verkligen konsten att få mig att gråta ögonen ur mig. Det sitter fortfarande en stor klump i magen idag, men jag är ju van att vara slagpåse och kan konsten att resa på mig. Det som är nedslående är de ständiga besvikelserna över att människor tycks ha det som sport att slå på en som redan ligger.

Så det var tur att jag var ensam och kunde gråta hela dan och hela kvällen. Gråt har en renande effekt på mig, men jag blir ännu fulare än vanligt (röda ögon och strimmigt ansikte). När jag har gråtit färdigt blir jag arg i stället. Medan gråt visserligen renar men också gör mig svag, är ilska nånting som ger mig kraft och styrka. Och gång på gång på gång bankas det in i mitt huvud att den enda jag kan lita på är mig själv. För det är den enda person jag med säkerhet ska leva med resten av livet.

På dagarna kan jag sitta på ballen* och njuta av tystnaden, men kvällarna har tagits över av nån annan. Jag går in och stänger min dörr. Sätter på TV:n för att stänga ute ljuden. Det är så här det får bli. Snart är det ju kyligt igen och slut på balkonglivet. Jag får vara tacksam för de dagar jag trots allt ändå har fått!

I skrivande stund är det dock väldigt jobbigt, för jag har ingen fredad zon – med vaktmästaren, med hörselkåpor på, som klipper gräs på framsidan och barn som leker med leksaksgräsklippare (?) på baksidan. De måste få finnas och leva, det är mig det är fel på, det är jag som inte orkar med den kraschade tystnaden.

Bra flow under fingrarna idag.

I morse vaknade jag 6.30. Jag hade ett bra flow och sökte fyra jobb samt registrerade min intresseanmälan att jobba hos en myndighet i Stockholm. Som synes klappar jag mig själv på axeln nu (jag skiter ju i min omgivning, har jag fått höra fler gånger under ett dygn än under resten av min livstid, tror jag), för klappar mig är det ingen som gör. Ingen, som inte har varit i min sits, förstår vilken tid och energi det tar att leta intressanta jobbannonser och skriva ansökningar som förhoppningsvis gör att jag blir vald.

Nu börjar semestrarna ta slut och rekryteringsprocesserna sätter igång på allvar. Jag har fått ett par nej på sökta tjänster. Det har varit personlig återkoppling via mejl och det uppskattas enormt! Dessutom kan jag acceptera att jag inte får ett jobb för att jag helt enkelt inte kan flytande norska… Det enda företag som konsekvent vägrar att ge återkoppling är Hammer & Hanborg. Det gör ju inte precis underverk med deras rykte, som jag har hört är lite… solkigt. Men det är ett rykte och någras personliga åsikter och inte fakta!

Idag händer just inget mer spännande än det som redan har hänt. Jag ska traska över till Tokerian och köpa nåt att äta till helgen. Väderappen säger att helgen ska bli varm, så jag får väl köpa sallad eller nåt lättlagat som jag kan äta inomhus utan att smälla av i hettan.

Och nu vill jag förstås veta vad DU ska ha för dig i helgen! Har du orkat läsa ända hit, kanske du också orkar skriva några rader och berätta i en kommentar. Jag behöver få input från Det Verkliga Livet!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hårda matcher: Shopping och Granbarr

Ett inlägg om dagens matcher.

Det var verkligen kanon att jobba hemifrån idag! Mamma sov ju ganska länge, så det var tyst här. Och just tystnaden är nånting jag inte får på jobbet – jag, som är högkänslig, delar kontor med tre, snart fyra andra personer. Du kan ju tänka dig hur OKUL det är när nån får telefonsamtal eller besök…

Ibland trillar örona av på jobbet…

Jag var så nöjd med min femtimmarsdag idag att jag beslutade mig för att belöna mig själv. Belöningen blev två DVD-filmer som jag skickade efter, den ena till väldigt bra pris.

Efter morgontoalett (nåja…) och påklädning gjorde jag frukost till mig och mamma vid 13.30-tiden. Solen lyste ganska bra idag, men det var lite kyligt när vi rollade långa vägen till affärerna i rondellen. Hos Kaj var det lugnt och skönt. Jag pratade med en trevlig tjej som jobbar där – hon sålde förresten min nya jacka till mig. Mamma shoppade. En bekant från förra jobbet växlade jag också några ord med, liksom fru Blå som ringde på mobilen angående mamma. Megasocial idag, med andra ord!

På Tokerian var det totalt kaos. Varenda kotte i Uppsala var där och handlade och du kan ju tänka dig hur lätt det är att ha koll på en varuvagn och en mamma med rollator i trängseln. Det var en riktigt hård match. Vi klarade oss emellertid helskinnade och fick med oss allt vi tänkt hem.

Här hemma fortsatte en ny match som jag har utkämpat de senaste dagarna: den mot granbarren. Jaa, för världens vackraste gran är ju äkta och barrar. Inte lite utan mycket. Och de där #¤%&@ barren fastnar ju gärna under tofflan på Tofflan – och far därmed runt i lägenheten. Idag har jag sopat en gång och dammsugit med lilla dammsugaren två gånger. Kan väl säga att det står 0 – 3 och det är inte jag som leder matchen…

Världens vackraste gran. Bilden tog jag på julafton i år.

Fick ett trevligt samtal från Mammakusinen B som är väldigt hostig och knappt har nån röst, stackarn! Hon är så gullig och förstår

vissa saker PRECIS!!!

Bara den omtanken att hon hörde av sig för att prata lite med HRH* så att jag skulle få vila mina öron är på pricken en sån omtanke jag behöver.

Ikväll blir det slaskmat från Jack och klockan 21 bänkar vi oss för att se andra avsnittet av Fröken Frimans krig. Här kan du läsa vad jag tyckte om den första delen!

I skrivande stund går en maskin tjockissvart. Ute är det kolsvart. Och halt. Så du… du kör väl försiktigt???

*HRH = Her Royal Highness

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledig lördag – för somliga

Ett inlägg i vilket Tofflan fryser något, filosoferar över vilka förebilder föräldrar är och är lite allmänt nervös.

Det är kallt i Sverige. Jag tyckte att det lät bättre som öppningsmening än: Det är lite kyligt och ett par minusgrader idag. Däremot skiner solen. Den skiner totalt obarmhärtigt mot mina renputsade fönster. Fönstren ser nu inte bara flammiga ut – de är randiga och prickiga också. Bara så du vet. Och isiga. Men mina krukväxter mår bra, tack.

Fönstren är bland annat isiga – det flammiga, ränderna och prickarna får du inte se! – men palettbladet trivs bra i novembersolen.

Idag skulle jag INTE upp och städa. Vad händer? Jag hade glömt sätta iPhonen på ljudlöst och väcks av en signal om att jag har fått en kommentar på bloggen strax efter klockan sex. Och det var ingen rolig eller intressant kommentar ens utan spam som lyckats slinka igenom administrationsskorpionens klor. Ja, det stackars djuret måste ju sova nån gång det med, så det må vara hänt att ett och annat skräp når fram.

Jag lyckades somna om bara för att vakna förtton gånger av att nya grannarna skrek. Alltså, deras barn låter lite, men föräldrarna skriker typ jämt. Sista gången skrek jag tillbaks, för då hade jag fått nog. Jag fattar inte hur vissa vuxna funkar! En del föräldrar skiter i när deras barn skriker *pekar i en sydlig riktning* medan andra skriker ännu värre när barnen låter lite *pekar i västlig riktning* Finns det inga föräldrar som pratar i vanlig samtalston till sina barn? Inte konstigt att vissa barn är som de är – gapiga. Dessutom förstår jag verkligen inte varför man skaffar barn när man antingen skiter i dem eller skriker åt dem. Hur kul är det, liksom?

Mina två sista lediga dar har inletts. Sen väntar fem arbetsdagar och så två lediga. In i lunken. Det ska bli underbart och jag ser det verkligen inte som bara en lunk – jag längtar efter att få bidra med mina kunskaper och kompetenser, få en inkomst som jag gör skäl och rätt för. Inte nån ersättning från en försäkring jag har betalat till sen 1986 och som ger mig en tredjedel av min senaste lön.

Andra, däremot, har inte ledig lördag. Fästmön, som har ont lite här och var, ska jobba. Jag ska åka och hämta henne och Prinskorven om ett par timmar. Elias får hänga med mig den här helgen. Kanske inte världens roligaste för honom, men han brukar inte klaga utan vara så snäll. Jag hade tänkt att vi skulle tvätta bilen när vi har skjutsat Elias mamma till jobbet. Nu får vi se om minusgraderna sätter stopp för den planen eller inte. Lördagsgodis ska vi i vart fall inhandla på hemvägen! Tokerian har ett bra pris på lösviktsgodis. Dessvärre är det många med bajsiga fingrar som gräver där. Jag har inte riktigt hämtat mig från händelsen för snart ett år sen när jag blev jättesjuk – ett par dar före min operation…

Helgen blir annars lugn. Jag har massor att tvätt och har redan kört igång en maskin med tjockis-svart. Det är gott med sällskap, för då har jag inte så mycket tid att bli nervös. Men tänk… På måndag morgon ska jag infinna mig runt kvart över åtta på mitt nya jobb och delta i mitt första avdelningsmöte halv nio. Jag ska ju inte bara gå dubbelt med Per och få en ny chef som heter Johan – jag får ju nya arbetskamrater också… Per har enligt egen utsagor redan informerat arbetsplatsen om min ankomst via intranätet. Nu finns ingen återvändo… Och jag tycker att det är så spännande!

Vad händer i helgen hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är obotligt nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljuset i slutet tunneln?

Ett inlägg om att lunka på.

När jag var sju år tyckte mina föräldrar att det skulle vara gulligt om jag lärde mig spela piano. Själv ville jag lära mig spela gitarr, men det var antagligen för proggigt för mina konservativa föräldrar. Inte konstigt att jag bara kom till att lära mig den här låten på piano och knappt nån mer:

Lunka på, lunka på
Vi har långan väg att gå…

Idag följde jag Fästmön en bit till jobbet. En bit. Jag vände vid moskén, denna byggnad som fascinerar mig. Tyvärr var ljuset inte det bästa, men jag tog en bild i alla fall.

Moskén i Uppsala – en fascinerande byggnad.

Jag gick förbi en annan byggnad där jag var på anställningsintervju för två år sen. Ytterligare ett jobb som gick mig förbi, troligen därför att jag var korkad nog att nämna den som nyss slutat på tjänsten… Men tömt är glömt och jag fokuserade i stället på det faktum att jag gick i en tunnel jag aldrig gått förut. Och jag såg ljuset i slutet av den!

Jag såg ljuset i slutet av tunneln!

I en rondell står en fantastisk lampa som är så ful att den är rolig. Och strax till höger om den här på bilden kan man möjligen se… solen…

En ful, men rolig gatlampa och solen.

På vägen tillbaka stannade jag till vid ICA Heidan. Jag skulle köpa batterier, tuggummi och Pro Viva svartvinbär. Pro Vivan fanns inte, så i stället slog jag till på… en glasstårta! Vadan detta? Jo, dels hette den Anna, dels kostade den bara tio spänn. (Och jag blundade för särskrivningen.)

Glasstårtan Anna. Att det sen är särskrivet nederst på asken blundade jag för.

Nu tänker jag inte smälla i mig glasstårtan idag. Tänkte bara att den kunde vara bra att ha i frysen – om man får oväntat besök. (Det får jag ju så ofta…)

Det var först när jag kom hem och såg vad tillverkaren av glasstårtan heter som jag blev lite tveksam. Insatta personer förstår min fundersamhet!

Tillverkaren heter ÅSE GLASS…

Batterierna ska vara till en av mina telefonlurar som inte håller laddningen så bra. I kassan bad jag uttryckligen om

uppladdningsbara batterier.

Vad fick jag? Ett paket icke uppladdningsbara batterier. När jag påpekade att kassamänniskan hade gett mig fel fick denn* något glasartat i blicken och nickade. Jag stod på mig och upprepade att h*n hade gett mig fel batterier. Till sist gick det in. Kassamänniskan gick bakom kassan och jag hörde att h*n frågade nån där bakom vad uppladdningsbara batterier var för nåt… Sen fick jag rätt batterier – och de kostade betydligt mer… Lite småsur gick jag därifrån, för nog tycker jag att man ska veta vad uppladdningsbara respektive icke uppladdningsbara batterier är när man ska sälja såna varor. Sätter man i icke uppladdningsbara i en bärbar telefon kan telefonen nämligen paja… Vilken tur att jag kollade förpackningen när jag packade mina varor!

Det var ganska kyligt ute, men när man travade på fick man upp värmen. Dessutom var jag ju lite ilsken på vägen hem. För min del blev det nästan 4,9 kilometer idag för promenaden om ungefär 56 minuter.

Vägen var lite annorlunda än den jag brukar gå. Bara vissa delar var bekanta. Tallar brukar vara väldigt raka träd, men jag såg en riktigt krum en, som jag missat på mina tidigare promenader…

En riktigt krum tall, lite svårfångad på bild.

I grannföreningen hade de inte fällt några träd, men gjort väldigt fina höstarrangemang utomhus.

Fina färger i grannföreningens höstarrangemang.

Härliga färger! Rosa och rött går visst ihop!

Alldeles nyss dundrade regnet på mitt tak. Tvättmaskinen dundrar från ett annat håll. Och innan jag började skriva hittade jag två intressanta tjänster till att söka. Det ska jag göra NU!

Vad har du gjort idag??? Har du sett nåt ljus i slutet av nån tunnel? Skriv gärna några rader och berätta!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Förberedelser inför Dalaresan

Ett inlägg om vad som har hänt och händer före resan till Dalarna.

I morse hade jag lovat mig sovmorgon. Tji fick jag! Det är som att ”man” bara måste höra av sig till mig runt klockan sju. Jag kan inte stänga av iPhonen helt av olika skäl, men jag lägger den på mjukt underlag och sveper in den i en gammal putsduk – förutom att jag har den på ljudlöst, förstås. Men den vibrerar och blixtrar – och då vaknar jag.

Det som väckte mig idag var ett sms från ett flygbolag som talade om vilken gate jag skulle gå till för att komma med på planet till Köpenhamn. Bara det att jag ska inte resa till Köpenhamn idag, jag ska åka till Dalarna. Och jag ska köra bil, inte flyga.

Redan igår startade förberedelserna inför resan. Framåt seneftermiddagen travade jag över till Tokerian för att utsätta mig för lite dalahästar och annat. Jag har varit ett par gånger i Dalarna och vet hur det är med det folkloristiska där – det är mycket. Men faktum är att jag gillar det – i lagoma doser. Gärdebylåten slipper jag dock helst – om Tofflan själv får välja.

Leksandsknäcke – ett sätt att träna inför Dalaresan.

Efter att ha sett till att det finns nånting ätbart när vi återvänder från Dalaresan blev nästa steg att fylla upp Clark Kent*. Han var bara halvtörstig, men det är ju inte säkert att det finns bensinmackar i exotiska Dalarna. SKOJAR BARA!

Clark Kents Diner.

Sen var det ju jag själv som skulle få lite påfyllning. Hela dan igår hade jag läst om kanelbullar. Jag var så sugen! Men på Tokerian var de SLUT! Åkte till Mac Jack för att dinera och skenade in på macken där för att kolla om man bakat några bullar. SLUT! Men vad är det här??? Det är ju först idag det är Kanelbullens dag!!! Höll alla ställen kanelbullarna gömda till igår, eller vad??? Jag blev utan.

Till middag hade jag bespetsat mig på kycklingburgare och strips. Tyvärr hade Mannen Mannen börjat tillreda en sån där förstekt kycklingburgare som jag tycker är vidrig.

Nej fy, de där burgarna är skitäckliga! 

sa jag.

Jag tar chucky chicky bits i stället.

Mitt uttryck 

skitäckliga

var naturligtvis tvunget att kommenteras av några som satt och slafsade inne i kiosken. Vad var det för roligt med det? Det är ju vad jag tycker! Hade god lust att bita ifrån och säga:

Skit i mig och mitt, sätt er vid en annan bänk än den där man ska stå och välja mat och betala, i stället – ni sitter i vägen!

Men det sa jag ju inte. Tanter förväntas uppträda som… tanter. Jag nöjde mig därför med att ignorera sällskapet totalt. Sen ägnade jag måltiden åt att inte försöka spilla ner varken tröja eller jeans med mangorajasås samt läsa lite sanningar. Betoning på lite, om du förstår vad jag menar…

En papperstidning!

Jag har inte läst en papperstidning på hur länge som helst. Distributionen av UppsalaTidningen en gång i veckan har inte fungerat på över en månad nu, så inte ens den gratistidningen har jag fått. Varje gång har jag mejlat, varje gång… händer ingenting. Jo en gång hände nåt! Jag mejlade till redaktionen och efter två dar eller så svarade en journalist – och talade om vilken e-postadress jag borde ha använt. Det hjälper inte. Tidningen kommer fortfarande inte. UNT distribution klarar uppenbarligen inte av att hitta till ett vanligt flerfamiljshus som har stått i New Village sen 1970-talet. HUR SVÅRT KAN DET VA???

Till kvällen igår tog jag sen en tur ut till Förorten efter att jag hade plockat upp Fästmön vid hennes jobb. Packning fraktades hit och dit, allt medan Prinskorven tog tid på oss via tidtagaruret på iPhonen. Och så messade han sin mamma då och då för att skynda på oss lite. Inte ett dugg stressande, nehej då! Fast lite roligt också…

Bara skit på TV, så jag packade lite åt mig själv och läste en stund innan jag knoppade in. Idag har jag packat lite till. Det låter som om vi ska flytta till Dalarna, men det ska vi inte! DU BEHÖVER INTE VARA ÄNGSLIG, GUNILLA!!! Det är ju så att vädret är som det är – ibland varmt och soligt, ibland kyligt och regnigt. En Toffla måste kunna möta allt slags väder. Då blir det en del packning.

Dagen idag skulle bli sämre vädermässigt än den igår. Ser jag ingenting av! Solen lyser starkt och himlen är klarblå. Jag har sökt ett jobb nu på morgonen och får nog nöja mig med det. Men jag har också anmält intresse för ett skrivuppdrag – om Dalarna, passande nog! (Här googlas det uppenbarligen…)

Skriva om Dalaresan lär jag definitivt göra – om Lapdancen fungerar så blir det nog ett par gånger under helgen, redan. Mobilen ska hållas laddad och dess kameralins putsad, förstås.

Vad ska du göra i helgen???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens jävlar anamma

Ett inlägg om dagens promenad.

Inte nåt skönt väder idag. Grått, blåsigt och kyligt. Men jag gick inte ut för att njuta av nån jäkla sol, jag gick ut för att ladda mitt jävlar anamma. Det där som vissa tror att jag har oooändligt av, medan andra tycker att jag klär mig i offerkofta. Nåja, jag är inte på den här jorden för att tilltala andra, mina uppgifter är annorlunda.

Grått…

Även en bitsk Toffla kan ha riktigt svarta dar. Det har varit ett par såna nu. Det räcker och blir över. Dags att vända och bli jävlar anammig i stället. (Det syns fortfarande inte utanpå hur jag gråter.)

Idag hade jag min första dejt med Runkeeper. Vännen Agneta hade varnat mig för den peppande tjejen som tilltalar en var femte minut. Därför hade jag tryckt i headsetet. Jag fick veta hur fort jag gick och hur långt jag gick. Inga maratonlopp, precis, men det blev tre kilometer. Efter två kilometer gjorde hål-foten (= foten jag trampade ner i ett hål på Kulturnatten och ramlade) ont, så jag fick sakta farten. Sen stannade jag åtta gånger för att fota och en gång för att slänga soppåsen. Typ 13 minuter per kilometer anser jag därför vara hyfsat för Vår Fallna Hjältinna (= Petite Moi).

En annan fallen hjälte.

Medan jag gick och funderade såg jag en tant med keps och gåstavar, en kvinna med hund och en en tjej med en dramaten. Var är alla gubbar/män/killaridag, tro?

Passerade det som kunde ha varit min egen taxiplats. Men jag skulle ju ALDRIG göra en sån förskräcklig isärskrivning!!!

Taxi plats… Förskräcklig isärskrivning!!!

Funderade på det där med ålder… När man söker jobb ska man tydligen vara mellan 30 och 35 och ha 25 års erfarenheter och kompetenser. Det går liksom inte ihop för mig…

Rönnbär kommer när året åldras går mot höst. Röda, vackra… Varför är det bara människor som anses fula och värdelösa när de åldras?

Det är som att människor som är lite äldre, men ännu inte pensionsmässiga *pekar med hela handen på mig själv*, både anses fula och värdelösa. I naturen är det tvärtom, tycker jag. Åldrandet är vackert! Som röda rönnbär, eller bara utblommade blommor…

Vackert och utblommat på bredden.

Å andra sidan…

Utblommat på höjden.

Får mig att undra om vad som är värdefullt här i livet och vilka människor som är värdefulla. Funderar vidare på när Den Rätta Arbetsgivaren ska se att det röda lönnlövet till och med är lite vackrare än de gröna. För de gröna är ju så många och vanliga…

Vem är vackrast i det här trädet?

Planerna för eftermiddagen har ändrats lite. Jag är bortbjuden på fika. Värdinnan hade tänkt baka, men messade nyss för att hon inser att det inte går att baka: ugnen är upptagen hela dan. Jag föreslog att vi skulle åka till ICA och sno nåt fikabröd. SJÄLVKLART skämtade jag! Här snos ingenting, här görs det rätt för sig!

Har du gjort nån rätt för dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »