Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘långnäsa’

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.


 

Jordgubbar och flingor

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

 Utsikt från fönster på AF

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

Träd i Stadsträdgården sedda över Fyrisån

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.


Det vete 17 när jag kommer dit igen, 
men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dubbelt inlägg.


 

Witch nose

Klona mig kan jag inte, men en häxnäsa kan jag alltid skaffa mig.

Ibland skulle en behöva klona sig. Skämt åsido, men jag fattar inte hur det ska bli på jobbet efter årsskiftet när det redan är så mycket idag. Vad som händer efter årsskiftet? Ja, vi är två vars kontrakt går ut den 31 december i år. Kvar är… en person, uppe i norr. Mina arbetsdagar är fulla av arbete. Vem ska göra det sen? Jag tycker om mitt arbete och att ha mycket att göra. Samtidigt är min arbetsplats inte utformad ergonomiskt för mig. Jag har fått jätteont i nacken och högerarmen, i axeln och armbågen. Det bekymrar mig lite att jag inte vet vem jag ska vända mig till när det gäller detta. Jag har naturligtvis själv ett ansvar för min egen kropp och mitt välmående, men… Mitt nya kontor är dessutom lika kallt som det gamla. Och nu har det också blivit kallt utomhus. I morse var det åtta grader kallt när jag huttrade iväg till garaget. Nån snö har vi inte fått än så länge, men det står väl inte på förrän den kommer. Jag skjutsade hem en liten kollega idag av sorten

inget underhudsfett.

H*n var mycket tacksam, men jag skulle ändå åka en omväg och hämta ett paket.

Roliga saker gör jag fortfarande, lite nördiga också. Idag har jag kämpat med en rapport på engelska och lite nöjd måste jag avslöja att jag hittade ett och annat fel. Mina dagar är så fulla och alla som kommer och vill ha hjälp säger att just deras prylar är prioriterade. Tur att jag har en chef på plats. Det är h*n som får prioritera. Jag bara jobbar på och önskar att jag kunde klona mig. Lite och ibland, i alla fall.

Helgen svischade förbi i ett nafs. Förutom födelsedagsfirande både lördag och söndag har jag städat och tvättat och pratat med mamma både i lördags och söndags. Hon hade fortfarande inte fått nån blankett om riksfärdtjänst med posten i fredags. Det enda jag kunde göra var att mejla handläggaren i lördags. Det är en klok kvinna och hon har talat med mamma förut och kan konsten att lugna henne. Ändå blir mamma så… halvt hysterisk och orolig att hon inte kan sova, äta eller nånting annat. Idag mitt på dan kom ett mejl från handläggaren att hon hade telefonerat med min mamma, att blanketten kommit och att hon ska få sin resa. Det känns inte som om nån har gjort nåt fel, fast ändå har det ju inte riktigt fungerat. Är det posten en ska bli arg på? Det hjälper inte. (Det hjälper lika lite som att bli arg på Telia som inte tycks fatta att det verkar vara nåt fel på appen eftersom den visar konstiga saker.) Förresten ringde mamma igen alldeles nyssens och berättade att blanketten hade kommit till fel brevlåda. I Metropolen Byhålan är det nämligen så att posten-posten delar ut A-post, medan tidningstjänst delar ut B-post. Då hamnar post i fel brevlåda. Och hur ska en gammal tant veta det?

Löparbana

Hon sprang kvickt, Linda Haglund.

I världen utanför mammas och min har Linda Haglund gått ur tiden alldeles för tidigt. Till och med en sån som jag vet vem Linda Haglund är (var) – en av 56:orna. Bland dessa kan jag också nämna Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson. Imponerande, va? Men Linda Haglund… alldeles för tidig död, bara sex år äldre än jag och idrottskvinna.  Livet for inte fram så snällt med henne efter den där dopinghistorian 1981 – som hon faktiskt friades av svenska idrottsförbundet ifrån. Men hon fälldes av det internationella och straffades genom avstängning. Tre år senare la hon idrottskarriären på hyllan. Sen jobbade hon som idrottslärare. Ledsamt och tragiskt, ett liv som slutade i förtid.

Min kamp 1

Proust är husguden för Knausgård.

I kulturvärlden delas Augustpriset ut i kväll. Det skiter jag totalt i i år. Förra året recenserade jag böcker av de nominerade och i år engagerade jag mig i ett upprop kring moms på e-böcker. Vad fick jag för det? Nada. Så nej, jag dissar Augustpriset totalt i år, ba! I stället för att klona mig litterärt har jag greppat första delen av Knausgårds kamp. Den börjar tungt med döden och fortsätter sen in i detaljträsket. På sidan 35 fick jag bekräftat det jag kände så snart jag började läsa: Marcel Proust är uppenbarligen en husgud.

För övrigt är cyberspace fullt av idioter. Jag är en av dem. Tur att jag inte kan klona mig. Men ironi förstår jag till skillnad mot… LÅNGNÄSA på dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon är förbannad. Hon ÄR förbannad på ett sätt, i alla fall. Men är det förbannat? Läs så får du se.


Uppdaterat:
Och nu är jag förbannad på riktigt! Läste just på nätet att Hurtigs barnhem i Grankulla utreds för sexuella övergrepp. Kyrkan gjorde en intern utredning om detta 2010. Varför åkte jag inte dit när jag hade tänkt göra det? Och ytterligare förbannad blir jag när jag läser att barnhemmet firade 100 år med en festgudstjänst den 14 januari 2012. Varför blev inte Hurtigs enda levande släkting i rakt nedstigande led inbjuden???


Idag är jag förbannad.
Jag skulle passa att jobba hos Arge Kaj. Absolut. Jag är arg. Och känner mig förbannad.

Det började redan igår när jag fick ett mejl från Jörgen Nilsson som arbetar vid ett spelföretag på Stureplan. Han välkomnade mig till en ny säsong med spel av olika slag. JAG HAR FAN ALDRIG BETT ATT FÅ MEJL VARKEN FRÅN JÖRGEN ELLER HANS SPELBOLAG! Var i helvete har de fått min e-postadress ifrån? Det gick inte så bra att avregistrera sig heller, för då försöker min dator mejla från ett e-postprogram jag inte använder. Men så klart jag kopierade både Jörgens mejladress och avregistreringsadressen och skrev riktigt FÖRBANNAT till dem. Mejlet till Jörgen studsade förstås. Inte ett dugg förvånande… Företaget heter Nordic Systems och känns ju allt annat än seriöst (har till exempel ingen webbplats) eftersom man uppenbarligen använder e-postadresser som man har snott nånstans. För… JAG SPELAR INTE PÅ NÄTET! Idioter!

Jag sov bort den mesta av ilskan i natt, så jag var nästan blid på förmiddagen och framåt eftermiddagen. Dessutom åt vi förbannat gott! Först Fästmöns gubbröra på knäcke till förrätt…
gubbröra till förrätt
Gubbröra på knäcke till förrätt.


Till huvudrätt åt vi stekt kyckling
och potatisklyftor med lök och röd paprika (det är ju trots allt första maj) som jag snodde ihop i hyfsat bra tid innan Anna skulle till jobbet.

Första majmiddag
Första maj-middag – därav röd paprika.


Sen blev jag rätt förbannad igen.
Vädret är nämligen kanon och naturligtvis hann/orkade vi inte gå nån promenad idag innan Anna skulle jobba. OCH NÅN JÄVLA TOK HÅLLER PÅ OCH HAMRAR OCH BANKAR HELA TIDEN AV OCH TILL I HUSET!

Stannade till vid Tokerian på vägen hem från Annas jobb. Där blev jag förbannad på att alla var så fula stod i vägen för mig och att det var urklibbigt på golvet vid tomburkarna och tomflaskorna – jag skulle naturligtvis panta.

Hemma igen ringde jag till mamma när jag hade diskat upp en förbannat jobbigt skitig plåt som klyftorna och grönsakerna hade tillretts på. Hon är så klart orolig för mig och jag är bara förbannad. Så jag lyckades förstås fräsa åt henne vilket jag strax bad om ursäkt för. Men jag orkar inte höra för miljonte gången, med gråt i rösten:

Jag är så ensam hela tiden.

För jag är också ensam en stor del av tiden – när Anna är med sina barn eller när hon jobbar. Och ibland känner jag mig förbannat ensam på jobbet. Jag tror till exempel inte att det arrangeras nåt stormöte för att berätta om hur man ska göra med mig och min tjänst – som det gjordes häromdagen för två som ska varslas (jättesynd om dem, men de är faktiskt tjänstlediga båda två och har andra saker för sig).

Och det är ju här den lilla, jävla skon klämmer: jag är förbannad för att jag inte har fått nåt besked angående jobbet. Jag blev lovad ett sånt under april månad. Dessutom borde jag ha blivit varslad senast igår, eftersom jag har fått veta att man inte har råd att anställa mig mer än på några förbannat få procent. Detta innebär att jag befinner mig i nån sorts limbo. Och det är förbanne mig värre än att bli varslad, tror jag – jag har aldrig blivit varslad förr. Varför tror många att jag är GLAD att jag inte har blivit varslad? Nu lever jag ju ÄNNU mer från dag till dag och kan i ännu mindre grad planera för framtiden!

Det enda jag vet i denna stund är att jag jobbar maj månad ut. KANSKE jobbar jag juni också – om det var en miss att inte varsla mig. På heltid. Eller kanske på deltid – som jag inte kan klara mig ekonomiskt på.

Ett antal jobbansökningar har jag förstås aktuella och insända. Men rekrytering tycks ta förbannat lång tid. Men förbannat lång känns inte tiden när man har den på sin sida. Det är bara vi som inte har tiden på sin sida som tycker att den dras ut på.

Så nej. Jag tänker inte be nån mer om ursäkt idag om jag är förbannad, tycker att min tillvaro är förbannad och att livet är förbannat tungt just nu. MORR!

Nu har jag skrubbat i badrummet och i duschrummet och ska ta en dusch och svalka av mig den förbannade förbannelsen ett tag. Göra nåt normalt. Inte vara förbannad. Det tar på krafterna att hela tiden ha kroppen beredd på ett antal olika scenarier. Stridsberedd. För du trodde väl inte att jag skulle lägga mig ner och dö nu när jag har överlevt så här långt? Långnäsa till alla små fjantar och nyfikna kärringar! Huka er, för den här Tofflan, hon är förbannat förbannad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Eftersom det här inlägget tycks väldigt populärt vill jag förtydliga att den som är dum (åsikt!) blir ful (åsikt!) i mina ögon.


En stor, fet långnäsa
till ett ex som är lika ful (åsikt!) som hon är dum (åsikt!) och där till en av Uppsalas två största skvallerkärringar (åsikt!). Det var mig ett sant nöje att lura av dig receptet på Alséns röra och samtidigt få veta hur du förtalar mig genom att sprida felaktiga diagnoser. (Duktigt av en som jobbar inom vården!) Förtalar mig inte bara till min före detta fru utan till vilt främmande människor. Såna som du är livsfarliga och borde anmälas, men jag är inte riktigt lika elak som du, så jag valde att låta bli.

Alséns röra

Å vad vi ska äta gott i morgon, Fästmön och jag!


Att du hade mage
att höra av dig när pappa hade dött är helt sanslöst. Du har ingen takt och ton. Jag är så glad att jag slipper dig.


Livet är kort. Energitjuvar = BORT!

Read Full Post »

Att det är födelsedag tar bloggen ingen hänsyn till. Det är torsdag och då levereras en lista med höjdpunkter (fylla, som i fylla år) respektive lågvatten (falla, som i falla omkull).

Så här är det enligt en 50-åring:

Fylla

Falla

Read Full Post »

Min gamla kompis Mias födelsedag, det vill säga idag, är varm och solig – åtminstone här i Uppsala. Enligt en av mina skrivbordsgadgetar på datorn är det soligt även i Metropolen Byhålan. Det låter bra! Jag hoppas att Mia får en bra dag och jag ska försöka komma ihåg att ringa i kväll. Ett kort ska vara på väg, också… Notera, läsare, att jag skrev

gamla 

i början. Mia är nämligen exakt ett år och en dag äldre än jag. Det var ganska roligt när vi var unga att få käka tårta två dar i rad. Sen var det ytterligare kompisar som fyllde runt omkring oss också. Bara FEM höll sig undan till december.

Idag är det lite webberier på tapeten på jobbet och så ska jag försöka sätta mig in i ett verktyg som gör att man kan dela filer och dokument, oerhört praktiskt när man till exempel jobbar i projekt men även som lärare – elever. Vidare förbereder jag för några dars ledighet, det är alltid lite att fixa då.

Det blev inte så mycket tid igår kväll, men jag hann packa och tvätta och det var viktigast. Mina tisdagsprogram på TV hann jag också se. Sen fick jag lite dåligt samvete gentemot mamma för att jag inte hade tid orkade att prata med henne när jag kom hem halv sju, så jag ringde upp strax före klockan 22. Mamma är en nattuggla och hade inte gått och lagt sig.

Ikväll är det lite diverse som måste göras, bland annat måste jag prata med lägenhetsvakten om vattning så att mina krukväxter inte är mer eller mindre döda när vi kommer hem på söndag. Klockan 21 åker jag och hämtar Fästmön med väska från jobbet.

Idag var följande notis införd i lokalblaskan och jag vill förklara varför:

En notis som är en långnäsa.


Den här födelsdagsnotisen
är i mångt och mycket en långnäsa. Det är en långnäsa till alla som önskade att det skulle gå dåligt för mig, att jag skulle tvingas flytta från min hem när min ekonomi gick åt skogen, att jag aldrig skulle få jobb igen och att jag inte skulle överleva den här krisen.

Långnäsa – som i gigantisk Toffelkran!

Nu har jag bevisat, framför allt för mig själv, att det går bättre för mig, att jag ännu inte har tvingats flytta, att min ekonomi inte är åt skogen, att jag har fått jobb (visserligen tidsbegränsat, men ändå!) och att jag har överlevt. Det måste reta gallfeber på alla som hoppades på motsatsen. Det har varit en tuff och lång resa som inte på långa vägar är över än. Men det har varit – och är! – en lärorik resa:

  1. Det jag lärde mig den hårda vägen när jag som 18-åring flyttade till södra England var att den enda jag kan lita på i den här världen är jag själv. Därför måste jag ha en bra relation med mig själv, för det är också den enda jag garanterat vet att jag ska leva med resten av mitt liv. Detta glömde jag under några år. Genom det jag har varit med om har jag blivit påmind igen om detta och jag har insett att det faktiskt är sant.
  2. Jag har också lärt mig att aldrig ta nåt eller nån förgivet/n. Det finns alltid så kallade vänner som hugger dig i ryggen, men det finns också riktiga, goda vänner. Den senare gruppen är emellertid liten – dock naggande god. Det finns också folk som tycks göda sig på att ständigt visa vilken makt de har genom att rycka undan mattan under folks fötter, genom att trycka ner dem och tala om hur värdelösa de är, att de inte jobbar tillräckligt många timmar övertid (!) och sånt (ett exempel från verkligheten).
  3. Det finns människor som älskar mig. Detta var den svåraste lärdomen. Min gamla mamma har stöttat mig genom inte bara den här krisen utan genom snart 50 år. Det har varit ett hårt arbete, kan jag meddela, för Tofflan har inte alltid valt de enkla vägarna här i livet. Och så är det Anna. Den mest älskade Anna som kunde ha lämnat mig tusen och åter tusen gånger om. För jag har varit – och är! – skitsvår att leva med. I krisens akuta skede var det hon som höll mig vid liv 24 timmar och dygnet och som fanns där när ögonen förblindades av tårar och jag skrek ut mina frågor som aldrig får några svar. För livet är ju, som bekant, inte rättvist. Det är denna lågmälda kvinna, som aldrig, aldrig beklagat sig över nånting, som troget har stått vid min sida – utan några ord eller löften. Hon bara finns. För mig -och för en massa andra som inte alltid vet att uppskatta henne. Och jag finns för henne. Jag älskar dig, Anna du!
  4. Och sen är det det här med ödmjukhet liksom tilliten, att våga lita på människor igen. Det är lätt att tro att alla vill en ont, men med mitt förnuft vet jag att det naturligtvis inte är så. Sen gäller det för mig att verkligen inse och fatta det också. Jag är inte där än, men jag jobbar på det.


PS Jag tänker fortfarande INTE låta nån sätta sig på mig!

Read Full Post »

Fästmön är en rolig flikka! Hon gillar att retas, hon. Men ha ha LÅNGNÄSA, jag hann till toa! Problemet är bara att det inte är så roligt att vara på toa med mig just nu. Därför lite omvärldsspaning för att se om det snackas skit eller vad där ute också…

  • Inte hett som i helvetet, men i Dalarna slogs ändå värmerekord för säsongen idag. Det var 13,5 grader i Skeppmora, var det nu ligger..? Det förra rekordet på 12,5 grader var från 1878.
  • Kyssen som sprids över hela världen – äntligen kunde soldaten Brandon få kyssa sin pojkvän Dalan. Det är äntligen OK för amerikanska soldater att vara gay… Kolla känslan! Ett underbart foto!!!
  • VAB-reglerna kan ändras. Försäkringskassan gör bra saker också. En sån bra sak är att man går igenom sina krångliga regler. Ett resultat av det kan bli att kravet på att anmäla sjukt barn redan första dan kan försvinna; ett annat att man kanske slipper VAB-intyg. Det vore ju inte helt fel…
  • Kvinnliga chefer stressar dubbelt så mycket som manliga. Detta kan ha att göra med att kvinnor är mer omvårdande både privat och på jobbet. Eh… kom med nåt nytt… Jag trodde att vi var… mer jämställda…

AVBROTT FÖR HOTELLBOKNING TRE NÄTTER OCH FYRA DAR I SLUTET AV APRIL!!! TJOLAHOPP!!! 😆

Read Full Post »

Older Posts »