Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘färgstark’

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.


 

Jordgubbar och flingor

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

 Utsikt från fönster på AF

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

Träd i Stadsträdgården sedda över Fyrisån

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.


Det vete 17 när jag kommer dit igen, 
men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Jag följer faktiskt färre och färre TV-serier. Men en serie jag alltid följer är Stjärnorna på Slottet. På annandagen var det säsongsstart för årets fem delar och det var färgstarka Claire Wikholm som fick inleda.

Stjärnorna på Slottet 2015

Claire Wikholm inledde Stjärnorna på Slottet 2015. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Jag var ganska nyfiken på Claire Wikholm
och hennes bakgrund. Delvis fick jag min nyfikenhet stillad. Årets första stjärna berättade öppenhjärtligt om sin knäppa mamma, sitt samarbete med Staffan Westerberg (”vi förstörde många svenskars barndom”), sin stora kärlek med mera. Inte tycker jag heller att jag fick min barndom förstörd för att jag tittade på Claire Wikholm och Staffan Westerberg – snarare var det så att jag som barn fängslades av dockteatern och pysslet kring dockorna. Dockor, som Claire Wikholm faktiskt inte släppt taget om. Bland annat bar hon med sig sin Niiin (kanin) i fickan och fick hela gänget att pussa den avslutningsvis.

En del må tycka att den första delen i årets serie var tam, men jag gissar att SvT har klippt en hel del – som vanligt. Jag tyckte att den gav ganska lagom med glimtar från dagen. Glimtar som gjorde mig sugen på att fortsätta se de kommande avsnitten. Nästa gång är det Morgan Allings dag.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Visste du att 14 500 berusade människor sätter sig bakom ratten varje dag? Jag hade ingen aning om att rattfylleri var så vanligt. Det är inte utan att jag som är ute och reser i påsktrafiken blir lite orolig. I kvällens När livet vänder berättar Ann-Sofie för Anja Kontor om hur en rattfyllerist tog hennes familjs liv: son, svärdotter och två små barnbarn. Hur vänder ens liv när familjen är utplånad? Att 26 800 rattfylleribrott anmäldes förra året lindrar inte förlusten.

Ann-Sofie och Anja Kontor

Ann-Sofie berättade om förlusten av sin familj för Anja Kontor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det märkliga i kvällens program 
är att det kunde ha varit Ann-Sofie själv som satt bakom ratten. Hon och maken är nämligen nyktra alkoholister. När hon var sjuk tappade hon omdömet totalt, säger hon, och hade inga problem med att vara alkoholpåverkad och sätta sig bakom ratten. Sen ett antal år tillbaka jobbar hon som missbruksterapeut. Sonen Daniel, som omkom, höll på att utbilda sig till detta också. Snacka om ödets ironi att just den familjen drabbas. Daniel, hans fru och hans två små barn brann upp, helt enkelt.

Hur klarar man av att gå vidare efter nåt sånt? Ann-Sofie har aldrig känt för att hämnas på den alkoholpåverkade långtradarchauffören. Hon förstår att det var sjukdomen alkoholism som orsaken. Det är stort, tycker jag, att inte bli hatisk och bitter. Men när Ann-Sofie berättar om olyckan bryts nästan rösten när hon frågar sig varför det yngsta barnbarnet inte fick bli mer än 17 dagar gammalt. Och plågades de? Försökte Daniel hjälpa sina barn? Eller gick de alla väldigt hastigt bort?

När Ann-Sofie säger att hon är glad att de alla fyra fick dö tillsammans hajar jag till. Men sen förstår jag hur hon tänker – ingen blev lämnad ensam kvar i den unga familjen. De begravdes till och med i samma kista senare, föräldrarna på ömse sidor om sina små pojkar.

En del av läkningen blev sen de nya barnbarn som kom. För Ann-Sofie har en dotter och Daniels tvillingbror kvar i livet. Nya barnbarn, som det inte var helt lätt att våga knyta an till i början.

Jag ser en färgstark kvinna i Ann-Sofie, men styrkan sitter inte enbart i hennes färger. Jag beundrar henne så otroligt för att hon trots det svåra aldrig blev bitter.

Som alltid blev det ett starkt program som gav mig mycket att tänka på. Jag suger i mig och försöker lära av andra som har (haft) det svårare än jag. Känner mig fortfarande som en lågstadieelev. Mitt liv har inte vänt än. Men det är gott att veta att andras har gjort det.

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)


Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss!
Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Annas räkmackor
Läckert!


Och som av en händelse
råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

Ett glas vitt
En chardonnay som slank ner fint.


Det var så gott att hela flaskan tog slut,
faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

FRk Pick & Joy
Fröken Pick & Joy.


Vi njöt på ballen
av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

 Rosett på fingret
Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!


Kvällen avslutades med ett TV-program
om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Annas solbrända rygg
Min älskade blondins räkfärgade rygg.


I natt sov jag hela natten
utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…


* ballen = balkongen

**Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om bra och dåliga saker i den gångna veckan.


Torsdag är det minsann redan!
Dagarna springer förbi! Veckans höjdpunkter (Baden-Baden) respektive lågvattenmärken (Studsmatta) är dessa, i alla fall enligt mig:

Baden-Baden


Studsmatta


Men titta! Det positiva överväger ju!..


*Clark Kent = min lille bilman

** min balle = min balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan puffar för sin senaste artikel!


Hon har fött alla sina fyra barn i Uppsala
som hon anser vara den perfekta staden att uppfostra barn i. Hon har sin pappa, en bror och en dotter här. Ändå flyttade hon till södra Stockholm för ganska precis ett år sedan. Men Uppsala är ju bäst, hur 17 kunde hon flytta härifrån, Fatou Touray? Läs mer om denna färgstarka person i min artikel hos Uppsalanyheter.se!

rulltrappa regnbåge


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan ber om hjälp.


Det har blivit några utflykter i verkligheten
den senaste veckan. Jag har träffat flera spännande människor. Ett par av dem har berättat en eller flera av sina historier för mig. Det finns ytterligare en färgstark person vars liv och leverne är på väg att nedtecknas.

vässa pennan
Tofflans penna är vässad och redo.


Men det finns förstås massor
av människor där ute – och minst lika många historier. För alla bär vi ju på minst en historia, ett livsöde, nånting som har präglat oss djupt. Glatt eller sorgligt, häftigt eller fruktansvärt urjävligt.

Det är här jag vädjar till dig. Har du nån historia som du vill berätta för mig och som jag får skriva ner? Jag menar då sådana som ovan, som har haft stor betydelse för dig i ditt liv.

Släng iväg ett mejl till mig – e-post-adressen hittar du i högerspalten under bilden på mig – om du har tankar och funderingar och framför allt, en vilja att bjussa på din historia. Du kan till och med få vara anonym i texten.

För att sparka igång dina tankar lite följer här nedan en lista över några av mina historier som faktiskt inte är berättade än. Inte helt och fullt. Bara så att du kanske blir inspirerad och får en idé… (Alla ”rubrikerna” nedan är händelser som har inträffat i mitt liv, men historier som ännu inte har blivit berättade. Inte för så många, i alla fall…)

  • Rymde med mjölkmannen
  • Vilse i skogarna där ilsket lodjur siktats
  • Övertygad om att hon skulle dö, men tumörerna var godartade
  • Räddade hennes jobb. Tacken: ett hugg i ryggen
  • Mejl innehöll hänvisning till porrsajt
  • Romanen avslöjar allt – och alla
  • 45-åring blev bonusmamma till fyra


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är helg. (Är det nån som har missat det?) Fästmön klev upp mitt i natten (5.45). Det gjorde jag också, men jag kröp ner i sängen igen till 6.30 när det var dags för en biltur till Annas jobb. Inte kunde jag somna om sen heller, när jag kom hem. Satte mig för att skriva lite och läsa lite. Magen värker idag liksom hälen, så det gäller att sysselsätta mig så att jag inte hamnar i smärtghettot.

Igår samlades vi alla två hemma hos mig när min arbetsvecka var slut för gemensam avfärd till Stormarknaden. Där skulle diverse ärenden utföras och inget var roligt. FEL! Det var roligt att träffa A där! En ur den yngre generationen i familjen förknippar fredagar med chips; jag förknippar numera fredagar med A och Huld Moders storhandling! Det är en syn, ska du veta! Igår hittade vi A bärande på ett paket knäckebröd inne ICA Kvantum. Den Hulda Modern hittade vi däremot utanför affären, spatserandes i rask takt mellan affärerna. Det var nästan så att vi förväntade oss höra en röst ur nån högtalare som vrålade:

A, 44 år, har tappat bort sin mamma – eller tvärtom. Återfås mot beskrivning!

eller nånting ditåt.

Folk var i vägen överallt och vi tycktes vara osynliga eftersom vi hela tiden blev påsprungna. Och konstigt nog hamnade det fem flaskor vin i varuvagnen på Systemet trots att det bara stod två på lappen… Fattar inget…

Av de två flaskor jag skulle köpa var en avsedd till kvällens räkor och en till kollegan M, som deklarerat att h*n nog skulle kunna tänka sig en flaska vin som tack för svampen jag fick. Vitt vin. Och jag är verkligen inte duktig på vitt vin, eftersom jag föredrar rött. Rött vin kan jag ”allt” om! Men vitt… Hur som helst, det hamnade tre vita viner i varuvagnen. Två av dem ser du här på bild, det tredje får du inte se eftersom det är en överraskning till M.

Två vita viner.


Till räkorna senare på kvällen
tog vi ett par glas ur den vänstra flaskan som Anna valde för att den hade snygg färg på kapsylen. Den högra valde vi gemensamt, den har vi druckit förut och gillat. Och så är etiketten lite rolig.

De röda vinerna som följde med hem var Copertino och Villa Puccini, två ganska fylliga och synnerligen prisvärda italienare!

Dessa två italienare följde också med hem.


Innan middagen
tog snuskan veckans första dusch, så att hennes kroppsparfym inte skulle konkurrera med räkornas. Men jag hade lika gärna kunnat gå ut och ställa mig och bli avspolad, för det ösregnade. Typ hela dan, från morgon till kväll. Och natt. Och i morse.

Inte blir man pigg av detta regnande och gråväder, inte, men jag ska ändå försöka få lite gjort idag. Det finns en liten strykhög att bli av med, mobilen ska rensas på foton, datafiler ska säkerhetskopieras och mamma ska ringas. Sen ska jag förhoppningsvis hinna äta frukost och klä på mig innan jag åker och hämtar Anna som slutar jobba klockan 14.

Seneftermiddagens evenemang består av ett besök i Kitty Lindstens ateljé, första gången för både mig och Anna. Senast jag såg Kittys tavlor var på Kulturnatten förra året – och innan dess var det nog på en vernissage på Söder i Stockholm för cirka tio år sen. Vem sa att tiden står stilla? Håll mun, i såna fall! Tiden flyger ju iväg!

Men Kittys tavlor är lika färgstarka nu som då – och som konstnären själv! Tanken med besöket är inte bara att titta på Kittys tavlor utan  att kanske inhandla nånting för födelsedagspengen jag fick av mamma i våras. Det hela ska rundas av med en middag nånstans på stan tillsammans med Monica, förstås. Kul, kul!

Den här helgen är det också marknad i Ulva. Tyvärr verkar både helg och marknad regna bort. Det blir bara en stor leråker där ute, så vår ursprungliga tanke att åka dit i morgon läggs nog på hyllan. Jag minns ett annat år när jag var chaufför för ett gäng som skulle dit ut och titta. Vi körde nästan fast på parkeringen. Clark Kent* var lerig från topp till tå, så när vi kom in till stan skulle han tvättas. Men HEPP! så var alla så kallade kompisar som åkt med till marknaden borta. Blir det inte marknad i morgon, kanske jag tar en tur till Bil 3:an och provar en ny bil. Bara för att.

Nästa helg – Anna hade rätt! – är det Kulturnatt här i Uppsala. Vi får hoppas att den inte regnar bort, men det är inte troligt att Anna och jag åker ner på stan i år. Så blir det ibland.

Och nu vill jag ju förstås veta vad DU gör i helgen!!! Eller vad du har tänkt göra…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev lite sol ändå, mitt på dan. Jag traskade iväg för lunch på sedvanlig Sylta. Lyfte blicken och… såg en blå himmel…

Lite moln, lite blå himmel och ett hörn av grannhuset på jobbet.


Och det var så roligt
för jag träffade tre före detta kollegor från fakulteten som bjöd med mig att luncha med dem! Kul att få bli uppdaterad om vad som händer där, även om alla nyheter inte var toppennyheter. Men gladast är jag nog för M:s skull! M, som har fått ett nytt toppenjobb i Kungliga Hufvudstaden, minsann! Det är M såå värd.

På väg tillbaka mötte jag fru Chef 2. Lika färgstark som alltid förevisade hon sitt nyaste ytterplagg, en jacka som går att spola ren med högtryckstvätt, berättade hon! Kan ju vara användbart när det regnar så här, för uppenbarligen tål den kraftiga skurar…

Men jag njöt nog mest av det gröna som finns här i närheten… Vilken tur jag har, som har så nära ut till det!

Så här grönt och fint är det på sina ställen på mitt jobb.


Övriga glimtar av sol
jag bara måste nämna är det svarsmejl jag fick av en av kollegorna i förra veckan. Du som läser min blogg ser mig säkert som en ilsken och elak tant. Men glöm inte att det är en blogg-roll! Verkligheten kan vara en annan och till och med jag kan vara solig och glad.

Så här skrev A som svar på ett jobbmejl jag skickade ut:

Hej Tofflan!
Tack för ditt  e-mail. Det är glädjande att se personer som är så positiva

It made my day full of sunshine –  när vädret inte förmår…

Read Full Post »

Dagens mesta – och bästa, förstås! – färgmatchning på arbetet stod helt klart vår egen M för. Som signalfärg hade hon valt den finaste färgen av alla, orange. Och se så snyggt, från tå till topp…

Från tå… snigga strumpor i orange med röda tåsor…


Och så överdelen

…till topp – en färgstark orange hoodie

Read Full Post »